Halsband i plast från sekelskiftet till 70-talet

Sekelskifte fram tom 20-talet. Smycken följer så klart allt annat mode och de flesta halsband från den här tiden var långa, fram på 20-talet kunde dessutom vara väääldigt långa, tänk charleston och ”flapper-girls”. Det andra alternativet var att det satt upp i halsen, sk dog-collar/hundhalsband (!). Men även tidigare var halsband ofta långa men då beroende på att alla kläder gick ända upp i halsen. Under 20-talet fann man Tutankamons grav och det gav också upphov till en strid ström av smycken i ”egyptisk stil” med dekor av både faraoner men också mängder av andra figurer ur den egyptiska historien, ormar, sfinxer osv. Celluloid var det absolut vanligaste plastmaterialet men galalith och ett annat smycke av bakelit dyker upp när vi närmar oss 30-talet.

30-talet och art deco. Blommor går nog aldrig riktigt ur modet, blommorna hänger med från 30-talet och framåt, åtminstone tom 70-talet. Annars är det väldigt mycket art deco-halsband med raka former och geometriska mönster. Halsband med plastpärlor har ofta även de geometriska mönster som tex fasetterade pärlor. Plastmaterial under 30-talet är celluloid, absolut vanligast, men 30-talet är det årtionde man gör smycken av bakelit, den lite ”kraftigare” bakeliten passar bra i art decons lite kantiga stil. Men även galalith är ett rätt vanligt material, väldigt ofta i skuren/snidad form.

40-talet. Nu blommar det! Nu har man lämnat art decons kantighet och går helt och fullt in i det blommande i olika former. Men även det som sen slår ut för fullt under 50-talet kommer smygande under 40-talet, halsband med pärlor av plast, ännu så länge i lite mer ”neutrala” färger än vad det senare blir. Celluloid är fortfarande det vanligaste plastmaterialet i plastsmycken men luciten kommer (plexiglasets föregångare) och slår igenom som smyckematerial. Bakeliten finns kvar en bit in på 40-talet men är sedan nästan helt borta, lucite var ett mycket enklare/bättre material att tillverka smycken av.

50-talet. Nu blir det färg! Det framåtriktade 50-talet när allt var möjligt och framtiden ljus så blev också smycken ”gladare”. Man skulle dessutom gärna ha matchande set, halsband och örhängen, halsband och armband etc. Celluloiden hänger med in i 50-talet men lucite, termoplast och en hel massa andra plastsorter gör halsbanden färgglada, ger dem ”sken” och gör dem mer lekfulla. Blommor är självklara, många doserade pärlhalsband med plastpärlor i olika färger men inte minst halsbanden med metalldetaljer och platta plastdetaljer.

60-talet är en fortsättning på det glada 50-talet, mycket färg och mycket plastpärlor i olika former, gärna med mönster. Men också en hel del svartvitt grafiskt och op-mönster. Stora maffiga, väl synliga halsband skulle det vara. För att sedan i slutet av 60-talet gå över i mycket ”flower power” och lite mer hippieinspirerat.

70-talet. Nu blir färgerna svagare, lite mer pastellfärger än de starka färgerna på 60-talet. Ofta är pärlorna gjutna på snöret istället för trädda, man kan hitta det även på 60-talet men på 70-talet blir det väldigt vanligt. Materialen blir ”billigare” och det syns och känns. Självklart finns det bättre kvalitet även på 70-talet men mycket av det man hittar idag är sådan smycken som såldes billigt i stora volymer. Precis som med andra smycken sålde Avon, Oriflame och andra som jobbade med hemförsäljning. Mycket långa halsband men även ”hundhalsbandet” kommer tillbaka i modet, nu gärna på ett sammetsband. På 70-talet blir det populärt med det egyptiska, lite billigare ” kopior” på smycken från 20-talet.

