Börjat skriva!

Äntligen har jag börjat skriva/skissa på min bok som jag övermodigt sagt att jag ska skriva. Har gjort ett upplägg som jag tänker skriva efter, sen kan det bli som med mitt eviga omsorterande av samlingen – det dyker alltid upp nya idéer efter vägen… Omslaget ovan är lånat av min goda vän Naomi Thompson och hennes bok ”Style me vintage”.

Det som alltid roat mig är de saker, smycken och kläder som vi ”vanliga” människor bar och använde. Jag är sorgligt ointresserad av tjusiga äkta smycken, dyra märken och liknande oavsett ålder, jag gillar det jag själv hade kunnat använda eller bära om jag levt i en annan tid – eller fortfarande kan bära. Jag gillar snarare det som sticker ut, är lite roligt eller udda.

Jag vill skriva en bok som i grunden ger läsaren två saker, dels det jag verkligen brinner för och det är att plastsmycken verkligen inte alltid är synonymt med skräp, dels mer kunskap om äldre smycken/bijouterier generellt. Och så naturligtvis min stora ”hang up”, att all äldre plast är INTE bakelit, lika lite som all guldfärgad metall är äkta guld. Sen vill jag naturligtvis att det ska vara en bok där man kan dregla lite över roliga och/eller vackra smycken.

Jag tänker mig i alla fall något sånt här;

  1. Plastsmyckens historia och olika material, en genomgång av framväxten av olika plastmaterial och dess koppling till smycken.
  2. Smyckemode från slutet av 1800-talet fram tom 1960-talet, allmänt smyckemode och olika typer av smycken
  3. Hur bli en bra detektiv och bedöma ålder och olika material, inte minst de material som inte är plast och hur man ser/känner skillnad

Sen velar jag lite, ska jag ”bara” ha ett antal kapitel med smycken från olika åldrar;

  1. Plastsmycken 1800-tal till 1920-talet
  2. Plastsmycken 1930-1940
  3. Plastsmycken 1950-1960

Eller ska jag ta det ”smyckesvis” alltså;

  1. Halsband 1800-talet fram tom 1960-talet
  2. Broscher, – ” –
  3. Armband, – ” –

Funderar lite på vad som blir roligast att läsa. Ålder är ju så klart en viktig faktor men det skulle också kunna vara kul att tydligare se olika smycketypers utveckling över tid. Men jag får se hur jag landar.

Sen funderar jag lite på att avsluta det hela med lite enkla omsorgs- och lagningstips. Det finns faktiskt en hel del man relativt enkelt och med några få produkter från hemmet, några mindre verktyg och lite kunskap kan fixa själv. Omsorg och lagning är i mitt tycke viktiga eftersom det förlänger livet på smycket och gör det bärbart igen. Äldre smycken är ju inte enbart till för att titta på utan för att bära, sen ska man så klart vara medveten om att många äldre smycken är sköra och ska hanteras med omsorg.

Det var så långt jag kommit men det känns ändå bra att ha börjat, hur lång tid det sedan tar är en annan femma.,.

Undrar hur många gånger…

… jag plockat om den äldsta delen av samlingen? Jag kämpar hela tiden med hur jag ska förvara och katalogisera samlingen och naturligtvis börjar jag alltid bakifrån. Nu har jag köpt ytterligare ett skåp och jag har bestämt mig för att ha den äldsta, och sköraste, delen av samlingen där. Det är smålådor vilket innebär att jag kan sprida ut och lägga dem var för sig och då behöver jag inte ha dem med stenar liggande i plastpåse med rädsla för att tappa stenar om jag plockar bland dem. Det florerar teorier att det inte ska vara bra att förvara gamla plastsmycken i plastpåse men ingen jag har pratat med vet om det är sant eller inte. Men bara för att vara på den säkra sidan plockar jag ut dem från de plastpåsar som jag hittills förvarat dem i. De blir också lättare att se när de dels inte ligger i plast, dels är lite mer utspridda. Har också lagt filt i botten på alla lådor så de dels ska ligga stilla, dels ska ligga mjukt och förhoppningsvis inte skadas. Tidig celluloid (och alla andra varianter man försökte med) kan vara väldigt skört och behöver hanteras med omsorg och försiktighet.

