Siv Lagerström

Äntligen har jag lyckats få tag på en ring av Siv Lagerström utan att bli ruinerad! Visserligen med en liten skada men dock. De finns inte särskilt ofta på marknaden och är oftast väääldigt dyra. Jag har inte mycket ringar i samlingen, dels är de svåra att hitta och dels oftast svåra att datera. Men som samlare av äldre plastsmycken så måste jag ändå äga åtminstone en av hennes ringar som är så väldigt typiska 60-tal och popkonstens stora era.

Det finns inte särskilt mycket att läsa om Siv Lagerström annat än att hon var (är, tror hon fortfarande är i livet, född 1935) silversmed som under 60-talet började göra ringar i akrylplast. Ringarna tillverkades först av Siv själv och sedan i samarbete med Gravyrverken Sollentuna. Det ska finnas armringar också men det har jag aldrig sett några. Ringar dyker upp då och då på auktioner. De tillverkades under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet, fram till 1974.

20200720_125412

De är märkta i botten Made in Sweden Siv. De handgjorda är märkta med namnteckningen Siv och de formsprutade har en rund stämpel med SIV i versaler. Den jag har är uppenbarligen formsprutad. Hon började med att göra handfrästa så de med namnteckning är äldst.

Vad jag har förstått var de väldigt eftertraktade även utanför Sverige. Tydligen fanns tex Brigitte Bardot bland fansen. Både Nationalmuseum och Nordiska Museet har ringar av Siv Lagerström i sina samlingar.

Info hämtat från Nordiska Museet, Nationalmuseum, Gamla Smycken av Christine Hansson och Svensk Smyckekonst av Anne-Marie Ericsson.

Så lite lagningsobjekt…

Regnet öser ner och vinden viner, man skulle kunna tro att det är höst och inte i början av juli! Blev i alla fall en liten loppis-tur mellan skurarna, tyvärr inga roliga smycken men en ljusstake och en pall följde i alla fall med hem. Jag har sett den där ljusstaken förut men vet inte varifrån den kommer eller riktigt hur gammal – tyckte mest det var fin. Pallen ska stå i hallen för att sitta på när man tar av/på skorna för dem som behöver.  

Jag fick med en hel del lagningsobjekt i lådan från England, en del lättare, andra svårare.

Ett sånt här projekt, ett armband som saknar en enda pärla, kan man tycka är en enkel uppgift. Själva lagningen är ju inte svår, bara lite lim, men det knepiga är att det inte går att laga förrän jag hittar just en sån här pärla just i den storleken. Det innebär att armbandet kan bo hos mig väääldigt länge innan det blir lagat.

Den här fina svanen däremot fixade jag direkt, hon hade ”bara” tappat sitt öga och det kunde egentligen ersättas med vilken färg som helst. Det enda var att hitta en lagom stor sten i ”skrot-lagret”. Det fick bli en röd sten, det blev bra tycker jag.

Tre art deco-smycken som behöver nya stenar. Knepigast kommer det otroligt vackra halsbandet med markasiter bli, vet inte riktigt vad som ska sitta där i mitten. Det får jag nog ägna lite efterforskningar åt. Även clips-broschen kan vara lite svår, det är markasiter som saknas och det har jag inga liggande. Får fundera om jag ska ersätta dem med andra stenar.

20200704_160230

Och så en hel hög som jag inte gått igenom än…

 

 

 

Lycka kan också vara…

… att, när solen gått i moln och regnet vräker ner, pyssla med en ny sändning från min kompis i England. Underbara plastsmycken men också en hel del lagningsobjekt. Lagningsobjekten kan vara allt möjligt, inte bara plastsmycken, men alla smycken är av äldre datum.

20200701_122740

Först ett av de finaste halsbanden jag numera äger, ett halsband från 30-talet i klassisk art deco-stil. Halsbandet är i celluloid och äkta art deco, dvs från tiden (30-talet). Det som är så otroligt häftigt med art deco-smycken är att de är precis lika moderna idag! Mer frågan om jag vågar bära det någon gång…

20200701_122811

Ett set i celluloid, halsband och örhängen (clips) från 30/40-talet. Så fint och ovanligt kraftigt för att vara celluloid. Det är ju oftast det som är problemet med äldre celluloid, det är så tunt och fint och går därför också lätt sönder.

