Stickorna kommit fram…

Det var sååå längesedan jag stickade eller virkade något men nu när vi har fått en bebis till i familjen så var jag ju ”tvungen” att försöka göra något.

Min vana trogen så hittade jag ett mönster som jag sen inte riktigt följde. Hittar alltid på någon egen variant om jag tycker mönstret är för bökigt eller helt enkelt bara tråkigt.

Tyvärr har jag aldrig lärt mig räkna ut storlek så jag måste ha ett mönster att utgå ifrån så jag får antalet maskor rätt, längder och sånt, men resten hittar jag på… Problemet är att jag aldrig noterar hur jag gör så jag kan aldrig göra en till likadan – men det kanske är tur det, vad vet jag.

Visste inte riktigt hur jag skulle få till knäppningen, ska ju vara enkelt för bebismamman att knäppa. Provade mig fram med lite olika varianter men en lösning med en hög knapp och en elastisk tråd med ögla blev det till slut. Är rätt nöjd med den varianten, den tror jag bebismamman gillar.

Det är väl inte det finaste jag stickat, man blir ju tyvärr lite ringrostig när man inte stickat på länge, men bebisar växer då fort så det gör kanske inte så mycket. Jag får sticka något större nästa gång.

Påfyllning

Nu har det varit jul igen, så här strax före påsk 🙂  Min senaste sändning från England har kommit och som vanligt innehöll den mycket fint. Tur att hon ska ha bebis på försommaren så min ekonomi får återhämta sig lite!

Tre armringar från 20/30-tal, alla i celluloid. Inte en sten som saknas vilket ju egentligen är otroligt med tanke på åldern!

Den här typen av hängen i tidig celluloid börjar jag ha en rätt stor samling av. Kvinnan har en tillhörande ”kedja” i celluloid, de utskurna blommorna har ett, också tidstypiskt, ripsband. De övriga två är bara hänget.

Något jag med tiden blivit otroligt förtjust i är de här utskurna motiven i lucite. De ska vara utskurna från baksidan om de har rätt ålder, oftast ser man baksidan (och känner) att de är utskurna och sedan målade.

Så till sist de två riktiga rariteterna. Hänget till vänster är i utskuren galalith från 1920-talet med mycket tidstypisk klädsel och hänget till höger (som faktiskt egentligen är från en väska och har suttit som ett draghjälpmedel vid öppning) är även det i galalith i en otroligt typisk jugend-stil, även denna från tidigt 1920-tal.

Jag tänker ibland att det är rätt roligt att de plastsmycken jag under samlandets gång fått en särskild vurm för, som de här ovan, är smycken som jag aldrig skulle valt att bära. Det jag bär ska helst vara stort och maffigt och gärna svartvitt. Färg går iofs bra men inte alls det här lite fina gulliga som jag gärna samlar på. Men det kanske är just därför jag snöat in på dessa?!

Svåra material

Har så smått börjat sortera i lådan/lådorna med osäkra och svåra material. Det finns ett antal knepiga material som jag fortfarande har svårt att skilja ordentligt på. Dels är jag urdålig på olika stenar, det kan säkert passera mig något ”äkta” utan att jag förstår det, dels är det svårt att skilja mellan glaspärlor och ev pärlor i sten, tex svart glas och stenkol/jet.

Sedan är det ju det som liknar ”mina” material, dvs plast och tex bärnsten, korall, ben, horn och liknande material som kan vara väldigt plastlika.

20190410_143836

Det enklaste knepet först, plast är kroppstempererat och glas/sten är kallt. Det kan man alltid använda när man är på loppis eller liknande ställen och är osäker. Det man måste tänka på är bara att om loppisen är utomhus och det är småkallt så är naturligtvis även plasten kall direkt när du tar den så helt självklart är det inte att man direkt kan säga vilket. Sen är det fler material som inte är kalla, bärnsten och korall tex. Ben kan däremot upplevas rätt kallt. Halsbandet här ovan är en typisk missbedömning på bild, ser ju på alla sätt ut som plast men så fort jag fick det i min hand insåg jag att det var glaspärlor. Nu har jag lärt mig att fråga ordentligt innan jag köper men det blir ändå fel ibland…

Tyngd kan ge en fingervisning men tex äldre bakelithalsband kan vara nästan lika tungt som ett halsband i glaspärlor. Korall, bärnsten, ben och horn är relativt lätta material, lika lätta som plast.

Nu har jag ju lärt mig allt eftersom och jag upptäcker att en del jag köpte på nätet i början vet jag nu vad det är eller att det i alla fall inte är plast. De två röda halsbanden ovan minns jag att jag inte förstod vad det var när jag köpte dem, nu ser jag genast att båda halsbanden är gjorda av målade mindre snäckor. Superfina men inget för mig.

