Äntligen!

Letat i flera år efter ett smycke av Titti Wendt, ända sedan jag lärde mig om Perstorps tillverkning av Isolit – och nu har jag äntligen lyckats hitta ett halsband som jag lyckades ropa in på auktion.

Det var inte billigt men det är otroligt ovanligt att över huvud taget hitta så det här fick kosta.

För att backa tillbaka lite så när plasten började utvecklas så experimenterades det lite överallt, bla i Perstorp. Skånska Ättiksfabriken, som senare blev Perstorp AB, anställde en indier vid namn Innanendra das Gupta med uppdraget att få fram en svensk version av bakelit. En bit in på 1900-talet såg Isolit dagens ljus. Det är en sorts plast som är väldigt hård och kanske inte nödvändigtvis alltid lätt att känna igen som plast. Får du smycket i din hand så gissar du troligen på någon slags sten, titta bara på bilderna nedan.

Ägaren till Skånska Ättiksfabriken hade en dotter, Titta Wendt, som gått på konstfack. Hon startade ett dotterbolag med namnet Silversmedjan 1935. Hon gjorde smycken där hon ”gifte ihop” Isolit och silver. Jag hittade ett halsband på Tradera 2016, en auktion som jag tyvärr förlorade, och har sedan dess letat utan att finna så tyvärr är hennes smycken otroligt ovanliga. Det har alltså tagit mig fem år att hitta ett igen!

Just detta halsband är daterat R8 = 1943, lite slitet i kanterna men det kan man väl tillåta på ett smycke som är nästan 80 år gammalt. Jag funderar på om hänget också haft en broschnål eller någon annan ändring eftersom det finns två små hål på baksidan. Men jag är bara sååå himla glad för att jag över huvud taget hittat detta, får se om det tar ytterligare fem år för att hitta fler…

Villhöver…

Idag har jag lärt mig ett nytt ord, villhöver, som jag tycker passar helt perfekt till det man känner när man håller på med allt gammalt! Visst är det just det perfekta ordet för känslan när man hittar den där gamla grejen/smycket/klänningen man blir förälskad i och bara ”måste” ha? Det ska jag absolut börja använda!

Köpt några Jakob Bengel till samlingen, tyvärr – som vanligt – snordyra men samtidigt fördelen när man köper från en auktionsfirma som vet vad det är. Många av de Bengel jag har är inropade från samma tyska auktionsfirma. Denna gången dök det upp ett armband, hade över huvud taget inget armband sedan tidigare, och ett halsband i lite annan modell än de jag har sedan förut. Jag tycker Bengel-smycken är så häftiga men det går ju inte att gå igång riktigt eftersom varje smycke kostar tusentals kronor… Men Bengels smycken tillhör definitivt de smycken jag villhöver.

Ett annat smycke jag tyckte jag villhövde var ett häftigt, dock väldigt kort (”tyvärr” är det skruvlås så det är väldigt svårt att förlänga utan att trä om det), halsband i trä och bakelit. Ja, jag visste ju inte säkert att det var bakelit men jag gissade mig till det. Hade inte varit hela världen om det inte varit det, ni som brukar läsa vet ju att jag inte anser att bakelit är det enda saliggörande, utan det handlar oftast om hur högt jag kan tänka mig gå i pris. Återigen ett sånt där smycke som ser helt modernt ut men som troligen har sisådär 80- 90 år på nacken.

Ytterligare ett sånt där smycke som ser betydligt nyare ut än vad det är. Det här coola armbandet förälskade jag mig i, säljaren skrev 60-tal och jag trodde kanske att det kunde varadet men till min glädje visade det sig att det var betydligt äldre. Det första jag upptäckte var att ”tulpanen” var ditsatt med skruvar, brukar vara ett säkert tecken på art deco/30-tal, och då var jag så klart tvungen att testa för bakelit också och det var det! Det stora problemet är bara att säljaren visserligen slagit in det i bubbelplast och skickat i en bubbelplast-påse men det hade behövt en kartong – blivit en spricka rakt över ett blad… Sitter fast (i alla fall ännu så länge) men ändå synd på ett vackert väldigt gammalt smycke. Jag önskar att folk kunde lära sig stt äldre plast är skör och behöver skyddas från tryck och stötar, suck.