Som jag alltid skriver är det väldigt svårt att ange ett exakt 10-tal så även under ”fram till och med 1920-talet” finns det en del av dem som jag daterar till 20/30-tal. Jag har valt att försöka ta dem som utseendemässigt mer hör hemma i 20-talet, även om de egentligen är nästan omöjliga att datera så exakt.

Jag har också flyttat mina siluett-broscher till samma ställe, de flesta av dem tillhör 20-talet. De som jag bedömer är senare kommer att vara i ”sin” ålderskategori. Ska försöka hålla mig till ålder i min katalogisering och inte ha så många små ”undersamlingar”. Jag kan ju ha dem för sig ändå men ändå under ålder tänker jag, rädd att jag aldrig får någon riktig ordning annars. Även sorgesmycken ska få flytta in men de behöver jag åldersbestämma lite bättre innan jag gör det.

Ska jag – till slut – skriva den där boken känner jag att samlingen borde vara katalogiserad innan dess. Vissa kapitel går ju att skriva ändå men, men…

Lite nytt till samlingen

Försöker bli lite bättre på att katalogisera nyheter till samlingen direkt medan jag fortfarande minns vad jag trodde… Men också för att det känns som det kommer att ta åratal innan allt är genomgånget – varför i herrans namn gjorde jag inte det från början?! Fast då tänkte jag nog inte att den skulle bli så omfattande (!). Och dessutom har jag bytt ide om hur jag skulle katalogisera samlingen under vägen…

Bloggen har också behov av genomgång och tillfixning men jag skjuter tyvärr det framför mig eftersom mitt bredband har krånglat hela vintern och jag lyckas inte få Tradera att lösa det, suck.

Två stela armband i bakelit från 30-talet på bilden ovan.

Börjar med de äldsta, de ser ut som om de lika gärna kunde vara moderna men är alla från 30-talet och art deco. Osäker på vilken plast det handlar om men troligen är det galalith.

Några halsband, från vänster ett halsband i thermoplast från 50-talet, ett gult halsband jag är väldigt osäker på, gissningsvis även det 50-tal i okänt plastmaterial och ett halsband från 60-talet. Det skulle kunna vara 70-tal men det har lite bättre kvalitet än vad 70-talarna brukar ha så jag är rätt övertygad att det är 60-tal. Nederst ett bakelithalsband som är omträtt med modern tråd (och inga knutar) men själva pärlorna härstammar nog från 30/40-tal. Alltid lite knepigt att datera när det inte finns några ”tidsmarkörer” kvar och det finns nyproducerade pärlor i bakelit (oftast från gammal råvara) men jag har synat pärlorna och jag känner mig hyfsat säker på att de är gamla.

Tre underbara broscher, var och en på sitt sätt. En kanin i celluloid som är ute och åker skidor från 50-talet, möjligen 40-tal, en brosch i form av en fyrklöver som jag är lite osäker på men troligen i celluloid och från 40-talet. Så längst till höger en härlig brosch i celluloid från 40-talet, tyvärr är bilden lite mörk så det syns inte riktigt vilket djup den har.

Så till sist några örhängen. De lila ser helt moderna ut men är 50/60-tal, mer 50-tal än 60-tal tror jag, och de högra med prickar köpte jag i tron av att de var 60-tal men nu när jag tittat på dem i verkligheten lutar jag mer mot att de nog är senare men jag ska undersöka dem lite mer innan jag bestämmer mig för att behålla dem eller inte.

