Dags för en låda igen

Nu har jag – äntligen – plockat fram ytterligare en låda för sortering/katalogisering. Tanken är att det i denna låda ska befinna sig broscher från 30- och 40-talet men jag får se hur det ser ut när jag synar dem ordentligt.

Har i alla fall börjat med ett ”gäng” av den här typen av broscher som på engelska kallas ”reversed carved” dvs skurna bakifrån. De är i lucite och utskurna och målade från baksidan som ger en häftig 3D-effekt. Dessa broscher gjordes under både 40- och 50-talet och det är mest känslan som styr över om jag tror de är tidiga eller sena, de här bedömer jag tillhöra 40-talet. Förutom känsla tittar jag på nål och lås, är det trombonlås är de oftast från 40-talet tex, men jag tittar också på själva utskärningen, ju djupare, mer detaljerad och finare målad ju äldre är de oftast men – de allra äldsta kan vara rätt grovt ”tillyxade” så som vanligt gäller en sammanvägd bedömning. Tyvärr är det sällan så enkelt att det finns en enda detalj att titta på och sen kunna vara säker…

Den här lägger jag för sig eftersom jag tycker den är så fin och väldigt annorlunda mot allt annat man ser, det är nästan alltid blommor. Den är fransk (märkt DEPOSE som bara betyder ungefär patent och/eller att den är skyddad – det är alltså inte ett varumärke som många tror). Man skulle kunna förledas att tro att den ”bara” är målad men den är skuren också.

Sen har jag en annorlunda brosch med 3D-effekt som inte är utskuren utan målad från både baksida och framsida för att på så sätt skapa 3D-effekten. Har faktiskt aldrig sett fler än just den här, tror att den kan vara rätt tidig. Även denna i lucite, det är bara lucite och liknande av de tidiga plasterna som är helt genomskinlig, lucite är ju en föregångare till plexiglaset. Kan möjligen vara handgjord/hemmagjord.

Till sist av just den här varianten broscher har jag lagt min stora utmaning… Enligt säljaren ska den vara svensktillverkad i en plastfabrik i Malmö någon gång under 40/50-talet. Eftersom äldre plastsmycken sällan är märkta så är det en rolig ledtråd till att det tillverkades plastsmycken i Sverige och att allt inte var import. Har dock inte kommit längre i mina efterforskningar, någon dag när anden vill ska jag ta itu med det.

Har blivit bättre på att spara den info jag får, ibland vet säljaren ungefär hur gammalt tex, i början trodde jag att jag skulle komma ihåg men det har jag insett, allt eftersom samlingen växt, att det gör jag inte!

Jakob Bengel, en favorit i repris

Råkat ut för ett par smärre olyckor så just nu kan jag inte göra så mycket rent praktiskt så det får bli lite djupdykning i samlingen och runt smycken istället.

Som samlare av äldre plastsmycken är Jakob Bengels smycken från 30-talet otroligt eftertraktade (och därför vääääldigt dyra). Men det är ändå otroligt att smycken som är bortåt 90 år gamla kan upplevas som toppmoderna och vet man inte så kan man inte gissa att de är så gamla. Det är något häftigt med det.

Först lite bakgrund för er som aldrig hört talas om mannen ifråga. Jag hade aldrig hört talas om Bengel innan jag började hålla på med det här. Jakob Bengel startade på 1800-talet företag i Tyskland som tillverkade kedjor till fickur (väldigt fina, de dyker upp ibland). 1924 bestämde de sig för att försöka sig på att tillverka smycken. Smyckestillverkningen dog ut i samband med andra världskriget, dvs de tillverkade smycken i ca 15 år.

Halsband art deco i ”Bengel-stil”

Smycken de gjorde var, för den tiden, mycket moderna med inspiration från Bauhaus, Coco Chanel och Art Deco. Oftast i krom och galalith, en plast som gjordes med mjölk som råvara. Värmer man galalith genom att tex gnugga det en stund så kan man känna en doft som nästan kan liknas vid sur mjölk. Krom var en vanlig metall i smycken under den här tiden.

