Celluloid och ben

Återvänder till ett knepigt område, det där med att se vad som är ben och vad som är celluloid. Se skillnad på bild kan vara nästan omöjligt om inte bilden är knivskarp men även när man har smycket i sin hand kan det ibland vara knepigt.

Men det finns ändå två bra sätt, även om de inte alltid hjälper, det är med hjälp av temperatur och en lupp. Om smycket har stora nog ytor kan man känna på om det är kallt eller har mer kroppstemperatur, kallt = ben, kroppstemperatur = plast. Bra är också att ha ett smycke i celluloid att jämföra med. Men det krävs en viss yta att ta på för att känna skillnad. Ibland känner man det direkt när man har det i sin hand, både på kyla och lite tyngd, men små broscher kan vara otroligt svårt.

Det andra är att studera ytorna ordentligt i en lupp, celluloid är liksom slätare/tätare i ytan, ben har oftast lite ojämnheter. Ben har många gånger lite bruna fläckar, då är det enklare, men även ben kan med blotta ögat eller på bild ha en ganska slät yta. Broscherna både ovan och nedan är ju väldigt lika men det ena är i celluloid, det andra i ben. I båda fallen är broschen i ben något gulare/brunare men det är inte alltid fallet, dessutom är det svårt att se om man bara står med en av dem. Det man däremot ser, särskilt med lupp, är liksom ”spåren” i dem som är i ben jämfört med den släta ytan på dem i plast.

Det som är ännu knepigare att se skillnad på är dels äldre skurna/snidade smycken, dels halsband med pärlor och liknande, där kan det vara extremt svårt att se skillnad eftersom många varianter gjordes både i ben och plast.

Här är två halsband, vars pärlor vid en snabb anblick påminner om varandra, som man ser skillnaden ju närmare man kommer. Men, precis som med exemplet med broscherna, så finns det även skuren/snidad celluloid och då gäller det verkligen att studera i närbild. Exemplet ovan är celluloiden gjuten medan det som är i ben är skuret och då blir skillnaden i ytor lite större än när båda är skurna.

Men, precis som med andra material, kan det vara svårt även för mig att se/veta skillnad. Så mitt ständiga mantra gäller, oavsett om det gäller plastsmycken eller andra äldre smycken, övning ger färdighet. Läs på, kläm och känn, vänd och vrid. Och kom ihåg – äldre smycken är en bedömningssport!

Det är något särskilt med 30-talet och art deco

Förutom äldre plastsmycken vurmar jag för 30-talet och art deco. Det är något med den tidens estetiska uttryck som både är otroligt vackert men också klarat tidens tand väl, många smycken känns märkligt moderna trots att de har sisådär 90 år på nacken. Mycket andra tider har gjort vackra smycken men då tycker jag att man ser mer direkt att det är ett äldre smycke.

Jag har skrivit om Bengel förut och hans smycken är väldigt typiska för det som jag tycker är art deco, enkelt och fortfarande väldigt modernt. Hans smycken kan jag bära idag och ingen skulle fråga om det är ett gammalt smycke – det är trots allt rätt häftigt.

En annan typ av smycken från den här tiden som kanske inte upplevs riktigt lika moderna, och skulle kunna passera som gjorda idag. Men lika vackra för det, de är liksom utsmyckade utan att vara pråliga.

Ett vanligt material i smycken från den här tiden är krom oavsett om det sedan är glas eller plast. Ibland är själva ”kedjan” i krom, ibland bara som detaljer. När det gäller plastsmycken så är materialen celluloid, bakelit och galalith (fransk variant av bakelit men gjord av mjölk (!) och man kan ibland få fram en doft av sur mjölk om man gnuggar på det).

Hur vet man då att det är ”från tiden” och inte en senare kopia? Krom gör tex ofta att de kan se rätt nya ut vid en första anblick. En sak är naturligtvis att lära sig känna igen, stil och material från tiden. Och som alltid gäller det att titta på baksidan, ser tex nålen på broschen tillräckligt gammal ut? Och ett annat tips är, hur är bakeliten (eller vad det nu är för material) fäst? På senare smycken är de nästan alltid limmade men på just art deco-smycken är de väldigt ofta fastskruvade så du hittar ett skruvhuvud på baksidan.