20200701_122958

Till sist, ett otroligt vackert skuret och målat halsband från tidigt 1900-tal. Detta är dock i ben och inte i plast så jag ska njuta av det ett tag, bara för det är så otroligt fint, men sen får nog någon annan ta över det som också kan glädja sig över det.

Återkommer med lagningsobjekten.

Mjölkglas/milkglass

Ett material som ofta blandas ihop med plast i smycken är det som kallas mjölkglas, opalglas eller fussglas, milkglass på engelska. Jag tror de flesta av er vet vad det är när det gäller, skålar, fat och sådant men vad färre vet är att det också använts i smycken.

I vissa lägen kan jag förstå sammanblandningen, tex ovanstående halsband är ju väldigt lätt att tro att detta är i plast. Men som vanligt gäller, känn och knacka gärna liten på det mot tänderna så märker man direkt att det är något glasaktigt och inte plast. Tyngd kan också vara något att tänka på, glas är oftast tyngre än plast, men det stämmer inte alltid så bara på tyngd går inte att bestämma material. Mjölkglas är liksom halkigt/blankt på ytan och, som sagt, låter annorlunda om man knackar det mot tänderna. Du kan testa hemma med något i plast och något i glas (behöver inte vara smycken) och hör/känn skillnaden. Så här i corona-tider kanske man inte vill göra detta med loppis-saker men om du har en våtservett eller någon sprit i fickan kan det funka ändå. Men börja med att lära dig märka skillnad både när du tar i det och hur det låter, det kan du ju öva på vilka grejer som helst hemma!

Den här typen av glas (tänker inte ge mig in på den tekniska sidan av hur det är tillverkat, finns att hitta om du är intresserad – det är bara att googla) är en typ av pressglas. Tvärtemot vad namnet antyder finns det inte bara vitt mjölkglas utan det kan finnas i många färger även om vitt är klart vanligast. För att göra det extra knepigt är inte allt glas i smycken mjölkglas, det mesta är andra typer av glas, men just mjölkglas har en annan känsla när man tar i det, se ovan.

Det här röda halsbandet har passerat mina händer, rätt säker på att det är mjölkglas. Även det svarta halsbandet tror jag är i samma material.

Själva typen av glas har funnits länge men börjar inte dyka upp i smycken i någon större skala förrän på 50/60-talet. Det finns allt från hela smycken gjorda av glas till att man har använt mjölkglas istället för plast i infattningar. De smycken du ser nedan är hur man vanligast träffar på mjölkglas.

Vill du kunna laga lite själv?

Vill du kunna laga lite enkla smågrejer själv, en tappad sten, ett söndrigt lås etc. för att förlänga livet på ett favoritsmycke istället för att kasta det?

För de här, relativt enkla lagningarna, behöver du inte någon större verkstad;

1. Släng inte gamla smycken som går sönder och som inte är värda att laga. Dem kan du istället använda till att ta lås, stenar etc från. Finns att köpa mängder med olika smycketillbehör men ofta när man lagar ett äldre smycke har de en tendens att se för nya ut. Ibland gör det inget men särskilt stenar vill man hitta en sten som passar bättre i färg. Ibland kan man hitta ett parti på loppis med trasiga smycken för några få kronor, köp när du hittar och bygg upp ett litet lager med sådant. Be dina kompisar om att få deras smycken när de går sönder.

2. Skaffa lite lås, öronspjut eller vad du ser att du oftast behöver, finns många bra därute som säljer smyckedetaljer.

3. Köp ett bra lim! Jag har testat ett antal olika men personligen föredrar jag Panduros smyckelim. Funkar på de flesta material, även när man limmar ett material i ett annat.

1589888479990_20200519_133549

4. Några bra små tänger, du hittar set på Panduro men billigare på Jula, Biltema och liknande ställen – de duger precis lika bra. De randiga kommer från Panduro, de med svarta handtag från Jula.

1589888576921_20200519_133704

5. Tandpetare eller liknande att peta med.

20200519_134714

6. En bra pincett, särskilt hålla på med små stenar är pilligt. Gärna också något med smal vass topp, jag använder en liten skalkniv, nagelsax och en liten sax för att kunna plocka bort stenar.

