Mitt i röran smög det hem lite ändå…

Trots alla motigheter, nu har boxen till parabolen gått sönder också så jag är utan tv, så har det trots allt blivit en del tillskott till samlingen.

Först ett gäng charmiga celluloid-figurer från 40-talet och 50-talet, möjligen att någon är från 30-talet (dock inte 1903 som det står på kortet längst upp till vänster). Som samlare vill jag så klart ha mina smycken i så bra skick som möjligt men jag måste erkänna att jag också är väldigt svag för den patina som den söta flickan i övre raden har.

Figurer i plast har varit populärt under lång tid i olika former, många gånger i form av olika ”serier”. Jag kan bara gissa att mexikanen och indianen till exempel har tillhört en serie om världens folk.

Senaste bakelit-fynden, båda 30-/40-tal. Armbandet är elastiskt med en stiliserad fjäril som ”center-piece”, örhängen tunna och genomskinliga. Tycker det är spännande att det är sådant riv efter halsband i bakelit med ”vanliga” pärlor när det finns så mycket annat vackert att hitta. Men jag tackar och tar emot så länge det varar.

Ett axplock av halsband, 50/60-tal. Möjligen att halsbandet uppe till vänster hör hemma på 40-talet.

Så några smycken från min absoluta favorit-period, art deco/30-tal. Lite osäker på material i de vänstra, örhängen och brosch, men ”spagetti-broschen” är i celluloid. Halsbandet är i galalith och krom. Jag upphör aldrig att fascineras av hur ”moderna” dessa smycken fortfarande är sådär 90 år senare.

Så till sist, ni som brukar följa mig vet att jag är förtjust i hundar så ett par sådana har det också blivit. Dessa båda är äldre än vad man kan tro, båda från 30-talet eventuellt kan den vänstra tom vara från sent 20-tal. Visst är de väl charmiga?!

En mycket kort historia om plastsmycken

Mitten/slutet på 1800-talet var industrins framväxt och uppfinningarnas tid, då växte också embryot fram till att utveckla plast. Celluloid kom i slutet på 1800-talet, bakeliten i början av 1900-talet och längre fram utvecklades alla möjliga olika plastmaterial.

Drottning Victoria av England blev änka 1861 och bla genom henne blev sk sorgesmycken populära och det höll i sig en bit in på 1900-talet. Dessa smycken gjordes i en hel del olika material bla det som var tidig plast, absolut vanligaste plastmaterial i dessa smycken var ebonit (inte bakelit som många tror). Om man ska generalisera lite så är dessa smycken de första egentliga plastsmycken som kom.

Celluloid kom i slutet på 1800-talet men som smyckesmaterial började det inte riktigt användas förrän en liten bit in på 1900-talet, då som ”kopior” på naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Hårsmycken av olika slag är vanligare att hitta än ”vanliga” smycken, celluloid vid den här tiden var ett extremt skört material så de har nog helt enkelt inte överlevt tidens tand. Bakelit gjorde sitt inträde i början av 1900-talet men slog inte igenom som smyckematerial förrän på sent 20-tal, tidigt 30-tal.

När vi sedan kommer fram till det glada 20-talet med helt nytt mode och ”the flapper-girl” som skulle ha, med dåtidens mått mätt, kort kjol men däremot lååånga halsband och långa örhängen. Armband för överarmen var också ett vanligt festsmycke vid den här tiden. Alla använde hatt och den skulle också smyckas med särskilda hatt-broscher.

Det var först på sent 20-tal och tidigt 30-talet som plastsmycken fick ett eget uttryck, inte bara ”kopior” på naturmaterial utan nu utforskade man alla färger och former som plasten kunde ge. Art Deco var på modet och passade på många sätt bra till plastsmycken med sina rena geometriska linjer. Vid den här tiden kom en mer organiserad massproduktion igång av alla sorters bijouterier så dessa smycken blev mer tillgängliga för den stora massan.

På 30-talet och in på 40-talet var det mycket blommor och djur. Man kan dra en parallell till tex vad som var populärt mode vid den här tiden och hur porslinet var utsmyckat. Plastsmycken, precis som alla smycken, styrs ju av modet för tiden.

Blommor och djur blir aldrig omodernt och hänger med mer eller mindre hela tiden men när vi kommer fram på 50- och 60-talet så blir det mer geometriskt igen. Detta var en tid av utveckling och drömmen om rymden och atomteknikens möjligheter som hade en stor påverkan på modet. På 60-talet kommer också op-modet och rent allmänt blev modet ”kantigare”, A-linjeformade klänningar och trubbiga skor och till detta skulle man ha smycken i geometriska former – gärna stora och iögonfallande i skarpa färger.

