Nu hoppas jag…

… på bättre tider. Känns som att så fort jag sätter mig med mina smycken, oavsett om det är samlingen eller mina egentillverkade så lyckas jag drabbas av något, suck. Men nu har jag i alla fall, som förberedelse inför att börja om med katalogiseringen av samlingen och förhoppningsvis äntligen fortsätta på mitt bokutkast, gått igenom mitt bibliotek.

Vad behöver man då veta/kunna för att vara duktig på äldre smycken lite generellt sådär? Jo, i mitt tycke måste man i grunden ha lite koll på modehistoria. Det är en viktig del i att bedöma smyckens ålder. Sen, för mig personligen, kommer mitt smyckeintresse ur ett allmänt intresse för mode och modehistoria. Och eftersom jag är en boknörd av födsel och ohejdad vana har jag så klart samlat på mig en mängd böcker i ämnet. Och en mängd äldre tidningar (!) men de får ni se vid annat tillfälle…

Visst kan man googla sig till massor med uppgifter nu för tiden men jag må vara en dinosaurie men jag tycker fortfarande att det är roligast att bläddra i en bok med vackra bilder. Så nedan kommer en ”förteckning” av mina böcker i ämnet och vad jag tycker de är bra för. Ingen särskild ordning.

Först tre stora praktverk om mode.

Mode, designernas århundrade, 665 sidor, utgiven 2001. Mycket fokus på modedesigners men upplägget är ett tio-tal i taget och vad som påverkadr och symboliserade modet just då, något som ju också påverkade smyckemodet. Även smycken nämns här och där och boken innehåller väldigt mycket bilder. Tung och stor men en riktigt bra översikt.

Hundra år av Mode, 209 sidor, utgiven 1998. Varje årtionde är uppdelat i Epok & tidsanda, aktuella ansikten, film & media, mode, hår & hattar, kosmetika, figur & underkläder, arbete & fritid. Inte särskilt smycken men en lite rolig genomgång med lite mer fokus på dåtidens kändisar.

Modet genom tiderna, 318 sidor, utgiven 1965. Mycket större genomgång i tid, sträcker sig från faraonernas Egypten till 1960-talet. Här dras hela sekel ihop vilket är kul läsning men kanske inte alltid någon hjälp om man vill ner på årtal. Mycket härliga bilder och modeskisser.

Alla tre är översatta från andra språk, dvs de handlar om europeisk tid och mode.

Bokfabriken Fakta serie modeböcker, från 1920- till 1990-talet, en bok för varje årtionde. De flesta på ungefär 65 sidor och utgivna på 90-talet. Lättsamt, lärorikt och mycket härliga bilder. En kul grej är en ordlista i slutet på varje bok och dessutom en sida sammanfattning av större händelser och händelser inom modet. Översatt.

Modebibeln, den svenska. 255 sidor, utkom 2012. Även om den har som underrubrik 1867-nu är fokus på lite mer ”modern” modehistoria, mycket 60-tal och framåt. Kanske inte den viktigaste boken om man är intresserad av äldre mode men ändå intressant ur ett svenskt perspektiv.

History of 20th century fashion. Engelsk och eftersom engelsmännen har ett annat sätt att uttrycka det handlar den om 1900-talets mode. 320 sidor, den här upplagan kom ut 2001. Kanske lite mycket fokus på engelskt mode och butiker för oss men mycket roliga bilder. Kanske inte heller den viktigaste boken att ha i sitt modebibliotek.

Modeboken 1900-2000, 285 sidor, utkom 2001. Lite hoppig och ibland lite märkliga val av bilder (från fel årtionde) så är det ändå en hyfsat bra översikt över modets växlingar, ett årtionde i taget. Och eftersom det här är en svensk bok så är referenserna så klart fler till svenska förhållanden. Men smycken lyser med sin frånvaro.

Två underbara böcker om vår lite ”modernare” modehistoria sett ur postorderkatalogernas och tekoindustrins underbara värld.

Postordernostalgi, 200 sidor. Nästan bara bilder, väldigt lite text men hög retro- och nostalgifaktor. För mig, som sysslar med smycken från 60-talet och bakåt, är det lite för mycket ”nytt” men ändå en väldigt rolig bok att ha i sitt bibliotek.

Finns i fler färger och storlekar, svensk konfektion, en historia. 375 sidor, utkom 2024. Har ett litet annorlunda upplägg, den är inte upplagd på olika tidsepoker utan gör snarare nerslag i olika delar. Gör ibland det lite svårt att hänga med om när i tiden olika saker hände. Men eftersom det inte kommer ut så mycket modeböcker med svenskt perspektiv så är den rolig att ha. Smycken lyser dock med sin frånvaro.