Bengels smycken såldes över hela världen men tyvärr är det många som inte överlevt till våra dagar. Till skillnad från ”äkta” smycken så har sk bijouterier i perioder inte ansetts ha något värde alls och kastats…

Halsband art deco, kan ev vara Bengel

Har man nu ett smycke som eventuellt skulle kunna vara Bengel, finns många ”look-a-likes”, så kan det vara rätt svårt att vara säker på att det är smycke från Bengel man har, om man nu inte lyckas hitta exakt det smycket i någon av de två böcker som finns, eftersom de aldrig är stämplade. Tyvärr är det så, som det ofta blir, att eftersom de betingar ett väldigt högt pris vill säljare gärna påstå att det är Bengel. Det bästa man kan göra, tycker jag, är att dels vara påläst själv, dels handla av någon som man vet är seriös.

Jag har sedan tidigare ett halsband som, med 99 % säkerhet, är Bengel som jag köpt av min engelska kontakt och ett par som eventuellt skulle kunna vara. Och ett antal i samma stil men med ganska stor säkerhet inte är Bengel. Nu har jag kostat på mig att ropa in två halsband från en tysk auktionsfirma (som ingår i Auctionet) där de hänvisar till den stora utställningen om Bengel i München 2004. Nu när jag har fått dem och synat dem är jag 99 % säker att de är från tiden och av Bengel. Dyra men fina kan jag väl sammanfatta. Att hitta ett Bengel-smycke för inga pengar alls på en loppis tror jag är väldigt svårt men undrens tid är inte förbi så vem vet?!

Äldre smycken är en bedömningssport

Och som det är med alla bedömningssporter kan man ha olika uppfattningar. Men för att fortsätta jämförelsen med sportens värld, ju mer du övar och desto mer påläst du är, desto duktigare blir du. Men fullärd blir man aldrig.

Ovanstående gäller inte minst plastsmycken, oerhört få smycken är märkta och på så sätt finns det inget ”facit”. Att gissa ålder och material kan verkligen vara en bedömningssport. Material är egentligen inte alltid viktig om man gillar plastsmycken men det kan vara en hjälp för att åldersbestämma men också en hjälp när det gäller priset. Många plastsmycken har blivit väldigt mycket dyrare än jag började samla, speciellt vissa typer av smycken och vissa material. Jag hittar ständigt plastsmycken som jag känner mig väldigt osäker på, trots att jag har hållit på med detta i ett antal år nu. Och eftersom kunskapen inte är särskilt stor bland gemene man måste jag oftast försöka gissa själv efter en ibland halvdålig bild om jag tycker det är värt att köpa/buda på.

Den här ringen är en typisk ”vet inte”… Jag tyckte att den såg lite spännande ut, skulle kunna vara gammal, så jag köpte den på FB. När jag fick den i min hand rent fysiskt tyckte jag att känslan var av en äldre ring men var väldigt frågande till vad det kan vara för material. Skickade frågan till en av mina bekanta i England som är är ”proffs-samlare” och hennes spontana svar efter min bild var att den är ny men gjord för att se gammal ut… Så inte blev jag klokare. Antingen låter jag den ligga lite och se om det dyker upp något liknande på bild eller får den helt sonika vandra vidare. Jag har numera en så stor samling att jag faktiskt har funderat på att sälja vidare allt som jag är osäker på om det inte råkar vara något jag verkligen, verkligen vill ha. Visst finns risken att jag missar något riktigt bra/ovanligt men det får jag leva med.

Äldre plastsmycken har generellt blivit mycket dyrare sedan jag började samla, skulle säga att prisbilden för äldre smycken rent generellt har ökat. Kul att äldre plastsmycken har börjat uppskattas men samtidigt ökar risken för felköp, kunskapen är generellt låg bland dem som säljer och så tittar de på prisbilden på eBay och ser att bakelit är dyrt och därför vill man tro att ett äldre plastsmycke är i just bakelit. Som samlare är jag naturligtvis ibland beredd att köpa ett dyrt smycke som på ett eller annat sätt är speciellt men jag vill inte köpa ett halsband som det sägs är i bakelit och får hem det och inser att det är det inte… De två halsbanden ovan skiljer det i storleksordningen 500-1000 kr på. Det vänstra är ett nyare halsband, värt kanske 50-100 kr eftersom det är så långt. Det högra är däremot är ett långt halsband i bakelit med relativt stora pärlor och värt minst mellan 700-1000 kr. Jag lägger ingen värdering i det, de är båda fina, men det gör att jag måste lita på att den som säljer dessa till mig vet vad som är vad. Tyvärr är inte det alltid fallet och det har hänt att folk har blivit sura för att frågar hur de har kommit fram till ålder/material…

Men eftersom det är en bedömningssport måste man ju kunna motivera sitt ”domslut”, det måste man kunna i alla bedömningssporter!

