Påfyllning

Nu har det varit jul igen, så här strax före påsk 🙂  Min senaste sändning från England har kommit och som vanligt innehöll den mycket fint. Tur att hon ska ha bebis på försommaren så min ekonomi får återhämta sig lite!

Tre armringar från 20/30-tal, alla i celluloid. Inte en sten som saknas vilket ju egentligen är otroligt med tanke på åldern!

Den här typen av hängen i tidig celluloid börjar jag ha en rätt stor samling av. Kvinnan har en tillhörande ”kedja” i celluloid, de utskurna blommorna har ett, också tidstypiskt, ripsband. De övriga två är bara hänget.

Något jag med tiden blivit otroligt förtjust i är de här utskurna motiven i lucite. De ska vara utskurna från baksidan om de har rätt ålder, oftast ser man baksidan (och känner) att de är utskurna och sedan målade.

Så till sist de två riktiga rariteterna. Hänget till vänster är i utskuren galalith från 1920-talet med mycket tidstypisk klädsel och hänget till höger (som faktiskt egentligen är från en väska och har suttit som ett draghjälpmedel vid öppning) är även det i galalith i en otroligt typisk jugend-stil, även denna från tidigt 1920-tal.

Jag tänker ibland att det är rätt roligt att de plastsmycken jag under samlandets gång fått en särskild vurm för, som de här ovan, är smycken som jag aldrig skulle valt att bära. Det jag bär ska helst vara stort och maffigt och gärna svartvitt. Färg går iofs bra men inte alls det här lite fina gulliga som jag gärna samlar på. Men det kanske är just därför jag snöat in på dessa?!

Svåra material

Har så smått börjat sortera i lådan/lådorna med osäkra och svåra material. Det finns ett antal knepiga material som jag fortfarande har svårt att skilja ordentligt på. Dels är jag urdålig på olika stenar, det kan säkert passera mig något ”äkta” utan att jag förstår det, dels är det svårt att skilja mellan glaspärlor och ev pärlor i sten, tex svart glas och stenkol/jet.

Sedan är det ju det som liknar ”mina” material, dvs plast och tex bärnsten, korall, ben, horn och liknande material som kan vara väldigt plastlika.

20190410_143836

Det enklaste knepet först, plast är kroppstempererat och glas/sten är kallt. Det kan man alltid använda när man är på loppis eller liknande ställen och är osäker. Det man måste tänka på är bara att om loppisen är utomhus och det är småkallt så är naturligtvis även plasten kall direkt när du tar den så helt självklart är det inte att man direkt kan säga vilket. Sen är det fler material som inte är kalla, bärnsten och korall tex. Ben kan däremot upplevas rätt kallt. Halsbandet här ovan är en typisk missbedömning på bild, ser ju på alla sätt ut som plast men så fort jag fick det i min hand insåg jag att det var glaspärlor. Nu har jag lärt mig att fråga ordentligt innan jag köper men det blir ändå fel ibland…

Tyngd kan ge en fingervisning men tex äldre bakelithalsband kan vara nästan lika tungt som ett halsband i glaspärlor. Korall, bärnsten, ben och horn är relativt lätta material, lika lätta som plast.

Nu har jag ju lärt mig allt eftersom och jag upptäcker att en del jag köpte på nätet i början vet jag nu vad det är eller att det i alla fall inte är plast. De två röda halsbanden ovan minns jag att jag inte förstod vad det var när jag köpte dem, nu ser jag genast att båda halsbanden är gjorda av målade mindre snäckor. Superfina men inget för mig.

Två material jag inte nämnt är pärlemor och trä. Den vänstra broschen visade sig vara i plast (”varm” att ta på) och inte pärlemor som det faktiskt ser ut som. Pärlemor tillhör sten-varianten och är kall att ta på. På bild är det helt omöjligt att avgöra. Ett annat material som kan vara otroligt knepigt är trä. Jag är fortfarande väldigt osäker på brosch och örhängen med metallinläggning (silver? tenn?) till höger men jag tror att de är i något slags trä och inte i plast men, som sagt, domen har inte riktigt fallit än…

Detta armband med skarabeer tror jag såldes till mig som plast men jag ser direkt nu (och känner) att detta är ben. Men plast och ben kan vara otroligt svårt att skilja åt, särskilt på bild men även i självaste verkligheten. Värme/kyla är en parameter, utseende en annan. Ben har ofta lite ojämnheter med lite bruna ”streck” men skuret, polerat ben och äldre celluloid kan vara nästan omöjligt att skilja på.