Några böcker om designer, jag är väldigt förtjust i Katja of Sweden (äger 6 olika klänningar) och jag är nödvändigtvis inte så förtjust i Coco Chanels kläder men tycker däremot att hon var en väldigt spännande person. Men jag är mer intresserad av mode som helhet och den tid som den är skapad i och inte nödvändigtvis vilka de olika modeskaparna är.

Två lite annorlunda böcker i modebiblioteket.

Fashion sketchbook 1920-1960, 128 sidor, utkom 1976. Engelsk bok som är precis vad den heter, skisser av modet från 1920 till 1960 (eg 1959 eftersom 60-talet inte är med). Klänningar, dag och kväll, underkläder, dräkter, kappor och accessoarer. Lite smycken har smugit sig med. Kul att kunna se detaljer på kläderna på ett sätt som är svårt på ”vanliga” modebilder.

Klassiska klippdockor, 130 sidor. Klippdockor som varit i Hemmets Journal. Bok med hög nostalgifaktor med alla sorters klippdockor, allt från Abba till Barnen på saltkråkan. Klippdockor säger mycket om modet.

Svart som… ideer och tankar kring svarta kläder. 160 sidor, utkom 2000. En lite annorlunda modebok om svarta kläder. Spännande tankar och en del fina bilder. Kanske inte den viktigaste boken i mitt modebibliotek.

Kvinnligt mode under två sekel, 190 sidor, utkom 2001. Titeln är lite missvisande, den handlar i grund och botten om tjugosju handsydda dräkter/klänningar som finns i Kulturen i Lunds samlingar. Det som är väldigt roligt med den här boken är alla sömnadsdetaljer som man verkligen får se i detalj. För den modeintresserade är den här boken kanske inte så väldigt spännande men för oss som också är roade av sömnad och textilt arbete är den väldigt intressant.

Jag som är 60-talsnörd har naturligtvis några böcker om 60-talsmode. Alla tre engelska. Inga tungviktare i modehistoria utan bara några böcker med härliga tidstypiska bilder.

Så, till sist två härliga böcker att bara frossa i.

Nordens Paris, NK:s Franska damskrädderi 1902-1966, 238 sidor, utkom 2021. Här får man en inblick i den fina salongerna i Sverige och kan frossa i bilder av alldeles underbara kläder. Men också lära sig hur det fungerade på ett ”haute couture”-skrädderi. Jag har en personlig koppling till den här boken, jag är ägare till en klänning från NK:s Franska som var med till bedömning om den skulle vara med i boken och/eller på den utställning som var på Nordiska museet. Tyvärr kom den inte med men det var ändå roligt att vara med på ett hörn.

Ruths garderob, en modehistoria, 186 sidor, utkom 2022. Kul att se vad en lite mer vanlig (vanlig och vanlig, hon var ändå societet, hon var borgmästarinna i Mjölby) hade för kläder och var hon hittade sin inspiration till vad hon skulle bära. Tyvärr är det lite för ”konstnärliga” bilder av kläderna för att boken ska vara riktigt bra.

Jean Painleve JHP

Jean Painleve var en fransk biolog, naturfilmare, motståndsman och en hel del annat, en riktig mångsysslare. I mitten på 30-talet skapade han, tillsammans med sin partner Genevieve Hamon, en serie mode-accessoarer med sjöhästen som tema. Sjöhästen var hans mest kända film och blev ett signum för honom. Denna serie såldes under namnet jHp, Jean Hippocampe Painleve. Det var bla scarfes, tyger och smycken.

Han öppnade flera butiker i Paris och runt om i Frankrike. Ska man vara säker på att det är ett smycke från Jean Painleve har det märkning enligt bild.

Smycken är tillverkade i mässing och galalith, en bakelit-liknande plast gjord på mjölk (!). Detta armband ingår i min samling. Har även två broscher med ”rätt” märkning.

Resten i min samling, inklusive mitt nyanskaffade armband, har ingen märkning alls eller enbart märkta Made in France. Det är i stort sett omöjligt att få reda på om dessa smycken också kommer från Painleve eller om det är kopior.

Jag har heller inte inte lyckats ta reda på om verksamheten återupptogs efter kriget, det startade 1936 och jag antar att det låg nere under andra världskriget men sen? Det dyker upp drakar och ödlor förutom sjöhästarna. Oavsett om de är märkta eller inte så säljs alla dessa som troliga jHp och i bra skick kan de kosta en del pengar.