Går igenom lite set

Har flyttat ett skåp eftersom jag köpte ytterligare ett skåp till samlingen (!) och inser att jag behöver fundera på hur jag ska hantera seten jag äger. Lyssnar på favoritkanalen på radion, Gold fm (hittas på Radioplay), som dagen till ära spelar lite önskemusik för mig (tack Ray och Malin) och bänkar mig med seten.

Fram till nu har jag hanterat dem för sig, mycket för att se om det dyker upp ytterligare delar. Men egentligen borde jag kanske göra det omvända och ta mina halsband och se om jag har matchande örhängen, broscher eller armband?! Lite knepigt det där, så länge går jag igenom dem, kollar att de verkligen är ett set, material och ålder. Där finns också en fundering för samlingen – vad är ett set? Ska de ha hört ihop från början eller ”räcker” det med tex ett matchande örhängen till ett halsband? I form av katalogiserande kräver det en funderare…

Ja, ja – så länge får jag bara försöka hålla ordning på dem,

Två fina set, båda i form av olika typer av celluloid och från 50/60-talet. Setet till vänster är i en kombination av plast och glas, blommorna i plast och pärlorna i glas. Setet till höger är i en typ av celluloid som brukar kallas ”featherlite” alltså eg fjäderlätt. Svårt att förklara men den ser lite uppblåst ut. Ganska vanligt, speciellt i slutet på perioden av celluloid.

Här är en sån där knepig fråga, vad är ett ”riktigt” set? Alla tre delarna är likadana, rosor, löv och pärlor på guldfärgad metall men tittar man riktigt noga ser man att halsband och örhängen båda har en färgskiftning mellan blomma och löv som armbandet inte har, syns bäst på bilden till höger. När man bär det syns det så klart inte eftersom de inte är bredvid varandra men när man katalogiserar dem?! Tills vidare tycker jag att de är lika nog så de får hänga ihop. Setet är i celluloid och från 50-talet, möjligen sent 40-tal.

Ett annat set i lucite och från 50/60-talet med funderingar kring. Inte om det är ett set, det är ju tydligt att det är, men VAD är det? När jag köpte det har jag något avlägset minne av att jag trodde det var ett armband med matchande örhängen men inser nu att det kan det ju inte vara – de sitter ju inte kvar på örat. Men vad är det, har aldrig sett den varianten? Någon form av brosch-clips? Eller knappar? Era gissningar är lika goda som mina… Får nog ta en djupdykning i mina smyckeböcker gör att se om jag hittar något liknande.

Ursäkta de mörka bilderna (fotoljuset inte strålande idag) men detta ska vara Mary Quants mycket klassiska blomma. När jag köpte detta sas det att det är Mary Quant men det är ju helt omöjligt att veta, finns ingen som helst märkning. Tittar jag på detaljerna så är det nog åldersmässigt rätt men jag tänker att detta var ett mönster som var väldigt enkelt att kopiera så det får helt enkelt vara ett set i Mary Quant-stil.

Och så lite frukt och bär, blommor går på något sätt aldrig ur modet men frukt och bär var mest moderna under 50/60-talet och har väl egentligen aldrig varit särskilt poppis varken före eller efter. Möjligtvis med undantag för ett kort period i slutet på 80-talet som jag vill minnas att jag hade fruktörhängen i trä.

Avslutar dagen med ett antal set som består av armband med matchande örhängen i thermoplast/lucite förutom det blå uppe till vänster som är i celluloid och det otroligt snygga i svart och ofärgad plast som är både lucite och celluloid. Alla 50-talare utom möjligen det svarta/ofärgade som ev kan vara tidigare. Eftersom 50-talet var setens stora årtionde, tänk jumper-set, så kan jag tänka mig att till de flesta av dessa set kan det finnas matchande halsband där ute att finna – med lite tur och envishet så vem vet, plötsligt händer det!

