Lite nya fynd…

Även om jag varit rätt upptagen av ommöblering i hemmet så har det ändå blivit lite nytt (som tur är har jag människor som håller koll åt mig!). Har ägnat dagen åt att fotografera ikapp lite.

 

Ett riktigt fynd var detta underbara armband (det högra). Såldes som afrikanskt och troligen ben men jag misstänkte att det var celluloid och mycket äldre, 20/30-tal, eftersom det påminde väldigt mycket om ett annat armband jag redan har (det vänstra). Ropade in det till det facila priset av 24 kr plus porto, det jag hade sedan tidigare betalade jag knappt 150 kr för! Och när det kom hade jag rätt, så himla nöjd.

20190220_101933

Ett annat ”fynd” är samlingen ovan. Fynd inom situationstecken eftersom de inte var speciellt billiga, däremot har jag aldrig sett just den här varianten av siloutte-smycken. Tyvärr är ett par av dem skadade, ramarna har blivit av med lite delar. Jag är rätt säker på att, i alla fall de med ljus ram, är i celluloid och har hyfsad ålder. Men dessa kräver lite extra djupdykning eftersom jag aldrig sett såna här förut.

 

Några sorgesmycken blev det också, är egentligen en sidosamling eftersom de här gjordes i alla möjliga material. Men jag håller mig till de material som antingen är tidig plast eller de material som var en del av de som var en del av plastens barndom.

 

Och så den vanliga blandningen av lite allt möjligt, från 20-tal till 60-tal och i lite olika plastmaterial…

”Bygget” går framåt

Nu börjar det likna något – mitt hobbyrum är klart! Allt är inte sorterat och lagt där det ska vara men själva rummet är klart och jag är riktigt, riktigt nöjd!

Jag funderade på hur jag skulle få till bra arbetsytor där jag, förutom min verkstad, också får plats med att ha symaskinen framme och lösningen blev tre bordsskivor utan ben från Ikea. Arkivskåpen hade jag sedan tidigare, min samling har varit i dem innan jag köpte det gigantiska skåpet, och de fick agera ”ben”. På kortväggen är skrivbordet underlaget för skivan. Superenkelt och dessutom VÄLDIGT billigt.

 

Det enda jag skaffat, förutom bordsskivorna, är hyllorna, också dessa från Ikea (Kallax). Till hyllorna hittade jag perfekta förvaringshyllor/korgar, eller vad man nu vill kalla dem, på Clas Ohlson. Resten hade jag sedan tidigare undangömt nere i källaren.

 

Såå, för en billig peng och mycket arbete fick jag till mitt drömrum – känns otroligt lyxigt!

Suck, tänk om folk kunde lära sig…

Jag har ondgjort mig över detta tidigare och jag gör det igen, vad är det som gör att alla tror att äldre plast alltid är bakelit?! Har du till exempel ett guldfärgat smycke gissar du ju inte på guld i första hand (om det inte finns stämplar så klart) utan du säljer ju det som guldfärgad metall. Varför kan man inte då sälja som plast? Eller åtminstone kalla det äldre plast eller bakelit-liknande material?

Här ovan är tre armband, alla gamla (30-50-tal) men i tre olika material. Det svarta är bakelit, det bruna celluloid och det gulorange är i lucite. Men, men… du hittar i princip likadana moderna armband och hur ska du se skillnad på bild?! Dessutom är värdena på dem VÄLDIGT olika.

Smycken i bakelit kan kosta löjliga pengar (det är bara att titta på priserna på eBay) så det är inte oviktigt – vet man inte vad det är för sorts plast kalla det då bara för plast! I mina ögon är det lika mycket ”lureri” att sälja ett smycke som bakelit, när det inte är det, som att sälja ett smycke som guld när det ”bara” är guldfärgad metall.

Här är två armband som vid en första anblick (och lite dåligt foto, som det ofta är på Tradera) ser mer eller mindre likadana ut men det vänstra är en modernare kopia och den högra är i celluloid från 30/40-tal. Värdet på de här två är också väldigt olika…

Det är så dubbelt, å ena sidan tycker man plast är bara skräp, å andra sidan kan man kalla det för material det inte är och försöka ta bra betalt, suck. Det är en sak när man själv har har chansen att ta på det och bilda sig en egen uppfattning utefter tyngd, känsla och lukt men när man ska köpa det via en bild behöver man ju hjälp.