Några missuppfattningar…

Jag försöker sprida min uppskattning av äldre plastsmycken och jobba bort missuppfattningar och fördomar som sorgligt nog finns runt plastsmycken. Oftast är det roligt men emellanåt kan jag bli liiite trött. Idag ser jag tex ett halsband till salu där det står ”halsband i bakelit, OBS ej plast”. Så här kommer några av de större missuppfattningar och fördomar som finns;

1 All äldre plast är INTE bakelit – i verkligheten är smycken i bakelit absolut inte vanligast bland äldre smycken, det är celluloid. Det finns dessutom mängder av andra plastmaterial som liknar bakelit från samma tid, tex galalith (en plast som gjordes på mjölkråvara), isolit (uppfunnet av Perstorps Ättiksfabrik) och en mängd andra. Även material som många sorgesmycken är gjorda av som guttaperka, bog oak, ebonit misstas för bakelit.

    Tre exempel, armbandet till vänster är bakelit, halsbandet i mitten i galalith och till höger isolit.

    2. Bakelit ÄR plast det också. Vet inte riktigt var den idén har kommit ifrån att bakelit inte skulle vara plast men troligen handlar det bara om att bakelit anses finare (och dyrare) och man vill inte att det ska blandas ihop med med den ”billiga” plasten.

    3. Plastsmycken kom på 60/70-talet. Jag möter ofta den fördomen när jag berättar om min samling och de undrar varför jag samlar sånt ”skäp”. Det man ser framför sig är all den billiga plasten vi blev översköljda med på 70-talet. När jag berättar om plastens historia från 1800-talet och framåt bli i princip alla väldigt förvånade. Det är rätt märkligt egentligen att det rent generellt finns så lite kunskap om ett material som är så väldigt närvarande i vår vardag. Plastsmyckens historia går ju parallellt med plastens historia.

    4. Plastsmycken är skräp och av dålig kvalitet. Visst finns det plastsmycken som är av dålig kvalitet, mycket av det som kom på 70-talet ligger väl inte direkt högt på kvalitetslistan men tittar man bakåt så finns det plastsmycken av väldigt hög kvalitet. Även under perioden 60-80-talet gjorde många av de stora modeföretagen smycken i plast av väldigt hög kvalitet.

    5. Plastsmycken kan man bara slänga eller lägga i barnens leklåda när man går igenom någon äldre släktings smyckeskrin. Gör inte det! Låt hellre någon som kan/vet något om äldre plastsmycken att titta igenom vad som finns. Visst finns det smycken du glatt kan låta barnen leka med men det kan också finnas smycken som kan vara värda rätt många hundralappar…

    Städar ett av smyckeskåpen…

    Bestämde mig för att mitt skåp med mina ”finaste” var i behov av att dammas så jag tänkte passa på att samtidigt katalogisera dem. De flesta smycken i skåpet är 20/30-tal med några undantag. Börjar så smått med bottenplanet.

    Först två armband I bakelit och mässingsfärgad metall. Båda från 30-talet. Båda är relativt ovanliga men den högra har jag aldrig ens sett på bild någonstans.

    Två hängen av Titti Wendt i Perstorps isolit och silver, både daterade 1943. Fördelen med att hon använde silver tillsammans med isolit ät att de nästan alltid är märkta till skillnad från andra plastsmycken. Hennes smycken är relativt ovanliga och det kan vara svårt (och dyrt) att hitta smycken ute till salu.

    Den här ringen vet jag tyvärr mycket lite om, har letat och letat men inte hittat någon som helst information. Min gissning är att den är från 20/30-talet, mycket beroende på utseendet. Är dessutom väldigt osäker på material men har ändå landat i att jag tror det är celluloid. Troligen en ring för en herre pga av storleken.

    De här underbara armbanden från 20/30-talet är väldigt mycket art deco. Kallas vanligtvis för ”railway” på grund av modellen. Båda i kromliknande metall (väldigt typiskt för tiden) och en plast jag är lite osäker på men som är väldigt ”bakelit-lik” så troligen galalith. Åtminstone det vänstra är tillverkat i Tyskland och galalith var en ganska vanlig plastsort där samtida med bakelit.

    Fortsättning följer…

    Aldrig får man vara riktiga glad…

    Efter en skön sommar med resor och lata dagar i sommarstugan så såg jag verkligen fram emot höst och ägna mig åt mina smycken och att fortsätta på min bok men det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig. Precis som för två år sedan sitter jag här med handen i paket, suck. Förhoppningsvis kommer jag inte vara ”handikappad” lika lång tid som förra gången eftersom det är vänster handled den här gången men det ställer ändå till vardagen rätt rejält.

