Julmarknaden…

… närmar sig med stormsteg så nu är det full aktivitet i verkstan. Jag har undvikit symaskinen och allt annat de senaste veckorna och så fort jag har kunnat har det varit smyckesverkstan som gällt.

Så lite fler halsband har det blivit;

Halsbanden är gjorda av örhängen som tappat sin kompis eller som gått sönder, broscher utan nål, spännen som förlorat sin motpart och sen diverse pärlor och kedjor.

d6c360110beb0b289375f8c80c3622de.jpg

Och så ett par örhängen…

Nu funderar jag på att göra några knapparmband, det var riktigt längesedan så jag blev lite sugen på det, men vi får se. Börjar också bli dags att leta fram alla ”attiraljer” till mässan och gå igenom och se om det är något jag behöver skaffa, påsar, tejp eller vad det nu kan vara. Det är bara två veckor dit och tiden går VÄLDIGT fort!

Sorgesmycken

Sorgesmycken är ett uttryck som många av oss rör oss med så fort det är ett helsvart smycke från det tidiga 1900-talet. Men vad ÄR det egentligen och från vilken tid ”ska” smycken vara för att kalla dem sorgesmycken?

Bestämde mig för att försöka bringa någon slags ordning på detta och läsa in mig lite, jag har själv en större samling med broscher som skulle kunna platsa inom avdelningen sorgesmycken och det vore roligt att kunna lite mer.

Sorgesmycken (svart över huvud taget) blev på modet när drottning Viktoria av England förlorade sin Albert 1861. De fanns innan men i vilken omfattning har jag inte lyckats klura ut. I alla fall så kom de på modet andra halvan av 1800-talet när man skulle bära svarta smycken när man hade sorg. Detta ”mode” höll sig i alla fall in ett kort stycke in på 1900-talet, men det var framför allt på 1800-talet som det var stort.

Vanliga material i sorgesmycken var tex jet, bog oak/svartek, vulkanit, ebonit, svart glas, svart onyx och svart emalj. Även malt färgat horn är ett material som använts. Många tror att dessa svartbruna smycken är i bakelit men det är helt fel. Det går säkert att hitta något smycke i bakelit men de flesta är tidigare än vad bakeliten. Visserligen uppfanns bakelit 2007 men det började inte användas i smycken i någon större skala förrän 20/30-talet och då var modet med sorgesmycken över.

Förutom ett svart smycke kunde det vara tex en medaljong av den avlidnes hår tillsammans med ett foto, eller ett smycke med inskription.

Tyvärr har det inte gått att hitta särskilt mycket just om den här typen av smycken mer än det jag skrivit ovan. Min egen samling består framför allt av broscher och så två medaljonger. Jag har inte i detalj undersökt material men tror att de flesta är i svartek, ebonit och vulkanit.

20191117_144131

Äntligen lite fart i verkstan

Julmarknaden närmar sig med stormsteg och helt plötsligt insåg jag att symaskinen har haft fått lite för mycket tid och fokus den senaste tiden.

Så nu har jag äntligen fått lite fart i verkstan. Efter ett antal år vet jag att det inte nödvändigtvis är någon idé att vänta på inspiration utan sätter jag mig bara och börjar på så kommer det. Ibland tar det lite tid och är lite segt, ibland går jag igång direkt men kommer, det gör det.

20191105_100354

Gjort lite blandat (tyvärr inte helt enkelt att fotografera i dessa gråtrista novemberdagar) och mer kommer förhoppningsvis! Lite har jag sedan tidigare men jag sålde rätt mycket förra julmarknaden, sedan gjorde jag om hemmet och hade allt nerpackat, sen kom sommaren och därefter fick jag ett syryck… Så särskilt produktiv har jag inte varit i år.

Några armband, tre av dem av elastiska klockarmband och broscher och spännen, plus ett som är gjort av ett söndriga armband, som bara hälften fanns kvar av, och en gammal knapp.

Några örhängen har det också blivit av diverse lösa delar. Förra året hade jag inga örhängen eftersom jag inte tyckte det var någon som köpte men då frågade de efter… Så lite örhängen får det bli.

Så ett ”gäng” halsband, en del ”bara” gjorda av delar av halsband, en del örhängen och en del verkligen HPD (hopplockade delar). Inte några stora maffiga som sticker ut, måste bli några såna också innan det är dags.

Fortsättning på klänningen från NK

Nordiska museet efterlyste klänningar och minnen från Franska damskrädderiet på NK och jag ”hade” en klänning som de tyckte jag skulle visa upp. Denna efterlysning gällde en bok Nordiska museet ska göra.

De hade några tillfällen i Göteborg och Stockholm men eftersom jag inte bor i varken det ena eller det andra skickade jag iväg den med bästa kompisen till Stockholm. Jag hade förstått det så att klänningen skulle visas upp, fotograferas och noteras ner det man ev visste om klänningen. Men när kompisen kom dit ville de behålla klänningen till utställningen som uppenbarligen också ska ske.

Blev lite paff måste jag erkänna, det är klart att om jag tänkt efter lite så ska så klart Nordiska museet ha en utställning samtidigt som de släpper en bok, det var bara helt oväntat att de tänkte behålla den.

Det är naturligtvis otroligt kul och häftigt att jag äger något som de vill ställa ut på museet men jag hade kanske velat vara lite mer förberedd på den frågan. Hur gör man? Vad kan man förvänta när de lägger beslag på klänningen? Hur lång tid? Har fått en hel del tips från de otroligt kunniga människorna på en av vintage-sajterna på FB så jag får väl se vad som händer…

Men det ska komma ett slags kvitto på posten, väntar med spänning att läsa vad de skriver. Jag kommer tyvärr inte i den just nu så jag får väl sätta upp målet att jag ska komma i den när jag får tillbaka den!

