Ingen julmarknad i år

Så här års brukar det vara fullt med förberedande arbete inför julmarknaden, allt från displayer till att ha tillräckligt att sälja men, som så mycket annat detta år, så är årets julmarknad på museet inställd. Vi fick veta det i god tid så tidigare i höstas (när det verkade ha lugnat sig med corona) hade jag någon idé om att ha ett slags öppet hus här hemma för vänner och grannar istället, hade tyckt att det skulle vara roligt att visa grannar och vänner vad jag ägnar mig åt förutom att ta hand om ryggen, men det gick ju inte heller eftersom vi inte ska träffas.

Jämfört med mycket annat i dessa tider är det ju ett litet bekymmer men trist ändå. Jag som redan tillbringade mina dagar hemma trodde inte jag skulle bli så påverkad av att allt ställs in och att vi ska hålla socialt avstånd men när det inte finns något att gå på/göra och ingen att träffa blir det väldigt tomt. Och med det blir det tyvärr också väldigt lite stimulans utifrån.

Tycker det är svårt med inspirationen, dels för att det inte funnits någon julmarknad att se fram emot, dels för att allt känns rätt trist rent allmänt… Det är inte försäljningen i sig utan att träffa människor och få feedback på det man gör som är den stora grejen med att en enda gång på året visa upp mina smycken och tavlor. Det i sig ger massor med stimulans och energi för att fortsätta.

Blir mest lite lagningar, en och annan tavla och lite sy-projekt. Och så läser jag, massor. Och så fortsatt katalogisering av samlingen. Men allt går väldigt trögt, även där saknas inspiration och driv. Men samtidigt det går det verkligen inte på något sätt någon nöd på mig jämfört med många andra men det betyder inte nödvändigtvis att det är roligt för det. Men det är bara att bita ihop, se framåt och hoppas på bättre tider.

Celluloid och ben

Återvänder till ett knepigt område, det där med att se vad som är ben och vad som är celluloid. Se skillnad på bild kan vara nästan omöjligt om inte bilden är knivskarp men även när man har smycket i sin hand kan det ibland vara knepigt.

Men det finns ändå två bra sätt, även om de inte alltid hjälper, det är med hjälp av temperatur och en lupp. Om smycket har stora nog ytor kan man känna på om det är kallt eller har mer kroppstemperatur, kallt = ben, kroppstemperatur = plast. Bra är också att ha ett smycke i celluloid att jämföra med. Men det krävs en viss yta att ta på för att känna skillnad. Ibland känner man det direkt när man har det i sin hand, både på kyla och lite tyngd, men små broscher kan vara otroligt svårt.

Det andra är att studera ytorna ordentligt i en lupp, celluloid är liksom slätare/tätare i ytan, ben har oftast lite ojämnheter. Ben har många gånger lite bruna fläckar, då är det enklare, men även ben kan med blotta ögat eller på bild ha en ganska slät yta. Broscherna både ovan och nedan är ju väldigt lika men det ena är i celluloid, det andra i ben. I båda fallen är broschen i ben något gulare/brunare men det är inte alltid fallet, dessutom är det svårt att se om man bara står med en av dem. Det man däremot ser, särskilt med lupp, är liksom ”spåren” i dem som är i ben jämfört med den släta ytan på dem i plast.

Det som är ännu knepigare att se skillnad på är dels äldre skurna/snidade smycken, dels halsband med pärlor och liknande, där kan det vara extremt svårt att se skillnad eftersom många varianter gjordes både i ben och plast.

Här är två halsband, vars pärlor vid en snabb anblick påminner om varandra, som man ser skillnaden ju närmare man kommer. Men, precis som med exemplet med broscherna, så finns det även skuren/snidad celluloid och då gäller det verkligen att studera i närbild. Exemplet ovan är celluloiden gjuten medan det som är i ben är skuret och då blir skillnaden i ytor lite större än när båda är skurna.

Men, precis som med andra material, kan det vara svårt även för mig att se/veta skillnad. Så mitt ständiga mantra gäller, oavsett om det gäller plastsmycken eller andra äldre smycken, övning ger färdighet. Läs på, kläm och känn, vänd och vrid. Och kom ihåg – äldre smycken är en bedömningssport!

Det är något särskilt med 30-talet och art deco

Förutom äldre plastsmycken vurmar jag för 30-talet och art deco. Det är något med den tidens estetiska uttryck som både är otroligt vackert men också klarat tidens tand väl, många smycken känns märkligt moderna trots att de har sisådär 90 år på nacken. Mycket andra tider har gjort vackra smycken men då tycker jag att man ser mer direkt att det är ett äldre smycke.