Jag en sakletare, samlare och återskapare

Har börjat titta på Återskaparna på tv och även om jag inte gillar programledarna så är jag otroligt imponerad av hantverkarna med specialistkompetens utöver det vanliga – nörderi kan vara alldeles, alldeles underbart! Dessutom gillar jag ordet ”återskapare”, det är ju faktiskt det vi alla ägnar oss åt som lagar och fixar. Vare sig det, som i mitt fall, handlar om smycken och kläder eller om något helt annat.

En del, som inte alls är inne i den här världen, frågar mig ibland varför jag tycker det är så kul med gamla grejer – jag ägnar ju mig åt något som varken är värdefullt eller som jag tjänar pengar på… Många tror att jag gått och blivit ”miljönisse” på gamla dar men det handlar väldigt lite om det, även om jag avskyr slöseri och slit och släng i alla former, i grunden tycker jag grejer ska hålla och att man ska laga de saker som går att laga.

Svaret på frågan ovan är egentligen är egentligen flera, ett svar är att jag helt enkelt tycker om äldre saker, de har en historia, en själ, och dessutom ofta en kvalitet som nya saker saknar. Ett annat svar är att själva jakten är kul, det är roligt att vara saklerare och få bli riktigt nöjd när man hittar något bra. Det handlar inte om att hitta något ekonomiskt värdefullt, det är inte alls min drivkraft, utan om något som är fint eller har en historia jag gillar. Att undersöka och lära sig mer om något man hittat är definitivt en del av nöjet. Om man sen hittar något man behöver som både är billigare och bättre än nytt blir man så klart extra nöjd!

Sedan kan sakletandet och loppisbesökandet ha sina utmaningar, igår var en väldigt typisk dag i en sakletares liv. Jag satte igång med ”persedelvård” som det heter i det militära, jag gick igenom min vinterskor och stövlar, borstade och smörjde in. Vill man att saker ska hålla måste man sköta dem, så enkel är sanningen. I alla fall inser jag att mina favoritstövlar har sett sina bästa dagar och att jag behöver ett par ”nya”. Så jag tar en promenad bort till Erikshjälpen för att se om de har några stövlar kvar. Inga stövlar blev köpta, istället kom jag hem med ett skåp och en gammal resekoffert! Hoppsan, liksom…

Samlandet är väl en del av samma, men jag tror också att samlande är en läggningsfråga – man kan ju njuta av fina saker utan att nödvändigtvis vilja äga dem. Vi samlare har det nog i oss, en gen vi alla har. Pratar jag med andra samlare, oavsett vad de nu samlar, inser jag hur lika vi är, vare sig vi samlar bilar, sportmemoribilia eller vad det nu kan vara vi snöat in på. Vi drivs av att ha sakerna omkring oss och kunna titta på dem men vi drivs också av kunskap, att ständigt lära oss mer inom det området vi nördat in oss på.

Kunskapstörsten, det är den stora skillnaden mellan oss samlare och sk ”hoarders” (vad det nu kan heta på svenska, människor som aldrig kan göra sig av med någonting). Det handlar väldigt lite om att inte kunna göra sig av med saker, som samlare kan man alltid göra sig av med saker om man hittar något bättre, utan just om att äga de ”rätta” sakerna och sedan kunna så mycket man kan om det – det är nörderi i dess finaste form!

Ligger lite efter…

Förstår inte vart tiden tar vägen, tycker inte jag hinner någonting… Jag har två stora utmaningar har jag insett, dels att jag måste ligga och vila så mycket på dagarna så jag har inte hela långa dagar till mitt förfogande och den andra utmaningen är att huvudet inte slutar spruta ur sig idéer om vad jag ska göra – hinner/kan helt enkelt inte allt jag vill göra och ibland är den där sållningen svår, suck.

Idag, när det är busväder, har jag i alla fall försökt fotografera ikapp samlingen. Har haft lite mycket som legat ofotat och osorterat, allt är inte katalogiserat men nu har det i alla fall blivit fotat!

Lite halsband, inget ”outstanding” men typiska för sin tid 50/60-tal.

