Mitt i röran smög det hem lite ändå…

Trots alla motigheter, nu har boxen till parabolen gått sönder också så jag är utan tv, så har det trots allt blivit en del tillskott till samlingen.

Först ett gäng charmiga celluloid-figurer från 40-talet och 50-talet, möjligen att någon är från 30-talet (dock inte 1903 som det står på kortet längst upp till vänster). Som samlare vill jag så klart ha mina smycken i så bra skick som möjligt men jag måste erkänna att jag också är väldigt svag för den patina som den söta flickan i övre raden har.

Figurer i plast har varit populärt under lång tid i olika former, många gånger i form av olika ”serier”. Jag kan bara gissa att mexikanen och indianen till exempel har tillhört en serie om världens folk.

Senaste bakelit-fynden, båda 30-/40-tal. Armbandet är elastiskt med en stiliserad fjäril som ”center-piece”, örhängen tunna och genomskinliga. Tycker det är spännande att det är sådant riv efter halsband i bakelit med ”vanliga” pärlor när det finns så mycket annat vackert att hitta. Men jag tackar och tar emot så länge det varar.

Ett axplock av halsband, 50/60-tal. Möjligen att halsbandet uppe till vänster hör hemma på 40-talet.

Så några smycken från min absoluta favorit-period, art deco/30-tal. Lite osäker på material i de vänstra, örhängen och brosch, men ”spagetti-broschen” är i celluloid. Halsbandet är i galalith och krom. Jag upphör aldrig att fascineras av hur ”moderna” dessa smycken fortfarande är sådär 90 år senare.

Så till sist, ni som brukar följa mig vet att jag är förtjust i hundar så ett par sådana har det också blivit. Dessa båda är äldre än vad man kan tro, båda från 30-talet eventuellt kan den vänstra tom vara från sent 20-tal. Visst är de väl charmiga?!

Går inte bra för mig…

Jag hade verkligen sett fram emot att få tid och inspiration till mina smycken, både de jag gör själv och samlingen, nu när hösten så smått gör entré men det är verkligen inte lätt just nu. Håller på med en större renovering av källaren som gör att hela huset ser ut som en bomb slagit ner med saker överallt, dessutom är skåpen med min samling längst in i källaren som innebär att hoppa över stora hål i golvet och kryssa mellan hantverkarnas alla saker. Problemet med renoveringen är att den just nu går framåt med myrsteg så jag inser att de inte alls kommer att vara klara när de sagt och som jag lite glatt räknade med. Dumt jag vet, det hänger alltid upp sig.

Som om en stor renovering som krånglar inte vore nog så satte jag morgonkaffet i vrångstrupen förra veckan när jag öppnade min morgontidning och upptäckte att regeringen godkänt byggandet av en kraftledning som kommer att gå över mitt älskade sommarhus. En kraftledning som under sju års tid fått avslag i alla instanser (och invaggat oss berörda i att det nog inte blir något) klubbar regeringen helt utan förvarning igenom. Kommer med allra största sannolikhet innebära att mitt kära torp från sekelskiftet blir expropierat av staten och rivet. Sorgligt är bara förnamnet.

Som om detta inte vore nog så bet jag sönder en tand och fick punga ut 1700 kr för att laga den och idag när jag skulle sätta på tv:n hade boxen/parabolsladden pajat och det måste komma ut en tekniker för att lösa problemet så nu har jag ingen tv på vem vet hur många dagar. Förutom avsaknad av tv kommer det så klart att kosta en slant det också.

Går verkligen inget bra för mig, tror jag ska dra täcket över huvudet och inte komma fram förrän all skit ordnat sig, suck. Så jag ber om ursäkt så här lite i förväg om det blir lite si och så med bloggen men då vet ni varför…

En mycket kort historia om plastsmycken

Mitten/slutet på 1800-talet var industrins framväxt och uppfinningarnas tid, då växte också embryot fram till att utveckla plast. Celluloid kom i slutet på 1800-talet, bakeliten i början av 1900-talet och längre fram utvecklades alla möjliga olika plastmaterial.

Drottning Victoria av England blev änka 1861 och bla genom henne blev sk sorgesmycken populära och det höll i sig en bit in på 1900-talet. Dessa smycken gjordes i en hel del olika material bla det som var tidig plast, absolut vanligaste plastmaterial i dessa smycken var ebonit (inte bakelit som många tror). Om man ska generalisera lite så är dessa smycken de första egentliga plastsmycken som kom.

