Villhöver…

Idag har jag lärt mig ett nytt ord, villhöver, som jag tycker passar helt perfekt till det man känner när man håller på med allt gammalt! Visst är det just det perfekta ordet för känslan när man hittar den där gamla grejen/smycket/klänningen man blir förälskad i och bara ”måste” ha? Det ska jag absolut börja använda!

Köpt några Jakob Bengel till samlingen, tyvärr – som vanligt – snordyra men samtidigt fördelen när man köper från en auktionsfirma som vet vad det är. Många av de Bengel jag har är inropade från samma tyska auktionsfirma. Denna gången dök det upp ett armband, hade över huvud taget inget armband sedan tidigare, och ett halsband i lite annan modell än de jag har sedan förut. Jag tycker Bengel-smycken är så häftiga men det går ju inte att gå igång riktigt eftersom varje smycke kostar tusentals kronor… Men Bengels smycken tillhör definitivt de smycken jag villhöver.

Ett annat smycke jag tyckte jag villhövde var ett häftigt, dock väldigt kort (”tyvärr” är det skruvlås så det är väldigt svårt att förlänga utan att trä om det), halsband i trä och bakelit. Ja, jag visste ju inte säkert att det var bakelit men jag gissade mig till det. Hade inte varit hela världen om det inte varit det, ni som brukar läsa vet ju att jag inte anser att bakelit är det enda saliggörande, utan det handlar oftast om hur högt jag kan tänka mig gå i pris. Återigen ett sånt där smycke som ser helt modernt ut men som troligen har sisådär 80- 90 år på nacken.

Ytterligare ett sånt där smycke som ser betydligt nyare ut än vad det är. Det här coola armbandet förälskade jag mig i, säljaren skrev 60-tal och jag trodde kanske att det kunde varadet men till min glädje visade det sig att det var betydligt äldre. Det första jag upptäckte var att ”tulpanen” var ditsatt med skruvar, brukar vara ett säkert tecken på art deco/30-tal, och då var jag så klart tvungen att testa för bakelit också och det var det! Det stora problemet är bara att säljaren visserligen slagit in det i bubbelplast och skickat i en bubbelplast-påse men det hade behövt en kartong – blivit en spricka rakt över ett blad… Sitter fast (i alla fall ännu så länge) men ändå synd på ett vackert väldigt gammalt smycke. Jag önskar att folk kunde lära sig stt äldre plast är skör och behöver skyddas från tryck och stötar, suck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s