Armband i plast från olika tider

Som jag skrivit förut är det väldigt svårt att så precis pricka in årtionde, ni som brukar läsa bloggen vet att jag kör med lite större svep, men här har jag i alla fall försökt med ett urval armband ur samlingarna. Många plastsmycken är väldigt svåra att datera eftersom de har en tendens att vara populära under en längre tid och bara dyka upp i lite olika skepnader. Jag håller på att gå igenom samlingen, dels katalogisera, dels delvis sortera om men det går så otroligt långsamt så jag sticker emellan med lite sånt här (tack Viveca på absolut bästa tidningen Retro för idén!)…

Sekelskiftet fram t.o.m 20-talet. Det äldsta armbandet jag har i samlingen är nog armbandet i vulkanit, ett av de tidiga material som fanns i plastens barndom. Rent kemiskt är inte detta plast, det är ett naturmaterial, men det var bland de material man jobbade med för att hitta nya material. Den tidigaste celluloiden var väldigt skör och det är nog därför det är otroligt ovanligt att hitta riktigt gamla smycken men fram på 10/20-talet var både plasten stabilare och hade slagit igenom på lite bredare front. En sak att komma ihåg rent allmänt är att kvinnorna var mindre och spensligare förr så hittar du ett stelt armband från 20-talet som passar dig (om du inte är väldigt finlemmad) så är chansen stor att det är ett armband som ska bäras på överarmen, tänk charleston och ”flapper-girls”.

30-talet syns art deco-stilen särskilt tydligt på armbanden, mycket kantigt och räta linjer. Samtidigt är det, precis som med broscherna, ganska blommigt. Armband som är gjorda som om de hade spänne är också en vanlig modell. Personligen älskar jag art deco och bär gärna dessa armband själv bara de inte har stenar (som jag är för rädd för att tappa). Men det vackraste armbandet i samlingen, bara att titta på, är nog det i nedre vänstra hörnet med spännet, det brukar alla fastna för. Vid den här tiden görs det också en hel del armband i bakelit, både stela och elastiska. Art deco-stilen funkar väldigt bra för den ganska kompakta bakeliten.

40-talet ser det ungefär likadant som för broscherna, mycket blommor och djur i celluloid. De stela blommande armbanden kommer de flesta från Japan. Luciten kommer och 3D-varianten hittas även på armband, just det här är från Frankrike. Och som du så småningom kommer att se på halsbanden är varianten ”många blommor på rad” vanligt som det nedre armbandet till höger.

50-talet är setens förlovade tid, du ska inte bara ha ett twin-set med jumper och kofta, du ska också ha matchande halsband, armband och örhängen, gärna i vad som brukar kallas termoplast men även en celluloid med ”torrare” yta är vanlig. Hänger även med in på 60-talet. Lite mer set kommer i ett eget inlägg så småningom. Stela armband i lucite, både släta och med 3D-effekt är vanliga.

60-talet är, precis som modet, mycket grafiskt, stelt, en och tvåfärgad, tex svartvitt. Rätt mycket ”art deco-stil”, Jag har medvetet valt att inte ha med en- och tvåfärgade stela armband av den enkla anledningen att de är mer eller mindre hopplösa att datera. Har naturligtvis sådana i samlingen men det är få som jag känner mig säker på dateringen. Armbanden i nedre högra garnet är 60-talets variant på 30- och 40-talets celluloidarmband. Nere till vänster är ett, för mig, udda armband som ska föreställa de fyra killarna i Beatles. Tror att det gjordes en hel sådant kopplat till stora artister men de säljs oftast till samlare, alltså inte plastsamlare som jag utan samlare av just den gruppen eller artisten – och då blir det oftast en helt annan prisnivå. Även om även en del plastsmycken har gått upp rejält i pris sedan jag började samla.

Jag försöker hålla min samling från 60-talet och bakåt, både för att på 70-talet blev materialen sämre, mycket masstillverkat i Asien, men också för att då är vi framme vid ”min egen” tid (var tonåring under 70-talet). På 70-talet såldes en del plastsmycken via de företag som hade hemförsäljning av smink som tex Avon och Oriflame, tror att det svarta halvstela armbandet i mitten i övre raden eventuellt kan komma från Oriflame. Armbandet i det övre vänstra hörnet kan vara från slutet av 60-talet eller 70-tal, förutom plasten har det den väldigt typiska väldigt lätta (och billiga) metallen som var vanlig då, det här armbandet hade du säkert kunnat köpa på Epa (för er som minns det). Det nedre i högra hörnet med elefanter är 70-talets ”kopia” av 30- och 40-talets blom/djurarmband i celluloid.