Celluloid kom i slutet på 1800-talet men som smyckesmaterial började det inte riktigt användas förrän en liten bit in på 1900-talet, då som ”kopior” på naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Hårsmycken av olika slag är vanligare att hitta än ”vanliga” smycken, celluloid vid den här tiden var ett extremt skört material så de har nog helt enkelt inte överlevt tidens tand. Bakelit gjorde sitt inträde i början av 1900-talet men slog inte igenom som smyckematerial förrän på sent 20-tal, tidigt 30-tal.

När vi sedan kommer fram till det glada 20-talet med helt nytt mode och ”the flapper-girl” som skulle ha, med dåtidens mått mätt, kort kjol men däremot lååånga halsband och långa örhängen. Armband för överarmen var också ett vanligt festsmycke vid den här tiden. Alla använde hatt och den skulle också smyckas med särskilda hatt-broscher.

Det var först på sent 20-tal och tidigt 30-talet som plastsmycken fick ett eget uttryck, inte bara ”kopior” på naturmaterial utan nu utforskade man alla färger och former som plasten kunde ge. Art Deco var på modet och passade på många sätt bra till plastsmycken med sina rena geometriska linjer. Vid den här tiden kom en mer organiserad massproduktion igång av alla sorters bijouterier så dessa smycken blev mer tillgängliga för den stora massan.

På 30-talet och in på 40-talet var det mycket blommor och djur. Man kan dra en parallell till tex vad som var populärt mode vid den här tiden och hur porslinet var utsmyckat. Plastsmycken, precis som alla smycken, styrs ju av modet för tiden.

Blommor och djur blir aldrig omodernt och hänger med mer eller mindre hela tiden men när vi kommer fram på 50- och 60-talet så blir det mer geometriskt igen. Detta var en tid av utveckling och drömmen om rymden och atomteknikens möjligheter som hade en stor påverkan på modet. På 60-talet kommer också op-modet och rent allmänt blev modet ”kantigare”, A-linjeformade klänningar och trubbiga skor och till detta skulle man ha smycken i geometriska former – gärna stora och iögonfallande i skarpa färger.

Fram på 70-talet blev vi ”dränkta” i billiga plastsmycken från Asien, många gånger i ganska dålig kvalitet så här avslutar jag tiden för mitt samlande (och kunnande!).

Sommar, värme, OS och renoveringar…

Denna ljuva sommar har bjudit på värme, sol och utomhusliv. När vädret blev sämre började OS så passligt… Har man dessutom två ”renoveringar” som har gjorts och ska göras och tiden begränsad på grund av mina fysiska förutsättningar så har det inte blivit mycket mycket tid över varken till min samling eller mina andra hobbies. Inte ens särskilt mycket loppis-besök har det blivit denna sommar.

Tids nog har vi en lång höst och vinter när all tid i världen kan ägnas åt alla mina hobbies, tänkte försöka komma igång och sy igen och inte bara lagningar. Jag hoppas också få lite mer inspiration till mina egentillverkade smycken, inspiration som väldigt mycket legat i träda under pandemin.

Men naturligtvis har jag inte helt kunnat hålla fingrarna i styr, lite loppisar, Tradera och Englandsköp har det trots allt blivit. Nu när jag är hemma från stugan några dagar för besikta bilen och förbereda min källarrenovering passar jag på att köra ett ”uppsamlings-heat” med vad jag samlat på mig under de senaste månaderna.

Börjar med halsbanden ovan är från vänster till höger; amerikanskt set med halsband och örhängen i bakelit, lite svårbedömd ålder 40/50-tal? Det svarta trodde den som sålde det att det är Bengel men jag är tveksam, har rätt ålder (30-tal) men jämfört med de andra jag har känns det inte hundra rätt. Fint oavsett. Det högra har gröna pärlor av bakelit men de andra är i för mig okänt material. Jag tror att det tyvärr saknas en pärla, ser ut som om det borde finnas en grön pärla mitt fram. Så det häftigaste av dem, bakelit och trä. Har aldrig sett något liknande.

Lite mer ”vanliga” halsband, alla utom det gröna är typiska 50/60-talare. Det gröna är skuren galalith från 30/40-talet.

De här två halsbanden ligger i utkanten av samlingen, slutet 60-talet eller 70-tal.

Charmiga broscher i celluloid från 40/50-tal, möjligtvis är någon av dem från 30-talet. Flera av dem har jag aldrig sett förut.

Mer charmiga broscher. Från vänster till höger, orkidé i celluloid 40-tal, helt underbar giraff i skuren galalith 30/40-tal. Och en sån där svår som skulle kunna vara ben eller plast, efter att ha synat den ordentligt är jag säker på att det är celluloid från 30/40-tal. Nedre raden, båda i celluloid och 30/40-tal. Den högra röda hunden saknar tyvärr en bit av örat men det är inget man tänker på.