En otroligt kul idé

Goda idéer är till för att stjälas har alltid varit mitt mantra, ”stjäla” på det sättet att varför ska man tvunget envisas med en egen idé om någon annan redan tänkt ut något smart man kan använda?

I senaste numret av Retro, nr 5 2019 (absolut bästa tidningen!), var ett inredningsreportage från en 70-talsvilla och på en av bilderna ser jag att de satt upp ett gammalt dockhus som en tavla på väggen. Såå himla kul idé, blev helt sugen på att leta fram mitt gamla dockhus från 60-talet och börja inreda igen, tyvärr finns det knappt några möbler kvar, och sätta upp det som ett extra djupt ”tittskåp”.

20191019_105227

Jag bor i ett 60-talshus, växte upp under 60-talet och det goda med att det inte finns något innehåll kvar i dockhuset är att jag nu kan göra även dockhuset till ett 60-talshus i miniatyr. Den idén måste jag verkligen fundera på, vet inte riktigt just nu var jag i så fall ska hänga det men det löser sig om det blir aktuellt.

Jag ska i alla fall börja med att leta fram det och se i vilket skick det är. Och när jag ändå är på jakt efter mina gamla leksaker ska även den gamla dockvagnen få komma fram i dagens ljus, har tänkt länge att jag skulle fixa till den (suffletten är trasig minns jag), och nu när jag kommit igång igen med symaskinen, sy lite nya fina täcken/lakan och låta dockvagnen med min älskade docka Carina bli en inredningsdetalj. Även detta är ju 60-tal.

Märkligt vad en enda bild, en enda idé kan sätta igång en massa nya idéer/tankar (och gamla minnen!) – verkligen älskar att jag har fått tillbaka en del av min kreativitet igen. Hjälper mig otroligt mycket när livet är tungt.

Alltid lär man sig något nytt!

Att vara samlare inom ett område där kunskapen generellt sett är låg, särskilt i Sverige, så får man bli som en detektiv eller kanske som en forskare… Jag är ständigt på jakt efter att pussla ihop nya kunskaper och ibland kullkastar något nytt en del av det man lärt sig förut!

Det hände mig nu, ropade in ovanstående brosch på Tradera och lärde mig att den ska vara tillverkad i Malmö i någon slags ”plastfabrik”. Det var den första lärdomen, tydligen har det under 40/50-talet funnits någon form av tillverkning av plastsmycken i Malmö vilket ju är superspännande, det är första gången jag fått en riktig ingång till svensk tillverkning av plastsmycken! Denna tillverkning måste ju kunna gå att leta vidare efter.

hänge isolit

Jag vet att det tillverkades smycken vid sidan av Perstorp med deras Isolit (samma typ av plast som bakelit) och silver, en dotter i familjen, Titti Wendt, startade Silversmedjan 1935 som ett dotterbolag till Perstorp, men det har jag förstått som att det var en liten och i ”hantverksmässig” skala. Har bara en enda gång sett ett smycke därifrån (som jag tyvärr inte lyckades köpa…). Men den här tillverkningen i Malmö låter som något större, någon form av fabrik.

Den andra lärdomen var att denna brosch, som jag nu vet är svensk, har ett trombonlås. Jag har trott att det framför allt var i Frankrike som dessa lås användes, ev en del i mellaneuropa, men nu vet jag att de även användes i Sverige.

Såna här tillfällen måste kännas som när en forskare gör en upptäckt som för dem vidare – häftigt!

 

Samlingen

Har nu – äntligen – börjat på att gå igenom samlingen, del för del. Börjar med den äldsta, 1800-tal till 1920-talet. Där har jag hyfsad koll både på ålder och material. Jag kommer att lägga ut en del av dem under respektive tidsepok, resten med länk till min mapp på Pinterest, kan inte använda bloggen att spara alla bilder på.

Jag lägger varje smycke på en hård baksida med en etikett som talar om vad det är, material och när det är från. Dessutom med en kommentar om det finns någon anmärkning, något som inte är original eller om den saknar en del.

Ursäkta det dåliga ljuset, ska ta bättre bilder vid annat tillfälle, men det visar i alla fall själva idén. Från början hade jag tänkt att bara knyta fast en ”informations-etikett” och låta dem ligga direkt i lådan men insåg på vägen att jag behövde ha något skydd, lägga dem i något. Många av de riktigt gamla, som ju trots allt snart är 100 år, är rätt sköra och det vore ju synd om delar eller stenar försvann för att jag inte förvarade dem ordentligt.

Har bla ett antal äldre armband i celluloid med stenar som jag är riktigt rädd att jag ska tappa, väldigt svårt att hitta stenar med rätt färg att ersätta med när smycket är så här gammalt.

Det jag alltid slås av när jag plockar bland riktigt gamla plastsmycken är hur välbevarade de trots allt är. Den tidens plast var/är ju betydligt skörare än dagens och att de klarat hantering under alla dessa år är otroligt häftigt. Att de dessutom över huvud taget finns kvar är också otroligt, plastsmycken här inte precis stått högt i kurs för efterkommande generationer.

Många är dessutom förvånansvärt moderna, kanske inte så mycket de här riktigt gamla, men många 30-talssmycken skulle kunna säljas idag utan att någon skulle reagera!