Naturligtvis är inte allt billig import från Asien/Hong Kong, du har tex franska Lea Stein och en hel del tjusiga bijouterier från modeskapare men jag nöjer mig ändå med att sluta där 60-talet övergår i 70-talet…

Lite typiska plastbroscher från olika tider

Jag går och väntar på ljus så det går att fotografera lite vettigt men så länge får det bli ett smakprov av broscher från olika tider ur plastsmyckens historia. Det går egentligen inte att datera plastsmycken så exakt som fasta 10-tal utan jag brukar hålla mig till mer flytande gränser men här har jag i alla fall gjort ett tappert försök…

Om jag börjar bakifrån så börjar jag med sekelskiftet/tidigt 1900-tal och fram till ungefär 20-talet. Vid den här tiden är plastsmycken tillverkade nästan enbart i celluloid och skulle fortfarande likna elfenben och andra material som man gjort smycken i tidigare. Det jag inte tagit med här är alla svartbruna varianter, som ebonit, guttaperka och liknande som de flesta sorgesmycken är gjorda av men just här har jag valt bort dem eftersom de flesta av dessa material eg är naturmaterial av olika slag.

När 30-talet kom och art deco-stilen handlade det fortfarande mycket om celluloid men nu började man även göra smycken i bakelit, egentligen det enda årtionde när bakelit (och liknande material, i Frankrike och Tyskland var galalith vanligt, i Sverige hade vi bla isolit) var hyfsat vanliga i smycken. Det var mycket blommor (som under alla årtionden) men också mycket art deco-stil. Utsmyckning av nitar och stenar av olika slag.

Fram på 40-talet var fortfarande celluloid ett vanligt material i plastsmycken men lucite slog också igenom. Lucite är en slags föregångare till plexiglaset och var en stabil och lätthanterlig plast att göra smycken av. Mycket blommor och djur blir det, mycket fåglar och hundar i olika former. Nu kommer också en variant jag skrivit om förut, broscher i lucite vars mönster är skuret och målat från baksidan för att skapa en 3D-effekt.

På 40- och 50-talet var också den här sorters broscher vanliga. De säljs ofta som plast men de är gjorda i en slags plastlera, en slags föregångare till cernitlera tänker jag. De är hemmagjorda och troligen var det någon kvällskurs man kunde gå eller något man kunde lära sig via någon veckotidning är min gissning.

När vi kommer fram till 50-talet börjar det bli ointressant att titta på själva plastmaterialet enligt mig. Visserligen görs det fortsatt smycken i celluloid och lucite men plast som material rent allmänt utvecklas väldigt mycket och det kommer mängder med olika material, och den utvecklingen fortsätter på 60- och 70-talet. På sena 40-talet och 50-talet det bla att ”vanliga” människor har möjlighet att börja resa och souvenir-broscher av olika slag i plast är vanliga. Fortsatt mycket blommor och djur men det kommer också en hel del ”non-figurativa” broscher under 50-talet. Lucite-broscher som är skurna bakifrån lever kvar från 40-talet men börjar på 50-talet oftare dölja baksidan. Djuren börjar ha ”päls” och ibland rörliga ögon.

60-talet, som på många sätt är min egen favorittid, jag älskar hela modet på 60-talet och det var också där någonstans som min kärlek för kitschiga plastsmycken startade. Redan på 50-talet kommer mycket som jag tror många förknippar med äldre plastsmycken men som på 60-talet blir väldigt vanliga, de mjuka plastblommorna. På 60-talet blir också, precis som modet, smycken grafiska, som tex den svartvita broschen som är klassiskt op-mode. ”Huvuden” är vanliga, både på 50- och 60-talet i samma stil som väggutsmyckningar och olika exotiska skönheter i porslin och gips.