Detta är egentligen i grunden det du behöver för enkla lagningar. Sedan kanske du också behöver ringar, pinnar etc men börja med det enkla och se om du tycker du kan och tycker det är kul innan du köper på dig ett helt lager.

Jag är helt självlärd, jag har lärt mig genom att googla, läsa, testa och misslyckas. Du kanske inte ska börja med det dyrbaraste smycket du har. Dyrbara äkta smycken tycker jag du ska du lämna in till en juvelerare för lagning.

Närmare instruktioner om hur du faktiskt gör kommer nästa gång…

 

När Egypten blev på modet

Med jämna mellanrum dyker det upp smycken med bildspråk från det gamla Egypten och det har varit populärt vid flera tillfällen. I ”modern” tid, dvs 1900-tal, har det varit högsta mode vid åtminstone två tydliga tillfällen, även om det aldrig riktigt går ur tiden.

Det ena tillfället var när Tutankamons grav upptäcktes 1922, då det utbröt rena ”Egypten-manin”. Egyptiska motiv dök upp i alla möjliga former, Tutankamons mask förstås, hieroglyfer, mumier, skarabeer, falkar, Kleopatras huvudprydnader, ormar, lotusblommor, isis, lejongudinnor, sfinxer och pyramider, ja listan kan göras väldigt lång. Om man tänker på filmer som Elisabeth Taylor som Kleopatra med diadem, armringar på överarmarna, långa örhängen och långa halsband med olika motiv på kommer man rätt nära.

Den här typen av smycken hittar man i alla typer av material, allt från ädla metaller med olika former av äkta stenar till smycken i enklare/billigare material.

Sedan kom det en våg till, och det var under 70-talet när det blev väldigt modernt igen. Då ”kopierades” väldigt mycket smycken från 20-talet men i andra, oftast billigare, material. Har inte lyckats klura ut vad som satte igång det igen på 70-talet men min gissning är att det var någon modeskapare som lyfte fram det för att det sedan slog igenom i ”de breda massornas” smycken.

Det ena, äldsta, tillfället var 1922 när Tutankamons grav upptäckes. Det blev en världssensation och allt som hade med det gamla Egypten blev absolut högsta mode under ett antal år därefter, åtminstone fram till skiftet 

Mode och smycken förändras, 1910-20

Om du vill se hur modet såg ut vid den här tiden, 1910/20-tal (och framåt) så är ett tips att titta på Downtown Abbey, första säsongen. Downtown Abbey börjar nämligen med förlisningen av Titanic 1912. Som alla engelska serier är den trogen sin tid in i minsta detalj.

Förändringen från tidigare var stor, midjor kasade ner och håret klipptes av. Kjolen åkte också upp en bit och det blev urringat. Mycket fransar, paljetter, fastsydda små glaspärlor på klänningar, väskor etc.

När det kommer till smycken var det mycket lååångt som gällde, långa halsband som man antingen bar hellånga eller snodde flera varv om halsen, gärna flera halsband på en gång. Var inte halsbanden långa skulle de istället vara väldigt korta och sitta uppe i/på halsen. Även örhängen hängde ner, kanske inte så långa som vi bär idag men de skulle dingla. Damer hade inte börjat bära armbandsur så du kunde bära armband på båda armarna eller, senare på 20-talet, var det vanligt med överarms-armband som alltså satt mitt uppe på överarmen. Armband från den här tiden är oftast ganska små i storlek, människor var mindre, och hittar du större stela armband som du vet är från den här tiden så har de oftast suttit uppe på armen (på bar arm, inte som de vanliga armbanden som oftast bars utanpå handskarna). Hårprydnade och hattsmycken var också stort.

Mycket ”glitter”, äkta så klart men också väldigt mycket glasstenar i alla former. De äkta stenarna satt på ädla metaller men vi ”vanliga”, vi hade smycken i alla möjliga sorters oäkta metaller. Mycket mässing, olika metaller som skulle likna guld (tombak tex) men även sådant som skulle se ut som silver. Pläterat i både guld och silver hade kommit. Och så infattade glasstenar i alla former och färger.

