Liten julafton

Jag har en kontakt i England som jag emellanåt köper ifrån, Naomi som hon heter, brukar samla en period så vi får ihop en kartong. Det är alltid ”liten julafton” när jag hämtar ut den där lådan!

Det är inte alltid billigt, särskilt när pundet är dyrt, men däremot vet man alltid vad man köper. Naomi är otroligt kunnig när det gäller äldre plastsmycken så oftast är det också hon som får hjälpa mig när jag kör fast.

Hon är dessutom duktig på hela ”vintage-grejen”, hon driver flera FB-sajter men har också skrivit ett antal böcker, bla den här Style me vintage.

Tre armband, alla i celluloid. Det bruna armbandet är tidigt, 20/30-tal. Armbandet med stenarna och det blommiga är båda 30/40-tal. Särskilt det med stenarna är jag extra nöjd med, hade inget sånt innan och det saknas inte en enda sten – efter så många år… häftigt!

Mer celluloid, är rätt förtjust i det måste erkännas… Armband i blått och vitt, brosch i blått och natur och brosch med matchande hattbrosch, alla 30/40-tal. Örhängen något senare, 40/50-tal.

Två 50-talare jag inte kunde låta bli… Troligen celluloid även i dessa men de är dessutom täckta med en slags sammetsyta. Särskilt hunden är ju helt underbar!

Så till sist, två bakelitbroscher 30/40-tal. Båda fina, var och en på sitt sätt, den svarta typisk art deco och den med de blå stenarna är en riktigt fin sak, troligen gjord i Österrike som på den här tiden gjorde otroligt tjusiga saker med glas-stenar.

Börjar bli gammal?!

Jag är ju road av äldre smycken och därigenom också av äldre mode. På FB finns det grupper om det mesta, så även med vintagekläder och det är där jag inser allt tydligare varför jag samlar smycken fram till 60-talet men inte längre.

En gång när jag var tonåring på 70-talet och jag var sur på min mamma för hon inte hade sparat något klädesplagg som var modernt då och hon hade haft på sin tid (som om jag kunde ha haft det, vi har aldrig någonsin haft samma storlek och det skiljer mer än 10 cm i längd…) så sa hon ”vänta du bara tills det du redan haft en gång kommer igen så får du se att det inte är så kul”. Och vad rätt hon hade!

Klänningen ovan hittade jag till försäljning på en vintagesida på FB och inser att jag hade exakt en sådan, dock röd och lång, på min studentfest. Och det är faktiskt inte särskilt kul när man inser att det som man själv äger/har ägt numera har blivit vintage/retro!

Fram till 60-talet känns helt ok, det minns jag men det var mamma och hennes generation som hade kläder och smycken, inte jag själv. Tror att det är därför jag är väldigt svag för plastclips från 50/60-tal, tyckte som barn att mammas örhängen var så himla fina.

Men jag har väldigt svårt att gå igång på det jag själv och mina vänner haft. Det får det ju mig dessutom att känna mig vintage-gammal…

Varmaste dagen hittills

Vad gör man den varmaste dagen hittills, denna sommar utan slut? Jo, man tar hunden och sätter sig i bilen, kör ner AC:n på 16 grader och kör på en liten loppis-runda! Och konstaterar att den enda svalka som går att få är just i bilen…

Blev tyvärr inte så mycket köpt, så är det ibland på loppisar, men det var kul ändå. Jag besökte ett ställe jag aldrig varit på tidigare, Stuff & Mind i Fagereke utanför Kosta. En riktig klassisk antik och loppis med allt mellan himmel och jord, tyvärr bara inte just det jag letade efter. Jag letar efter plastsmycken så klart, det gör jag alltid, men just nu är jag också på jakt efter ett rött bestickställ (plastklädd metall) och en vattenkanna i rött och vitt.

 

Eftersom det kommer att komma en ny liten bebis till i familjen föll jag istället för ett par ursöta små vita barnskor som bara var tvungna att följa med hem. Hittade dessutom en kombinerad brosch och hänge som nog inte är så väldigt gammalt men som jag tänker att jag kan göra ett fint halsband av.

På vägen tillbaka körde jag till Loppis i Skruv, en loppis jag brukar besöka några gånger varje sommar. Det är också en typisk antik & loppis med en salig blandning av prylar. De har dessutom mycket glas, passande nog eftersom de ligger granne med Skrufs glasbruk. Men tyvärr hittade jag varken det jag letade efter eller något annat som pockade på att få följa med hem så jag körde därifrån tomhänt.

Tur att nätet finns, eller?!

Det har inte blivit så mycket loppisar som önskat denna varma sommar utan det har istället blivit att lusläsa Tradera, FB och andra ställen på nätet (när solen gått ner). Det är naturligtvis superbra att nätet finns, om inte annat är det ett ställe för oss nördar att ha kontakt, men kanske inte alltid lika bra för plånboken. Det är på loppisar jag fyndar, på FB-sidor för smycken har plastsmycken blivit allt dyrare och även på Tradera har det blivit svårare och svårare att hitta plastsmycken till vettiga priser.