20190410_143918

Till sist ett material som jag i början trodde var plast men som jag senare lärt mig är en slags massa, en typ av föregångare till cernitlera. En del kallar detta ”tuggat franskbröd”, vet inte om man kanske kunde göra egen massa av franskbröd? I alla fall är inte detta vad som räknas till traditionell plast. De är äldre, kommer från 40/50-talet. Det är som med halsbanden, fina men inget för mig.

Symaskin igång

Känner mig väldigt nöjd över att jag är uppvuxen under en tid och i en familj där jag fick lära mig att sy. Mitt textila arv och intresse har alltid varit stort, mer eller mindre under perioder beroende på arbetsbelastning  och annat.

Dels har detta intresse visat sig i att jag alltid gillat textilier generellt, gardiner, dukar, mattor och det gamla ”kvinnoarv” som vävda och broderade textilier utgör, dels att jag själv alltid har stickat, virkat, broderat och sytt. Jag har aldrig lyckats omfamna trender med att inte ha gardiner, mattor eller dukar, har alltid tyckt att ett såna hem varit kala och kalla.

Numera fyller jag också på mitt linneskåp (så klart har jag ett sådant!) med fina handbroderade äldre dukar när jag hittar, ett sorgligt underskattat hantverk. Brukar säga att jag stödköper, jag behöver dem egentligen inte, har redan en hel del arvegods från både farmor och mormor som båda broderade, utan för att jag tycker det är så synd att det inte värderas högre.

Att kunna sy (och att äga en symaskin) är också idag i tider av återbruk, och inte bara slänga så fort något går sönder eller inte riktigt passar, en tillgång. Kunna laga och sy om är också en konst som varit sorgligt undervärderad men som nu verkar gå mot en ny renässans.

Alltid känt mig lite i otakt med tiden med mina kunskaper och erfarenheter från ett liv på landet där jag växte upp med den här typen av kunskaper, plus att ta hand om/ta till vara maten, men äntligen har den här typen av kunskaper kommit till heders igen och det känns verkligen roligt.

Nu när jag fått till mitt hobbyrum kan jag dessutom ha min symaskin framme (tack Helen för att jag fick din mammas när min egna gick sönder/brann upp). Nu försöker jag komma ifatt lite med diverse ”sysaker” som legat, hängen på några handdukar, sömmar som gått upp (både för symaskinen och för hand) och några klänningar som behöver sys om för att passa. Ett jobb som känns väldigt tillfredsställande även om det inte syns.

 

Ny leverans…

Nu har jag, i alla fall tillfälligt, gett mig själv ”nästan” köpförbud. Jag behöver samla lite i ladorna efter att jag kostat på mig ett hobbyrum och ”nästan” betyder att jag får köpa om det är något riktigt ovanligt. Ska verkligen försöka koncentrera mig på att gå igenom det jag har och inte bara köpa nya smycken, men det är SVÅRT! Hittar ju hela tiden så mycket fint/roligt…

2019-03-26 13.19.26

Men innan köpförbudet trädde i kraft så hann jag naturligtvis köpa en laddning (eller två – väntar på en leverans till) från min smyckes-kompis i England. Nu ska hon ha tillökning till försommaren och ligga lite lågt med försäljningen ett tag i samband med det och det är nog bara bra för min plånbok! Från henne köper jag ju mycket som är ovanligt och äldre, smycken jag faktiskt VET är i rätt material och ålder, men billigt är det ju inte.

Mycket celluloid blir det… tycker att det är lite roligare än bakeliten som alla är på och som dessutom är väldigt dyr! Dessa smycken, allabi celluloid, sträcker sig tidsmässigt från 20-tal (solfjädern) till 50-tal.

Två stora fina lucite-smycken 40/50-tal.