Fram på 70-talet blev vi ”dränkta” i billiga plastsmycken från Asien, många gånger i ganska dålig kvalitet så här avslutar jag tiden för mitt samlande (och kunnande!).

Sommar, värme, OS och renoveringar…

Denna ljuva sommar har bjudit på värme, sol och utomhusliv. När vädret blev sämre började OS så passligt… Har man dessutom två ”renoveringar” som har gjorts och ska göras och tiden begränsad på grund av mina fysiska förutsättningar så har det inte blivit mycket mycket tid över varken till min samling eller mina andra hobbies. Inte ens särskilt mycket loppis-besök har det blivit denna sommar.

Tids nog har vi en lång höst och vinter när all tid i världen kan ägnas åt alla mina hobbies, tänkte försöka komma igång och sy igen och inte bara lagningar. Jag hoppas också få lite mer inspiration till mina egentillverkade smycken, inspiration som väldigt mycket legat i träda under pandemin.

Men naturligtvis har jag inte helt kunnat hålla fingrarna i styr, lite loppisar, Tradera och Englandsköp har det trots allt blivit. Nu när jag är hemma från stugan några dagar för besikta bilen och förbereda min källarrenovering passar jag på att köra ett ”uppsamlings-heat” med vad jag samlat på mig under de senaste månaderna.

Börjar med halsbanden ovan är från vänster till höger; amerikanskt set med halsband och örhängen i bakelit, lite svårbedömd ålder 40/50-tal? Det svarta trodde den som sålde det att det är Bengel men jag är tveksam, har rätt ålder (30-tal) men jämfört med de andra jag har känns det inte hundra rätt. Fint oavsett. Det högra har gröna pärlor av bakelit men de andra är i för mig okänt material. Jag tror att det tyvärr saknas en pärla, ser ut som om det borde finnas en grön pärla mitt fram. Så det häftigaste av dem, bakelit och trä. Har aldrig sett något liknande.

Lite mer ”vanliga” halsband, alla utom det gröna är typiska 50/60-talare. Det gröna är skuren galalith från 30/40-talet.

De här två halsbanden ligger i utkanten av samlingen, slutet 60-talet eller 70-tal.

Charmiga broscher i celluloid från 40/50-tal, möjligtvis är någon av dem från 30-talet. Flera av dem har jag aldrig sett förut.

Mer charmiga broscher. Från vänster till höger, orkidé i celluloid 40-tal, helt underbar giraff i skuren galalith 30/40-tal. Och en sån där svår som skulle kunna vara ben eller plast, efter att ha synat den ordentligt är jag säker på att det är celluloid från 30/40-tal. Nedre raden, båda i celluloid och 30/40-tal. Den högra röda hunden saknar tyvärr en bit av örat men det är inget man tänker på.

Avslutar ”brosch-bonanzan” med två bruna, sådana som alla tror är bakelit men som inte är det… Den vänstra en typ sorgebrosch och den högra är ett spännande indian-huvud (som jag aldrig sett förut). De här materialen är alltid knepiga, ebonit och/eller bog oak skulle jag gissa. Tidigt 1900-tal, upp till 20-talet.

Avslutar med tre armband, det vänstra är från 60-talet, mitten är i bakelit från 30/40-talet och längst till höger ett sånt där som kan vara allt från 30-talet fram till idag men efter att ha synat både plasten och tråden den är trädd på så är min gissning 60-tal i okänt plastmaterial.

Äntligen!

Letat i flera år efter ett smycke av Titti Wendt, ända sedan jag lärde mig om Perstorps tillverkning av Isolit – och nu har jag äntligen lyckats hitta ett halsband som jag lyckades ropa in på auktion.

Det var inte billigt men det är otroligt ovanligt att över huvud taget hitta så det här fick kosta.

För att backa tillbaka lite så när plasten började utvecklas så experimenterades det lite överallt, bla i Perstorp. Skånska Ättiksfabriken, som senare blev Perstorp AB, anställde en indier vid namn Innanendra das Gupta med uppdraget att få fram en svensk version av bakelit. En bit in på 1900-talet såg Isolit dagens ljus. Det är en sorts plast som är väldigt hård och kanske inte nödvändigtvis alltid lätt att känna igen som plast. Får du smycket i din hand så gissar du troligen på någon slags sten, titta bara på bilderna nedan.