Här är ytterligare en klassisk sammanblandning, dessa säljs väldigt ofta som plast och dessutom ofta som bakelit. De är moderna, industritillverkade och i bärnsten. Oftast gjorda i Ryssland eller i Baltikum. Jag tror att de gör någon slags ”massa” av bärnstenen som de sedan gjuter, det är det som ger en viss plastkänsla. Finns säkert liknande i plast men de är i så fall fortfarande moderna och INTE i bakelit.

Då har jag ändå inte tagit med det absolut svåraste, halsbanden… Det är i princip omöjligt att på bild skilja ett halsband med pärlor i bakelit och annan plast så kan inte den som säljer något om plastmaterial är det omöjligt att de ”vet” att det är bakelit.

Nu när jag ändå är igång och gnäller så är det också förvånansvärt många på Tradera som inte fotograferar baksidan eller lås på smycken man lägger ut, gäller inte bara privatpersoner utan även tex Sellpy och andra som säljer mer professionellt. Det är där all information finns som man kan ha glädje av när man ska köpa ett smycke, oavsett material. Det är på baksidan och via låset man många gånger kan skaffa sig en uppfattning om ålder, material och skick. Så en uppmaning till er som säljer smycken på nätet – glöm inte baksidan!

Finaste jag sett!

Idag är det liten julafton igen när jag fått öppna den senaste leveransen från England. Och i den lådan fanns ovanstående helt ljuvliga armband, från 30-tal och i celluloid. Armbandet ligger definitivt på 10 i topp över finaste smycken i samlingen.

Lite annat smått och gott kom också i lådan så klart. Ett skuret armband i galalith och ytterligare ett celluloid-armband från 30/40-tal. De är väldigt typiska för sin tid (30/40-tal), en tid när fortfarande mycket plastsmycken gjordes för att efterlikna dyrare material från naturen,  i detta fall elfenben och korall.

Några äldre broscher blev det också, alla i celluloid. De är från 20/30/40-tal. Särskilt elefanten med mycket patina tycker jag är otroligt charmig. Den nedre raden, förutom blomsterkorgen, består av handskurna broscher. De flesta är trots allt gjutna så hitta skurna känns lite kul.

Två lucite-smycken smög sig också med… dels en skuren (från baksidan) från 40-talet, dels en svartvitgrå som med största sannolikhet är 60-tal.

Ibland blir mer det spännande…

Det som är det roliga med samlande, förutom själva jakten, är när man lite oväntat hittar något spännande.

Ropade in detta underbara art deco-set på auktion. Först blev jag lite besviken när jag fick hem det, köpte det som bakelit och som Art deco men när jag testade gav det inget utslag. Dessutom var clipset i pressglas. Blev lite tveksam till alltihop, var det verkligen art deco nu när det inte stämde med bakeliten? Så jag tyckte jag varit dum som gick med i budgivningen och betalat alldeles för mycket.

Den enda info som fanns var en märkning D.R.G.M 1138525. Innan jag gjorde några större efterforskningar tänkte jag vara lat och fråga några som är kunnigare än jag. Jag gjorde en efterlysning om lite hjälp från en av mina ”plastsmycke-grupper” på FB. Där fick jag en länk där jag kunde läsa mer om dessa urtjusiga äkta Art deco-smycken från Tyskland, då blev jag genast gladare! De ÄR äkta Art deco, det som ändå är lite märkligt är att även i denna text omnämns de som bakelit men jag lyckas inte få någon som  helst reaktion när jag testar med Simichrome. Misstänker någon annan typ av ”bakelit-liknande” plast, troligen galalith, men det spelar egentligen inte så stor roll längre när de är så här filmstjärnefina!

Enligt länken, A Jewelry Mystery Solved, så är de tillverkade i Tyskland av ett företag som heter Schreiber & Hiller. Märkningen står inte för företaget utan är ett tyskt patentnummer, DRGM står för Deutsches Reichs Gebrauchsmuster. Företaget startade 1920 i Pforzheim och gjorde under 30-talet gjorde de helt underbara Art deco-smycken, armband, halsband, örhängen och broscher. I bakelit (?! se ovan) och med stenar. Måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad de som skrivit texten i länken menar med uttrycket diamanté, diamanter? Eller bara stenar som ska efterlikna? Eller någon annan form av slipad sten? Får nog försöka forska lite mer i stenarna, tyvärr är min kunskap minimal när det kommer till äkta stenar… Det svåra med att försöka reda ut material i äkta smycken är att det finns så få ”riktiga” juvelerare nu för tiden, det är bara Guldfynd och liknande företag, vet inte riktigt vart man ska vända sig för bedömning.