2019-03-26 15.39.04

Och så, till sist, dyrgripeni den här sändningen. Brosch i Jakob Bengels stil, skulle kunna vara Bengel. Det svåra med hans smycken är att de aldrig märkta så man kan ju bara läsa på, tycka och tro. I det här fallet tror vi, Naomi och jag, att detta skulle kunna vara en ”riktig”. Men det återstår att försöka få det mer bekräftat, hur jag nu ska göra det…

Äntligen!

Jag ägnar mig åt att arbeta mig igenom mina lagningsprojekt men nu har jag stuckit emellan med lite egna projekt också för att det inte ska bli för tråkigt…

2019-03-08 10.26.03

Har två syskonbarn (vuxna) som fyller år och tänkte jag skulle göra något fint till dem, så det blev varsin tavla i all enkelhet.

Båda tavlorna är gjorda av äldre delar, både ramar och broscher. Jag letar ständigt efter relativt små, äldre ramar på loppisar och liknande ställen och så köper jag när jag hittar och lägger på lager. Samma gäller för broscherna. För att passa till tavlor måste broschen ha ett visst utseende så det är samma sak där, när jag hittar köper jag och lägger i ”lager-högen”. Eftersom jag har en tendens att sälja eller ge bort allt jag gör så har jag för ovanlighetens skull en tavla på gång till mig själv också!

20190329_121549

 

Här lagas det…

Tack vare omflyttning och upptäckten av hur mycket det låg i ”att laga-lådorna” har jag äntligen fått tummen ur och laga. Ännu så länge betar jag av smycken som saknar en eller flera stenar, behöver nytt lås och liknande, alltså sådana dom är hyfsat lättlagade om man har de rätta grejerna och massor med skrot att plocka från.

20190321_094508

Ibland är det enkelt, jag hittar en lämplig sten och lyckas få dit den utan större missöden – och det syns inte ens att den är lagad. Ibland får en del smycken ligga i väntan på att ”rätt” del ska dyka upp och ibland får man helt enkelt ha lite fantasi.

20190321_094512

Ovanstående örhängen är ett typexempel på när man får tänka om lite, jag insåg rätt snabbt att chansen att hitta flera likadana små gröna stenar inte var så himla stor och jag tyckte att de var så snygga så det var synd att inte göra något med dem. Så vad då göra? Kom på att jag kunde flytta om de gröna stenarna så att det fattades på samma ställe på båda och ersätta dem med något annat men vad? Provade mig fram men landade i att ersätta dem med pärlor, det blev mest neutralt och ser inte konstigt ut, tycker i alla fall inte jag!

 

Har dessutom en proppfull låda med plastsmycken som behöver lagas men de har jag inte kommit till än.

Ursäkta bildkvaliteten men det är ju så mörkt hela tiden…

Och så lite nytt…

Som vanligt så ”levererar” min engelska vän Naomi mycket fint, det är av henne jag köper de flesta av de riktigt gamla smycken jag har i samlingen. Men jag tänker att jag får glädja mig så länge det varar, vem vet hur det blir med Brexit. Igår röstade de ner förslaget till avtal – igen – och risken finns att det blir utträde utan avtal och då vet man ju ingenting om hur det blir. Ett tag gick det även att handla från USA men det är sådana avgifter/skatter nu plus att de höjt portot/frakten något enormt så det blir alldeles för dyrt.

Här lite celluloid-smycken, alla från 20-30-talet även om man inte kan tro det! Siloutte-broschen är jag lite osäker på om metall-ramen är original men det spelar egentligen inte så stor roll, den är fin som den är.

Och som jag skrivit om förut, det blir svårare och svårare att hitta fina/bra plastsmycken här hemma, vad det nu beror på. Men eftersom samlingen numera är rätt gigantisk kanske jag inte ska klaga, det är kanske lika bra!

Här är lite blandade material, övre raden är en lucite-uggla med blommor på ”magen”, en kame i celluloid på en lucite-platta, båda 40-tal. Nedre raden med början från vänster, en brosch i bakelit med metallutsmyckning, ett halsband med bakelit med en kedja av celluloid (är nog förlängd och/eller lagad eftersom det har kommit dit några små glaspärlor), en av mina älskade hundbroscher, troligen celluloid, och till sist en liten fågel som jag varken vet ålder eller material på – den köpte jag bara för att den var söt!