Ägaren till Skånska Ättiksfabriken hade en dotter, Titta Wendt, som gått på konstfack. Hon startade ett dotterbolag med namnet Silversmedjan 1935. Hon gjorde smycken där hon ”gifte ihop” Isolit och silver. Jag hittade ett halsband på Tradera 2016, en auktion som jag tyvärr förlorade, och har sedan dess letat utan att finna så tyvärr är hennes smycken otroligt ovanliga. Det har alltså tagit mig fem år att hitta ett igen!

Just detta halsband är daterat R8 = 1943, lite slitet i kanterna men det kan man väl tillåta på ett smycke som är nästan 80 år gammalt. Jag funderar på om hänget också haft en broschnål eller någon annan ändring eftersom det finns två små hål på baksidan. Men jag är bara sååå himla glad för att jag över huvud taget hittat detta, får se om det tar ytterligare fem år för att hitta fler…

Råkade bli lite kär…

Om du är i Växjö-trakten kan jag varmt rekommendera ett besök på Retrojakten i Bergkvara, kul blandning av retro, kläder och prylar. Passa också på att ta en fika på caféet i samma hus så har du en perfekt eftermiddagsutflykt! Behöver du traska ner fikat kan du ta en promenad och titta på Bergkvara slottsruin innan du åker hem. Både Retrojakten och Svenska tantens trädgårdscafé (underbart namn!) hittar du på Facebook om du vill se öppettider eller kolla bilder.

Förra gången jag var där hittade jag ett par snygga 60-tals skor och till dem provade jag en cool klänning som jag lämnade eftersom jag tyckte den var för dyr. Men klänningen lämnade mig ingen ro, hade helt enkelt blivit lite för kär i den så, som tur var fanns den kvar så idag åkte jag ut och köpte den i alla fall…

Ni som brukar läsa bloggen vet att jag har en förkärlek för 60-talet och mer 60-tal än så här blir det nästan inte!

Ursäkta min orenoverade källare från 70-talet i bakgrunden (!). Skymtar gör också en fin 50-talare i bakgrunden, den är alldeles för liten till mig så den får vara en inredningsdetalj på en docka tills jag har hjärta att sälja den. Bilderna är lite mörka men det åskar ute så ljuset var inte det bästa.

Det jag främst gick igång på med klänningen, som jag blev kär i och gick och köpte, är de coola fickorna. Den idén ska jag nog sno till något jag själv ska sy. Över huvud taget en bra modell, kanske att jag får släppa ut fodret någon cm men för ovanlighetens skull perfekt storlek, perfekt längd – vilket verkligen inte så ofta är fallet när man är 175 cm lång och drar storlek 42/44!

Var naturligtvis tvungen att leta fram lite blåvita plastsmycken som matchar min 60-talsstil.

Örhängen har definitivt rätt ålder men armbandet skulle eventuellt kunna vara 70-tal – men just idag i det här fallet gör det inget.

Villhöver…

Idag har jag lärt mig ett nytt ord, villhöver, som jag tycker passar helt perfekt till det man känner när man håller på med allt gammalt! Visst är det just det perfekta ordet för känslan när man hittar den där gamla grejen/smycket/klänningen man blir förälskad i och bara ”måste” ha? Det ska jag absolut börja använda!

Köpt några Jakob Bengel till samlingen, tyvärr – som vanligt – snordyra men samtidigt fördelen när man köper från en auktionsfirma som vet vad det är. Många av de Bengel jag har är inropade från samma tyska auktionsfirma. Denna gången dök det upp ett armband, hade över huvud taget inget armband sedan tidigare, och ett halsband i lite annan modell än de jag har sedan förut. Jag tycker Bengel-smycken är så häftiga men det går ju inte att gå igång riktigt eftersom varje smycke kostar tusentals kronor… Men Bengels smycken tillhör definitivt de smycken jag villhöver.

Ett annat smycke jag tyckte jag villhövde var ett häftigt, dock väldigt kort (”tyvärr” är det skruvlås så det är väldigt svårt att förlänga utan att trä om det), halsband i trä och bakelit. Ja, jag visste ju inte säkert att det var bakelit men jag gissade mig till det. Hade inte varit hela världen om det inte varit det, ni som brukar läsa vet ju att jag inte anser att bakelit är det enda saliggörande, utan det handlar oftast om hur högt jag kan tänka mig gå i pris. Återigen ett sånt där smycke som ser helt modernt ut men som troligen har sisådär 80- 90 år på nacken.