Jag har skrivit om Bengel förut och hans smycken är väldigt typiska för det som jag tycker är art deco, enkelt och fortfarande väldigt modernt. Hans smycken kan jag bära idag och ingen skulle fråga om det är ett gammalt smycke – det är trots allt rätt häftigt.

En annan typ av smycken från den här tiden som kanske inte upplevs riktigt lika moderna, och skulle kunna passera som gjorda idag. Men lika vackra för det, de är liksom utsmyckade utan att vara pråliga.

Ett vanligt material i smycken från den här tiden är krom oavsett om det sedan är glas eller plast. Ibland är själva ”kedjan” i krom, ibland bara som detaljer. När det gäller plastsmycken så är materialen celluloid, bakelit och galalith (fransk variant av bakelit men gjord av mjölk (!) och man kan ibland få fram en doft av sur mjölk om man gnuggar på det).

Hur vet man då att det är ”från tiden” och inte en senare kopia? Krom gör tex ofta att de kan se rätt nya ut vid en första anblick. En sak är naturligtvis att lära sig känna igen, stil och material från tiden. Och som alltid gäller det att titta på baksidan, ser tex nålen på broschen tillräckligt gammal ut? Och ett annat tips är, hur är bakeliten (eller vad det nu är för material) fäst? På senare smycken är de nästan alltid limmade men på just art deco-smycken är de väldigt ofta fastskruvade så du hittar ett skruvhuvud på baksidan.

Så var det där med bakelit igen…

Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.

Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.

Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.

Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.

Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.

Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.

Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.

Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.

På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).

Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…

Min bästa kontakt!

Mest av en slump (köpte något av henne på eBay) fick jag kontakt med Naomi Thompson. Hon tipsade mig om sin FB- sida för äldre plastsmycken, vi började skriva till varandra och på den vägen är det… Då hade jag ingen aning om att hon både hade skrivit flera böcker om vintage och anses som en kunnig samlare inom hennes specialområde äldre plastsmycken (särskilt bakelit). Jag har senare också lärt mig att hon lever på att köpa & sälja äldre smycken. Hon driver flera FB-sidor, inte bara plastsmycken, utan även äldre smycken generellt.

Jag äger en av hennes böcker ”Style me vintage – accessories”, inte så märkligt eftersom det täcker in mitt intresse-område, men det finns flera i serien om kläder, hår och hem. Även om de har några år på nacken kan jag varmt rekommendera dem.

Kul också när jag upptäckte ett bra reportage om bakelit i Homes & Antiques och när jag bläddrade fram till det också hittade Naomi som ”Collector Profile”. Jag köper den inte jämt men ibland är den rätt kul att bläddra i, just denna är augusti-numret. De finns att köpa på nätet, även äldre nummer.

Det är inte billigt att köpa av någon som kan sin sak – men – eftersom det har blivit så mycket gissande och höga priser för sådant som inte är dyrbart på Tradera så betalar jag faktiskt hellre lite mer och vet vad jag får! Dessutom vet Naomi rätt bra vad jag kan vara intresserad av så hon tipsar mig ofta om hon lägger ut något hon tror passar. Nu har jag ju bara ett liiitet problem, vad händer med Brexit?! Kommer det att bli alldeles för dyrt att köpa från England? Tyvärr hände det med USA, snordyrt att köpa därifrån numera, skyhöga avgifter när man tarbin det till Sverige och väldigt dyr frakt, risken är tyvärr överhängande att samma sak kommer att hända med England…

Lådan forts…

Försöker ta broscherna i lådan i någon slags tematisk ordning bara för att det ska bli lättare att leta info. Denna gång blir det lite kvinnor, kameer och en fin skridskoåkare.

Men först sorterar jag ut det jag ser/känner direkt antingen är fel material, många är aldrig genomgångna sedan jag köpte dem i samlandets början och därför gömmer det sig lite som inte ska vara där. Som de här två ovan tex, de är båda i något annat material än plast så de får hamna i ”att sälja”-högen.

Sedan har jag få ett gäng med kameer, i detta fall alla i celluloid och från 30/40-talet (det är en låda med broscher från 30/40-tal jag går igenom).

Kameer kan vara svårt, ibland är det nästan omöjligt att bedöma genom att bara titta på den vad som är plast och vad som är annat material, i dessa fall tex. Då är det klämma och känna som gäller, känn efter om det är kallt eller har kroppstemperatur, hur låter det om du knackar på det (jag knackar mot tänderna). Dessa två är i celluloid och från 30-talet men visst ser de ut som de skulle kunna vara av sten/snäcka?

Till sist har vi denna tjusiga skridskoprinsessa i celluloid från 40-talet, visst är hon fin?

Ängla-orkester

Blivit ägare till en urcharmig liten ängla-orkester. Försöker ta reda på om det kan finnas fler varianter med andra instrument men det är inte helt enkelt.