Två material jag inte nämnt är pärlemor och trä. Den vänstra broschen visade sig vara i plast (”varm” att ta på) och inte pärlemor som det faktiskt ser ut som. Pärlemor tillhör sten-varianten och är kall att ta på. På bild är det helt omöjligt att avgöra. Ett annat material som kan vara otroligt knepigt är trä. Jag är fortfarande väldigt osäker på brosch och örhängen med metallinläggning (silver? tenn?) till höger men jag tror att de är i något slags trä och inte i plast men, som sagt, domen har inte riktigt fallit än…

Detta armband med skarabeer tror jag såldes till mig som plast men jag ser direkt nu (och känner) att detta är ben. Men plast och ben kan vara otroligt svårt att skilja åt, särskilt på bild men även i självaste verkligheten. Värme/kyla är en parameter, utseende en annan. Ben har ofta lite ojämnheter med lite bruna ”streck” men skuret, polerat ben och äldre celluloid kan vara nästan omöjligt att skilja på.

20190410_143918

Till sist ett material som jag i början trodde var plast men som jag senare lärt mig är en slags massa, en typ av föregångare till cernitlera. En del kallar detta ”tuggat franskbröd”, vet inte om man kanske kunde göra egen massa av franskbröd? I alla fall är inte detta vad som räknas till traditionell plast. De är äldre, kommer från 40/50-talet. Det är som med halsbanden, fina men inget för mig.

Symaskin igång

Känner mig väldigt nöjd över att jag är uppvuxen under en tid och i en familj där jag fick lära mig att sy. Mitt textila arv och intresse har alltid varit stort, mer eller mindre under perioder beroende på arbetsbelastning  och annat.

Dels har detta intresse visat sig i att jag alltid gillat textilier generellt, gardiner, dukar, mattor och det gamla ”kvinnoarv” som vävda och broderade textilier utgör, dels att jag själv alltid har stickat, virkat, broderat och sytt. Jag har aldrig lyckats omfamna trender med att inte ha gardiner, mattor eller dukar, har alltid tyckt att ett såna hem varit kala och kalla.

Numera fyller jag också på mitt linneskåp (så klart har jag ett sådant!) med fina handbroderade äldre dukar när jag hittar, ett sorgligt underskattat hantverk. Brukar säga att jag stödköper, jag behöver dem egentligen inte, har redan en hel del arvegods från både farmor och mormor som båda broderade, utan för att jag tycker det är så synd att det inte värderas högre.

Att kunna sy (och att äga en symaskin) är också idag i tider av återbruk, och inte bara slänga så fort något går sönder eller inte riktigt passar, en tillgång. Kunna laga och sy om är också en konst som varit sorgligt undervärderad men som nu verkar gå mot en ny renässans.

Alltid känt mig lite i otakt med tiden med mina kunskaper och erfarenheter från ett liv på landet där jag växte upp med den här typen av kunskaper, plus att ta hand om/ta till vara maten, men äntligen har den här typen av kunskaper kommit till heders igen och det känns verkligen roligt.

Nu när jag fått till mitt hobbyrum kan jag dessutom ha min symaskin framme (tack Helen för att jag fick din mammas när min egna gick sönder/brann upp). Nu försöker jag komma ifatt lite med diverse ”sysaker” som legat, hängen på några handdukar, sömmar som gått upp (både för symaskinen och för hand) och några klänningar som behöver sys om för att passa. Ett jobb som känns väldigt tillfredsställande även om det inte syns.

 

Ny leverans…

Nu har jag, i alla fall tillfälligt, gett mig själv ”nästan” köpförbud. Jag behöver samla lite i ladorna efter att jag kostat på mig ett hobbyrum och ”nästan” betyder att jag får köpa om det är något riktigt ovanligt. Ska verkligen försöka koncentrera mig på att gå igenom det jag har och inte bara köpa nya smycken, men det är SVÅRT! Hittar ju hela tiden så mycket fint/roligt…

2019-03-26 13.19.26

Men innan köpförbudet trädde i kraft så hann jag naturligtvis köpa en laddning (eller två – väntar på en leverans till) från min smyckes-kompis i England. Nu ska hon ha tillökning till försommaren och ligga lite lågt med försäljningen ett tag i samband med det och det är nog bara bra för min plånbok! Från henne köper jag ju mycket som är ovanligt och äldre, smycken jag faktiskt VET är i rätt material och ålder, men billigt är det ju inte.

Mycket celluloid blir det… tycker att det är lite roligare än bakeliten som alla är på och som dessutom är väldigt dyr! Dessa smycken, allabi celluloid, sträcker sig tidsmässigt från 20-tal (solfjädern) till 50-tal.

Två stora fina lucite-smycken 40/50-tal.

2019-03-26 15.39.04

Och så, till sist, dyrgripeni den här sändningen. Brosch i Jakob Bengels stil, skulle kunna vara Bengel. Det svåra med hans smycken är att de aldrig märkta så man kan ju bara läsa på, tycka och tro. I det här fallet tror vi, Naomi och jag, att detta skulle kunna vara en ”riktig”. Men det återstår att försöka få det mer bekräftat, hur jag nu ska göra det…