Jag avslutar med lite 70-tal. Min samling sträcker sig egentligen ”bara” fram tom 60-talet, men dels har jag fortfarande en hel del icke utrensat från 70-talet, dels är det ibland svårt med gränsdragningen.

På 70-talet kommer rätt mycket av det som gett plastsmycken lite dåligt rykte, riktig massproduktion av dålig kvalitet. Mycket blommor, frukter och djur är det vid denna tid, jag tänker flower powers påverkan rätt långt in på årtiondet. På 70-talet var också mycket hemförsäljning, blomman med ram kommer från amerikanska Avon och såldes tillsammans med deras make up. Blomman är 70-talets variant på 30/40-talets celluloidblommor men är snarare gjord i en slags ”plastlera” än i traditionell plast. Fjärilen är omärkt men med största sannolikhet från danska Buch & Deichmann som gjorde smycken i plast under 70-talet för att sedan helt ägna sig år hårspännen, kammar och annan utsmyckning till håret. Äpplet påstås emellanåt ska vara Lea Stein, det är det inte, det som det däremot är att det är väldigt vanligt, dyker upp i massor av färger och varianter. Skulle jag våga mig på en gissning på ursprung så skulle det bli Hong Kong som fullständigt översköljde oss med plast vid den här tiden.

Så är det ju dessa armband…

Jag är väldigt förtjust i den här typen av armband i celluloid från 30/40-talet. De kommer oftast från Japan och kan vara antingen gjutna eller skurna/snidade. Den absolut vanligaste är ett mellanting, gjutna och sedan skurna och ”tillfixade” i efterhand. Väääldigt svårt att se skillnad på varianterna så det har jag lagt ner, känns inte som det är så otroligt viktigt att hålla reda på.

Skälet till att jag tycker så mycket om de här är alla små detaljer, vid en snabb blick kan man tycka att två armband är lika men börjar man syna dem i detalj så ser man att de inte alls är likadana. Som de här två i ljust turkosblått, eller vad man nu ska kalla den här färgen, som när man synar dem upptäcker ett djur som letat sig in bland blommor och vinrankor…

Den absolut vanligaste färgen är denna som ska efterlikna elfenben. Vet inte om de möjligen var något vitare från början och blivit lite gulare med åren, den utvecklingen har ofta de äldre plasterna. Har gått igenom dessa ordentligt och gått igenom färger och alla detaljer för att se om jag hade några dubletter, två hittade jag som faktiskt var exakt lika men resten var alla olika. Köper man på nätet enbart med hjälp av några enstaka bilder så är det otroligt svårt att se om det är ett likadant som jag redan har eller inte, just beroende på de små, små detaljer som kan skilja.

De här två var också exakt lika i mönstret men båda får stanna eftersom de har så pass olika färg, den ena är ovanligt vit och därför intressant att behålla.

Här är en hel ”hög” som vid en första anblick är lika men med olika detaljer. Den som sticker ut, och som är ovanlig, är den med det rytande lejonet (eller är det kanske en tiger?!). Du kan hitta djur som gömmer sig bland blommorna, elefanter är vanligast, men den här modellen är ovanlig.

Sen finns de som målade i olika färger. Om alla har varit starka i färgen från början eller om det fanns bleka och stark färgade redan då är det nog ingen som vet. Personligen är jag mest förjust i dem med lite bleka färger som ser ut som om de tappat färg av ålder.

De finns i olika färger, de är alltså inte målade som de ovan utan celluloiden är infärgad. Vanligaste färgen är nog orange sedan är övriga färgen betydligt mindre vanliga. Enfärgad mörkt blå har jag aldrig lyckats hitta, det finns men är mer ovanlig än de andra färgerna.

Och så till sist, två jag hela tiden trott var likadana, bara olika färger. Men döm om min förvåning när jag tog fram dem och upptäckte att de faktiskt var väldigt olika! Jo, framsidan med den stora blomman (dahlia?) var likadan men resten såg ju helt annorlunda ut.

Blir en bra slutkläm – se till att syna det du köper ordentligt!