Ibland får man faktiskt frångå sina principer…

Bestämde mig för rätt länge sedan att hålla samlingen till smycken, inte hårklämmor, kammar eller puderdosor och sånt som kan räknas som ”kring”. Går att dra det hur långt som helst, samlingen är stor nog ändå! Jag har dock behållt det jag tycker är väldigt fint eller någon särskild dyrgrip, resten har jag successivt sålt av.

Har två väskor sedan tidigare men de har ”bara” plasthandtag/båge och så två lösa utan tillhörande väska. Lite olika tider på de båda väskorna, den lilla med det vackra fodret skulle jag tippa är 40-tal, den större skinnväskan tror jag är 50/60-tal. Men jag är absolut ingen expert väskor, har behållit dem eftersom jag tycker de är fina!

Så – när jag hittade den här väskan i plast (lucite) med stenar kunde jag bara inte låta bli… Har faktiskt aldrig sett dem i Sverige förut, bara på bild från USA. Det är ju fullt möjligt att denna också är amerikansk men jag vet tyvärr inget om ursprung. De är från 40/50-talet och bars som aftonväskor. Eftersom den är genomskinlig funderar jag på om den inte någon gång i sin levnad haft foder? Men när jag tittar runt på bilder på andra liknande väskor hittar jag inte en enda med foder så antingen plockas de bort i alla väskor, eller mer troligt, aldrig haft något från början. Men lite märkligt är det allt, ser ju genast lite annorlunda ut med diverse innehåll.

Men även om den inte precis är gjord för att bära omkring mängder med ägodelar i så hade väl ändå dåtidens damer näsduk, puderdosa, läppstift, spegel och, eftersom väldigt många rökte på den här tiden, kanske ett paket cigaretter och en fin tändare? Eller förväntades man bli bjuden på cigaretter kanske? Men puderdosa och läppstift måste väl ändå ingå i alla tjusigare damers handväska?

Den har varit ute på galej, en spricka på baksidan och lite skavmärken här och där men jag tycker inte det gör något – någon har förhoppningsvis haft roligt!

Vart tog inspirationen vägen?

Fick just veta att julmarknaden på museet är inställd liksom julmarknaden på Kalmar slott som vi diskuterat som ett alternativ. Ingen julmarknad på Huseby heller. Inget av detta särskilt förvånande men däremot väldigt trist.

Tycker det är svårt att hitta inspiration när jag inte har något sånt som julmarknaden att se fram emot, det är den enda gången på året jag säljer mina alster till ”okända” och får feedback. För övrigt gör jag ju mest för att ge bort och det är inte riktigt samma sak – de kan aldrig tycka något annat än att det är fint (och sen låta bli att använda det eller sätta upp det på väggen…). Att människor faktiskt betalar pengar för det jag gör blir en slags bekräftelse att det i alla fall finns några därute som gillar det.

Blir mycket lagningar av smycken och äldre kläder. Gott nog så, tillfredsställande på sitt sätt, eftersom jag tycker det är otroligt roligt att kunna ge äldre saker av bra kvalitet ett förlängt/nytt liv. Men det ger inte det där ”flowet” som skapandet ger, när jag går helt upp i det och glömmer tid och rum (och min värk inte minst, oslagbar värkbekämpning).

Så just nu funderar jag på om jag kan hitta på något själv i liten skala, bara för att ha något att se fram emot och som kan ge mig en liten puff till att skapa igen. Kanske bjuda in grannarna på gatan första eller andra advent? Och be dem ta med sig kompisar? Och göra försäljning i huset? Bjuda på kaffe och glögg, plocka fram både det jag gör själv och lite vintage-smycken och vintage-klänningar? Borde väl kunna gå att göra hyfsat coronasäkert om jag sprider ut det i olika rum? Vore dessutom faktiskt lite kul att visa upp för grannarna vad jag ägnar mig åt på dagarna (förutom att vila då…) eftersom jag tror de flesta inte har en aning om vad som döljer sig hos mig.