Jag har väl delvis mig själv att skylla (?!) eftersom jag missionerar ganska idogt om dessa smycken och den kulturskatt jag anser att de är. Sedan har också vintage/retro blivit allt större och särskilt 40/50/60-talssmycken blivit mer eftertraktade för att ytterligare förstärka ”outfiten”. Det känns lite dubbelt eftersom jag samtidigt tycker hela den här retro/vintage-världen är rätt kul!

 

 

Har i alla fall blivit några nya smycken till samlingen. Armbandet är en riktig raritet (och dyrt!), det är fransk art deco och i galalith. Galalith är en plast gjord på mjölkråvara (!) – alla som pratar om den ”hemska” plasten som miljöbov, varför tar ingen upp den här plasten igen, vore väl bra för mjölkbönderna också?!

Röda, vita och blå örhängen är 60-tal och borde ha kommit från USA, typiska patriotiska amerikanska färger. Halsbandet, till sist, känner jag mig osäker på men skulle gissa 50/60-tal men det behöver jag studera närmare.

Puh, vilken värme…

Jag hade sett fram emot en sommar med massor med loppis-besök men det går ju bara inte när det är så varmt! Jag gillar värme men just auktioner, loppisar och liknande är ju faktiskt inte ett dugg trevligt när det är för varmt. Dessutom har jag en hund som jag måste ha med mig och det går definitivt bort när det är så här varmt.

Ett besök på Kvarnen Antik & loppis i Lindås har det i alla fall blivit en dag när det var mulet och åtminstone lite svalare. Det var första gången jag var där men det kommer inte att bli den sista – det var en riktigt trevlig bekantskap! Stort, tre våningar, och med allt från billiga loppis-saker till finare antikviteter. Dessutom en trevlig kvinna som har det, inte minst viktigt!

Förutom dessa otroligt coola 60-talsörhängen i blå plast blev det också några dukar, ett litet fat och två små gräddkannor i pressat glas (som jag tyvärr glömde fota!). Allt till den facila summan av 100 kr!

 

Smycken som INTE är i plast

Det finns några material som väldigt många tror är plast, det ena är ben, det andra är glas, ett slags pressat glas.

Det kan ibland vara otroligt svårt att avgöra om ett smycke är i plast, glas eller ben, särskilt på bild, men har du det i din hand är det enklare, både ben och glas är kallt när man håller i det, plast varmt (kroppstemp).

Det här otroligt vackra armbandet är väldigt typiskt, skulle precis lika gärna vara celluloid som ben. Plasten celluloid gjordes ju från början bland annat för att efterlikna elfenben och äldre smycken kan ibland, precis som smycken i ben, vara skurna. Men ben har ofta färgskiftningar, dvs de är inte helt enfärgade, och man ser det även på strukturen. Men det absolut enklaste, om smycket är stort nog, håll i det och känn på det eller be säljaren göra det åt dig. I det här fallet kände jag det så fort jag tog i det fast säljaren sålt det som plast.

Det andra typ-exemplet är detta. Smycken, broscher och clips-broscher oftast, som det här säljs väldigt ofta som bakelit – det är det inte… Det är pressat glas. Det enklaste även här är att känna om det är kallt eller varmt. Har man hanterat lite bakelit så ser man med blotta ögat att det inte ser ut så här men egentligen kan man jämföra med vilken äldre plast som helst, glaset har en annan typ av blank yta än plast.

Som alltid – plocka med dina smycken så du får en känsla som sätter sig i händerna!

Och vad är en hattbrosch?

Ser då och då en typ av smycken som säljs som broscher – och de är de ju – men som en gång i tiden var avsedda att sitta som utsmyckning på hatten.

99af5d55f41ea827ee96fe5437294cc1

Det är utseendemässigt broscher, oftast från art deco-tid, men de har inget lås för nålen, dvs det är ”bara” nål. Ofta med stenar och ofta i plasten celluloid (eller är det bara de jag ser!). Det är alltså inte hattnålar, som var en kombination mellan att hålla hatten på plats och vara utsmyckning, de här har ingen funktion – de är bara till ”lyst”.

 

Jag har tidigare funderat lite på varför vissa broscher bara har en nål och funderat på om det varit någon form av kvinnlig motsvarighet till kravattnål. Det var när jag fick kontakt med Naomi och den engelska FB-sidan med plastsmycken som jag upptäckte att de där kallades för ”hat flash”.  Då började jag leta efter en svensk beteckning, dessa har ju funnits även här och det var långt före den ”svengelska” tid vi lever i nu så de borde ha ett svenskt namn. Det jag hittar efter idogt letande är att det heter vad det är, dvs hattbrosch, enkelt och koncist.