Boktips på bra översikt av modehistoria

Det finns så klart massor av bra info på nätet om modehistoria (till skillnad på smyckehistoria!) men ibland, tycker i alla fall jag, kan det vara lättare att få en översikt i en bok. Att jag älskar böcker gör mig kanske lite jävig men det bjuder jag på!

Hittade en bokserie på Tradera om Mode från 1920 fram till  1990-talet. Kortfattad, enkel med bra översikt och bilder. Gavs ut på 90-talet av Bokfabriken Fakta.

En annan bra och överskådlig bok om Mode är Hundra år av mode 1890-2000. Utgiven av Historiska Media 2001.

20200119_102653

Den tredje boken jag också läser och letar i som jag tycker är hyfsad, är Mode, Designernas århundrade utgiven av Könemann 2001. Lite mycket fokus på designer för det jag vill veta men ändå bra översikter.

20200119_102704

Den fjärde boken jag slår i för det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet är Modet genom tiderna utgiven 1965 av Svensk Litteratur/SLT. Fokus i denna bok är mycket tidigare, beskrivningarna av 1900-talet är ganska summariska.

20200119_102842

Har många fler titlar om mode men dessa är de jag har som jag tycker är enkla och har bra översikt. Finns säkert fler men de här är de jag hittat.

Tyvärr är alla dessa böcker slut sen länge på förlagen så det är Tradera, antikvariat (antikvariat.net), Bokbörsen (bokborsen.se) och liknande ställen du får leta.

Jag tycker rent generellt att det är svårt att hitta lätta, överskådliga böcker om mode och smycken. Antingen är de väldigt inriktade på det ”fina” dyrbara, eller är det någon slags ”vetenskaplig” översikt. Något lättare att hitta engelska/amerikanska böcker.  Det är, som med så mycket annat, liksom inte fint nog med det som vi ”vanliga” har haft på oss, tyvärr. Men det öppnar ju för boken jag håller på att skriva!

 

Mode och smycken kring sekelskiftet

Smycken följer så klart modet och vilka smycken som varit populära när har väldigt mycket att göra med hur kläderna sett ut. Snitt, typ av tillbehör och inte minst frisyrer skapar olika förutsättningar för att bära smycken. Men även vilka material som stod till buds. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag inte är särskilt intresserad av fina, dyrbara smycken som bars av de rika utan av de smycken som de vanliga kvinnorna bär, de smycken du och jag hade burit om vi levt på den tiden.

In på 1900-talet var detta jugend-tid som gör att utformningen av smycken, särskilt då en bit in på 1900-talet, har mycket natur i olika former som förebild, blommor och blad.

Om man vill se hur modet såg ut kring sekelskiftet och det tidiga 1900-talet så kan jag rekommendera att titta på Fröken Friman, i den serien bär de både väldigt tidstypiska kläder, smycken och inte minst dessa ständiga, oftast enorma, hattar som var poppis då.

Det var knäppt högt upp i halsen och det gjorde att du bar smycken i halsen, det kunde vara band av olika slag och knutna på olika vis, det kunde vara ett bredare band du knöt bak som hade ett smycke mitt fram, en brosch oftast, eller var halsbanden relativt långa. Och du kunde bära båda samtidigt, alltså både det korta och det långa halsbandet. Även till ”galaklädsel” med urringning så bars det halsnära halsband, gärna pärlor i många, många rader.

Armband fanns men var kanske inte det allra vanligaste smycket. Hade man armband var det vanligt med två armband, ett på var arm. Ibland var det två likadana, ibland olika. Tyvärr hittar man i stort sett aldrig äldre/antika armband i par som fortfarande är tillsammans…

Eftersom alla hade långt hår som alltid var uppsatt så kunde du bära både långa och korta örhängen. Det var tiden på dagen, frisyren och hatten som bestämde det. De stora håruppsättningarna gjorde att olika former av hårsmycken/hårkammar var populära. Sen skulle du sätta på en hatt ovanpå vilket gjorde att hårnålar krävdes för att hatten skulle sitta på plats.

aa4046f49211fb0e5d35eaa7aa9df034

Vid den här tiden hade en del kvinnor hål i öronen men lite längre in på 1900-talet ansågs det att det bara var ”lätta” damer som hade hål i öronen och försvann nästan helt ur modet för ”oss vanliga” för att inte komma tillbaka förrän 60/70-tal. Örhängen för dig som inte hade hål hade skruv eller andra ”knäpp-lösningar”, clipset var inte uppfunnet än.