Lite nytt

I väntan på att få bilen bärgad (står på min garageuppfart med punktering…) så passade jag på att fotografera ifatt lite nytt som jag samlat på mig de senaste månaderna. Även om jag sorterar/sorterar ut samlingen så betyder det inte alltid att jag kan hålla mig…

Lite hundar hittar alltid hem till mig, som fd hundägare (saknar min lille dvärgschnauzer sååå) och allmänt väldigt förtjust i hundar så är de roliga hundbroscherna från 40- och 50-talet de som jag har svårast att låta bli, tycker de är så otroligt charmiga. Den vänstra är i celluloid, den högra är jag lite fundersam över om det eventuellt är två olika plaster eller om det bara beror på att hundarna är skurna/snidade som gör att det känns så.

Hittat några broscher till samlingen sorgesmycken, alla tre bedömer jag är från sekelskiftet och – som vanligt – är de inte i bakelit som många tror utan i vad som skulle kunna vara ebonit, guttaperka eller liknande material.

Lite bakelit, jag som brukar hävda att jag inte riktigt förstår varför bakelit ska vara det plastmaterial som är så upphaussat måste erkänna att när det gäller det vänstra armbandet förstår jag det. Bland det häftigaste jag sett, otroligt att tänka sig att det är från 30-talet och alltså närmare 90 år gammalt! Armbandet och örhängen till höger är fina men passar mer in på min vanliga synpunkt – varför ska de här egentligen vara fruktansvärt mycket dyrare än något i princip likadant i något annat plastmaterial? Nu ska jag erkänna att jag inte betalat några stora belopp, det var bara en känsla jag hade när jag såg det att det skulle kunna vara bakelit annars hade jag nog inte köpt det.

Den här broschen tillhör också bland de maffigaste i sitt slag, äger rätt många olika ”reversed carved”, alltså utskuren från baksidan, i lucite men ingen så här tjock med det här djupet på mönster. Ofta kan man misstänka att det är nyare om det är tjockt och mycket men i det här fallet är jag rätt säker på att den är från ”tiden”, dvs 40/50-tal. Det häftiga är inte bara att den är så tjock utan att mönstret är skuret på hela djupet.

Här kommer ett typiskt samlarköp… Den vänstra hade jag i min ägo (som nu ska säljas) visade sig vara en ”efter branden-brosch”, den hade förlorat sina torn. Så nu har jag fått tag i en komplett med torn istället!

Så till sist ett gäng örhängen, det är fascinerande i sig hur många varianter på örhängen i plast det finns! Inte bara i material men framför allt i utformning över tid. Undrar hur många varianter man skulle behöva äga för att vara i närheten av alla varianter?

Varför något så märkligt?

Många ser nästan ner på mig och undrar varför jag ägnar mig åt ”skräp”? Jag får rätt ofta frågan om varför jag nördat in mig på något som för de flesta människor bara är skräp, vilket tyvärr är en spridd missuppfattning. Om jag nu ska ägna min tid åt smycken, varför då inte åt ”finare” smycken?

Att det blev just plastsmycken var på ett sätt en slump, på många andra sätt inte alls… Allt började med att min rygg började krångla och att det till slut konstaterades att de rätt grava problemen jag led av var kroniska och att jag var helt enkelt tvungen att sluta jobba. Men eftersom jag är den jag är insåg jag rätt snabbt att även om jag har ständig värk och måste vara soffliggare stor del av tiden så slutar inte min hjärna att ha behov av stimulans, jag måste ha något att syssla med som ger hjärnan lite motstånd. Och även om jag älskar att läsa och lösa korsord så kan man inte göra det hela tiden…

Jag har alltid varit en kreativ person och kan dessutom lite av varje, så jag började skapa egna smycken (väldigt bra smärtlindring!) och laga äldre kläder. Men båda dessa aktiviteter kräver att jag sitter och eftersom den tiden är begränsad (klarar inte att sitta så långa stunder i taget) så funderade jag på vad jag för övrigt tycker är roligt som jag kunde fördjupa mig i när jag låg ner och vilade ryggen. Jag har alltid varit road av mode, kläder och smycken, alltid med inriktning på min egen stil och det som sticker ut lite, roliga detaljer och smycken som inte är så ”allvarliga”. Jag har alltid varit känd för att att ha smycken som är ”lite för mycket”. Jag har även tidigare letat i antik- och kuriosahandeln efter roliga smycken, inte alls eftersom de är gamla utan just för att jag kunde hitta udda smycken med egna uttryck och sånt som ingen annan har. Men hur gick jag därifrån till att börja samla och bestämma mig för att lära mig mer?