Rengöra dina smycken

Först – värdefulla smycken med äkta stenar tycker jag att du ska lämna in till guldsmed för rengöring så du inte riskerar förstöra något.

Och för det andra – kom ihåg att det är gamla/äldre smycken du håller på med. Var inte för energisk med rengöringen, du tar ju också bort patina om du gör smycket som nytt.

Några bra saker att ha hemma för rengöring är något som finns redan i de flesta hem, hårschampo, tandkräm, mjuk tandborste, bakpulver, aluminiumfolie, välanvänd diskhandduk och/eller ett gammalt lakan eller örngott. Någon/några putsdukar som är gjorda för fönster, kakel eller andra släta ytor kan också vara bra att ha. Med detta kommer du långt med rengöring av såna smycken som jag älskar, dvs äldre bijouterier.

Oavsett hur du tvättar/rengör dina smycken och även om du torkar dem ordentligt efteråt – låt dem ligga framme och torka ordentligt! Hur noga du än torkar finns det alltid risk för att det är en aning fukt kvar och den vill vi inte ”stänga in”.

Var också extra försiktig när det handlar om smycken med stenar och pärlor. Låt aldrig ett smycke med stenar/pärlor ligga i blöt om de inte sitter med ”klor”, man vet aldrig hur gammalt lim och annat kan reagera om det får ligga en stund i vatten. Det andra du aldrig ska göra är att rengöra smycken över handfatet eller vasken, håll dig till att vara över handduk eller liknande textil. Varför? Jo, om olyckan är framme och du tappar tex en sten så försvinner den inte ner i avloppet! Har du bara stenen kvar kan du ju alltid sätta dit den igen, har den åkt ner i avloppet är den ohjälpligt borta (talar av egen erfarenhet, lyckats med just det konststycket!). Är du dessutom över något textilt minskar risken att stenen eller pärlan ”hoppar” iväg utan stannar i handduken.

Hårschampo är en väldigt bra och enkel rengörare av helt vanligt smuts som det blir av användning. Ta en en klick i handen, lägg smycket i schampot och ”gnugga” så du får ett lödder (beroende på schampo kan du eventuellt behöva några droppar vatten för att få lödder) och tvätta ungefär som du tvättar händerna. Skölj och torka (det bästa är en mycket använd och mjuk diskhandduk eller en bit av ett gammalt slitet lakan) och du har ett rent och fint smycke igen. Fungerar på de allra flesta material. Också ett bra sätt att tvätta dina ringar i dessa tider av smitta…

Behöver smycket lite mer rengöring eller är lite större och svårare att gnugga med schampo i handen? Då plockar du fram tandborsten (den mjukaste varianten) och antingen schampot eller tandkrämen beroende på grad av nedsmutsning. Om det ”bara” är ett större smycke som är normalsmutsat tar du schampot och gör som ovan, dvs en klick och kanske lite vatten och så kör du med tandborsten över smycket, skölj och torka.

Har du däremot ett smycke som är ganska nedsmutsat och/eller blivit väldigt missfärgat av ålder (funkar även bra för silver och för smycken med stenar) så tar du tandborste och tandkräm. Samma sak som med schampot, blöt tandborsten en aning så det löddrar och så borsta. Tandborsten gör att du kommer åt bättre än med händerna och tandkräm har en lätt slipeffekt. Se ett hur fint det kan bli ovan.

Har du ett silversmycke som blivit väldigt missfärgat? Då tar du fram aluminiumfolie och bakpulver. Klä en skål med folien, lägg i smycket och täck med bakpulver. Koka upp vatten och häll över. Då börjar det bubbla upp. Låt smycket ligga kvar tills det har svalnat så mycket att du kan ta upp det med händerna. Skölj och torka. Var det väldigt missfärgat så kanske du kan behöva putsa det och/eller köra en omgång till i badet. Men OBS! Du kan bara använda detta bad om du är säker på att det är silver. Är det silverpläterat finns det en viss risk att du istället förstör ytbeläggningen. Är du osäker, använd något av de andra rengöringsmetoderna.

