Idag är det bling som gäller

Ursäkta bildkvaliteten, inte enkelt att fotografera nu när novemberdiset sänkt sig över oss…

Julmarknaden närmar sig och jag försöker skapa lite nytt. Armband med bling är det som gäller i verkstan idag. Provar mig fram med klockarmband, måttband och ett ”gäng” äldre små spännen med bling.

Spänne som ska knäppas, dvs jag har båda, många gånger finns bara halva kvar, testar jag med elastiska klockarmband. Det kluriga med den modellen är att hitta ett bra och snyggt sätt att fästa klockarmbandet i spännet. Sedan öppnar och stänger man armbandet med spännet är ju tanken – om det nu fungerar…

En annan idé är att använda ”vanliga” klockarmband och spännen med pinne i mitten. Där kan jag ju trä igenom klockarmbandet och hitta ett enklare sätt att fästa det. Då får man ju så att säga låset till armbandet på köpet. Och armbandet blogg inte svårare att knäppa än vilken klocka som helst.

20181105_134957

Den tredje modellen är mina måttband. Är själv lite förtjust i måttbanden men har haft svårt att hitta ett enkelt/bra sätt att knäppa det på. Men när jag plockade bland klockarmbanden insåg jag att jag kan använda samma lås, dvs sätta på klockarmbandets lås på en bit måttband.

Än så länge är de alla under arbete, får se vad som kommer ut i slutänden…

Nu spirar det igen!

Ja, alltså kreativiteten… När höstvinden viner utanför så kände jag verkligen, för första gången på lääänge, suget efter att sätta mig i ”verkstan”. Att jag sedan inte kan sitta så länge är iofs trist men nu är det ju så mitt liv ser ut så det är bara att gilla läget.

Går och drömmer om när jag på riktigt ska göra om verkstan till hobbyrum/verkstad men det kommer nog att ta ett tag, får mängder med följdverkningar som jag måste hantera. Alla mina, flera tusen, böcker ska flytta in i ett annat rum – bara en sån sak.

2018-10-29 14.04.02

Nu gick jag i alla fall igång på en massa saker samtidigt, på gott och ont. På gott eftersom det visar att jag verkligen är igång igen, på ont eftersom alltihop blir en enda röra på den relativt lilla plats jag har. Men något ska väl lyckas komma ut därifrån!

 

Var på loppis för några veckor sedan och köpte lite prismor som jag gjort lite halsband av. De brukar ofta vara ganska tunga och därför lite svåra men de här var lätta och fina.

Jag har inte gjort några armband på länge, har inte riktigt hittat ett sätt att göra kul och ändå enkelt bärbara. Köpte ett parti klockarmband för ett tag sedan med tanken att det kanske skulle kunna gå att använda dem på något sätt så just nu håller jag på och testar den idén. Här är ett lackarmband som fått ett äldre spänne och ett par glittrande stenar. Rätt nöjd, enkelt men effektfullt. Fortsätter att testa mig fram. Har också en tanke på att använda knäppen från klockarmbanden och sätta på måttband och på så sätt skapa ett armband med knäppe. Gillar måttbanden, tycker själv att det är en rätt kul ide, bara svårt att få till ett enkelt och smidigt sätt att stänga dem på.

Den tidiga plasten…

Förutom att jag kan bli tokig på att många tycker att all plast som är något äldre är bakelit så finns det också en del roliga missuppfattningar. Den första plasten som kom var i slutet på 1800-talet men ibland när jag frågar efter material på något smycke jag sett på tex Tradera så får jag svaret, vet inte vad det är för material men smycket är så gammalt att plast kan det inte vara – och då är det kanske från 40-talet.

En favorit i repris/kortis om plastens framväxt som smyckematerial (generaliserat);

 

Senare delen/slutet av 1800-talet: första celluloiden kom och ”härmade” andra dyra material som sköldpadda, elfenben, korall och liknande.

 

Vid samma tid exprementerades det med mängder av andra material som bara fanns en kort period, bla ebonit, eborit, vulkanit, guttaperka, svartek. Många sorgesmycken från den här tiden är i dessa material, inte i bakelit som många tror. Det finns sorgesmycken i bakelit men det är inte det vanligaste materialet.

 

Under 1910-talet kom bakelit men slog inte igenom riktigt som material i smycken förrän på 30-talet. 30-talet var den riktiga storhetstiden för bakelitsmycken, plus en bit in på 40-talet men sedan slog nyare och mer lätthanterliga plastmaterial, som utvecklad celluloid och lucite, i stort sett helt ut bakelit.

 

1940-tal kom lucite och celluloiden fortsatte att utvecklas för att bli stabilare, de flesta plastsmycken på 40-talet är av dessa två material.

 

1950/60-tal, som ju rent allmänt är plastens stora genombrott som material i alla möjliga produkter, då utvecklas mängder av olika plastsorter så sedan är det svårt, och i mitt tycke inte intressant, vilken den exakta plastblandningen som ett smycke har.

Aktivitet i verkstan

Nu när hösten så sakta börjar smyga sig på så har jag – äntligen – blivit sugen på att ägna lite tid i verkstan.

Julmarknaden närmar sig med stormsteg och jag vill ha lite nytt att sälja, är roligare än att bara damma av sådant jag gjort tidigare.

Tänkte att jag, förutom smycken, ska se om det går att sälja mina små tavlor. När man gör sånt man själv aldrig sett förut då är det alltid svårt att bedöma om det finns någon som vill köpa…

 

Just nu ägnar jag mig åt minitavlor, hittade ett parti riktigt små ramar på Kupan som jag provar mig fram med.

 

Hittade ett par gamla söndriga halsbandslås som jag gick igång lite på, de fick bli ringar tillsammans med en vacker äldre grön knapp. Länge sedan jag gjorde ringar känns det som.