Så var det där med bakelit igen…

Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.

Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.

Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.

Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.

Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.

Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.

Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.

Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.

På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).

Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…

Min bästa kontakt!

Mest av en slump (köpte något av henne på eBay) fick jag kontakt med Naomi Thompson. Hon tipsade mig om sin FB- sida för äldre plastsmycken, vi började skriva till varandra och på den vägen är det… Då hade jag ingen aning om att hon både hade skrivit flera böcker om vintage och anses som en kunnig samlare inom hennes specialområde äldre plastsmycken (särskilt bakelit). Jag har senare också lärt mig att hon lever på att köpa & sälja äldre smycken. Hon driver flera FB-sidor, inte bara plastsmycken, utan även äldre smycken generellt.

Jag äger en av hennes böcker ”Style me vintage – accessories”, inte så märkligt eftersom det täcker in mitt intresse-område, men det finns flera i serien om kläder, hår och hem. Även om de har några år på nacken kan jag varmt rekommendera dem.

Kul också när jag upptäckte ett bra reportage om bakelit i Homes & Antiques och när jag bläddrade fram till det också hittade Naomi som ”Collector Profile”. Jag köper den inte jämt men ibland är den rätt kul att bläddra i, just denna är augusti-numret. De finns att köpa på nätet, även äldre nummer.

Det är inte billigt att köpa av någon som kan sin sak – men – eftersom det har blivit så mycket gissande och höga priser för sådant som inte är dyrbart på Tradera så betalar jag faktiskt hellre lite mer och vet vad jag får! Dessutom vet Naomi rätt bra vad jag kan vara intresserad av så hon tipsar mig ofta om hon lägger ut något hon tror passar. Nu har jag ju bara ett liiitet problem, vad händer med Brexit?! Kommer det att bli alldeles för dyrt att köpa från England? Tyvärr hände det med USA, snordyrt att köpa därifrån numera, skyhöga avgifter när man tarbin det till Sverige och väldigt dyr frakt, risken är tyvärr överhängande att samma sak kommer att hända med England…

Lådan forts…

Försöker ta broscherna i lådan i någon slags tematisk ordning bara för att det ska bli lättare att leta info. Denna gång blir det lite kvinnor, kameer och en fin skridskoåkare.

Men först sorterar jag ut det jag ser/känner direkt antingen är fel material, många är aldrig genomgångna sedan jag köpte dem i samlandets början och därför gömmer det sig lite som inte ska vara där. Som de här två ovan tex, de är båda i något annat material än plast så de får hamna i ”att sälja”-högen.

Sedan har jag få ett gäng med kameer, i detta fall alla i celluloid och från 30/40-talet (det är en låda med broscher från 30/40-tal jag går igenom).

Kameer kan vara svårt, ibland är det nästan omöjligt att bedöma genom att bara titta på den vad som är plast och vad som är annat material, i dessa fall tex. Då är det klämma och känna som gäller, känn efter om det är kallt eller har kroppstemperatur, hur låter det om du knackar på det (jag knackar mot tänderna). Dessa två är i celluloid och från 30-talet men visst ser de ut som de skulle kunna vara av sten/snäcka?

Till sist har vi denna tjusiga skridskoprinsessa i celluloid från 40-talet, visst är hon fin?

Dags för en låda igen

Nu har jag – äntligen – plockat fram ytterligare en låda för sortering/katalogisering. Tanken är att det i denna låda ska befinna sig broscher från 30- och 40-talet men jag får se hur det ser ut när jag synar dem ordentligt.

