Längtar så…

Blir tyvärr rätt lite pysslande med min samling för tillfället, varken skrivandet på boken eller katalogisering. Lite nytt har jag hittat enligt nedan men resten av samlingen är ”gömd” bakom möbler och saker som jag varit tvungen att flytta från två andra rum på grund av en tråkig vattenskada och dessutom lite andra avloppsproblem…

Och eftersom det står grejer överallt har jag heller inte ro att skapa nya smycken så det känns rätt trist. Längtar förtvivlat till när allt kring vattenskada och avlopp är fixat och jag ”får tillbaka” mitt hus (och mitt liv känns det som!) igen. Inte nog med två pandemi-år utan också snart ett år med hantverkare som går ut och in och allting i en enda röra, suck. Kan suga musten ur vem som helst men för mig, med lite andra utmaningar, gör att jag alldeles tappar styrfart. Men snart är det förhoppningsvis klart och det är sommar, även om inte den i år heller har mer än styrfart, då får jag upp farten in!

Fina halsband i plast kan man väl aldrig få för många? Särskilt inte härliga ”50/60-talare” i fina färger.

En siluett-brosch i celluloid och guldfärgad metall från 20/30-tal och två par örhängen från 60-talet helt i nyskick.

Och till sist två som kräver lite mer undersökning. Halsbandet skulle kunna vara 60-tal men också nyare, jag tror på 60-tal helt pga av lås och hur plasten ”känns” men kräver lite mer koll. Setet med hänge och örhängen såldes som bärnsten men jag är tveksam, tror mer på någon typ av plast. Men jag ska försöka använda det jag just lärt mig, bärnsten är ”elektriskt”. Ta en pappersnäsduk eller liknande och riv av en liten bit, gno smycket mot dina byxor eller något annat så du skapar statisk elektricitet och fastnar sen den lilla biten av pappersnäsduken är det bärnsten, annars plast. Jag såg detta tips på hur man testar bärnsten på Antiques Road trip på BBC men inte provat det än.

Stack emellan med en utflykt

Det är inte någon ände på bekymmer som behagar dyka upp, har knappt hunnit få ordning efter min stora källarrenovering förrän jag får en vattenskada i de rör jag inte dragit om, suck. Men så är det nu en gång det där med att bo i ett äldre hus, ständigt är det något.

Men jag fick i alla fall fylla på i den positiva vågskålen genom ett besök i Göteborg en solig dag. Jag hade blivit inbjuden att komma och titta på ett orört lager med äldre smycken, många i plast. Så otroligt gullig kvinna, tack Britt-Marie för en trevlig dag, och så mycket roligt – 50/60/70-tal importerat från Tyskland, Tjeckien och Österrike. Så naturligtvis fick en hel del följa med mig hem.

Det första jag såg var två halsband som matchade örhängen jag redan hade, det är så himla kul när det inträffar.

De här ”stjärnorna” tyckte jag var riktigt roliga. Fanns både som halsband, örhängen och broscher och några matchande set.

Inget lager är komplett utan en hel uppsättning klassiska clips-örhängen från 50/60-talet!

Några få broscher blev det.

Naturligtvis är ingen shopping komplett utan ett gäng halsband…

Plastringar, ett svårt kapitel…

Precis som med släta stela armband i plast så är ringar otroligt svåra att datera och därför en del som jag ligger lågt med i samlingen. Många typer av ringar har sett ungefär likadana ut under olika tider och ibland mer eller mindre omöjliga att skilja åt. Jag har inte gått igenom ringarna ordentligt sedan jag började samla och trots att jag nu försöker rensa rätt tufft sitter jag ändå med ett antal som jag tror eventuellt skulle kunna vara rätt ålder, ja ni hör ju!

Jag har sedan ganska länge undvikit ringar om jag inte vet formgivare så ringen kan dateras den vägen, köper från en säljare som vet ålder (inte bara gissar!) eller om jag på något annat sätt kan veta ålder via material, utformning eller via liknande ledtråd. Storlek kan även här, precis som med armband, vara en ledtråd bland flera – de var mindre förr.

Jag är i alla fall numera stolt ägare till två ringar av Siv Lagerström, båda signerade. Den ena, den med blommor, är från 60-tal eftersom den är signerad och det vet jag att hon gjorde på hennes tidigaste alster, den andra kan vara antingen 60-tal eller tidigt 70-tal eftersom det har den ”stämplade” märkningen. Hon ska ha gjort även armband som jag aldrig sett, ringar dyker ju ändå upp ibland (även om de ofta kostar mer än vad jag vill betala) men ett armband har jag aldrig ens sett – det vore en dröm att hitta!

Tre ringar från 30/40-talet, art deco, alla i celluloid möjligtvis med undantag för den högra som skulle kunna vara galalith.