Det som utlöste alltihop var att jag på en loppis hittade ett roligt armband i plast som jag köpte. Jag tyckte armbandet var lite spännande och ville ta reda på mer om det och det var då jag så smått började upptäcka hur lite, eller snarare inget alls, det fanns skrivet om plastsmycken på svenska. Då började jag leta efter böcker och information på engelska och insåg att där fanns en helt annan inställning till äldre bijouterier över huvud taget, där fanns kunskap och stora samlarområden. Och ni vet hur det är när man börjar googla och följer den ena länken efter den andra och helt plötsligt hittade jag en hel värld av roliga, galna och färgglada smycken i plast.

Jag började kolla efter roliga plastsmycken på loppisar och hittade rätt mycket, då kostade det fortfarande knappt någonting (till skillnad från nu). Men varje gång jag försökte ta reda på mer information/kunskap så stötte jag på samma problem, det finns ingen! Det var/är oerhört dåligt med information och kunskap om äldre bijouterier över huvudtaget som inte är gjorda av någon ”tjusig” designer och när det kommer till plastsmycken så är/var den inte bara dålig, den var icke existerande (på svenska). Och eftersom jag aldrig kunnat motstå sånt där som ingen annan kan och som ligger lite utanför allfarvägen, så sagt och gjort, här hade jag en ”vit fläck” på kartan att bita tag i. Att dessutom de flesta såg plastsmycken som skräp så desto större anledning att ge dem lite upprättelse tänkte jag. Just sånt som ger mig den energiboost jag behöver för att dyka ner i något och lära mig mer. Jag lärde också känna Naomi, samlare och säljare av plastsmycken (säljer även andra smycken) i UK, och hennes entusiasm och kunskap har betytt väldigt mycket för mitt samlande och mina kunskaper.

Det dök också upp ett par funderingar, hur ska jag spara det jag lär mig om olika saker? Allt fastnar ju inte i huvudet, har man dessutom ständig värk kan minnet emellanåt vara lite dåligt, så det var så jag blev med blogg. Det andra var hur jag skulle spara min samling (som jag aldrig hade tänkt bli så stor som den faktiskt är!), både rent fysiskt men också – det där minnet igen – hur ska jag hålla reda på vad jag redan äger? Det var där och då Pinterest kom in i mitt liv. Från början tänkte jag ”bara” använda det till att spara bilder men när en kreativ person som jag börjar titta där kunde jag knappt sluta, så mycket roliga idéer. Och det var det som i sin tur ledde in mig på att göra smycken av gamla smycken/smyckeskrot men det är en annan historia jag ska berätta en annan gång…

Börjat skriva!

Äntligen har jag börjat skriva/skissa på min bok som jag övermodigt sagt att jag ska skriva. Har gjort ett upplägg som jag tänker skriva efter, sen kan det bli som med mitt eviga omsorterande av samlingen – det dyker alltid upp nya idéer efter vägen… Omslaget ovan är lånat av min goda vän Naomi Thompson och hennes bok ”Style me vintage”.

Det som alltid roat mig är de saker, smycken och kläder som vi ”vanliga” människor bar och använde. Jag är sorgligt ointresserad av tjusiga äkta smycken, dyra märken och liknande oavsett ålder, jag gillar det jag själv hade kunnat använda eller bära om jag levt i en annan tid – eller fortfarande kan bära. Jag gillar snarare det som sticker ut, är lite roligt eller udda.

Jag vill skriva en bok som i grunden ger läsaren två saker, dels det jag verkligen brinner för och det är att plastsmycken verkligen inte alltid är synonymt med skräp, dels mer kunskap om äldre smycken/bijouterier generellt. Och så naturligtvis min stora ”hang up”, att all äldre plast är INTE bakelit, lika lite som all guldfärgad metall är äkta guld. Sen vill jag naturligtvis att det ska vara en bok där man kan dregla lite över roliga och/eller vackra smycken.