Har i alla fall börjat med ett ”gäng” av den här typen av broscher som på engelska kallas ”reversed carved” dvs skurna bakifrån. De är i lucite och utskurna och målade från baksidan som ger en häftig 3D-effekt. Dessa broscher gjordes under både 40- och 50-talet och det är mest känslan som styr över om jag tror de är tidiga eller sena, de här bedömer jag tillhöra 40-talet. Förutom känsla tittar jag på nål och lås, är det trombonlås är de oftast från 40-talet tex, men jag tittar också på själva utskärningen, ju djupare, mer detaljerad och finare målad ju äldre är de oftast men – de allra äldsta kan vara rätt grovt ”tillyxade” så som vanligt gäller en sammanvägd bedömning. Tyvärr är det sällan så enkelt att det finns en enda detalj att titta på och sen kunna vara säker…

Den här lägger jag för sig eftersom jag tycker den är så fin och väldigt annorlunda mot allt annat man ser, det är nästan alltid blommor. Den är fransk (märkt DEPOSE som bara betyder ungefär patent och/eller att den är skyddad – det är alltså inte ett varumärke som många tror). Man skulle kunna förledas att tro att den ”bara” är målad men den är skuren också.

Sen har jag en annorlunda brosch med 3D-effekt som inte är utskuren utan målad från både baksida och framsida för att på så sätt skapa 3D-effekten. Har faktiskt aldrig sett fler än just den här, tror att den kan vara rätt tidig. Även denna i lucite, det är bara lucite och liknande av de tidiga plasterna som är helt genomskinlig, lucite är ju en föregångare till plexiglaset. Kan möjligen vara handgjord/hemmagjord.

Till sist av just den här varianten broscher har jag lagt min stora utmaning… Enligt säljaren ska den vara svensktillverkad i en plastfabrik i Malmö någon gång under 40/50-talet. Eftersom äldre plastsmycken sällan är märkta så är det en rolig ledtråd till att det tillverkades plastsmycken i Sverige och att allt inte var import. Har dock inte kommit längre i mina efterforskningar, någon dag när anden vill ska jag ta itu med det.

Har blivit bättre på att spara den info jag får, ibland vet säljaren ungefär hur gammalt tex, i början trodde jag att jag skulle komma ihåg men det har jag insett, allt eftersom samlingen växt, att det gör jag inte!

Jakob Bengel, en favorit i repris

Råkat ut för ett par smärre olyckor så just nu kan jag inte göra så mycket rent praktiskt så det får bli lite djupdykning i samlingen och runt smycken istället.

Som samlare av äldre plastsmycken är Jakob Bengels smycken från 30-talet otroligt eftertraktade (och därför vääääldigt dyra). Men det är ändå otroligt att smycken som är bortåt 90 år gamla kan upplevas som toppmoderna och vet man inte så kan man inte gissa att de är så gamla. Det är något häftigt med det.

Först lite bakgrund för er som aldrig hört talas om mannen ifråga. Jag hade aldrig hört talas om Bengel innan jag började hålla på med det här. Jakob Bengel startade på 1800-talet företag i Tyskland som tillverkade kedjor till fickur (väldigt fina, de dyker upp ibland). 1924 bestämde de sig för att försöka sig på att tillverka smycken. Smyckestillverkningen dog ut i samband med andra världskriget, dvs de tillverkade smycken i ca 15 år.

Halsband art deco i ”Bengel-stil”

Smycken de gjorde var, för den tiden, mycket moderna med inspiration från Bauhaus, Coco Chanel och Art Deco. Oftast i krom och galalith, en plast som gjordes med mjölk som råvara. Värmer man galalith genom att tex gnugga det en stund så kan man känna en doft som nästan kan liknas vid sur mjölk. Krom var en vanlig metall i smycken under den här tiden.

Bengels smycken såldes över hela världen men tyvärr är det många som inte överlevt till våra dagar. Till skillnad från ”äkta” smycken så har sk bijouterier i perioder inte ansetts ha något värde alls och kastats…

Halsband art deco, kan ev vara Bengel

Har man nu ett smycke som eventuellt skulle kunna vara Bengel, finns många ”look-a-likes”, så kan det vara rätt svårt att vara säker på att det är smycke från Bengel man har, om man nu inte lyckas hitta exakt det smycket i någon av de två böcker som finns, eftersom de aldrig är stämplade. Tyvärr är det så, som det ofta blir, att eftersom de betingar ett väldigt högt pris vill säljare gärna påstå att det är Bengel. Det bästa man kan göra, tycker jag, är att dels vara påläst själv, dels handla av någon som man vet är seriös.