Ytterligare ett sånt där smycke som ser betydligt nyare ut än vad det är. Det här coola armbandet förälskade jag mig i, säljaren skrev 60-tal och jag trodde kanske att det kunde varadet men till min glädje visade det sig att det var betydligt äldre. Det första jag upptäckte var att ”tulpanen” var ditsatt med skruvar, brukar vara ett säkert tecken på art deco/30-tal, och då var jag så klart tvungen att testa för bakelit också och det var det! Det stora problemet är bara att säljaren visserligen slagit in det i bubbelplast och skickat i en bubbelplast-påse men det hade behövt en kartong – blivit en spricka rakt över ett blad… Sitter fast (i alla fall ännu så länge) men ändå synd på ett vackert väldigt gammalt smycke. Jag önskar att folk kunde lära sig stt äldre plast är skör och behöver skyddas från tryck och stötar, suck.

Lite nytt

I väntan på att få bilen bärgad (står på min garageuppfart med punktering…) så passade jag på att fotografera ifatt lite nytt som jag samlat på mig de senaste månaderna. Även om jag sorterar/sorterar ut samlingen så betyder det inte alltid att jag kan hålla mig…

Lite hundar hittar alltid hem till mig, som fd hundägare (saknar min lille dvärgschnauzer sååå) och allmänt väldigt förtjust i hundar så är de roliga hundbroscherna från 40- och 50-talet de som jag har svårast att låta bli, tycker de är så otroligt charmiga. Den vänstra är i celluloid, den högra är jag lite fundersam över om det eventuellt är två olika plaster eller om det bara beror på att hundarna är skurna/snidade som gör att det känns så.

Hittat några broscher till samlingen sorgesmycken, alla tre bedömer jag är från sekelskiftet och – som vanligt – är de inte i bakelit som många tror utan i vad som skulle kunna vara ebonit, guttaperka eller liknande material.

Lite bakelit, jag som brukar hävda att jag inte riktigt förstår varför bakelit ska vara det plastmaterial som är så upphaussat måste erkänna att när det gäller det vänstra armbandet förstår jag det. Bland det häftigaste jag sett, otroligt att tänka sig att det är från 30-talet och alltså närmare 90 år gammalt! Armbandet och örhängen till höger är fina men passar mer in på min vanliga synpunkt – varför ska de här egentligen vara fruktansvärt mycket dyrare än något i princip likadant i något annat plastmaterial? Nu ska jag erkänna att jag inte betalat några stora belopp, det var bara en känsla jag hade när jag såg det att det skulle kunna vara bakelit annars hade jag nog inte köpt det.

Den här broschen tillhör också bland de maffigaste i sitt slag, äger rätt många olika ”reversed carved”, alltså utskuren från baksidan, i lucite men ingen så här tjock med det här djupet på mönster. Ofta kan man misstänka att det är nyare om det är tjockt och mycket men i det här fallet är jag rätt säker på att den är från ”tiden”, dvs 40/50-tal. Det häftiga är inte bara att den är så tjock utan att mönstret är skuret på hela djupet.

Här kommer ett typiskt samlarköp… Den vänstra hade jag i min ägo (som nu ska säljas) visade sig vara en ”efter branden-brosch”, den hade förlorat sina torn. Så nu har jag fått tag i en komplett med torn istället!

Så till sist ett gäng örhängen, det är fascinerande i sig hur många varianter på örhängen i plast det finns! Inte bara i material men framför allt i utformning över tid. Undrar hur många varianter man skulle behöva äga för att vara i närheten av alla varianter?

Varför något så märkligt?

Många ser nästan ner på mig och undrar varför jag ägnar mig åt ”skräp”? Jag får rätt ofta frågan om varför jag nördat in mig på något som för de flesta människor bara är skräp, vilket tyvärr är en spridd missuppfattning. Om jag nu ska ägna min tid åt smycken, varför då inte åt ”finare” smycken?