Jag har kommit så långt att de är i celluloid och från Tyskland, alltså inte Västtyskland, vilket innebär att de är före andra världskrigets delning av Tyskland. Så någonstans 30/40-tal. Dessa broscher är inte märkta men jag har sedan tidigare två av dessa änglar med fot som står i min bokhylla och de är märkta Made in Germany.

Jag har också upptäckt när jag letat att det inte bara finns broscher och små figuriner, eller vad man nu ska kalla dem, utan också med stjärnor och månar för att hänga (i julgranen troligtvis). Det förklarar nog varför mina broscher har ett litet hål för snöre, de tillverkades likadana och sedan skickades de iväg på olika håll i fabriken för att bli olika saker.

Förutom de sex jag har så har jag sett att det ska finnas betydligt fler, en som spelar flöjt, blåser i ett horn, spelar harpa, bastuba och dragspel. Och så klart en dirigent!

Utöver de olika instrumenten har jag upptäckt att de kan ha kort respektive lång ”klänning”, jag har dessutom sett en som håller en stjärna och en som klappar ett lamm. Och till sist finns de som diorama där de träffar St Nicholaus. Men alla dessa jag hittat har varit i form av hängen eller som liten figurin så om de finns, och i så fall vilka, i form av broscher vet jag så klart inte.

Det är ”bara” att hålla ögonen öppna och hoppas att snubbla på fler!

Sagan om en ljusstake

Bland alla smycken måste jag bara få berätta om min lilla ljusstake och just om nöjet med att ägna en stund att ta reda på mer om ett föremål. Information som inte har ett dugg med ekonomiskt värde att göra men som ger ett mervärde i ägandet.

Hittade den här söta lilla ljusstaken, adventsljusstake för julgransljus? på en loppis och blev förälskad. Den hade rostfläckar i metallen och behövde allmänt lite omvårdnad men fin ändå. När jag kom hem tog jag fram spissvärtan (oslagbart om man vill putsa upp smide lite) och putsade upp foten. När jag gjorde det framträdde en stämpel under en av ”fötterna”. Kunde inte riktigt tyda vad det stod så jag tog hjälp av en grupp på FB som heter Antikt-Retro-Kuriosa Frågor och Svar (ej värdering). Där föreslog någon STENEBY och jag såg att det stod något under som jag tolkade till HF.

Så igång med googlande, hittade lite olika smidesprodukter som sålts med den märkningen men ingen närmare info. Hittade däremot en tolkning av HF som hemslöjdsförening. Så nya googlingar, nu på Steneby hemslöjdsförening och fick träff å något företagsregister men det sa bara att bolaget var avvecklat. Men jag hittade en ”konst- och hantverksskola” som hette Steneby så på vinst och förlust slängde jag iväg ett mejl till dem och frågade om de visste något eller kunde tipsa mig vidare.

Efter en stund (snabbt!) svarar mig en jättetrevlig kvinna som berättar att hon jobbade på Steneby HF i många år att det var de som startade skolan. Steneby HF bildades i slutet på 1920-talet och fanns fram till 2000 men tillverkningen av smidesföremål las ner redan i slutet av 50-talet.

Hon bad mig skicka bilder på min ljusstake och det gjorde jag så klart. Hon kände genast igen den och blev glad, hon sa att det nog inte finns många kvar av den. Ljusstaken började tillverkas redan på 30-talet och eftersom all tillverkning av smide las ner i slutet på 50-talet så är min ljusstake producerad någon gång under den perioden troligen 30/40-tal. Hon mindes också att ett litet lager av de vackra ljusbrickorna fanns kvar i ett förråd länge efteråt.

Det höjer ju inte det ekonomiska värdet men det höjer mitt värde, nu tycker jag att den är ännu finare. Och underbart med snälla hjälpsamma människor, tack Aina på Steneby. Och tänk vad mycket man kan få reda på med en stunds jobb och lite tur!

Önskar det kunde vara lika enkelt med smycken…

Det där med loppisar…

Det är på många sätt bra att secondhand och återbruk av olika slag har blivit populärt istället för vår enorma slit- och släng-mentalitet och vår stora konsumtion av kläder och prylar. Att saker och kläder används istället för att hamna i soporna är underbart tycker jag.

Men för oss ”sak- och skattletare” har det också fått en tråkigare effekt, många ställen, här är det särskilt Erikshjälpen men även till viss del Kupan och Emmaus, har blivit något slags andrahandsbutiker med antikhandelsambitioner. De tar väldigt bra betalt, inte bara för sådant som eventuellt är rätt värdefullt utan över lag. Det tar bort känslan av att kunna fynda, det handlar egentligen inte så mycket om pengar utan om en känsla av att vara skatt-letare och bland allt det där billiga kunna göra FYNDET. Det handlar inte om jag nödvändigtvis skulle hitta något som är värt tusentals kronor utan kanske bara den där perfekta grejen jag letat efter. Eller att slå till på den där prylen/smycket /klädesplagget bara för att det är roligt att försöka klura ut ålder och ursprung. Allt det där faller om det är för dyrt och för mycket ”affär”.