    Under tiden har jag i alla fall påbörjat ett annat stort projekt. Jag har, förutom en massa smycken, böcker, mycket böcker… När jag flyttade passade jag på att rensa eller snarare var tvungen, tvungen att ”banta bort” en av bokhyllorna som helt enkelt inte fick plats i lägenheten. Hade hela mitt bibliotek (ca 2400 titlar) upplagt på Librarything.com men var dum nog, eller hade inte tid/ork, att plocka bort de titlar jag rensade ut så nu har allt blivit en enda röra. Så nu har jag börjat om från början med att lägga upp mitt bibliotek igen. Bara att beta av en bokhylla i taget…

    Ute och reser

    Blivit liiite lite pyssel med samlingen och med mina smycken på ett tag nu. Jag har ägnat mig åt att försöka få ordning på mina två sommarhus denna ack så trista, kyliga vår men jag har också ägnat mig åt en och annan resa, korta dagsturer men också att leka Hercule Poirot och kryssa över Atlanten.

    Jag och en god vän har korsat Atlanten på Queen Mary II med start i Southampton och mål i New York. Båten tar dig tillbaka till art deco-perioden och du känner dig som du verkligen var ute med Agatha Christie eller nån…

    Att man sen dessutom kommer in till New York tidig morgon och möts av frihetsgudinnan och Manhattans skyline gör ju inte saken sämre. Har man dessutom, som jag, släktingar som emigrerat och gjort båtresan över Atlanten, dock inte så lyxigt, känner man historiens vingslag.

    Hoppas er vår & sommar varit bra hittills och att den fortsätter så. Jag väntar och hoppas på lite mer sammanhållen värme än vad vi fått hittills och sen när hösten väl kommer dyker jag ner i min smyckesvärld igen.

    Clips-broscher

    Letade länge efter ett svenskt namn på dressclip, som de heter i England, då har man glädje av en samling äldre tidningar. På den tiden, vi pratar 30-tal, var vi ju inte så ”svengelska” som vi är idag så jag tänkte att det måste ha funnits ett svenskt ord. Efter mycket letande hittade jag en annons där de kallades clips-broscher så det är vad jag kallar dem. Försökt hitta annonsen igen men har tyvärr lyckas jag inte lokalisera den så jag kan inte visa upp ”beviset”…

    Clips-broscher användes i urringningen på klänningen, fram eller bak. Ofta i par men inte alltid. Tänk Hollywood och glamorösa ”slinkiga” långklänningar. Väldigt art deco. Det är ett rätt speciellt smycke, de existerade endast i princip på sent 20-tal och 30-talet. De känns igen på det långa ”clipset” med piggar på baksidan. Icke att förväxla med sko-clips som har mycket kortare clips och oftast lite vassare piggar.

    Jag har naturligtvis bara clips-broscher i plast, eller med plastdetaljer, i samlingen men det är lika vanligt att hitta dem i metall, oftast med stenar. Om de också existerade i ”finare” material, guld och silver med äkta stenar, är mer än vad jag vet men jag tror inte det var så vanligt eftersom jag aldrig sett någon. De var nog mest bijouterier som användes för att förändra eller piffa upp en klänning.

    Clips-broscher i bakelit, några med kromdetaljer eller detaljer av mässingsfärgad metall. Tre av dem är sk ”reversed carved”, dvs de är skurna och målade från baksidan för att skapa en 3D-effekt.

    Clips-broscher i celluloid. Några från Japan, några från USA. De i snörliknande utförande kallas spagetti-broscher.

    Och till sist ett antal i galalith, ett bakelit-liknande plastmaterial gjort på mjölk (!). Många av dem med metalldetaljer, många i väldigt typisk art deco-stil. Den längst upp till vänster är från Jean Painleve, Paris. Du kan läsa mer om honom i ett tidigare inlägg.

    Äntligen!

    Mina egna smycken har tyvärr fått ligga på sparlåga länge, först pga ett fall som resulterade i att jag bröt handleden (höger så klart) med gips och rehab för att få en fungerande hand igen. Men värken försvann inte utan jag hade också lyckats få en senskideinflammation som följd av skadan. Litet ingrepp som skulle ta en kvart och sen skulle äntligen jag vara hyfsat återställd. Men tji fick jag, läkaren som gjorde ingreppet lyckades istället med att skära av nerver till tummen så jag förlorade all känsel där. Ny operation, nytt gips och ny rehab.

    När jag äntligen blivit så återställd som jag kommer att bli bestämde jag mig för att lägga ut huset till försäljning. Alla ni som flyttat från ett hus efter 30 år till en lägenhet vet vad jag talar om, det är ett enormt arbete. Är man dessutom, som jag ensamstående med allvarliga ryggproblem, är det något som verkligen tar all ens energi och ork. Nu har jag äntligen flyttat, fått allt i ordning och landat i mitt ”nya” liv.