Två ringar med metallstomme, även dessa tror jag är art deco 30/40-tal. Den svarta med det strama uttrycket är silver med en ”sten” av äldre plast. Först tänkte jag att det kunde vara isolit men eftersom det är ett svenskt material och ringen ”bara” är stämplad 925 vilket oftast betyder att ringen inte har sitt ursprung i Sverige så är det nog inte det, testar inte för bakelit och jag kan inte riktigt få fram lukten av galalith så får jag bara konstatera någon typ av ”bakelit-liknande” plast. Samma gäller den gröna ”stenen” som är infattade i bronsliknande metall.

Här tre ringar som är den där typen av ”skulle kunna vara när som helst ifrån”, just dessa tre är jag hyfsat säker på är från 60-talet men den här typen finns på 70-, 80- och 90-talet. Här gäller att fråga säljaren och klämma och känna. De äldre är oftast lite smalare/tunnare i själva ring-delen.

Samma här, den här typen fanns på 50/60-tal men även på 80-talet. I det här fallet är den vänstra från 50/60-talet medan den högra är från 80-talet. Den senare är tjockare, inte heller riktigt lika välgjord i detaljerna. Mycket när det gäller äldre smycken generellt, inte bara plastsmycken, är att skaffa sig en känsla för vad som är äldre – ibland kan man inte motivera varför utan man är bara rätt säker ändå…

Fler knepigheter, när kan dessa vara ifrån tro? I detta fall vet jag att de är från 60-talet eftersom jag köpt dem från ägaren som själv köpt dem i ”swingin London” på 60-talet. Men det är samma sak här som med många av de andra, de kan egentligen vara gjorda när som helst från 60-talet och framåt, även nya från idag…

Några lite äldre ringar, den högra är i bakelit och från 30-talet och den vänstra lite senare, 40/50-tal i för mig okänt plastmaterial. Om ringen, eller vilket plastsmycke som helst, är målat eller på annat sätt överfärgat kan det vara väldigt svårt att bedöma material, en bakelitring reagerar tex inte nödvändigtvis på Simichrome om den är överfärgad.

Så till slut, plockar jag fram lite ringar från min egen favoritperiod, svartvitt OP-mönstrat från 60-talet. Precis som med nästan alla ringar här kan de egentligen vara gjorda när som helst från 60-talet och framåt, just de här är också såna som är köpta från säljare som själva köpt dem när det begav sig och då får man helt enkelt tro dem på deras ord (även om minnet inte alltid att lite på, i alla fall inte mitt…).

Vart tog inspirationen vägen?

Fick just veta att julmarknaden på museet är inställd liksom julmarknaden på Kalmar slott som vi diskuterat som ett alternativ. Ingen julmarknad på Huseby heller. Inget av detta särskilt förvånande men däremot väldigt trist.

Tycker det är svårt att hitta inspiration när jag inte har något sånt som julmarknaden att se fram emot, det är den enda gången på året jag säljer mina alster till ”okända” och får feedback. För övrigt gör jag ju mest för att ge bort och det är inte riktigt samma sak – de kan aldrig tycka något annat än att det är fint (och sen låta bli att använda det eller sätta upp det på väggen…). Att människor faktiskt betalar pengar för det jag gör blir en slags bekräftelse att det i alla fall finns några därute som gillar det.

Blir mycket lagningar av smycken och äldre kläder. Gott nog så, tillfredsställande på sitt sätt, eftersom jag tycker det är otroligt roligt att kunna ge äldre saker av bra kvalitet ett förlängt/nytt liv. Men det ger inte det där ”flowet” som skapandet ger, när jag går helt upp i det och glömmer tid och rum (och min värk inte minst, oslagbar värkbekämpning).

Så just nu funderar jag på om jag kan hitta på något själv i liten skala, bara för att ha något att se fram emot och som kan ge mig en liten puff till att skapa igen. Kanske bjuda in grannarna på gatan första eller andra advent? Och be dem ta med sig kompisar? Och göra försäljning i huset? Bjuda på kaffe och glögg, plocka fram både det jag gör själv och lite vintage-smycken och vintage-klänningar? Borde väl kunna gå att göra hyfsat coronasäkert om jag sprider ut det i olika rum? Vore dessutom faktiskt lite kul att visa upp för grannarna vad jag ägnar mig åt på dagarna (förutom att vila då…) eftersom jag tror de flesta inte har en aning om vad som döljer sig hos mig.

Ja, sånt ligger jag på soffan och funderar över när det regnar och blåser och jag tycker lite synd om mig själv…

Katalogisering pågår

I dessa corona-tider är det tur man har lite och pyssla med… Nu är jag ju redan van vid att vara hemma och att vara rätt mycket ensam, blir så när de flesta vänner fortfarande jobbar, så det är inget problem. Men däremot är allt jag faktiskt hade tänkt att göra inställt vilket ändå gör att jag är hemma mer än vanligt.

