Samlingen

Har nu – äntligen – börjat på att gå igenom samlingen, del för del. Börjar med den äldsta, 1800-tal till 1920-talet. Där har jag hyfsad koll både på ålder och material. Jag kommer att lägga ut en del av dem under respektive tidsepok, resten med länk till min mapp på Pinterest, kan inte använda bloggen att spara alla bilder på.

Jag lägger varje smycke på en hård baksida med en etikett som talar om vad det är, material och när det är från. Dessutom med en kommentar om det finns någon anmärkning, något som inte är original eller om den saknar en del.

Ursäkta det dåliga ljuset, ska ta bättre bilder vid annat tillfälle, men det visar i alla fall själva idén. Från början hade jag tänkt att bara knyta fast en ”informations-etikett” och låta dem ligga direkt i lådan men insåg på vägen att jag behövde ha något skydd, lägga dem i något. Många av de riktigt gamla, som ju trots allt snart är 100 år, är rätt sköra och det vore ju synd om delar eller stenar försvann för att jag inte förvarade dem ordentligt.

Har bla ett antal äldre armband i celluloid med stenar som jag är riktigt rädd att jag ska tappa, väldigt svårt att hitta stenar med rätt färg att ersätta med när smycket är så här gammalt.

Det jag alltid slås av när jag plockar bland riktigt gamla plastsmycken är hur välbevarade de trots allt är. Den tidens plast var/är ju betydligt skörare än dagens och att de klarat hantering under alla dessa år är otroligt häftigt. Att de dessutom över huvud taget finns kvar är också otroligt, plastsmycken här inte precis stått högt i kurs för efterkommande generationer.

Många är dessutom förvånansvärt moderna, kanske inte så mycket de här riktigt gamla, men många 30-talssmycken skulle kunna säljas idag utan att någon skulle reagera!

Plötsligt händer det…

Jag är allmän ”sakletare”, jag letar alltid efter äldre plastsmycken, men jag köper i stort sett inget nytt längre, bara second hand. Och eftersom jag är road även av äldre kläder, hemfaller emellanåt åt en och annan 60-talsklänning, så letar jag också äldre klänningar när jag är ute på mina loppisrundor.

Och igår hände det, på avdelningen retro/maskerad hängde en Katja of Sweden! För er som inte kan er modehistoria så var Katja of Sweden en av de stora modeikonerna under 60/70-talet. Hittar man en sådan måste den ju liksom bara köpas, och det var först när jag kom hem som jag provade den – och den passade perfekt!

Sedan gjorde jag lite efterforskningar på åldern och hittade ”min” klänning på två olika ställen, båda uppgav den som 60-tal – så himla roligt, gjorde hela min dag.

Men inte nog med det, igår såg jag en efterlysning på FB från Nordiska museet efter kläder och minnen från NK’s Franska damskrädderi eftersom de ska skriva en bok. Tänkte inte så mycket på det då men idag på morgonen började jag fundera, har inte jag en sådan i garderoben bland mina ”retro/vintage-klänningar”? Jag dök in i garderoben och tog ut min lilla svarta (som jag tyvärr inte går i just nu sorgligt nog) och visst var den från Franska damskrädderiet!

De ska ha insamling och fotografering i Stockholm och Göteborg men eftersom jag inte bor på någondera stället och dessutom inte rent fysiskt klarar att åka dit så mejlade jag lite bilder till dem. Då lärde jag mig att vända på etiketten, där står vem den är sydd åt och när, så himla roligt. Det visade sig att min fina klänning var sydd åt en fru A Wicander (släkt till skådisen kanske?!) 1956. Och det visade sig att de var intresserade av att titta på min klänning. Så nu får jag skicka iväg en god vän att visa upp den.

20191004_105928

Känner mig som värsta specialisten på retro/vintage-mode, som naturligtvis inte är sant, men lite kul att få känna sig som det en dag eller två!