Och mina kära hundar i celluloid, som fd hundägare går jag igång på dessa. Häftigt att ständigt hitta nya varianter, dessa från 40-talet och en bit in på 50-talet, ev är någon av dem lite tidigare. Från samma tid kommer det ursöta rådjuret i celluloid och sist men inte minst den vackra fågeln i lucite.

Och så till ett par osäkra eller rättare sagt några som kräver lite mer efterforskningar, varken hunden eller den extremt roliga fågeln har jag sett förut, inte ens sett liknande. Jag är hyfsat säker på att de är gamla nog för samlingen men det är också det enda jag jag tror mig veta om dem.

Lite coola örhängen, främst från 60-talet. De blå ”moonglow lucite” (som jag hoppas att jag har ett matchande halsband till någonstans) är från 50-talet och de gröna är i bakelit och från 30/40-talet men resten är nog 60-tal, ev sent 50-tal.

En samling ganska tidiga broscher, den svarta ”spagetti-broschen” i celluloid med stenar är från 30-talet, likaså den underbara simmarflickan. Den ovala broschen med kvinnoansiktet i mitten kräver lite efterforskningar, den är tidig, säkert 30-tal eller kanske ännu äldre. Den söta flickan med paraply och hund är i celluloid från 30/40-talet. Hon har nog varit guldfärgad, i alla fall delvis, som har försvunnit men det ger henne bara väldigt charmig patina, i alla fall I mitt tycke. Och så en brosch med celluloid-klockor från 40-talet.

Hängen/halsband som, i alla fall två av dem, behöver lite efterforskningar. Den till höger är i lucite och från 40/50-talet men de andra två är jag lite fundersam kring. Den vackra kvinnan är med största sannolikhet från 20-talet (kedjan är troligen inte original) men är det ben eller celluloid? Spontant säger jag celluloid men den behöver synas ordentligt, som jag skrivit om förut kan ben och celluloid vara otroligt svåra att skilja åt ibland. Hänget i mitten är svårt, har nog åldern inne men vad är det? Och från när?

Så med alla idéer och allt i samlingen som behöver sorteras, katalogiseras och bloggen som behöver städas, en bok som ska skrivas, dessutom allt som ska lagas och fixas till, både smycken och kläder, ett hem att sköta och egna smycken att skapa så behöver jag nog inte fundera över vad jag ska göra om dagarna…

Förälskad i vackra saker…

Smaken är ju som baken, delad, och det finns massor med människor som inte skulle tycka samma saker som jag är vackra.

Nu har jag i alla fall gått och förälskat mig i en cool skyltdocka från 40-/50-talet, inte bara dockan utan den otroligt vackra klänningen hon hade på sig. Hade på sig eftersom jag har flyttat över klänningen till en annan docka, i alla fall tills jag vågar använda dockan. Jag är väldigt svag för äldre skyltdockor generellt men denna allra mest beroende på att hon har ett så otroligt coolt uttryck, hon skulle kunna stå med ett glas champagne i handen och prata med Cary Grant eller någon av de andra snygga filmstjärnorna från den här tiden.

Och klänningen, jag säger bara klänningen – tänk vilken tjusig fest denna är sydd för! Detta är den absolut vackraste klänning jag har haft i min ägo, den kan man ha framme som ett konstverk. Det är inte en klänning att bära nuförtiden, på ett bröllop eller något möjligtvis, men jag går dessutom så klart inte i den så jag får nöja mig med att titta och njuta. Ännu så länge har hon ett halsband från 30-talet, får leta upp något som är mer i ålder med både docka och klänning, sent 40-tal eller tidigt 50-tal.