Såå, det får bli fortsatt katalogisering av samlingen. Befinner mig bland broscher från 30/40-tal för tillfället (har nog smugit sig en och annan 50/60-talare också), tar en låda i taget – det är enda sättet om det inte ska bli fullständigt kaos.

20200319_114438

När jag plockar bland alla fina/roliga broscher tänker jag att vi glömt konsten att bära brosch. Nu för tiden, om vi över huvud taget bär brosch (rätt omodernt upplever jag) så har vi dålig fantasi. Vi sätter broschen på ett jack- eller kavajslag eller på sidan halvvägs upp på bröstet. Förr kunde man sätta broscher lite varstans, uppe halsen, på kragen, skärpet, i midjan, uppe på axeln, nere på höften, bära två eller kanske där bak om man hade en fin ringning där. Eller varför inte på hårbandet, mössan eller hatten? Eller på något helt annat oväntat ställe? Finns så otroligt mycket fina/roliga äldre broscher så – mer broscher åt folket!

 

 

 

Fortsättning på klänningen från NK

Nordiska museet efterlyste klänningar och minnen från Franska damskrädderiet på NK och jag ”hade” en klänning som de tyckte jag skulle visa upp. Denna efterlysning gällde en bok Nordiska museet ska göra.

De hade några tillfällen i Göteborg och Stockholm men eftersom jag inte bor i varken det ena eller det andra skickade jag iväg den med bästa kompisen till Stockholm. Jag hade förstått det så att klänningen skulle visas upp, fotograferas och noteras ner det man ev visste om klänningen. Men när kompisen kom dit ville de behålla klänningen till utställningen som uppenbarligen också ska ske.

Blev lite paff måste jag erkänna, det är klart att om jag tänkt efter lite så ska så klart Nordiska museet ha en utställning samtidigt som de släpper en bok, det var bara helt oväntat att de tänkte behålla den.

Det är naturligtvis otroligt kul och häftigt att jag äger något som de vill ställa ut på museet men jag hade kanske velat vara lite mer förberedd på den frågan. Hur gör man? Vad kan man förvänta när de lägger beslag på klänningen? Hur lång tid? Har fått en hel del tips från de otroligt kunniga människorna på en av vintage-sajterna på FB så jag får väl se vad som händer…

Men det ska komma ett slags kvitto på posten, väntar med spänning att läsa vad de skriver. Jag kommer tyvärr inte i den just nu så jag får väl sätta upp målet att jag ska komma i den när jag får tillbaka den!

Rengöra dina smycken

En nackdel med att hålla på med äldre smycken är att de relativt ofta är ganska smutsiga. Ibland bara av ålder men även för att de har bara kastats ihop i en hög eftersom man inte ansett att de har haft något värde. När man ägnar sig åt ”sakletande” blir man ibland rätt smutsig!

Är det så att du har ett äldre smycke i ädel metall och äkta stenar kanske du ska lämna in det för rengöring men för äldre bijouterier kommer du rätt långt med sådant du antagligen redan har hemma, hårschampo, tandkräm och bakpulver. Dessutom aluminiumfolie, en mjuk tandborste och några mjuka trasor.

Det du alltid ska tänka på är att vatten är stenars och pärlors fiende, dvs använd aldrig någon ”blötläggning” om det finns stenar i smycket, stå heller aldrig över vasken eller handfatet utan stå tex över diskbänken, detta för att du ska hitta om det, hemska tanke, ramlar bort något när du rengör.

Enkla först, är smycket bara ofräscht och allmänt smutsigt, ta en klick hårschampo och en droppe vatten i handflatan, gnugga upp lödder och ta smycket i handen och gnugga försiktigt in schampot. Gör som om du själv tvättade händerna och skölj sedan. Håll smycket i handflatan även när du sköljer så du inte tappar något. Torka de delar du kommer åt, släta delar, med en mjuk trasa och lägg sedan smycket att självtorka.

Variant två, om det är mer nersmutsat med beläggningar då kan den mjuka tandborsten och tandkrämen göra underverk. Gör precis som när du ska borsta tänderna, fukta borsten, på med tandkräm och putsa försiktigt. Skölj och torka. Är smycket väldigt smutsigt med beläggningar kan du få hålla på ett tag och göra det i flera omgångar men jag lovar att det är värt det, fram träder så småningom det gamla smycket i all sin glans!