Jag har klagat förut på att det numera är så väldigt svårt att hitta äldre smycken, inte bara äldre plastsmycken utan äldre smycken över huvud taget. De har inte blivit dyra – de finns helt enkelt inte att hitta av någon outgrundlig anledning. Skulle vara spännande att få veta vad det beror på.

Jag har absolut inget emot att dessa hjälporganisationer försöker få mer pengar för fina/värdefulla saker, deras uppgift är ju att dra in så mycket pengar de kan till välgörenhet, men då måste det finnas kunskap/vilja att kunna skilja ut bra från dåligt, dyrt från billigt och det är där det fallerar tycker jag. Bara som ett exempel, som inte alls har med gammalt och fint att göra, utan bara hur det ser ut så tar Erikshjälpen samma pris för alla jackor, oavsett tunn eller tjock, lite sliten eller i nyskick, HM eller dyrt märke. Det vore väl ok om det priset var 50 eller möjligtvis 100 kr men när det priset är 229 kr blir det löjligt. Visst, för en dyr märkesjacka som kostat flera tusenlappar men för en lite sliten sommarjacka från HM!? För det priset kan jag ju i princip gå till HM och köpa en ny jacka på rea, då har det blivit fel någonstans tycker jag.

Så här har det tyvärr blivit allt tristare att gå på loppisar så just därför jag blev väldigt glatt överraskad när jag körde genom Nybro en dag och fick för mig att köra in till Lindra och Ria som finns där. Aldrig varit där, bara sett någon blänkare på FB att de fanns, men det var riktiga loppisar! Fina, rena och trevliga att gå i men med högt och lågt blandat och vettig prissättning – jag blev såå glad! Dit kommer jag definitivt åka igen.

Så det var dagens gnäll, ska vara på lite bättre humör nästa gång lovar jag!

Dags för en låda igen

Nu har jag – äntligen – plockat fram ytterligare en låda för sortering/katalogisering. Tanken är att det i denna låda ska befinna sig broscher från 30- och 40-talet men jag får se hur det ser ut när jag synar dem ordentligt.

Har i alla fall börjat med ett ”gäng” av den här typen av broscher som på engelska kallas ”reversed carved” dvs skurna bakifrån. De är i lucite och utskurna och målade från baksidan som ger en häftig 3D-effekt. Dessa broscher gjordes under både 40- och 50-talet och det är mest känslan som styr över om jag tror de är tidiga eller sena, de här bedömer jag tillhöra 40-talet. Förutom känsla tittar jag på nål och lås, är det trombonlås är de oftast från 40-talet tex, men jag tittar också på själva utskärningen, ju djupare, mer detaljerad och finare målad ju äldre är de oftast men – de allra äldsta kan vara rätt grovt ”tillyxade” så som vanligt gäller en sammanvägd bedömning. Tyvärr är det sällan så enkelt att det finns en enda detalj att titta på och sen kunna vara säker…

Den här lägger jag för sig eftersom jag tycker den är så fin och väldigt annorlunda mot allt annat man ser, det är nästan alltid blommor. Den är fransk (märkt DEPOSE som bara betyder ungefär patent och/eller att den är skyddad – det är alltså inte ett varumärke som många tror). Man skulle kunna förledas att tro att den ”bara” är målad men den är skuren också.

Sen har jag en annorlunda brosch med 3D-effekt som inte är utskuren utan målad från både baksida och framsida för att på så sätt skapa 3D-effekten. Har faktiskt aldrig sett fler än just den här, tror att den kan vara rätt tidig. Även denna i lucite, det är bara lucite och liknande av de tidiga plasterna som är helt genomskinlig, lucite är ju en föregångare till plexiglaset. Kan möjligen vara handgjord/hemmagjord.

Till sist av just den här varianten broscher har jag lagt min stora utmaning… Enligt säljaren ska den vara svensktillverkad i en plastfabrik i Malmö någon gång under 40/50-talet. Eftersom äldre plastsmycken sällan är märkta så är det en rolig ledtråd till att det tillverkades plastsmycken i Sverige och att allt inte var import. Har dock inte kommit längre i mina efterforskningar, någon dag när anden vill ska jag ta itu med det.

Har blivit bättre på att spara den info jag får, ibland vet säljaren ungefär hur gammalt tex, i början trodde jag att jag skulle komma ihåg men det har jag insett, allt eftersom samlingen växt, att det gör jag inte!