Jag tänker mig i alla fall något sånt här;

  1. Plastsmyckens historia och olika material, en genomgång av framväxten av olika plastmaterial och dess koppling till smycken.
  2. Smyckemode från slutet av 1800-talet fram tom 1960-talet, allmänt smyckemode och olika typer av smycken
  3. Hur bli en bra detektiv och bedöma ålder och olika material, inte minst de material som inte är plast och hur man ser/känner skillnad

Sen velar jag lite, ska jag ”bara” ha ett antal kapitel med smycken från olika åldrar;

  1. Plastsmycken 1800-tal till 1920-talet
  2. Plastsmycken 1930-1940
  3. Plastsmycken 1950-1960

Eller ska jag ta det ”smyckesvis” alltså;

  1. Halsband 1800-talet fram tom 1960-talet
  2. Broscher, – ” –
  3. Armband, – ” –

Funderar lite på vad som blir roligast att läsa. Ålder är ju så klart en viktig faktor men det skulle också kunna vara kul att tydligare se olika smycketypers utveckling över tid. Men jag får se hur jag landar.

Sen funderar jag lite på att avsluta det hela med lite enkla omsorgs- och lagningstips. Det finns faktiskt en hel del man relativt enkelt och med några få produkter från hemmet, några mindre verktyg och lite kunskap kan fixa själv. Omsorg och lagning är i mitt tycke viktiga eftersom det förlänger livet på smycket och gör det bärbart igen. Äldre smycken är ju inte enbart till för att titta på utan för att bära, sen ska man så klart vara medveten om att många äldre smycken är sköra och ska hanteras med omsorg.

Det var så långt jag kommit men det känns ändå bra att ha börjat, hur lång tid det sedan tar är en annan femma.,.

Undrar hur många gånger…

… jag plockat om den äldsta delen av samlingen? Jag kämpar hela tiden med hur jag ska förvara och katalogisera samlingen och naturligtvis börjar jag alltid bakifrån. Nu har jag köpt ytterligare ett skåp och jag har bestämt mig för att ha den äldsta, och sköraste, delen av samlingen där. Det är smålådor vilket innebär att jag kan sprida ut och lägga dem var för sig och då behöver jag inte ha dem med stenar liggande i plastpåse med rädsla för att tappa stenar om jag plockar bland dem. Det florerar teorier att det inte ska vara bra att förvara gamla plastsmycken i plastpåse men ingen jag har pratat med vet om det är sant eller inte. Men bara för att vara på den säkra sidan plockar jag ut dem från de plastpåsar som jag hittills förvarat dem i. De blir också lättare att se när de dels inte ligger i plast, dels är lite mer utspridda. Har också lagt filt i botten på alla lådor så de dels ska ligga stilla, dels ska ligga mjukt och förhoppningsvis inte skadas. Tidig celluloid (och alla andra varianter man försökte med) kan vara väldigt skört och behöver hanteras med omsorg och försiktighet.

Som jag alltid skriver är det väldigt svårt att ange ett exakt 10-tal så även under ”fram till och med 1920-talet” finns det en del av dem som jag daterar till 20/30-tal. Jag har valt att försöka ta dem som utseendemässigt mer hör hemma i 20-talet, även om de egentligen är nästan omöjliga att datera så exakt.

Jag har också flyttat mina siluett-broscher till samma ställe, de flesta av dem tillhör 20-talet. De som jag bedömer är senare kommer att vara i ”sin” ålderskategori. Ska försöka hålla mig till ålder i min katalogisering och inte ha så många små ”undersamlingar”. Jag kan ju ha dem för sig ändå men ändå under ålder tänker jag, rädd att jag aldrig får någon riktig ordning annars. Även sorgesmycken ska få flytta in men de behöver jag åldersbestämma lite bättre innan jag gör det.