Att det blev just plastsmycken var på ett sätt en slump, på många andra sätt inte alls… Allt började med att min rygg började krångla och att det till slut konstaterades att de rätt grava problemen jag led av var kroniska och att jag var helt enkelt tvungen att sluta jobba. Men eftersom jag är den jag är insåg jag rätt snabbt att även om jag har ständig värk och måste vara soffliggare stor del av tiden så slutar inte min hjärna att ha behov av stimulans, jag måste ha något att syssla med som ger hjärnan lite motstånd. Och även om jag älskar att läsa och lösa korsord så kan man inte göra det hela tiden…

Jag har alltid varit en kreativ person och kan dessutom lite av varje, så jag började skapa egna smycken (väldigt bra smärtlindring!) och laga äldre kläder. Men båda dessa aktiviteter kräver att jag sitter och eftersom den tiden är begränsad (klarar inte att sitta så långa stunder i taget) så funderade jag på vad jag för övrigt tycker är roligt som jag kunde fördjupa mig i när jag låg ner och vilade ryggen. Jag har alltid varit road av mode, kläder och smycken, alltid med inriktning på min egen stil och det som sticker ut lite, roliga detaljer och smycken som inte är så ”allvarliga”. Jag har alltid varit känd för att att ha smycken som är ”lite för mycket”. Jag har även tidigare letat i antik- och kuriosahandeln efter roliga smycken, inte alls eftersom de är gamla utan just för att jag kunde hitta udda smycken med egna uttryck och sånt som ingen annan har. Men hur gick jag därifrån till att börja samla och bestämma mig för att lära mig mer?

Det som utlöste alltihop var att jag på en loppis hittade ett roligt armband i plast som jag köpte. Jag tyckte armbandet var lite spännande och ville ta reda på mer om det och det var då jag så smått började upptäcka hur lite, eller snarare inget alls, det fanns skrivet om plastsmycken på svenska. Då började jag leta efter böcker och information på engelska och insåg att där fanns en helt annan inställning till äldre bijouterier över huvud taget, där fanns kunskap och stora samlarområden. Och ni vet hur det är när man börjar googla och följer den ena länken efter den andra och helt plötsligt hittade jag en hel värld av roliga, galna och färgglada smycken i plast.

Jag började kolla efter roliga plastsmycken på loppisar och hittade rätt mycket, då kostade det fortfarande knappt någonting (till skillnad från nu). Men varje gång jag försökte ta reda på mer information/kunskap så stötte jag på samma problem, det finns ingen! Det var/är oerhört dåligt med information och kunskap om äldre bijouterier över huvudtaget som inte är gjorda av någon ”tjusig” designer och när det kommer till plastsmycken så är/var den inte bara dålig, den var icke existerande (på svenska). Och eftersom jag aldrig kunnat motstå sånt där som ingen annan kan och som ligger lite utanför allfarvägen, så sagt och gjort, här hade jag en ”vit fläck” på kartan att bita tag i. Att dessutom de flesta såg plastsmycken som skräp så desto större anledning att ge dem lite upprättelse tänkte jag. Just sånt som ger mig den energiboost jag behöver för att dyka ner i något och lära mig mer. Jag lärde också känna Naomi, samlare och säljare av plastsmycken (säljer även andra smycken) i UK, och hennes entusiasm och kunskap har betytt väldigt mycket för mitt samlande och mina kunskaper.

Det dök också upp ett par funderingar, hur ska jag spara det jag lär mig om olika saker? Allt fastnar ju inte i huvudet, har man dessutom ständig värk kan minnet emellanåt vara lite dåligt, så det var så jag blev med blogg. Det andra var hur jag skulle spara min samling (som jag aldrig hade tänkt bli så stor som den faktiskt är!), både rent fysiskt men också – det där minnet igen – hur ska jag hålla reda på vad jag redan äger? Det var där och då Pinterest kom in i mitt liv. Från början tänkte jag ”bara” använda det till att spara bilder men när en kreativ person som jag börjar titta där kunde jag knappt sluta, så mycket roliga idéer. Och det var det som i sin tur ledde in mig på att göra smycken av gamla smycken/smyckeskrot men det är en annan historia jag ska berätta en annan gång…

Börjat skriva!

Äntligen har jag börjat skriva/skissa på min bok som jag övermodigt sagt att jag ska skriva. Har gjort ett upplägg som jag tänker skriva efter, sen kan det bli som med mitt eviga omsorterande av samlingen – det dyker alltid upp nya idéer efter vägen… Omslaget ovan är lånat av min goda vän Naomi Thompson och hennes bok ”Style me vintage”.

Det som alltid roat mig är de saker, smycken och kläder som vi ”vanliga” människor bar och använde. Jag är sorgligt ointresserad av tjusiga äkta smycken, dyra märken och liknande oavsett ålder, jag gillar det jag själv hade kunnat använda eller bära om jag levt i en annan tid – eller fortfarande kan bära. Jag gillar snarare det som sticker ut, är lite roligt eller udda.

