Plastsmyckens tidsaxel

Under arbete…

Slutet av 1800-talet fram till ca 1920

Det hände mycket i modet under den här perioden, man gick från stela, långa klänningar som krävde korsetter och snörningar till lösa klänningar som dessutom åkte upp till knät. Första världskriget påverkade modebilden med uniformlika detaljer. Man vurmade också för det orientaliska.

Vid sekelskiftet gick i stort sett alla kläder ända upp i halsen vilket gjorde att broschen var det vanligaste smycket, men det fanns naturligtvis även örhängen, halsband och armband (oftast i par!). Vid den här tiden såg också de första plastsmyckena dagens ljus.

Den tekniska utvecklingen och utveckling inom kemin vid den här tiden bäddade för nya material, bla de första plasterna. Celluloid utvecklades redan 1869 och bakelit 1907. Det kom fram flera varianter på dessa material, galalith är tex den franska varianten av bakelitliknande material, här i Sverige utvecklade Perstorp Isolit. Men för enkelhetens skull kommer jag att använda mig av celluloid och bakelit som samlingsnamn för plasttyperna i den här texten.

Celluloiden kommer i slutet på 1800-talet som den första egentliga plast man tillverkar smycken av. Elfenben användes i rätt stor utsträckning till smycken (och knappar) och man sökte efter att material som kunde se ut som elfenben men enklare och billigare att få tag i och tillverka, även bärnsten och sköldpaddsskal var populärt att använda och som man ville kunna göra billigare varianter av. Svaret blev celluloid. De flesta plast/celluloid-smycken från den här tiden ser alltså ut som om de var utskurna ur ben, bärnsten eller sköldpaddskal både till färg och modeller. Även pärlor gjordes för att likna tex elfenben.

Hårsmycken av olika slag var också vanligt, stora vackra kammar tex, är i väldigt stor utsträckning gjorda av celluloid.

Ett smycketyp som var vanlig under andra halvan av 1800-talet var sorgesmycket. Dessa gjordes i en uppsjö av olika material, jet/stenkol, vulcanit, guttaperka, ebonit och celluloid. En del av dessa material kan vara väldigt svåra att skilja åt.

Bakelit används egentligen inte till smycken förrän i slutet av perioden, alltså slutet av 1920-talet utan har sin storhetstid under 1930-talet.

Mellankrigstiden och lite därefter, 1930/1940-talet

Vid den här tiden har det slagit igenom ordentligt med plastsmycken i, så att säga, egen rätt. Nu kommer mängder av färger och modeller, nu ska man inte längre bara efterlikna naturmaterial. I mellankrigstiden var det ju också på många ställen depression och allmänt dåliga tider vilket också gav billiga plastsmycken extra skjuts.

Tyvärr har inte plastsmycken setts som något att vara rädd om, dessutom var den här tidens plastmaterial ganska sköra och ömtåliga, så mycket har inte överlevt till våra dagar men det går trots det att hitta en hel del roligt. Den här perioden var bakelitens storhetstid som smyckematerial, när vi kommer in på 50-talet tar lucite över i stort sett helt från bakeliten. Celluloid har hela tiden fortsatt att utvecklas och följt med tidens utveckling.

Eftersom i stort sett den enda äldre plast som många känner till ät bakelit så vandrar det omkring en uppfattning om att så fort det är ett äldre plastsmycke så är det bakelit. Ingenting kunde vara mer felaktigt, bakelitsmycken hade en mycket kort storhetstid och kan vara väldigt svåra att få tag i. De flesta äldre plastsmycken är gjorda i celluloid eller lucite.

Lucite utvecklades i början av 30-talet.