Ska jag – till slut – skriva den där boken känner jag att samlingen borde vara katalogiserad innan dess. Vissa kapitel går ju att skriva ändå men, men…

Lite nytt till samlingen

Försöker bli lite bättre på att katalogisera nyheter till samlingen direkt medan jag fortfarande minns vad jag trodde… Men också för att det känns som det kommer att ta åratal innan allt är genomgånget – varför i herrans namn gjorde jag inte det från början?! Fast då tänkte jag nog inte att den skulle bli så omfattande (!). Och dessutom har jag bytt ide om hur jag skulle katalogisera samlingen under vägen…

Bloggen har också behov av genomgång och tillfixning men jag skjuter tyvärr det framför mig eftersom mitt bredband har krånglat hela vintern och jag lyckas inte få Tradera att lösa det, suck.

Två stela armband i bakelit från 30-talet på bilden ovan.

Börjar med de äldsta, de ser ut som om de lika gärna kunde vara moderna men är alla från 30-talet och art deco. Osäker på vilken plast det handlar om men troligen är det galalith.

Några halsband, från vänster ett halsband i thermoplast från 50-talet, ett gult halsband jag är väldigt osäker på, gissningsvis även det 50-tal i okänt plastmaterial och ett halsband från 60-talet. Det skulle kunna vara 70-tal men det har lite bättre kvalitet än vad 70-talarna brukar ha så jag är rätt övertygad att det är 60-tal. Nederst ett bakelithalsband som är omträtt med modern tråd (och inga knutar) men själva pärlorna härstammar nog från 30/40-tal. Alltid lite knepigt att datera när det inte finns några ”tidsmarkörer” kvar och det finns nyproducerade pärlor i bakelit (oftast från gammal råvara) men jag har synat pärlorna och jag känner mig hyfsat säker på att de är gamla.

Tre underbara broscher, var och en på sitt sätt. En kanin i celluloid som är ute och åker skidor från 50-talet, möjligen 40-tal, en brosch i form av en fyrklöver som jag är lite osäker på men troligen i celluloid och från 40-talet. Så längst till höger en härlig brosch i celluloid från 40-talet, tyvärr är bilden lite mörk så det syns inte riktigt vilket djup den har.

Så till sist några örhängen. De lila ser helt moderna ut men är 50/60-tal, mer 50-tal än 60-tal tror jag, och de högra med prickar köpte jag i tron av att de var 60-tal men nu när jag tittat på dem i verkligheten lutar jag mer mot att de nog är senare men jag ska undersöka dem lite mer innan jag bestämmer mig för att behålla dem eller inte.

Går igenom lite set

Har flyttat ett skåp eftersom jag köpte ytterligare ett skåp till samlingen (!) och inser att jag behöver fundera på hur jag ska hantera seten jag äger. Lyssnar på favoritkanalen på radion, Gold fm (hittas på Radioplay), som dagen till ära spelar lite önskemusik för mig (tack Ray och Malin) och bänkar mig med seten.

Fram till nu har jag hanterat dem för sig, mycket för att se om det dyker upp ytterligare delar. Men egentligen borde jag kanske göra det omvända och ta mina halsband och se om jag har matchande örhängen, broscher eller armband?! Lite knepigt det där, så länge går jag igenom dem, kollar att de verkligen är ett set, material och ålder. Där finns också en fundering för samlingen – vad är ett set? Ska de ha hört ihop från början eller ”räcker” det med tex ett matchande örhängen till ett halsband? I form av katalogiserande kräver det en funderare…

Ja, ja – så länge får jag bara försöka hålla ordning på dem,

Två fina set, båda i form av olika typer av celluloid och från 50/60-talet. Setet till vänster är i en kombination av plast och glas, blommorna i plast och pärlorna i glas. Setet till höger är i en typ av celluloid som brukar kallas ”featherlite” alltså eg fjäderlätt. Svårt att förklara men den ser lite uppblåst ut. Ganska vanligt, speciellt i slutet på perioden av celluloid.

Här är en sån där knepig fråga, vad är ett ”riktigt” set? Alla tre delarna är likadana, rosor, löv och pärlor på guldfärgad metall men tittar man riktigt noga ser man att halsband och örhängen båda har en färgskiftning mellan blomma och löv som armbandet inte har, syns bäst på bilden till höger. När man bär det syns det så klart inte eftersom de inte är bredvid varandra men när man katalogiserar dem?! Tills vidare tycker jag att de är lika nog så de får hänga ihop. Setet är i celluloid och från 50-talet, möjligen sent 40-tal.