Och till sist, har du tex en armring med stenar som du inte vågar ge dig på med något av ovanstående? Eller som bara behöver lite ny glans? En putsduk gjord för fönster, kakel eller någon annan slät yta, kan du komma rätt långt med. Torka försiktigt av den med fuktad trasa (ev med en aning schampo i), torka och putsa upp den med putsduken.

Ingen julmarknad i år

Så här års brukar det vara fullt med förberedande arbete inför julmarknaden, allt från displayer till att ha tillräckligt att sälja men, som så mycket annat detta år, så är årets julmarknad på museet inställd. Vi fick veta det i god tid så tidigare i höstas (när det verkade ha lugnat sig med corona) hade jag någon idé om att ha ett slags öppet hus här hemma för vänner och grannar istället, hade tyckt att det skulle vara roligt att visa grannar och vänner vad jag ägnar mig åt förutom att ta hand om ryggen, men det gick ju inte heller eftersom vi inte ska träffas.

Jämfört med mycket annat i dessa tider är det ju ett litet bekymmer men trist ändå. Jag som redan tillbringade mina dagar hemma trodde inte jag skulle bli så påverkad av att allt ställs in och att vi ska hålla socialt avstånd men när det inte finns något att gå på/göra och ingen att träffa blir det väldigt tomt. Och med det blir det tyvärr också väldigt lite stimulans utifrån.

Tycker det är svårt med inspirationen, dels för att det inte funnits någon julmarknad att se fram emot, dels för att allt känns rätt trist rent allmänt… Det är inte försäljningen i sig utan att träffa människor och få feedback på det man gör som är den stora grejen med att en enda gång på året visa upp mina smycken och tavlor. Det i sig ger massor med stimulans och energi för att fortsätta.

Blir mest lite lagningar, en och annan tavla och lite sy-projekt. Och så läser jag, massor. Och så fortsatt katalogisering av samlingen. Men allt går väldigt trögt, även där saknas inspiration och driv. Men samtidigt det går det verkligen inte på något sätt någon nöd på mig jämfört med många andra men det betyder inte nödvändigtvis att det är roligt för det. Men det är bara att bita ihop, se framåt och hoppas på bättre tider.

Celluloid och ben

Återvänder till ett knepigt område, det där med att se vad som är ben och vad som är celluloid. Se skillnad på bild kan vara nästan omöjligt om inte bilden är knivskarp men även när man har smycket i sin hand kan det ibland vara knepigt.

Men det finns ändå två bra sätt, även om de inte alltid hjälper, det är med hjälp av temperatur och en lupp. Om smycket har stora nog ytor kan man känna på om det är kallt eller har mer kroppstemperatur, kallt = ben, kroppstemperatur = plast. Bra är också att ha ett smycke i celluloid att jämföra med. Men det krävs en viss yta att ta på för att känna skillnad. Ibland känner man det direkt när man har det i sin hand, både på kyla och lite tyngd, men små broscher kan vara otroligt svårt.

Det andra är att studera ytorna ordentligt i en lupp, celluloid är liksom slätare/tätare i ytan, ben har oftast lite ojämnheter. Ben har många gånger lite bruna fläckar, då är det enklare, men även ben kan med blotta ögat eller på bild ha en ganska slät yta. Broscherna både ovan och nedan är ju väldigt lika men det ena är i celluloid, det andra i ben. I båda fallen är broschen i ben något gulare/brunare men det är inte alltid fallet, dessutom är det svårt att se om man bara står med en av dem. Det man däremot ser, särskilt med lupp, är liksom ”spåren” i dem som är i ben jämfört med den släta ytan på dem i plast.

Det som är ännu knepigare att se skillnad på är dels äldre skurna/snidade smycken, dels halsband med pärlor och liknande, där kan det vara extremt svårt att se skillnad eftersom många varianter gjordes både i ben och plast.

Här är två halsband, vars pärlor vid en snabb anblick påminner om varandra, som man ser skillnaden ju närmare man kommer. Men, precis som med exemplet med broscherna, så finns det även skuren/snidad celluloid och då gäller det verkligen att studera i närbild. Exemplet ovan är celluloiden gjuten medan det som är i ben är skuret och då blir skillnaden i ytor lite större än när båda är skurna.