Sen får vi se vad som hittar ut mer ur kaoset på arbetsbänken, jag vet sällan vad det ska bli när jag börjar.

Svårbedömda material

Har en låda med varierande smycken som jag är osäker på material. Principen är att aldrig sälja ett smycke jag är osäker på förrän jag klurat ut typen av material (om jag misstänker plast). Just nu ligger bland annat följande i ”ska bedömas”.

Skälet till de här ”i lådan” är oftast att jag köpt dem på nätet och säljaren sagt att det var plast men när jag får hem dem blir jag väldigt osäker på material, kan handla om varmt/kallt, tyngd eller helt enkelt en känsla när jag tar i dem. Ibland vet inte säljaren, ibland handlar de om att säljaren uppgett ett annat material men att jag tycker det ser ut som plast.

Den andra varianten kan handla om att jag köpt det men varit tveksam, alltså hållt det i min hand men ändå köpt för att det varit fint, billigt eller helt enkelt ”skulle kunna vara”.

De här två ovan är köpta för plast men är med största sannolikhet glas. De är framför allt kalla men det är också något med känslan när jag tar i dem.

Här är en ganska vanlig sammanblandning, åt båda hållen. De är båda köpta som plast men är i verkligheten troligen bärnsten. Men det kan lika gärna vara tvärtom, dvs det sägs bärnsten men är plast. Det kan ibland vara väldigt svårt att avgöra men om man kan få ut någon lukt så luktar bärnsten precis vad det är – kåda/skog. Den vänstra är jag säker på är bärnsten, den högra överlägger fortfarande juryn…

Så till sist, två verkligt svåra. Damen med paraply köptes som ben men jag tyckte det såg ut som plast. När jag fick hem henne insåg jag att plast var det nog inte, broschen är kall, men det ser heller inte riktigt ut som ben – väldigt knepig. Halsbandet är också svårt, köpte det som plast men jag är väldigt tveksam, kan inte riktigt sätta fingret på det men det känns bara inte som plast. Men vad det är? Ingen aning…

Lite till samlingen

Fotograferat ikapp lite av de senaste tillskotten till samlingen.

20181015_084515

Ett helt ljuvligt handskuret armband i celluloid. Detta är ett tidigt armband, troligen 20/30-tal men kan vara äldre. Vackert, nästan som ett litet konstverk.

Fyra broscher, alla i celluloid, av varierande ålder men äldre än man kan tro. Äldst är fåglarna på en gren och den lilla handen med nyckel, de är båda 20/30-tal. Handen och den mittersta, vad man nu ska säga att det är, ser nästan nya ut men är troligen 40-tal.

Så några svårbedömda, dels i material men framför allt ålder.  Elefant-ringen har jag aldrig sett förut, den kan vara ny, den kan vara gammal, får jag nog fördjupa mig i. Armbandet är samma sak, kan vara nästan nytt men kan också vara gammalt. Gitarrerna och blomman i mitten vet jag är gamla, den svarta tillhör kategorin sorgesmycken och är tillverkad i någon av alternativen till plast, guttaperka, ebonit eller liknande. Gitarrerna är lite svåra, skulle ev kunna vara 50-tal men också både yngre och äldre…

Så till sist, några halsband. Det undre bruna är i bakelit och 40-tal, båda de övre är 60-tal. Det vita drar mot 70-tal och det gröna mot 50-tal. Trots att jag är väldigt fascinerad av tidiga plastsmycken så måste jag erkänna att jag är rätt kär i de stora plastiga smycken som fanns på 50/60-talet. Men jag skyller på mamma, jag växte upp på 60-talet och kunde sitta och titta på hennes smycken hur länge som helst. Tyvärr har de lekts sönder så det finns inga kvar. Har ett armband i samlingen som varit mammas, det är det enda.

 

Helgen räddad!

Har länge letat efter boken ”Art deco schmuck” som är ett riktigt referensverk om Jakob Bengel och hans smycken. Letat, inte för att den är väldigt svår att hitta, utan för att de jag hittat har varit så fruktansvärt dyra. På eBay, Amazon och liknande kostar de (begagnade!) från 1000 kronor och uppåt. Förutom att boken är dyr är den stor och tung så till detta kommer sisådär 200-250 kr i porto…

20181006_160349

 

Av en ren slump halkade jag in på en tysk bokhandel/antikvariat och där hittade jag en för 50 euro, begagnad i bra skick (om jag förstod rätt). Problemet var bara att hela sajten var på tyska så jag fick leta fram bästa skoltyskan för att ta mig igenom köpfunktionerna. Men uppenbarligen lyckades jag eftersom den kom igår och jag var och hämtade ut den idag. I jättefint skick, knappt bläddrat exemplar så jag är väldigt nöjd.

20181006_160518

Nu kan jag grotta ner mig ordentligt om dessa spännande smycken som är gjorda på 30-talet men är precis lika moderna idag. Som tur är så är boken både på tyska och engelska, min skoltyska hade nog inte riktigt räckt till. Dessutom har jag några smycken som jag har en förhoppning om att åtminstone någon av dem skulle vara Bengel. Men det är nog mer en from förhoppning än något annat.

20181006_160431

Ibland tänker jag att jag skulle sälja av hela min samling och gå in helt för Bengel men inser hopplösheten i det, hittar man smycken som är bedömda att vara Bengel kostar de från 3000 upp till 15-20 000. Och att ”fynda” en Bengel på loppis eller Tradera är nog som att leta efter en nål i en höstack.

20181006_160414

Så jag fortsätter nog med det ”breda” upplägget på samlingen och så fortsätter jag att leta efter den där nålen.