Tydligen ska en av aktriserna i nyinspelningen av Mordet på Orientexpressen bära ett halsband i denna stil, blir nog till att se om filmen enbart med ögon för kläder för smycken.

Oavsett vilken plast det nu är och om det är äkta eller oäkta stenar så är mitt armband och min brosch ett stycke Art deco-historia från plastens relativa barndom och riktigt tjusiga smycken som kommer att ha en framträdande plats i samlingen. Och det som först kändes som ett dyrt felköp istället blev något som jag känner mig väldigt nöjd med, kul!

Göra hobbyrum

Nu ska jag ”få” något jag drömt om länge – ett ordentligt hobbyrum där jag får massor med plats och där jag kan ha allt framme, inklusive min symaskin. Ja, nu får jag ju inte det precis… det ska bara flyttas en sisådär 3-3500 böcker, bokhyllor och en hel massa annat (som ska göras plats åt på andra ställen i huset!) för att göra plats till hobbyrummet. När allt väl är flyttat, då som först kan jag börja inreda.

20190127_102741

Jag ska ha plats till min smyckesverkstad, för mina egna smycken, det jag lagar och när jag undersöker smycken till samlingen, men också allt annat jag grejar med. Lagar grejer, syr, papper osv, osv.

Jag har alltid gillat att sy men eftersom det är rätt bökigt att ta fram maskinen från garderoben och allt runt ikring som ska fram så jag syr knappt de enklaste saker längre. Tänk bara att kunna ha den framme hela tiden! Finns mycket roligt man kan sy/sy om av plagg och textilier man hittar på loppisar och second hand.

Men eftersom jag är vän av ordning (vissa skulle nog säga att jag är rätt pedantisk!) så kommer det att kräva bra och snygg förvaring, klarar inte att gå omkring och titta på röran. Så jag ägnar just nu mycket tid på att surfa runt och bli inspirerad.

20190127_080620

Eftersom jag flyttat in samlingen i mitt gigantiska skåp har det också blivit ett antal fina arkivskåp och trådrulleskåp lediga, de blir bra och användbara nu. Kanske jag ska sälja någon av dem, det betalar nog i princip det jag behöver köpa, de har blivit larvigt dyra sedan jag köpte ihop de här.

 

Svårare och svårare

Det har definitivt blivit svårare och svårare att hitta bra, äldre plastsmycken. Det har blivit svårare att hitta äldre plastsmycken över huvud taget, vet inte riktigt vad det beror på – jag ensam har ju knappast lyckats ”tömma” Sverige på äldre plastsmycken även om samlingen är stor!

En del tror jag kan handla om vurmen för retro/vintage inom kläder och inredning, då vill man även ha tidstypiska smycken. Och många av de smycken jag samlar passar in perfekt. Alltså, vi är fler som vill ha tag på dessa smycken så istället för att skänkas eller hamna på loppisar lägger yngre beslag på mammas/mormors/farmors smycken.

Men det kan ju knappast vara hela sanningen? Har handlare fått upp ögonen för att det går att sälja så de köper upp? Eller är det så illa att generationerna som bar dessa smycken börjar ”ta slut”?

Jag tycker i alla fall att det är märkligt, när jag började för sisådär en fem år sedan hade jag alltid med mig en hel hög hem efter en loppis-runda, nu får jag vara glad om jag hittar något över huvud taget. Visst, allt eftersom jag lärt mig mer har jag naturligtvis blivit mer finsmakare och mycket finns redan i samlingen men jag hittar väldigt lite, knappt ens något att rata.

Tur att jag har min engelska ”leverantör” Naomi, så länge det nu varar med Brexit och allt… Och så får jag väl helt enkelt lära mig leva med att det blir längre och längre mellan fynden och att fynden kanske inte är några fynd längre utan jag måste vara beredd att betala mer för de smycken jag hittar. Tur att jag varit så idog medan det gick att fynda!