Men, precis som med andra material, kan det vara svårt även för mig att se/veta skillnad. Så mitt ständiga mantra gäller, oavsett om det gäller plastsmycken eller andra äldre smycken, övning ger färdighet. Läs på, kläm och känn, vänd och vrid. Och kom ihåg – äldre smycken är en bedömningssport!

Så var det där med bakelit igen…

Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.

Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.

Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.

Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.

Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.

Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.

Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.

Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.

På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).

Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…

Min bästa kontakt!

Mest av en slump (köpte något av henne på eBay) fick jag kontakt med Naomi Thompson. Hon tipsade mig om sin FB- sida för äldre plastsmycken, vi började skriva till varandra och på den vägen är det… Då hade jag ingen aning om att hon både hade skrivit flera böcker om vintage och anses som en kunnig samlare inom hennes specialområde äldre plastsmycken (särskilt bakelit). Jag har senare också lärt mig att hon lever på att köpa & sälja äldre smycken. Hon driver flera FB-sidor, inte bara plastsmycken, utan även äldre smycken generellt.

Jag äger en av hennes böcker ”Style me vintage – accessories”, inte så märkligt eftersom det täcker in mitt intresse-område, men det finns flera i serien om kläder, hår och hem. Även om de har några år på nacken kan jag varmt rekommendera dem.

Kul också när jag upptäckte ett bra reportage om bakelit i Homes & Antiques och när jag bläddrade fram till det också hittade Naomi som ”Collector Profile”. Jag köper den inte jämt men ibland är den rätt kul att bläddra i, just denna är augusti-numret. De finns att köpa på nätet, även äldre nummer.

Det är inte billigt att köpa av någon som kan sin sak – men – eftersom det har blivit så mycket gissande och höga priser för sådant som inte är dyrbart på Tradera så betalar jag faktiskt hellre lite mer och vet vad jag får! Dessutom vet Naomi rätt bra vad jag kan vara intresserad av så hon tipsar mig ofta om hon lägger ut något hon tror passar. Nu har jag ju bara ett liiitet problem, vad händer med Brexit?! Kommer det att bli alldeles för dyrt att köpa från England? Tyvärr hände det med USA, snordyrt att köpa därifrån numera, skyhöga avgifter när man tarbin det till Sverige och väldigt dyr frakt, risken är tyvärr överhängande att samma sak kommer att hända med England…

Ängla-orkester

Blivit ägare till en urcharmig liten ängla-orkester. Försöker ta reda på om det kan finnas fler varianter med andra instrument men det är inte helt enkelt.

Jag har kommit så långt att de är i celluloid och från Tyskland, alltså inte Västtyskland, vilket innebär att de är före andra världskrigets delning av Tyskland. Så någonstans 30/40-tal. Dessa broscher är inte märkta men jag har sedan tidigare två av dessa änglar med fot som står i min bokhylla och de är märkta Made in Germany.

Jag har också upptäckt när jag letat att det inte bara finns broscher och små figuriner, eller vad man nu ska kalla dem, utan också med stjärnor och månar för att hänga (i julgranen troligtvis). Det förklarar nog varför mina broscher har ett litet hål för snöre, de tillverkades likadana och sedan skickades de iväg på olika håll i fabriken för att bli olika saker.

Förutom de sex jag har så har jag sett att det ska finnas betydligt fler, en som spelar flöjt, blåser i ett horn, spelar harpa, bastuba och dragspel. Och så klart en dirigent!

Utöver de olika instrumenten har jag upptäckt att de kan ha kort respektive lång ”klänning”, jag har dessutom sett en som håller en stjärna och en som klappar ett lamm. Och till sist finns de som diorama där de träffar St Nicholaus. Men alla dessa jag hittat har varit i form av hängen eller som liten figurin så om de finns, och i så fall vilka, i form av broscher vet jag så klart inte.

Det är ”bara” att hålla ögonen öppna och hoppas att snubbla på fler!