Svårbedömda material

Har en låda med varierande smycken som jag är osäker på material. Principen är att aldrig sälja ett smycke jag är osäker på förrän jag klurat ut typen av material (om jag misstänker plast). Just nu ligger bland annat följande i ”ska bedömas”.

Skälet till de här ”i lådan” är oftast att jag köpt dem på nätet och säljaren sagt att det var plast men när jag får hem dem blir jag väldigt osäker på material, kan handla om varmt/kallt, tyngd eller helt enkelt en känsla när jag tar i dem. Ibland vet inte säljaren, ibland handlar de om att säljaren uppgett ett annat material men att jag tycker det ser ut som plast.

Den andra varianten kan handla om att jag köpt det men varit tveksam, alltså hållt det i min hand men ändå köpt för att det varit fint, billigt eller helt enkelt ”skulle kunna vara”.

De här två ovan är köpta för plast men är med största sannolikhet glas. De är framför allt kalla men det är också något med känslan när jag tar i dem.

Här är en ganska vanlig sammanblandning, åt båda hållen. De är båda köpta som plast men är i verkligheten troligen bärnsten. Men det kan lika gärna vara tvärtom, dvs det sägs bärnsten men är plast. Det kan ibland vara väldigt svårt att avgöra men om man kan få ut någon lukt så luktar bärnsten precis vad det är – kåda/skog. Den vänstra är jag säker på är bärnsten, den högra överlägger fortfarande juryn…

Så till sist, två verkligt svåra. Damen med paraply köptes som ben men jag tyckte det såg ut som plast. När jag fick hem henne insåg jag att plast var det nog inte, broschen är kall, men det ser heller inte riktigt ut som ben – väldigt knepig. Halsbandet är också svårt, köpte det som plast men jag är väldigt tveksam, kan inte riktigt sätta fingret på det men det känns bara inte som plast. Men vad det är? Ingen aning…

Lite till samlingen

Fotograferat ikapp lite av de senaste tillskotten till samlingen.

20181015_084515

Ett helt ljuvligt handskuret armband i celluloid. Detta är ett tidigt armband, troligen 20/30-tal men kan vara äldre. Vackert, nästan som ett litet konstverk.

Fyra broscher, alla i celluloid, av varierande ålder men äldre än man kan tro. Äldst är fåglarna på en gren och den lilla handen med nyckel, de är båda 20/30-tal. Handen och den mittersta, vad man nu ska säga att det är, ser nästan nya ut men är troligen 40-tal.

Så några svårbedömda, dels i material men framför allt ålder.  Elefant-ringen har jag aldrig sett förut, den kan vara ny, den kan vara gammal, får jag nog fördjupa mig i. Armbandet är samma sak, kan vara nästan nytt men kan också vara gammalt. Gitarrerna och blomman i mitten vet jag är gamla, den svarta tillhör kategorin sorgesmycken och är tillverkad i någon av alternativen till plast, guttaperka, ebonit eller liknande. Gitarrerna är lite svåra, skulle ev kunna vara 50-tal men också både yngre och äldre…

Så till sist, några halsband. Det undre bruna är i bakelit och 40-tal, båda de övre är 60-tal. Det vita drar mot 70-tal och det gröna mot 50-tal. Trots att jag är väldigt fascinerad av tidiga plastsmycken så måste jag erkänna att jag är rätt kär i de stora plastiga smycken som fanns på 50/60-talet. Men jag skyller på mamma, jag växte upp på 60-talet och kunde sitta och titta på hennes smycken hur länge som helst. Tyvärr har de lekts sönder så det finns inga kvar. Har ett armband i samlingen som varit mammas, det är det enda.

 

Helgen räddad!

Har länge letat efter boken ”Art deco schmuck” som är ett riktigt referensverk om Jakob Bengel och hans smycken. Letat, inte för att den är väldigt svår att hitta, utan för att de jag hittat har varit så fruktansvärt dyra. På eBay, Amazon och liknande kostar de (begagnade!) från 1000 kronor och uppåt. Förutom att boken är dyr är den stor och tung så till detta kommer sisådär 200-250 kr i porto…

20181006_160349

 

Av en ren slump halkade jag in på en tysk bokhandel/antikvariat och där hittade jag en för 50 euro, begagnad i bra skick (om jag förstod rätt). Problemet var bara att hela sajten var på tyska så jag fick leta fram bästa skoltyskan för att ta mig igenom köpfunktionerna. Men uppenbarligen lyckades jag eftersom den kom igår och jag var och hämtade ut den idag. I jättefint skick, knappt bläddrat exemplar så jag är väldigt nöjd.

20181006_160518

Nu kan jag grotta ner mig ordentligt om dessa spännande smycken som är gjorda på 30-talet men är precis lika moderna idag. Som tur är så är boken både på tyska och engelska, min skoltyska hade nog inte riktigt räckt till. Dessutom har jag några smycken som jag har en förhoppning om att åtminstone någon av dem skulle vara Bengel. Men det är nog mer en from förhoppning än något annat.

20181006_160431

Ibland tänker jag att jag skulle sälja av hela min samling och gå in helt för Bengel men inser hopplösheten i det, hittar man smycken som är bedömda att vara Bengel kostar de från 3000 upp till 15-20 000. Och att ”fynda” en Bengel på loppis eller Tradera är nog som att leta efter en nål i en höstack.

20181006_160414

Så jag fortsätter nog med det ”breda” upplägget på samlingen och så fortsätter jag att leta efter den där nålen.