Tyvärr har dockan ett stort problem, hon har stått på en vind, troligen oisolerad, och blivit utsatt för temperaturväxlingar som gjort henne sprucken och framför allt armar och händer har tagit mycket stryk. Det gör mig ingenting att hon inte är perfekt, det får gärna synas att saker är gamla, utan mitt problem är att så fort man tar i henne, flyttar eller byter kläder faller det av ännu mer. Jag är rädd att armarna ska ge upp helt och det vore trist, en docka utan armar är inte riktigt samma sak. Och jag gör ju just det det, flyttar dem, byter kläder och smycken på dem beroende på humör och vad jag just då tycker är vackert och vill titta på och det måste hon hålla för.

Jag har ställt en fråga i ett antal olika FB-grupper om hur bäst att gå till väga för att ”rädda” henne, har dessutom skrivit till museet och ställt frågan om de har några bra tips. Vi får se hur det går.

Så länge får hon vara både arm- och benlös och ståta med ett Jakob Bengel-halsband tills jag vågar använda hela henne igen.

Med Växjö som ursprung

Jag är allmänt road av mode, framför allt äldre sådant, och ur det kommer min kärlek för äldre smycken. Men jag är också road av äldre kläder. Men när det gäller kläder (främst för att jag inte ska drunkna här hemma bland alla kläder, smycken och saker) så gäller principen att jag ska kunna bära dem.

Men jag har gjort ett undantag, jag försöker hitta kläder som är märkta/har sitt ursprung i Växjö (som är min hemstad) eftersom jag tycker det är roligt att samla på mig lite Växjö-historia inom ramen för mitt stora intresse för kläder och smycken. Samlingen är ännu väldigt liten men jag letar, är det så att du har en klänning med Växjö-märkning får du gärna höra av dig!

En riktigt klassisk Växjö-butik var PN’s, min föräldrageneration hade det som ett riktmärke när man skulle ses – vi träffas utanför PN’s hörna. Butiken låg länge i hörnet mot Stortorget, därav mötesplatsen gissar jag. PN’s etablerades redan i slutet av 1800-talet. Namnet kom av mannen som startade butiken Per Nils Persson. 1948 övertogs verksamheten av familjen Gratte och bytte sedan 1973 namn till Grattes Modehus som i sin tur upphörde 2009. Klänningen ovan är från 60-talet.

Sandströms, som drevs av Valborg Gustavsson (född Sandström), var en syatelje och tygaffär och sydde upp kläder till Växjös finare damer. Låg på Båtsmanstorget i Växjö. Längre fram blev det, som jag förstått det, mer inriktning på större festligheter, brudklänningar, klänningar till tärnor och till tjusigare fester. Sandströms startade sin verksamhet i slutet på 20-talet och las ner i slutet på 60-talet eller möjligen precis i början av 70-talet. Klänningen är från 60-talet.

Ingen av de ovanstående butikerna har jag någon som helst personlig koppling till, de var båda borta eller hade bytt namn när jag flyttade till Växjö på 70-talet. Däremot har jag en mer personlig koppling till Ingrids Mode, modist och hattaffär i Växjö under många år, jag arbetade nämligen under tidigt 80-tal tillsammans med hennes man. Det jag minns allra tydligast var att de gift sig två gånger, alltså gift sig, skilt sig och sedan gift sig igen, något jag aldrig (med min stora erfarenhet som 20-åring!) hade hört talas om… Ingrids Mode fanns under många, många år på Kungsgatan i Växjö, den startade 1940/41, Ingrid överlät butiken 1974 och den levde kvar ända till 2005.

Tyvärr sträcker sig inte mina kunskaper till hattar så jag vet inte ålder på dessa, de har i alla fall alla etikett med fyrsiffrigt telefonnummer så jag gissar att de är 60-tal och äldre.

En butik som jag stött på och aldrig hört talas om tidigare är Hattcentralen som ska ha legat på Båtsmanstorget i Växjö. Nu är inte hattar alls min specialitet, det är ju kläder och smycken, så det gör inte så mycket, det hade bara varit kul att veta vid vilken tid detta var. Telefonnumret har i alla fall fem siffror så en bit fram i ”modern” tid bör det inte alla fall ha varit.