    Jag vet inte hur det är med er andra men jag behöver ro för att skapa, jag kan inte ha allt för mycket störelement runt mig. Så nu som först känner jag mig redo. När man kommer in i ”flowet” försvinner tid och rum, det är en alldeles speciell och underbar känsla som jag verkligen saknat.

    Hattprydnader i plast

    I min samling ingår några hattnålar men framför allt har jag ett antal som i England kallas för ”hatflash”, har letat i gamla svenska tidningar efter någon annons men inte lyckats hitta vad de kallades i Sverige så jag kallar dem helt sonika hattbroscher. Precis som med clips-broscher fanns dessa en relativt kort period, kopplade till hattmodet. Tidigt 1900-tal så var hattarna gigantiska med mängder av utsmyckning, dessutom hade kvinnor stora håruppsättningar under den stora hatten så då krävdes det hattnålar för att hålla hatten på plats och dessa finns i mängder av olika varianter, långa och korta, mer eller mindre utsmyckade.

    Sen kom 1920-talet och allt ändrade sig, kvinnor klippte håret och hattarna blev istället små och smet nära in på huvudet, klockhatten, turbaner och liknande gjorde entré. Och då kom även hattbroscher, specifikt gjorda för att fungera på en hatt. De har nål utan lås, ibland helt raka eller ibland med en slags ”krok” och själva broschen är rundad för att sitta fint och sitta tätt intill på en hatt. Dessutom är de rätt ofta, dock inte alltid, lite ojämna på baksidan som jag antar är till för att den ska hålla sig på plats.

    Jag har aldrig hittat någon hattbrosch i något annat material i celluloid, oftast med glittrande stenar. Materialet beror nog både på att celluloid är den vanligaste plasten i smycken vid den här tiden och att det var en lätt plast som gjorde det enkelt att få den att sitta fint på en hatt tänker jag. Absolut vanligast är svart med stenar men finns i flera varianter.

    Jag tror att de flesta som ser dessa idag tror att det bara är en brosch med annan typ av nål… Idag kan de definitivt användas som broscher men eftersom de oftast är ”skålade” så måste man hitta ett bra ställe, att tänka på är ju också att eftersom de inte har något lås kan de också vara lätta att tappa. De jag har tillhör samlingen så de används inte.

    I samlingen har jag också några som har skruv och en ”stopp” i änden, är osäker på om även dessa är hattbroscher eller om de är korta hattnålar… Två av dem är rundade men de andra två är platta i formen, lite mer letande kring de här återstår.

    Hur hamnade jag här?

    Nu är det dags för det enorma arbete det innebär att katalogisera samlingen ordentligt. Jag har påbörjat det ett antal gånger men aldrig lyckats ”hålla ut” men nu när samlingen är ordentligt genomgången och den dessutom är hyfsat tillgänglig på ett sätt den inte var när allt var i ett stort skåp så ska det verkligen bli. Min dröm är att skriva en bok men det känns som att ha en ordentlig överblick över samlingen känns som en förutsättning för det projektet.

    När jag ser samlingen fattar jag inte riktigt hur jag hamnade här… Hur kunde inköpet av ett armband för sisådär 15 år sedan landa i en enorm samling och väldigt mycket mer kunskap än jag hade från början? Mitt intresse för mode och smycken kanske? Min kärlek till gamla prylar? En ”samlargen”? Att älska att lära sig nya saker? Att triggas av udda kunskap som inte alla har? Eller kanske summan av allt det där?

    Jag kan i alla fall, så här 15 år senare, konstatera att jag har haft stor glädje av den där delen att triggas av sånt som är udda kunskap eftersom det gjorde att jag byggde upp samlingen medan det var ett totalt okänt samlarområde och plastsmycken på många sätt ansågs vara enbart skräp och något man kastade. Många plastsmycken var otroligt billiga och utbudet var hyfsat stort, även om även jag betalat en hel del för vissa rariteter. Men generellt har det både blivit betydligt dyrare och mindre mindre utbud nu. Gäller iofs second hand generellt, mycket, mycket svårare att hitta bra saker till vettiga priser numera oavsett om det gäller äldre smycken, äldre kläder eller prylar.

    Men tillbaka till katalogiseringen så ska jag försöka göra den med samma typ av upplägg som jag tänker mig boken så småningom, i någon slags tidslinje som också kopplas till modets utveckling. Oavsett upplägg är det ett enormt arbete, blir nog inte sysslolös på ett bra tag framåt…