Avslutar ”brosch-bonanzan” med två bruna, sådana som alla tror är bakelit men som inte är det… Den vänstra en typ sorgebrosch och den högra är ett spännande indian-huvud (som jag aldrig sett förut). De här materialen är alltid knepiga, ebonit och/eller bog oak skulle jag gissa. Tidigt 1900-tal, upp till 20-talet.

Avslutar med tre armband, det vänstra är från 60-talet, mitten är i bakelit från 30/40-talet och längst till höger ett sånt där som kan vara allt från 30-talet fram till idag men efter att ha synat både plasten och tråden den är trädd på så är min gissning 60-tal i okänt plastmaterial.

Äntligen!

Letat i flera år efter ett smycke av Titti Wendt, ända sedan jag lärde mig om Perstorps tillverkning av Isolit – och nu har jag äntligen lyckats hitta ett halsband som jag lyckades ropa in på auktion.

Det var inte billigt men det är otroligt ovanligt att över huvud taget hitta så det här fick kosta.

För att backa tillbaka lite så när plasten började utvecklas så experimenterades det lite överallt, bla i Perstorp. Skånska Ättiksfabriken, som senare blev Perstorp AB, anställde en indier vid namn Innanendra das Gupta med uppdraget att få fram en svensk version av bakelit. En bit in på 1900-talet såg Isolit dagens ljus. Det är en sorts plast som är väldigt hård och kanske inte nödvändigtvis alltid lätt att känna igen som plast. Får du smycket i din hand så gissar du troligen på någon slags sten, titta bara på bilderna nedan.

Ägaren till Skånska Ättiksfabriken hade en dotter, Titta Wendt, som gått på konstfack. Hon startade ett dotterbolag med namnet Silversmedjan 1935. Hon gjorde smycken där hon ”gifte ihop” Isolit och silver. Jag hittade ett halsband på Tradera 2016, en auktion som jag tyvärr förlorade, och har sedan dess letat utan att finna så tyvärr är hennes smycken otroligt ovanliga. Det har alltså tagit mig fem år att hitta ett igen!

Just detta halsband är daterat R8 = 1943, lite slitet i kanterna men det kan man väl tillåta på ett smycke som är nästan 80 år gammalt. Jag funderar på om hänget också haft en broschnål eller någon annan ändring eftersom det finns två små hål på baksidan. Men jag är bara sååå himla glad för att jag över huvud taget hittat detta, får se om det tar ytterligare fem år för att hitta fler…

Råkade bli lite kär…

Om du är i Växjö-trakten kan jag varmt rekommendera ett besök på Retrojakten i Bergkvara, kul blandning av retro, kläder och prylar. Passa också på att ta en fika på caféet i samma hus så har du en perfekt eftermiddagsutflykt! Behöver du traska ner fikat kan du ta en promenad och titta på Bergkvara slottsruin innan du åker hem. Både Retrojakten och Svenska tantens trädgårdscafé (underbart namn!) hittar du på Facebook om du vill se öppettider eller kolla bilder.

Förra gången jag var där hittade jag ett par snygga 60-tals skor och till dem provade jag en cool klänning som jag lämnade eftersom jag tyckte den var för dyr. Men klänningen lämnade mig ingen ro, hade helt enkelt blivit lite för kär i den så, som tur var fanns den kvar så idag åkte jag ut och köpte den i alla fall…

Ni som brukar läsa bloggen vet att jag har en förkärlek för 60-talet och mer 60-tal än så här blir det nästan inte!

Ursäkta min orenoverade källare från 70-talet i bakgrunden (!). Skymtar gör också en fin 50-talare i bakgrunden, den är alldeles för liten till mig så den får vara en inredningsdetalj på en docka tills jag har hjärta att sälja den. Bilderna är lite mörka men det åskar ute så ljuset var inte det bästa.

Det jag främst gick igång på med klänningen, som jag blev kär i och gick och köpte, är de coola fickorna. Den idén ska jag nog sno till något jag själv ska sy. Över huvud taget en bra modell, kanske att jag får släppa ut fodret någon cm men för ovanlighetens skull perfekt storlek, perfekt längd – vilket verkligen inte så ofta är fallet när man är 175 cm lång och drar storlek 42/44!

Var naturligtvis tvungen att leta fram lite blåvita plastsmycken som matchar min 60-talsstil.

Örhängen har definitivt rätt ålder men armbandet skulle eventuellt kunna vara 70-tal – men just idag i det här fallet gör det inget.