Jag har sedan tidigare ett halsband som, med 99 % säkerhet, är Bengel som jag köpt av min engelska kontakt och ett par som eventuellt skulle kunna vara. Och ett antal i samma stil men med ganska stor säkerhet inte är Bengel. Nu har jag kostat på mig att ropa in två halsband från en tysk auktionsfirma (som ingår i Auctionet) där de hänvisar till den stora utställningen om Bengel i München 2004. Nu när jag har fått dem och synat dem är jag 99 % säker att de är från tiden och av Bengel. Dyra men fina kan jag väl sammanfatta. Att hitta ett Bengel-smycke för inga pengar alls på en loppis tror jag är väldigt svårt men undrens tid är inte förbi så vem vet?!

Äldre smycken är en bedömningssport

Och som det är med alla bedömningssporter kan man ha olika uppfattningar. Men för att fortsätta jämförelsen med sportens värld, ju mer du övar och desto mer påläst du är, desto duktigare blir du. Men fullärd blir man aldrig.

Ovanstående gäller inte minst plastsmycken, oerhört få smycken är märkta och på så sätt finns det inget ”facit”. Att gissa ålder och material kan verkligen vara en bedömningssport. Material är egentligen inte alltid viktig om man gillar plastsmycken men det kan vara en hjälp för att åldersbestämma men också en hjälp när det gäller priset. Många plastsmycken har blivit väldigt mycket dyrare än jag började samla, speciellt vissa typer av smycken och vissa material. Jag hittar ständigt plastsmycken som jag känner mig väldigt osäker på, trots att jag har hållit på med detta i ett antal år nu. Och eftersom kunskapen inte är särskilt stor bland gemene man måste jag oftast försöka gissa själv efter en ibland halvdålig bild om jag tycker det är värt att köpa/buda på.

Den här ringen är en typisk ”vet inte”… Jag tyckte att den såg lite spännande ut, skulle kunna vara gammal, så jag köpte den på FB. När jag fick den i min hand rent fysiskt tyckte jag att känslan var av en äldre ring men var väldigt frågande till vad det kan vara för material. Skickade frågan till en av mina bekanta i England som är är ”proffs-samlare” och hennes spontana svar efter min bild var att den är ny men gjord för att se gammal ut… Så inte blev jag klokare. Antingen låter jag den ligga lite och se om det dyker upp något liknande på bild eller får den helt sonika vandra vidare. Jag har numera en så stor samling att jag faktiskt har funderat på att sälja vidare allt som jag är osäker på om det inte råkar vara något jag verkligen, verkligen vill ha. Visst finns risken att jag missar något riktigt bra/ovanligt men det får jag leva med.

Äldre plastsmycken har generellt blivit mycket dyrare sedan jag började samla, skulle säga att prisbilden för äldre smycken rent generellt har ökat. Kul att äldre plastsmycken har börjat uppskattas men samtidigt ökar risken för felköp, kunskapen är generellt låg bland dem som säljer och så tittar de på prisbilden på eBay och ser att bakelit är dyrt och därför vill man tro att ett äldre plastsmycke är i just bakelit. Som samlare är jag naturligtvis ibland beredd att köpa ett dyrt smycke som på ett eller annat sätt är speciellt men jag vill inte köpa ett halsband som det sägs är i bakelit och får hem det och inser att det är det inte… De två halsbanden ovan skiljer det i storleksordningen 500-1000 kr på. Det vänstra är ett nyare halsband, värt kanske 50-100 kr eftersom det är så långt. Det högra är däremot är ett långt halsband i bakelit med relativt stora pärlor och värt minst mellan 700-1000 kr. Jag lägger ingen värdering i det, de är båda fina, men det gör att jag måste lita på att den som säljer dessa till mig vet vad som är vad. Tyvärr är inte det alltid fallet och det har hänt att folk har blivit sura för att frågar hur de har kommit fram till ålder/material…

Men eftersom det är en bedömningssport måste man ju kunna motivera sitt ”domslut”, det måste man kunna i alla bedömningssporter!