Ett annat set i lucite och från 50/60-talet med funderingar kring. Inte om det är ett set, det är ju tydligt att det är, men VAD är det? När jag köpte det har jag något avlägset minne av att jag trodde det var ett armband med matchande örhängen men inser nu att det kan det ju inte vara – de sitter ju inte kvar på örat. Men vad är det, har aldrig sett den varianten? Någon form av brosch-clips? Eller knappar? Era gissningar är lika goda som mina… Får nog ta en djupdykning i mina smyckeböcker gör att se om jag hittar något liknande.

Ursäkta de mörka bilderna (fotoljuset inte strålande idag) men detta ska vara Mary Quants mycket klassiska blomma. När jag köpte detta sas det att det är Mary Quant men det är ju helt omöjligt att veta, finns ingen som helst märkning. Tittar jag på detaljerna så är det nog åldersmässigt rätt men jag tänker att detta var ett mönster som var väldigt enkelt att kopiera så det får helt enkelt vara ett set i Mary Quant-stil.

Och så lite frukt och bär, blommor går på något sätt aldrig ur modet men frukt och bär var mest moderna under 50/60-talet och har väl egentligen aldrig varit särskilt poppis varken före eller efter. Möjligtvis med undantag för ett kort period i slutet på 80-talet som jag vill minnas att jag hade fruktörhängen i trä.

Avslutar dagen med ett antal set som består av armband med matchande örhängen i thermoplast/lucite förutom det blå uppe till vänster som är i celluloid och det otroligt snygga i svart och ofärgad plast som är både lucite och celluloid. Alla 50-talare utom möjligen det svarta/ofärgade som ev kan vara tidigare. Eftersom 50-talet var setens stora årtionde, tänk jumper-set, så kan jag tänka mig att till de flesta av dessa set kan det finnas matchande halsband där ute att finna – med lite tur och envishet så vem vet, plötsligt händer det!

Jag en sakletare, samlare och återskapare

Har börjat titta på Återskaparna på tv och även om jag inte gillar programledarna så är jag otroligt imponerad av hantverkarna med specialistkompetens utöver det vanliga – nörderi kan vara alldeles, alldeles underbart! Dessutom gillar jag ordet ”återskapare”, det är ju faktiskt det vi alla ägnar oss åt som lagar och fixar. Vare sig det, som i mitt fall, handlar om smycken och kläder eller om något helt annat.

En del, som inte alls är inne i den här världen, frågar mig ibland varför jag tycker det är så kul med gamla grejer – jag ägnar ju mig åt något som varken är värdefullt eller som jag tjänar pengar på… Många tror att jag gått och blivit ”miljönisse” på gamla dar men det handlar väldigt lite om det, även om jag avskyr slöseri och slit och släng i alla former, i grunden tycker jag grejer ska hålla och att man ska laga de saker som går att laga.

Svaret på frågan ovan är egentligen är egentligen flera, ett svar är att jag helt enkelt tycker om äldre saker, de har en historia, en själ, och dessutom ofta en kvalitet som nya saker saknar. Ett annat svar är att själva jakten är kul, det är roligt att vara saklerare och få bli riktigt nöjd när man hittar något bra. Det handlar inte om att hitta något ekonomiskt värdefullt, det är inte alls min drivkraft, utan om något som är fint eller har en historia jag gillar. Att undersöka och lära sig mer om något man hittat är definitivt en del av nöjet. Om man sen hittar något man behöver som både är billigare och bättre än nytt blir man så klart extra nöjd!