Villhöver…

Idag har jag lärt mig ett nytt ord, villhöver, som jag tycker passar helt perfekt till det man känner när man håller på med allt gammalt! Visst är det just det perfekta ordet för känslan när man hittar den där gamla grejen/smycket/klänningen man blir förälskad i och bara ”måste” ha? Det ska jag absolut börja använda!

Köpt några Jakob Bengel till samlingen, tyvärr – som vanligt – snordyra men samtidigt fördelen när man köper från en auktionsfirma som vet vad det är. Många av de Bengel jag har är inropade från samma tyska auktionsfirma. Denna gången dök det upp ett armband, hade över huvud taget inget armband sedan tidigare, och ett halsband i lite annan modell än de jag har sedan förut. Jag tycker Bengel-smycken är så häftiga men det går ju inte att gå igång riktigt eftersom varje smycke kostar tusentals kronor… Men Bengels smycken tillhör definitivt de smycken jag villhöver.

Ett annat smycke jag tyckte jag villhövde var ett häftigt, dock väldigt kort (”tyvärr” är det skruvlås så det är väldigt svårt att förlänga utan att trä om det), halsband i trä och bakelit. Ja, jag visste ju inte säkert att det var bakelit men jag gissade mig till det. Hade inte varit hela världen om det inte varit det, ni som brukar läsa vet ju att jag inte anser att bakelit är det enda saliggörande, utan det handlar oftast om hur högt jag kan tänka mig gå i pris. Återigen ett sånt där smycke som ser helt modernt ut men som troligen har sisådär 80- 90 år på nacken.

Ytterligare ett sånt där smycke som ser betydligt nyare ut än vad det är. Det här coola armbandet förälskade jag mig i, säljaren skrev 60-tal och jag trodde kanske att det kunde varadet men till min glädje visade det sig att det var betydligt äldre. Det första jag upptäckte var att ”tulpanen” var ditsatt med skruvar, brukar vara ett säkert tecken på art deco/30-tal, och då var jag så klart tvungen att testa för bakelit också och det var det! Det stora problemet är bara att säljaren visserligen slagit in det i bubbelplast och skickat i en bubbelplast-påse men det hade behövt en kartong – blivit en spricka rakt över ett blad… Sitter fast (i alla fall ännu så länge) men ändå synd på ett vackert väldigt gammalt smycke. Jag önskar att folk kunde lära sig stt äldre plast är skör och behöver skyddas från tryck och stötar, suck.

Lite nytt

I väntan på att få bilen bärgad (står på min garageuppfart med punktering…) så passade jag på att fotografera ifatt lite nytt som jag samlat på mig de senaste månaderna. Även om jag sorterar/sorterar ut samlingen så betyder det inte alltid att jag kan hålla mig…

Lite hundar hittar alltid hem till mig, som fd hundägare (saknar min lille dvärgschnauzer sååå) och allmänt väldigt förtjust i hundar så är de roliga hundbroscherna från 40- och 50-talet de som jag har svårast att låta bli, tycker de är så otroligt charmiga. Den vänstra är i celluloid, den högra är jag lite fundersam över om det eventuellt är två olika plaster eller om det bara beror på att hundarna är skurna/snidade som gör att det känns så.

Hittat några broscher till samlingen sorgesmycken, alla tre bedömer jag är från sekelskiftet och – som vanligt – är de inte i bakelit som många tror utan i vad som skulle kunna vara ebonit, guttaperka eller liknande material.

Lite bakelit, jag som brukar hävda att jag inte riktigt förstår varför bakelit ska vara det plastmaterial som är så upphaussat måste erkänna att när det gäller det vänstra armbandet förstår jag det. Bland det häftigaste jag sett, otroligt att tänka sig att det är från 30-talet och alltså närmare 90 år gammalt! Armbandet och örhängen till höger är fina men passar mer in på min vanliga synpunkt – varför ska de här egentligen vara fruktansvärt mycket dyrare än något i princip likadant i något annat plastmaterial? Nu ska jag erkänna att jag inte betalat några stora belopp, det var bara en känsla jag hade när jag såg det att det skulle kunna vara bakelit annars hade jag nog inte köpt det.

Den här broschen tillhör också bland de maffigaste i sitt slag, äger rätt många olika ”reversed carved”, alltså utskuren från baksidan, i lucite men ingen så här tjock med det här djupet på mönster. Ofta kan man misstänka att det är nyare om det är tjockt och mycket men i det här fallet är jag rätt säker på att den är från ”tiden”, dvs 40/50-tal. Det häftiga är inte bara att den är så tjock utan att mönstret är skuret på hela djupet.