Och så till sist, folie och bakpulvertricket. Observera att detta använder du på ädla metaller som silver och guld, annars riskerar du att ta bort även det som ska vara där. Helst ska du också undvika smycken med stenar/pärlor eftersom smycket ska ligga i vattnet en stund och du riskerar att göra att stenarna lossnar eller att stenarnas folierade baksida (som det ofta är på gamla stenar) helt enkelt försvinner. Folie och bakpulver tar du till när du tex har en silverring eller att armband som blivit alldeles svart och kanske med skrymslen du inte kommer åt att rengöra. Men – kom ihåg att det kan ta bort även sånt som ska vara där, viss silver har ju tex svärtade detaljer, de riskerar du att också ta bort. Så detta är sista utvägen om inget annat hjälper (fungerar utmärkt för gamla silverbestick som blivit svarta!). Du täcker en skåls insida med vanlig aluminiumfolie, lägg smycket eller smyckena i botten, täck dem med bakpulver och häll över kokande vatten så smycket blir ordentligt täckt. Låt ligga en liten stund, ta upp, skölj och torka med mjuk trasa. Lägg sedan att självtorka på trasan. Är det väldigt belagt kan du behöva återupprepa proceduren eller åtminstone putsa rätt mycket. Men till slut har du ett smycke som är som nytt!

Snart julmarknad

Nu börjar det dra ihop sig till den årliga julmarknaden på Växjö Museum. Det är det enda tillfälle på året jag säljer mina smycken, det är så roligt och tacksamt. Av fysiska orsaker klarar jag inte att vara ute på den här typen av aktiviteter men tack vare snälla och hjälpsamma goda vänner fungerar det med julmarknaden – vad skulle man göra utan goda vänner?! Bilden ovan är från förra året när Kristine tog hand om ruljangsen. Hon kommer att vara med i år också, förutom att hjälpa mig kommer hon att sälja sina böcker. Susanne kommer även i år att hjälpas oss med ”avbytar-tjänst”.

Så nu är det dags att bära ner ”display-grejer” från vinden, gå igenom allt så det fungerar i år också. Räkna hur mycket påsar, papper och annat jag har så jag inte behöver iväg och införskaffa mer. Gå igen alla andra praktiska prylar som måste med, tejp, sax, pennor, block….

20171111_134017

Det är också dags att plocka fram de smycken som ska med och ställas ut/säljas och gå igenom dem. Brukar alltid göra en extra genomgång, sitter allt som det ska, finns det något som sticker ut eller kan tänkas skava? Vill ju att de som köper mina smycken ska bli nöjda!

Man tycker att det vore enkelt att bara åka dit och ställa sig men det är massor av prylar som ska med (och hem igen, åtminstone delar av det) om det ska se inbjudande ut. Visst skulle jag kunna bara lägga upp mina smycken rätt upp och ner på ett bord men det skulle ju se otroligt trist ut…

Nästa helg, 1-2 december, smäller det. Ni som finns i Växjö-området, kom förbi och prata med mig, Kristine och Susanne och passa på att köpa julklappar till dig själv eller andra. Förutom våra fina saker finns det mycket annat bra och roligt på marknaden.

Helgen räddad!

Har länge letat efter boken ”Art deco schmuck” som är ett riktigt referensverk om Jakob Bengel och hans smycken. Letat, inte för att den är väldigt svår att hitta, utan för att de jag hittat har varit så fruktansvärt dyra. På eBay, Amazon och liknande kostar de (begagnade!) från 1000 kronor och uppåt. Förutom att boken är dyr är den stor och tung så till detta kommer sisådär 200-250 kr i porto…

20181006_160349

 

Av en ren slump halkade jag in på en tysk bokhandel/antikvariat och där hittade jag en för 50 euro, begagnad i bra skick (om jag förstod rätt). Problemet var bara att hela sajten var på tyska så jag fick leta fram bästa skoltyskan för att ta mig igenom köpfunktionerna. Men uppenbarligen lyckades jag eftersom den kom igår och jag var och hämtade ut den idag. I jättefint skick, knappt bläddrat exemplar så jag är väldigt nöjd.

20181006_160518

Nu kan jag grotta ner mig ordentligt om dessa spännande smycken som är gjorda på 30-talet men är precis lika moderna idag. Som tur är så är boken både på tyska och engelska, min skoltyska hade nog inte riktigt räckt till. Dessutom har jag några smycken som jag har en förhoppning om att åtminstone någon av dem skulle vara Bengel. Men det är nog mer en from förhoppning än något annat.

20181006_160431

Ibland tänker jag att jag skulle sälja av hela min samling och gå in helt för Bengel men inser hopplösheten i det, hittar man smycken som är bedömda att vara Bengel kostar de från 3000 upp till 15-20 000. Och att ”fynda” en Bengel på loppis eller Tradera är nog som att leta efter en nål i en höstack.

20181006_160414

Så jag fortsätter nog med det ”breda” upplägget på samlingen och så fortsätter jag att leta efter den där nålen.