Ljuva 60-tal, del 1

Jag är väldigt förtjust i art deco och 30-talet, mycket beroende på att det är så bärbart idag nästan 100 år senare. Men min absolut största kärlek är 60-talet och framför allt op-modet, även detta väldigt bärbart idag. Men i dessa tider behöver vi också lite färg och det var det gott om på 60-talet, härliga knalliga färger. När det handlar om plastsmycken kan det ibland vara rätt svårt att skilja på 50- och 60-tal men det är lite mer galet och lite färggrannare på 60-talet.

Det är svårt att hitta klänningar i ”äkta” op-mode från tiden (som dessutom min väldigt icke 60-taliga kropp får plats i!) men jag är i alla fall stolt ägare till en. Jag har en till men tror den är något senare, slutet 60-talet eller möjligtvis början av 70-talet. Och sen en urläcker ”överdel” som ser ut som Chrysler Building i NY som bärs med byxor, den är från tiden.

60-talets mode är fortfarande väldigt bärbart, möjligtvis med undantag för längden om man som jag är 175 cm lång, och det kräver ingen getingmidja (eller en extremt tuff korsett) som mycket av 50-talsmodet kräver. Jag är också förtjust i de raka/trubbiga skorna som också är väldigt bärbara än idag. Står man stadigt på jorden i storlek 40 så hittar man inte massor man får på fötterna men man kan ju ha några att titta på! Och några ”fusk” kan man ju ha som är av senare årsmodell. Skorna till höger är oanvända Pierre Cardin-skor från 60-talet och de mittersta i bilden till höger, de andra två av senare årsmodell.

Det är lättare att hitta smycken i op-stil, även om du inte hittar massor av detta heller. En period på 80-talet var stora svartvita plastsmycken populära vilket ibland kan göra det knepigt, det gäller att kolla noga på lås, baksidor etc

Den här underbara ljusblå klänningen är sömmerskesydd i Växjö på 60-talet. Denna klänning är inte något jag bär utan den tillhör samlingen. Grundprincipen annars är, när det gäller vintage-kläder, att jag ska kunna bära dem. Men jag har gjort några undantag, ett är kläder märkta/ursprung med Växjö. I del två får du se någon till plus några hattarna.

Vill du ha ett halsband som syns? Då ska du bära det röda och svarta halsbandet till höger, helt ”alldeles för mycket”-underbart!

Den här gula ensemblen, som också har en tillhörande kavaj, önskar jag såå att jag kunde ha – den är precis min stil. Men i väntan på att jag helt magiskt skulle krympa ett antal storlekar så har jag den att titta på och hänga på lite tidstypiska smycken. Sedan får den vandra vidare när jag tittat färdigt…

Man kan ju tycka vad man vill…

Det står naturligtvis oss alla fritt (i alla fall här i Sverige) att tycka vad vi vill men när jag läste en fråga i en av grupperna på FB som jag är med i, bröt jag nästan ihop. Frågan var om äldre blandade smycken var värda något, en helt ok fråga om man inte vet något om smycken. Men det var nästa mening jag bröt ihop kring, ja smycken i plast slänger jag men det andra kanske kunde vara värt något? Jag blir fortfarande ledsen när jag ser den kommentaren…

För det första anser jag rent generellt att så länge saker är hela och riktiga så kastar man inte någonting. Vill man inte ha det själv säljer eller skänker man det. Och för det andra, visst på 70-talet blev vi översköljda av billig plast från ”långbortistan” och det hade väl inte kanonkvalitet precis men varför utgår man från att all plast är skräp för det?! Så tänker man ju inte om andra produkter? Och även om det blir fler och fler får upp ögonen för hur mycket fint det finns att hitta bland äldre plast så har jag mycket ”övertygande” kvar, det är uppenbart. Glädjande nog var det inte bara jag som protesterade!

Det här är väl inte skräp?

Eller det här?!