Ja, sånt ligger jag på soffan och funderar över när det regnar och blåser och jag tycker lite synd om mig själv…

Beresta smycken…

Sitter och plockar med den senaste ”leveransen” från England och kan inte låta bli att skratta. Hon brukar vara gullig och skicka med några gåvor och denna gång lyckades hon pricka in kompisar till smycken jag redan har. Tänker att det kanske inte är så märkligt, håller man på tillräckligt länge och har stor samling så ökar chansen tänker jag.

Det som är roligast är att de kommer från helt olika håll. Detta set i celluloid från 50/50-talet är hopsamlat över rätt lång tid. Örhängen kom först, de låg i ett parti jag ropade in på e’Bay (medan det fortfarande gick att köpa från USA, nu är frakten svindyr) i början av mitt samlande. Halsbandet hittade jag i en grupp på FB och säljaren var från Växjö. Halsband och örhängen är exakt lika. Armbandet fick jag idag i lådan från England, det är likadant men har inte exakt samma färg som halsband och örhängen men de bärs ju inte intill varandra så jag tycker nog ändå att de hör ihop. Ska bara fixa till armbandet, det saknar en pärla.

Ett annat matchande set i celluloid från 50/60-talet är det här lite svartvita eller vad jag nu ska kalla det. Inte samlat över lika lång tid men även här från olika håll. Först kom örhängen även här via e’Bay och USA, köpte armbandet här i Sverige, tror jag ropade in det på Tradera eller ev i någon FB-grupp, lite osäker på var jag fick tag i det. Och nu fick jag ett andra par matchande örhängen från England. De har inte 100 % samma färg, båda paren örhängen har något mer svart i sig än armbandet men tänker att det kan hänföras till tillverkningen.

Det kanske inte är så konstigt att det är otroligt svårt att hitta ursprung och formgivare för de flesta plastsmycken som vi ”vanliga” bar, inte de smycken som var dyra och fina redan på sin tid. Producerades antagligen i större upplagor, i alla fall när vi är framme vid plastens underbara tid på 50/60-talet, och spreds uppenbarligen över världen. Jag var väldigt inne på att just hitta tillverkare och formgivare när jag började samla men gav upp redan innan jag börjat…

Äntligen!

Får man tycka att det är rätt mysigt att det går mot höst?! Jag tycker väldigt mycket om sol och värme (och mår dessutom bättre när det är varmt) men när sommaren börjar dra sig mot sensommar börjar jag ändå vara rätt nöjd och längtar inomhus till alla mina hobbies och projekt.

Det har under sommaren ”hopat” sig lite. Inte bara beroende på vädret, juli innehöll ju faktiskt en hel del dåligt väder, utan också för att jag under sommaren befinner mig den mesta tiden i torpet.

20200825_082808

Massor med lagningsprojekt ligger och bara väntar, massor med nya smycken/smyckesdelar ligger och väntar på att bli nya smycken och tavlor.

Många, många plastsmycken behöver bli fotograferade och katalogiserade, ett helt skåp i källaren med samlingen ropar efter att bli genomgånget och sorterat.

20200825_072916

Dessutom hänger/ligger det en hel hög i laga eller sy om-högen och tyger som väntar på att bli sydda.

Under sommaren har jag till slut flyttat hemifrån (!) eftersom jag plockat hem den sista leksakslådan från mitt föräldrahem. I denna låda finns mina dockor och dockkläder, dockvagn och en hel del annat som tillhörde min barndom. Men till skillnad från dagens barn hade vi inte så mycket av allting så mycket är rätt sönderlekt och behöver lite omsorg om någon annan liten flicka ska kunna leka med det. Det är också ett av höstens/vinterns projekt.

Sen är det ju allt det vanliga, hem och trädgård som ska skötas (även om jag har hjälp med en del av det), fortsatt försäljning av allt som gömmer sig i hörnorna som inte används längre och inte minst – på grund av mina fysiska problem måste jag vila mest hela tiden så allting tar väääldigt lång tid… Så sen har det nog blivit vår och sommar igen eller vad tror ni?!

Alla dessa hundar…

Det har inte blivit mycket bloggat i sommar, mycket beroende på att min gamla älskade hund inte varit så pigg och tyvärr nu springer runt i hundhimlen 😢

Så vad kan då passa bättre än att plocka  fram alla mina hundar i samlingen. Mycket hundar har det blivit upptäckte jag när jag började leta…

Hundar i celluloid, ganska tidiga 30/40-tal.