”Verkstadsarbete”

Nu när hösten kommit, brrr vad ruggigt det blev, så känns det roligt att sätta sig i verkstan igen. Igår blev det en liten tavla och två halsband. Dock är jag lite osäker på om halsbanden är klara eller om jag ska göra något med kedjorna…

Tavlan är gjord, i all enkelhet, av en brosch och en äldre ram i bakelit. Gjord för att hänga på vägg.

Lite osäker på om jag ska låta det här halsbandet vara som det är eller ev försöka hitta något rosa och grönt, som matchar hänget, att komplettera kedjan med. Tror det får ligga till sig lite till innan jag slutligt bestämmer mig.

Denna brosch, i form av en blomsterkorg, har jag haft ganska länge och försökt göra ett hänge av. Varit lite svårt att få det att hänga riktigt men nu tror jag att jag hittade lösningen, har låtit kedjan löpa utmed handtaget. Jag ska bära det ett tag så jag ser att det hänger ordentligt innan jag anser att det är färdigt.

Gör nästan alltid det med mina smycken, bär det en dag eller två för att se så det sitter som det ska, inte rivs/nyps eller helt enkelt inte håller… En liten extra ”kvalitets-check” innan jag tycker jag kan sälja och ta betalt för det.

Bra start på veckan

Var ute ett ärende och tog bara en snabb runda till Kupan. Hittade två halsband, bruna, med lås i samma som pärlorna. Det finns mängder med äldre bruna halsband i plast men låset brukar ändå vara en viss kvalitetsfaktor. Jag köpte dem, tänkte att är de för lika några jag redan har så får jag bara sälja dem igen.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att testa dem med Simichrome, dvs testa om de är i bakelit – och ja, båda två! Det var ett riktigt kap så här på måndagsmorgonen!

Simichrome, som du också kan läsa om på annat ställe i bloggen, är ett putsmedel (av samma typ som Autosol) som reagerar med bakelit. Det är rosa men nlir gult om det är bakelit. Se bara till att det du testar är rent så det inte bara är smuts…

20180924_111009

Det som inte var riktigt lika roligt var att snöret gick av, suck, blir till att trä om. Men så är det ju ibland, det här är halsband som är från 30/40-talet så att snöret är skört är inte direkt konstigt.

Siam-silver

Köpt ett armband som eventuellt skulle kunna vara sk siam-silver så vad är det och hur ska jag kunna veta om det verkligen är det?

Först, Siam är det gamla namnet på Thailand och när man började göra dessa smycken hette landet Siam, när det sedan blev Thailand var namnet Siam-silver redan etablerat så det har hängt kvar. Den faktiska termen för sättet att göra på heter ”niello”, en slags emaljerinsteknik kan man väl enkelt säga. Tror inte dessa smycken är så väldigt vanliga i Sverige, tycker i alla fall inte att jag ser dem så ofta. Det är tack vare Pinterest som jag har hört talas om Siam-silver.

 

 

Efter lite sökande och läsande kom jag fram till följande;

Siam-silver tillverkades från 30-talet och fram till 80-talet. Var väldigt poppis på 50- och 60-talet. Kom enligt vandringssägen till ”väst” genom att det var en populär gåva från amerikanska soldater (Korea-kriget?) till deras käresta.

Oftast är det stämplat Siam och/eller Niello. Figurerna är ofta hämtade ur gudasagor och är dansare, gudar, byggnader eller djur. De väldigt typiska thailändska (och asiatiska) figurerna är silverfärgade mot en svart bakgrund. Oftast är emaljeringen handgjord. Vanligast är att silvret är sterling (925) vilket tyvärr gör att det är relativt mjukt och slits vid användning.

20180922_092312

Så ja, det låter rätt men för att beta av en sak i taget; Märkning? Ja, men tyvärr är låset så slitet på undersidan så jag ser spår av märkning men den är helt oläsbar. Men eftersom det oftast är ett rätt mjukt silver så skulle det kunna tala för att det är ”rätt”.

20180922_092302

Silverfärgade figurer, typiskt thailändska/asiatiska på svart bakgrund? Jadå, det stämmer. Är det silver? Det vet jag inte, dels eftersom stämplarna är oläsbara och dels för att jag inte vet riktigt hur jag ska testa. Men jag tänker att eftersom armbandet de facto ÄR märkt, även om inte jag kan läsa det, och allt annat känns rätt så tänker jag att det nog är silver. Det är i alla fall inte magnetisk, det brukar vara ett gott tecken…

Så efter en del läsande och tittande på bilder så tror jag nog att mitt armband är i sk Siam-silver.

 

Äldre celluloid

Många samlar, och gillar, äldre smycken i bakelit och jag har naturligtvis en antal sådana i samlingen. Ingen samling av äldre plastsmycken är komplett utan ett antal smycken i bakelit men mina absoluta favoriter är ändå smycken av den äldre celluloiden. Det är smycken som inte egentligen inte passar mig på så sätt att det är smycken jag inte skulle bära, där passar färggrann bakelit mig mycket bättre, men de är så vackra.

Många tror att plast i smycken kom mycket, mycket senare men celluloid har funnits sedan sent 1800-tal och kom som ett sätt att hitta ersättning för dyra material som tex elfenben och sköldpaddsskal. Ovanstående smycken spänner över ett spann från tidigt 1900-tal fram till 50-talet, de flesta är från 20/30-tal. När man ser dem är det svårt att tro att många av dem är så gamla, många av dem är antika eller snart antika.