Ibland får man faktiskt frångå sina principer…

Bestämde mig för rätt länge sedan att hålla samlingen till smycken, inte hårklämmor, kammar eller puderdosor och sånt som kan räknas som ”kring”. Går att dra det hur långt som helst, samlingen är stor nog ändå! Jag har dock behållt det jag tycker är väldigt fint eller någon särskild dyrgrip, resten har jag successivt sålt av.

Har två väskor sedan tidigare men de har ”bara” plasthandtag/båge och så två lösa utan tillhörande väska. Lite olika tider på de båda väskorna, den lilla med det vackra fodret skulle jag tippa är 40-tal, den större skinnväskan tror jag är 50/60-tal. Men jag är absolut ingen expert väskor, har behållit dem eftersom jag tycker de är fina!

Så – när jag hittade den här väskan i plast (lucite) med stenar kunde jag bara inte låta bli… Har faktiskt aldrig sett dem i Sverige förut, bara på bild från USA. Det är ju fullt möjligt att denna också är amerikansk men jag vet tyvärr inget om ursprung. De är från 40/50-talet och bars som aftonväskor. Eftersom den är genomskinlig funderar jag på om den inte någon gång i sin levnad haft foder? Men när jag tittar runt på bilder på andra liknande väskor hittar jag inte en enda med foder så antingen plockas de bort i alla väskor, eller mer troligt, aldrig haft något från början. Men lite märkligt är det allt, ser ju genast lite annorlunda ut med diverse innehåll.

Men även om den inte precis är gjord för att bära omkring mängder med ägodelar i så hade väl ändå dåtidens damer näsduk, puderdosa, läppstift, spegel och, eftersom väldigt många rökte på den här tiden, kanske ett paket cigaretter och en fin tändare? Eller förväntades man bli bjuden på cigaretter kanske? Men puderdosa och läppstift måste väl ändå ingå i alla tjusigare damers handväska?

Den har varit ute på galej, en spricka på baksidan och lite skavmärken här och där men jag tycker inte det gör något – någon har förhoppningsvis haft roligt!

Beresta smycken…

Sitter och plockar med den senaste ”leveransen” från England och kan inte låta bli att skratta. Hon brukar vara gullig och skicka med några gåvor och denna gång lyckades hon pricka in kompisar till smycken jag redan har. Tänker att det kanske inte är så märkligt, håller man på tillräckligt länge och har stor samling så ökar chansen tänker jag.

Det som är roligast är att de kommer från helt olika håll. Detta set i celluloid från 50/50-talet är hopsamlat över rätt lång tid. Örhängen kom först, de låg i ett parti jag ropade in på e’Bay (medan det fortfarande gick att köpa från USA, nu är frakten svindyr) i början av mitt samlande. Halsbandet hittade jag i en grupp på FB och säljaren var från Växjö. Halsband och örhängen är exakt lika. Armbandet fick jag idag i lådan från England, det är likadant men har inte exakt samma färg som halsband och örhängen men de bärs ju inte intill varandra så jag tycker nog ändå att de hör ihop. Ska bara fixa till armbandet, det saknar en pärla.

Ett annat matchande set i celluloid från 50/60-talet är det här lite svartvita eller vad jag nu ska kalla det. Inte samlat över lika lång tid men även här från olika håll. Först kom örhängen även här via e’Bay och USA, köpte armbandet här i Sverige, tror jag ropade in det på Tradera eller ev i någon FB-grupp, lite osäker på var jag fick tag i det. Och nu fick jag ett andra par matchande örhängen från England. De har inte 100 % samma färg, båda paren örhängen har något mer svart i sig än armbandet men tänker att det kan hänföras till tillverkningen.

Det kanske inte är så konstigt att det är otroligt svårt att hitta ursprung och formgivare för de flesta plastsmycken som vi ”vanliga” bar, inte de smycken som var dyra och fina redan på sin tid. Producerades antagligen i större upplagor, i alla fall när vi är framme vid plastens underbara tid på 50/60-talet, och spreds uppenbarligen över världen. Jag var väldigt inne på att just hitta tillverkare och formgivare när jag började samla men gav upp redan innan jag börjat…