Den lilla bruna hunden är i bakelit, resten i celluloid. Det ursöta setet är för barn, eller möjligtvis för dockor. 40/50-tal.

Charmiga hundar, två vinthundar 50/60-tal, resten 30/40-tal.

Fyra nästan likadana, olika färg, sötnosar från 50-talet.

Bara att konstatera, hundarsmycken i plast kommer i alla möjliga former…

Hundar som gör olika saker finns det också gott om.

3e4fe9ba2b212e48580b8fcba0119266

Insåg att jag inte kan lägga ut precis alla jag har (mååånga) så jag avslutar med en av de charmigaste hundar jag har, dessutom en av de tidigaste. Celluloid från slutet av 20-talet. Som så många andra tidiga plastsmycken är det svårt att tänka sig att denna brosch nästan är 100 år gammal!

Siv Lagerström

Äntligen har jag lyckats få tag på en ring av Siv Lagerström utan att bli ruinerad! Visserligen med en liten skada men dock. De finns inte särskilt ofta på marknaden och är oftast väääldigt dyra. Jag har inte mycket ringar i samlingen, dels är de svåra att hitta och dels oftast svåra att datera. Men som samlare av äldre plastsmycken så måste jag ändå äga åtminstone en av hennes ringar som är så väldigt typiska 60-tal och popkonstens stora era.

Det finns inte särskilt mycket att läsa om Siv Lagerström annat än att hon var (är, tror hon fortfarande är i livet, född 1935) silversmed som under 60-talet började göra ringar i akrylplast. Ringarna tillverkades först av Siv själv och sedan i samarbete med Gravyrverken Sollentuna. Det ska finnas armringar också men det har jag aldrig sett några. Ringar dyker upp då och då på auktioner. De tillverkades under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet, fram till 1974.

20200720_125412

De är märkta i botten Made in Sweden Siv. De handgjorda är märkta med namnteckningen Siv och de formsprutade har en rund stämpel med SIV i versaler. Den jag har är uppenbarligen formsprutad. Hon började med att göra handfrästa så de med namnteckning är äldst.

Vad jag har förstått var de väldigt eftertraktade även utanför Sverige. Tydligen fanns tex Brigitte Bardot bland fansen. Både Nationalmuseum och Nordiska Museet har ringar av Siv Lagerström i sina samlingar.

Info hämtat från Nordiska Museet, Nationalmuseum, Gamla Smycken av Christine Hansson och Svensk Smyckekonst av Anne-Marie Ericsson.

Så lite lagningsobjekt…

Regnet öser ner och vinden viner, man skulle kunna tro att det är höst och inte i början av juli! Blev i alla fall en liten loppis-tur mellan skurarna, tyvärr inga roliga smycken men en ljusstake och en pall följde i alla fall med hem. Jag har sett den där ljusstaken förut men vet inte varifrån den kommer eller riktigt hur gammal – tyckte mest det var fin. Pallen ska stå i hallen för att sitta på när man tar av/på skorna för dem som behöver.  

Jag fick med en hel del lagningsobjekt i lådan från England, en del lättare, andra svårare.

Ett sånt här projekt, ett armband som saknar en enda pärla, kan man tycka är en enkel uppgift. Själva lagningen är ju inte svår, bara lite lim, men det knepiga är att det inte går att laga förrän jag hittar just en sån här pärla just i den storleken. Det innebär att armbandet kan bo hos mig väääldigt länge innan det blir lagat.

Den här fina svanen däremot fixade jag direkt, hon hade ”bara” tappat sitt öga och det kunde egentligen ersättas med vilken färg som helst. Det enda var att hitta en lagom stor sten i ”skrot-lagret”. Det fick bli en röd sten, det blev bra tycker jag.

Tre art deco-smycken som behöver nya stenar. Knepigast kommer det otroligt vackra halsbandet med markasiter bli, vet inte riktigt vad som ska sitta där i mitten. Det får jag nog ägna lite efterforskningar åt. Även clips-broschen kan vara lite svår, det är markasiter som saknas och det har jag inga liggande. Får fundera om jag ska ersätta dem med andra stenar.

20200704_160230

Och så en hel hög som jag inte gått igenom än…