Okategoriserade
Aldrig får man vara riktiga glad…
Efter en skön sommar med resor och lata dagar i sommarstugan så såg jag verkligen fram emot höst och ägna mig åt mina smycken och att fortsätta på min bok men det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig. Precis som för två år sedan sitter jag här med handen i paket, suck. Förhoppningsvis kommer jag inte vara ”handikappad” lika lång tid som förra gången eftersom det är vänster handled den här gången men det ställer ändå till vardagen rätt rejält.

Under tiden har jag i alla fall påbörjat ett annat stort projekt. Jag har, förutom en massa smycken, böcker, mycket böcker… När jag flyttade passade jag på att rensa eller snarare var tvungen, tvungen att ”banta bort” en av bokhyllorna som helt enkelt inte fick plats i lägenheten. Hade hela mitt bibliotek (ca 2400 titlar) upplagt på Librarything.com men var dum nog, eller hade inte tid/ork, att plocka bort de titlar jag rensade ut så nu har allt blivit en enda röra. Så nu har jag börjat om från början med att lägga upp mitt bibliotek igen. Bara att beta av en bokhylla i taget…
Det går framåt med flytten…
Själva flytten är klar och huset lämnat men sen är det ju det där med att komma iordning… Dröjer nog ett tag till innan jag lyckats skapa ett fungerande hobby/lekrum och ytterligare ett tag innan jag är framme vid samlingen, det är kartongerna längst in 😅 Men det går trots allt framåt, lite i taget.

Visserligen flyttar jag…
… Och samlingen är nerpackad men det betyder inte att Jakob Bengel-smycken passerar obemärkt.

Der här såldes som Jakob Bengel och det har alla kännetecken så det stämmer säkert.

Det andra halsbandet är ”skulle kunna vara” Bengel. Väldigt mycket i hans stil men kräver en del undersökande verksamhet för att komma närmare ett beslut om det är eller inte – oavsett vilket är det ett väldigt vackert halsband.
Blir att packa dessa väl och sen komma ihåg var jag gjorde av dem eftersom mitt hem just nu består, mer eller mindre, av kartonger. Två och en halv vecka kvar nu…
Ett steg framåt och två tillbaka…
Det här börjar bli tjatigt, så fort jag tycker det gått framåt så händer något nytt… Efter handledsfrakturen (tyvärr bröt jag bägge benen i handleden) i höger handled i våras har det varit en snårig väg framåt. Som följd av frakturen drabbades jag av något som så tjusigt heter De Quervains syndrom, enklare uttryckt senskideinflammation. Har haft väldigt ont och har hela våren och sommaren behövt använda handledsstöd. Både smärtan och stödet har begränsat min rörlighet och möjligheten till belastning av hand och handled. Till slut konstaterade läkaren att det inte fanns annat att göra än att gå in och snitta upp senskidorna för att få bort inflammationen. Fick besked att jag skulle få det gjort relativt raskt eftersom jag gått med det hela våren men, som med allt annat med denna förbaskade handled så blev det så klart inte så snabbt… Först tog det nästan en månad innan jag över huvud taget blev uppsatt för operation och då hamnade jag mitt i semestern och då görs inga såna ingrepp. Den 23 augusti skulle jag då äntligen få göra det, det är ett mindre ingrepp som görs med typ tandläkarbedövning på mottagningen. Började bli lite misstänksam eftersom det verkade ta för lång tid när jag fick be om extra bedövning. Till slut gick de och hämtade ”min” ortoped (han gjorde inte ingreppet) och visade honom någonting och hör honom säga ”den är helt av”. Sen blev det fullt pådrag – jag hade fått en nerv avskuren och det måste sys ihop inom tre dagar om man ska ha någon chans att få den hopväxt igen. När bedövningen släppte insåg jag att jag helt förlorat känseln i höger tumme, från snittet i handleden och upp. Så två dagar senare ligger jag på akutoperation och då visar det sig att ytterligare en nerv var halvt av, två andra var så hopklämda av en pincett att de fick säras. Dessutom var bara en senskida öppnad (av två) och inte ens den tillräckligt. Så läkaren som gjorde det första ingreppet hade definitivt ingen bra dag på jobbet… Så det blev gips igen några veckor, enorma nervsmärtor och hyperkänslig hud = huden gör ont att beröra. Om jag någonsin blir helt återställd eller hur lång tid läkningsprocessen tar är det ingen som vet. Håller på med beröringsövningar för att minska hyperkänsligheten i väntan på att kunna belasta hand och handled och träna rörligheten igen. De allra värsta anfallen av smärta kommer mer och mer sällan och jag har fått tillbaka känseln i en del av tummen så jag har ett vettigt grepp, jag får vara glad för det!
Har kunnat börjat fotografera så sakteliga så snart kommer det en uppdatering, eller flera, av ”fynden” jag gjort i sommar 🙂
Lite ljus i tunneln eller det kommer att ta tid…
Min brutna handled som borde vara läkt och klar sedan länge är det inte… Jag ska göra ett mindre ingrepp i augusti (av en krånglande tum-sena) men att handleden hamnat på ”sniskan” gör man inget åt förrän tidigast till våren – om jag fortfarande har besvär då. Så det är bara att gilla läget och försöka återgå, så gott det nu går, till det vanliga livet. Får jag bara tummen fixad hoppas jag det mesta av finmotoriken återvänder, värken och att vissa rörelser är svåra får jag bara leva med tills vidare.
Så lite loppisar och annat har det trots besvären blivit så det kommer lite uppdateringar de närmaste dagarna 😁
Måste ligga lite lågt…
Har gått och gjort en riktig ”klassiker”, halkat på en isfläck och brutit höger handled så det kommer tyvärr att vara lite tyst här på bloggfronten under tiden det läker.