Här kommer ett typiskt samlarköp… Den vänstra hade jag i min ägo (som nu ska säljas) visade sig vara en ”efter branden-brosch”, den hade förlorat sina torn. Så nu har jag fått tag i en komplett med torn istället!

Så till sist ett gäng örhängen, det är fascinerande i sig hur många varianter på örhängen i plast det finns! Inte bara i material men framför allt i utformning över tid. Undrar hur många varianter man skulle behöva äga för att vara i närheten av alla varianter?

Plastringar, ett svårt kapitel…

Precis som med släta stela armband i plast så är ringar otroligt svåra att datera och därför en del som jag ligger lågt med i samlingen. Många typer av ringar har sett ungefär likadana ut under olika tider och ibland mer eller mindre omöjliga att skilja åt. Jag har inte gått igenom ringarna ordentligt sedan jag började samla och trots att jag nu försöker rensa rätt tufft sitter jag ändå med ett antal som jag tror eventuellt skulle kunna vara rätt ålder, ja ni hör ju!

Jag har sedan ganska länge undvikit ringar om jag inte vet formgivare så ringen kan dateras den vägen, köper från en säljare som vet ålder (inte bara gissar!) eller om jag på något annat sätt kan veta ålder via material, utformning eller via liknande ledtråd. Storlek kan även här, precis som med armband, vara en ledtråd bland flera – de var mindre förr.

Jag är i alla fall numera stolt ägare till två ringar av Siv Lagerström, båda signerade. Den ena, den med blommor, är från 60-tal eftersom den är signerad och det vet jag att hon gjorde på hennes tidigaste alster, den andra kan vara antingen 60-tal eller tidigt 70-tal eftersom det har den ”stämplade” märkningen. Hon ska ha gjort även armband som jag aldrig sett, ringar dyker ju ändå upp ibland (även om de ofta kostar mer än vad jag vill betala) men ett armband har jag aldrig ens sett – det vore en dröm att hitta!

Tre ringar från 30/40-talet, art deco, alla i celluloid möjligtvis med undantag för den högra som skulle kunna vara galalith.

Två ringar med metallstomme, även dessa tror jag är art deco 30/40-tal. Den svarta med det strama uttrycket är silver med en ”sten” av äldre plast. Först tänkte jag att det kunde vara isolit men eftersom det är ett svenskt material och ringen ”bara” är stämplad 925 vilket oftast betyder att ringen inte har sitt ursprung i Sverige så är det nog inte det, testar inte för bakelit och jag kan inte riktigt få fram lukten av galalith så får jag bara konstatera någon typ av ”bakelit-liknande” plast. Samma gäller den gröna ”stenen” som är infattade i bronsliknande metall.

Här tre ringar som är den där typen av ”skulle kunna vara när som helst ifrån”, just dessa tre är jag hyfsat säker på är från 60-talet men den här typen finns på 70-, 80- och 90-talet. Här gäller att fråga säljaren och klämma och känna. De äldre är oftast lite smalare/tunnare i själva ring-delen.

Samma här, den här typen fanns på 50/60-tal men även på 80-talet. I det här fallet är den vänstra från 50/60-talet medan den högra är från 80-talet. Den senare är tjockare, inte heller riktigt lika välgjord i detaljerna. Mycket när det gäller äldre smycken generellt, inte bara plastsmycken, är att skaffa sig en känsla för vad som är äldre – ibland kan man inte motivera varför utan man är bara rätt säker ändå…

Fler knepigheter, när kan dessa vara ifrån tro? I detta fall vet jag att de är från 60-talet eftersom jag köpt dem från ägaren som själv köpt dem i ”swingin London” på 60-talet. Men det är samma sak här som med många av de andra, de kan egentligen vara gjorda när som helst från 60-talet och framåt, även nya från idag…

Några lite äldre ringar, den högra är i bakelit och från 30-talet och den vänstra lite senare, 40/50-tal i för mig okänt plastmaterial. Om ringen, eller vilket plastsmycke som helst, är målat eller på annat sätt överfärgat kan det vara väldigt svårt att bedöma material, en bakelitring reagerar tex inte nödvändigtvis på Simichrome om den är överfärgad.

Så till slut, plockar jag fram lite ringar från min egen favoritperiod, svartvitt OP-mönstrat från 60-talet. Precis som med nästan alla ringar här kan de egentligen vara gjorda när som helst från 60-talet och framåt, just de här är också såna som är köpta från säljare som själva köpt dem när det begav sig och då får man helt enkelt tro dem på deras ord (även om minnet inte alltid att lite på, i alla fall inte mitt…).