Sedan kan sakletandet och loppisbesökandet ha sina utmaningar, igår var en väldigt typisk dag i en sakletares liv. Jag satte igång med ”persedelvård” som det heter i det militära, jag gick igenom min vinterskor och stövlar, borstade och smörjde in. Vill man att saker ska hålla måste man sköta dem, så enkel är sanningen. I alla fall inser jag att mina favoritstövlar har sett sina bästa dagar och att jag behöver ett par ”nya”. Så jag tar en promenad bort till Erikshjälpen för att se om de har några stövlar kvar. Inga stövlar blev köpta, istället kom jag hem med ett skåp och en gammal resekoffert! Hoppsan, liksom…

Samlandet är väl en del av samma, men jag tror också att samlande är en läggningsfråga – man kan ju njuta av fina saker utan att nödvändigtvis vilja äga dem. Vi samlare har det nog i oss, en gen vi alla har. Pratar jag med andra samlare, oavsett vad de nu samlar, inser jag hur lika vi är, vare sig vi samlar bilar, sportmemoribilia eller vad det nu kan vara vi snöat in på. Vi drivs av att ha sakerna omkring oss och kunna titta på dem men vi drivs också av kunskap, att ständigt lära oss mer inom det området vi nördat in oss på.

Kunskapstörsten, det är den stora skillnaden mellan oss samlare och sk ”hoarders” (vad det nu kan heta på svenska, människor som aldrig kan göra sig av med någonting). Det handlar väldigt lite om att inte kunna göra sig av med saker, som samlare kan man alltid göra sig av med saker om man hittar något bättre, utan just om att äga de ”rätta” sakerna och sedan kunna så mycket man kan om det – det är nörderi i dess finaste form!

Ligger lite efter…

Förstår inte vart tiden tar vägen, tycker inte jag hinner någonting… Jag har två stora utmaningar har jag insett, dels att jag måste ligga och vila så mycket på dagarna så jag har inte hela långa dagar till mitt förfogande och den andra utmaningen är att huvudet inte slutar spruta ur sig idéer om vad jag ska göra – hinner/kan helt enkelt inte allt jag vill göra och ibland är den där sållningen svår, suck.

Idag, när det är busväder, har jag i alla fall försökt fotografera ikapp samlingen. Har haft lite mycket som legat ofotat och osorterat, allt är inte katalogiserat men nu har det i alla fall blivit fotat!

Lite halsband, inget ”outstanding” men typiska för sin tid 50/60-tal.

Och mina kära hundar i celluloid, som fd hundägare går jag igång på dessa. Häftigt att ständigt hitta nya varianter, dessa från 40-talet och en bit in på 50-talet, ev är någon av dem lite tidigare. Från samma tid kommer det ursöta rådjuret i celluloid och sist men inte minst den vackra fågeln i lucite.

Och så till ett par osäkra eller rättare sagt några som kräver lite mer efterforskningar, varken hunden eller den extremt roliga fågeln har jag sett förut, inte ens sett liknande. Jag är hyfsat säker på att de är gamla nog för samlingen men det är också det enda jag jag tror mig veta om dem.

Lite coola örhängen, främst från 60-talet. De blå ”moonglow lucite” (som jag hoppas att jag har ett matchande halsband till någonstans) är från 50-talet och de gröna är i bakelit och från 30/40-talet men resten är nog 60-tal, ev sent 50-tal.

En samling ganska tidiga broscher, den svarta ”spagetti-broschen” i celluloid med stenar är från 30-talet, likaså den underbara simmarflickan. Den ovala broschen med kvinnoansiktet i mitten kräver lite efterforskningar, den är tidig, säkert 30-tal eller kanske ännu äldre. Den söta flickan med paraply och hund är i celluloid från 30/40-talet. Hon har nog varit guldfärgad, i alla fall delvis, som har försvunnit men det ger henne bara väldigt charmig patina, i alla fall I mitt tycke. Och så en brosch med celluloid-klockor från 40-talet.

Hängen/halsband som, i alla fall två av dem, behöver lite efterforskningar. Den till höger är i lucite och från 40/50-talet men de andra två är jag lite fundersam kring. Den vackra kvinnan är med största sannolikhet från 20-talet (kedjan är troligen inte original) men är det ben eller celluloid? Spontant säger jag celluloid men den behöver synas ordentligt, som jag skrivit om förut kan ben och celluloid vara otroligt svåra att skilja åt ibland. Hänget i mitten är svårt, har nog åldern inne men vad är det? Och från när?

Så med alla idéer och allt i samlingen som behöver sorteras, katalogiseras och bloggen som behöver städas, en bok som ska skrivas, dessutom allt som ska lagas och fixas till, både smycken och kläder, ett hem att sköta och egna smycken att skapa så behöver jag nog inte fundera över vad jag ska göra om dagarna…