 

Sorgesmycken var populära vid den här tiden, precis som de rådande idealen sa, man skulle bära svart när man hade sorg och även smycken skulle vara svarta och dessutom gärna med en bild eller en hårlock från den avlidne.

Mycket smycken vid den här tiden var ju sådant som vi idag kallar äkta, guld, silver, äkta stenar av olika slag, helt enkelt för att det inte fanns särskilt mycket konstmaterial. Men den första plasten har dock kommit, celluloid hade utvecklats för att ersätta elfenben, sköldpaddsskal och andra svårtillgängliga material. Rent allmänt experimenteras det rätt friskt med nya material vid den här tiden. När det gäller metaller så är mässing ett väldigt vanligt material för att efterlikna guld, men det fanns en hel del andra typer av guldliknande legeringar, tex tombak. Silver har ju aldrig varit lika dyrbart men nysilver fanns för att göra billigare smycken. Och så klart att gjorde man kopior av slipade stenar i glas.

 

Lycka kan också vara…

… att hämta ett parti tidningar (Husmodern mest) från 50-talet på Auktionskammaren. Håller på att gå igenom några av dem och fotar smycken och sparar för att ha i något slags ”kartotek” för att lära mig mer. Men det är också otroligt roligt bara att bläddra, titta på gamla annonser, läsa husmorstips och mode. Många timmars kul!

20200108_17030020200108_17232720200108_17411920200108_18075420200108_19024420200108_190431

 

Julmarknaden…

… närmar sig med stormsteg så nu är det full aktivitet i verkstan. Jag har undvikit symaskinen och allt annat de senaste veckorna och så fort jag har kunnat har det varit smyckesverkstan som gällt.

Så lite fler halsband har det blivit;

Halsbanden är gjorda av örhängen som tappat sin kompis eller som gått sönder, broscher utan nål, spännen som förlorat sin motpart och sen diverse pärlor och kedjor.

d6c360110beb0b289375f8c80c3622de.jpg

Och så ett par örhängen…

Nu funderar jag på att göra några knapparmband, det var riktigt längesedan så jag blev lite sugen på det, men vi får se. Börjar också bli dags att leta fram alla ”attiraljer” till mässan och gå igenom och se om det är något jag behöver skaffa, påsar, tejp eller vad det nu kan vara. Det är bara två veckor dit och tiden går VÄLDIGT fort!

Sorgesmycken

Sorgesmycken är ett uttryck som många av oss rör oss med så fort det är ett helsvart smycke från det tidiga 1900-talet. Men vad ÄR det egentligen och från vilken tid ”ska” smycken vara för att kalla dem sorgesmycken?

Bestämde mig för att försöka bringa någon slags ordning på detta och läsa in mig lite, jag har själv en större samling med broscher som skulle kunna platsa inom avdelningen sorgesmycken och det vore roligt att kunna lite mer.

Sorgesmycken (svart över huvud taget) blev på modet när drottning Viktoria av England förlorade sin Albert 1861. De fanns innan men i vilken omfattning har jag inte lyckats klura ut. I alla fall så kom de på modet andra halvan av 1800-talet när man skulle bära svarta smycken när man hade sorg. Detta ”mode” höll sig i alla fall in ett kort stycke in på 1900-talet, men det var framför allt på 1800-talet som det var stort.

Vanliga material i sorgesmycken var tex jet, bog oak/svartek, vulkanit, ebonit, svart glas, svart onyx och svart emalj. Även malt färgat horn är ett material som använts. Många tror att dessa svartbruna smycken är i bakelit men det är helt fel. Det går säkert att hitta något smycke i bakelit men de flesta är tidigare än vad bakeliten. Visserligen uppfanns bakelit 2007 men det började inte användas i smycken i någon större skala förrän 20/30-talet och då var modet med sorgesmycken över.

Förutom ett svart smycke kunde det vara tex en medaljong av den avlidnes hår tillsammans med ett foto, eller ett smycke med inskription.

Tyvärr har det inte gått att hitta särskilt mycket just om den här typen av smycken mer än det jag skrivit ovan. Min egen samling består framför allt av broscher och så två medaljonger. Jag har inte i detalj undersökt material men tror att de flesta är i svartek, ebonit och vulkanit.

20191117_144131

Lite klurigt…

Håller på med min senaste idé, använda äldre elastiska klockarmband och istället för en klocka göra dem till armband.