Jag vill skriva en bok som i grunden ger läsaren två saker, dels det jag verkligen brinner för och det är att plastsmycken verkligen inte alltid är synonymt med skräp, dels mer kunskap om äldre smycken/bijouterier generellt. Och så naturligtvis min stora ”hang up”, att all äldre plast är INTE bakelit, lika lite som all guldfärgad metall är äkta guld. Sen vill jag naturligtvis att det ska vara en bok där man kan dregla lite över roliga och/eller vackra smycken.

Jag tänker mig i alla fall något sånt här;

  1. Plastsmyckens historia och olika material, en genomgång av framväxten av olika plastmaterial och dess koppling till smycken.
  2. Smyckemode från slutet av 1800-talet fram tom 1960-talet, allmänt smyckemode och olika typer av smycken
  3. Hur bli en bra detektiv och bedöma ålder och olika material, inte minst de material som inte är plast och hur man ser/känner skillnad

Sen velar jag lite, ska jag ”bara” ha ett antal kapitel med smycken från olika åldrar;

  1. Plastsmycken 1800-tal till 1920-talet
  2. Plastsmycken 1930-1940
  3. Plastsmycken 1950-1960

Eller ska jag ta det ”smyckesvis” alltså;

  1. Halsband 1800-talet fram tom 1960-talet
  2. Broscher, – ” –
  3. Armband, – ” –

Funderar lite på vad som blir roligast att läsa. Ålder är ju så klart en viktig faktor men det skulle också kunna vara kul att tydligare se olika smycketypers utveckling över tid. Men jag får se hur jag landar.

Sen funderar jag lite på att avsluta det hela med lite enkla omsorgs- och lagningstips. Det finns faktiskt en hel del man relativt enkelt och med några få produkter från hemmet, några mindre verktyg och lite kunskap kan fixa själv. Omsorg och lagning är i mitt tycke viktiga eftersom det förlänger livet på smycket och gör det bärbart igen. Äldre smycken är ju inte enbart till för att titta på utan för att bära, sen ska man så klart vara medveten om att många äldre smycken är sköra och ska hanteras med omsorg.

Det var så långt jag kommit men det känns ändå bra att ha börjat, hur lång tid det sedan tar är en annan femma.,.

Undrar hur många gånger…

… jag plockat om den äldsta delen av samlingen? Jag kämpar hela tiden med hur jag ska förvara och katalogisera samlingen och naturligtvis börjar jag alltid bakifrån. Nu har jag köpt ytterligare ett skåp och jag har bestämt mig för att ha den äldsta, och sköraste, delen av samlingen där. Det är smålådor vilket innebär att jag kan sprida ut och lägga dem var för sig och då behöver jag inte ha dem med stenar liggande i plastpåse med rädsla för att tappa stenar om jag plockar bland dem. Det florerar teorier att det inte ska vara bra att förvara gamla plastsmycken i plastpåse men ingen jag har pratat med vet om det är sant eller inte. Men bara för att vara på den säkra sidan plockar jag ut dem från de plastpåsar som jag hittills förvarat dem i. De blir också lättare att se när de dels inte ligger i plast, dels är lite mer utspridda. Har också lagt filt i botten på alla lådor så de dels ska ligga stilla, dels ska ligga mjukt och förhoppningsvis inte skadas. Tidig celluloid (och alla andra varianter man försökte med) kan vara väldigt skört och behöver hanteras med omsorg och försiktighet.

Som jag alltid skriver är det väldigt svårt att ange ett exakt 10-tal så även under ”fram till och med 1920-talet” finns det en del av dem som jag daterar till 20/30-tal. Jag har valt att försöka ta dem som utseendemässigt mer hör hemma i 20-talet, även om de egentligen är nästan omöjliga att datera så exakt.

Jag har också flyttat mina siluett-broscher till samma ställe, de flesta av dem tillhör 20-talet. De som jag bedömer är senare kommer att vara i ”sin” ålderskategori. Ska försöka hålla mig till ålder i min katalogisering och inte ha så många små ”undersamlingar”. Jag kan ju ha dem för sig ändå men ändå under ålder tänker jag, rädd att jag aldrig får någon riktig ordning annars. Även sorgesmycken ska få flytta in men de behöver jag åldersbestämma lite bättre innan jag gör det.

Ska jag – till slut – skriva den där boken känner jag att samlingen borde vara katalogiserad innan dess. Vissa kapitel går ju att skriva ändå men, men…