Kan nog bli bra – bara jag kan klura ut hur jag rent ”tekniskt” ska göra för att sätta fast broschen, knappen eller vad det nu är jag vill sätta där. Inte helt enkelt upptäckte jag. De är ju gjorda för att uret har en ”pinne” som ska fästa armbandet, och hur gör man när man inte har det?!

Idén jag har just nu är att använda metalltråd. Funkar nog men nu gäller det att lösa hur jag ska fästa så det inte sticker ut någonting, det får naturligtvis inte skrapa på armen eller göra illa vid några kläder.

Löser jag ”bara” fästet kan nog den här idén fungera. Jag får göra som jag brukar när jag testar nytt, fästa trådarna och sedan använda armbanden några dagar och se om de håller och om det sticker ut någonting någonstans…

Svåra material, plast, ben och horn

Återkommer till ett av mina favoritämnen, material som blandas ihop med plast. Just ben är nog den absolut vanligaste sammanblandningen.

Det KAN verkligen vara svårt att skilja äldre celluloid från ben men även nyare smycken i ben tror många är i plast. Ytan kan ibland på nyare bensmycken vara rätt putsad och därigenom blank, tror att det är en sak som ”luras”. Det andra är nog helt enkelt okunskapen om hur mycket smycken i ben det faktiskt finns. Och viktigt, det är ben som i ben från ko, gris eller andra djur – inte elfenben. Att hitta ett äldre smycke i elfenben är VÄLDIGT ovanligt, vad jag vet har det aldrig passerat mina händer. Smycken här nedan är alla i ben. De skurna elefanterna har jag en känsla av är ett smycke som tillverkats i alla tider och fortfarande görs vilket dessutom gör att det kan vara väldigt svårt att bedöma ålder.

Här nedan är ett klassiskt exempel, Edelweiss-broschen, som finns i mängder med utföranden och både i ben och plast. Den vänstra är i celluloid och den högra i ben. På de här bilderna tycker jag skillnad i struktur (och till viss del färg) syns ganska väl.

Ett annat, lite svårare, exempel är detta. Ett armband i ben och ett halsband i celluloid. Med blotta ögat är det i princip omöjligt att se skillnad utan här måste man känna, kolla med lupp, undersöka lukt osv. Finns ett par enkla knep om man inte just då kan syna det närmare, ben är kallt att ta på jmf med plast som är mer kroppstemp och ben har en mycket tydlig ”klang” jämfört med plast om man knackar det mot något hårt (jag brukar använda tänderna!).

Har man tillgång till lupp ser man, oftast i alla fall, skillnaden i struktur även om den inte syns med blotta ögat. Ben har också ofta lite gula fläckar som är en naturlig färgvariation på materialet.

Sedan finns det en hel del olika typer av fröer/nötter som många också tar för plast. Även horn, särskilt infärgat, kan också upplevas som plast. Finns en del luriga material, tex malt sammanpressat horn som kan vara supersvårt att skilja från plast men oftast är det lite ”skivigt” och kan ha lite mer slitage än plast. Smycken nedan var alla sålda till mig som plast, två av dem som bakelit. Ingen av dem är plast…

Det ”naturfärgade” halsbandet vet jag inte riktigt vad det är för material, troligen någon slags nöt. Halsbandet med rundlar är troligtvis ett slags malt horn, jämför jag med ”äkta” bakelit (örhängen, armband och halsband/pärlor på bilderna) har den både en helt annan struktur och yta. Plast ”skivar” sig aldrig på det sättet, även om den är gammal. Så till sist, armbandet, som jag inte heller riktigt klurat ut material men det är i alla fall inte plast. Kan vara horn men mer troligt något trämaterial (jmf många sorgesmycken som inte heller är bakelit).

Men – det kan verkligen vara supersvårt att klura ut material och just av det skälet blir jag otroligt sur på de som bara tror att det är celluloid/plast (eller för den delen bakelit, hatobjekt nummer två) och hävdar det bestämt, jag ropar in det och upptäcker att det är ben. Jag tycker det är otroligt mycket justare att skriva/säga att man är osäker. Om jag är i det läget, vilket jag ju så klart är ibland/rätt ofta, jag kan inte alltid med 100 % säkerhet säga material, ålder eller vad det nu kan vara – skriv det! ”Jag tror detta men är inte alls säker” så får jag som köpare skaffa mig en egen uppfattning om jag vågar chansa eller om jag, med hjälp av bilder, kan dra någon egen slutsats.