Om jag dyker ner i plastsmyckens underbara värld så var det celluloid som skulle efterlikna äkta vara, precis som med alla ädla metaller, ville man att det skulle se ut som den ädla varan. När det gäller plast var det sköldpaddsskal, elfenben, korall och liknande material som skulle efterliknas.

På 20-talet hittades Tutankhamons grav och det gjorde att allt ”egyptiskt” blev otroligt populärt. Ormar, skarabeer och alla andra vanligt förekommande symboler från det forna Egypten dyker upp i mängder på smycken.

Roar mig med att fotografera

Håller på med att försöka skapa en lite heltäckande bild av mode/smyckesmode under olika epoker under främst 1900-talet fram till och med 60-tal. Nu är det inte så lätt att avgränsa, mode förändras ju inte från en dag till en annan men jag provar mig fram.

Insåg att jag faktiskt har minst en klänning från varje årtionde förutom de första. Det får jag leta efter framöver, problemet med kläder, precis som med smycken, är att ju längre bak i tiden, ju svårare att hitta. Men det är bara att leta och att vara tålmodig..,

Men – än så länge provar jag mig fram lite med hur jag ska kunna använda min egna klänningar för att visa smyckemodet. Får se om det blir som jag tänkt mig!

De här sex bilderna är 30-tal, tagna med en otroligt vacker klänning med olika smycken från tiden.

 

Brosch-clips, sko-clips och skillnaden

Favorit i repris…

Jag stöter ofta ofta på frågor om vad dessa brosch-clips är för något och när de är ifrån och ständigt dyker det upp någon som svarar att det är sko-clips. Ska försöka reda ut skillnaden.

Brosch-clips (eller dress-clip som de kallas på engelska) är alltså en brosch men med skillnaden mot ”vanliga” broscher med nål är att de har ett clips med ordentliga piggar. Själva clipset är ganska långt, inte riktigt lika långt som ovandelen men nästan. Du bar dessa i urringningen på en fin klänning, oftast i par. Du kunde bära dem fram eller, om du har en djup ringning, bak.

Märkligt nog fanns dessa smycken i stort sett bara under 30-talet, kanske en bit in på 40-talet för att sedan helt försvinna. Varför undrar jag, det är ju ett väldigt vackert och användbart smycke?! Det är inte helt ovanligt att hitta brosch-clips på loppisar, däremot är det väldigt svårt att hitta par, de har nästan alltid förlorat sin kompis. Det finns också smycke där paret kan sättas ihop och bli en vanlig brosch. Ofta har de tappat en del av sina stenar, de är ju trots allt 80-90 år gamla! De fanns i alla möjliga former men vanligast var nog i metall med glittrande stenar, men de fanns även i tex bakelit och celluloid. Det målade brosch-clipset ovan är celluloid.

Och så var det ju det här med sko-clips… Sko-clips har du för att kunna variera och/eller piffa upp ett par släta skor. Till skillnad från brosch-clips så har det var modernt i omgångar ända sedan tidigt 1900-tal och de finns att köpa nya än idag.

Clipset, eller klämman, har sett olika ut under tidens gång. Men grundprincipen är, jämfört med brosch-clips, kortare och trubbigare clips. Brosch-clips nere till höger, de övriga två till skor.

Man kan också tänka på var de ska sitta, de som ska sitta på en klänning är oftast gjord på längden medan de som ska sitta på ett par skor är ofta på bredden. Storlek är också en faktor, på en klänning kan du ju bära en mycket maffigare brosch än vad du får plats med framme vid tårna på ett par pumps. Har du sett några av varje så lär du dig att se skillnad.

Den som spar hon har…

Efter att ha tillbringat morgonen med tandläkarbesök och avlämning av bil på verkstad för att den krånglar var jag sur och trött. Kände mig tvungen att göra något som avledde tankarna lite så det fick bli ”lagningsverkstad” idag.

Det bästa man kan göra när man vill laga äldre smycken är att spara gamla söndriga smycken, man vet aldrig när delar kan komma till användning. Visserligen finns det nya att köpa men om det är ett äldre smycke så känns det bättre men blir också oftast bättre om man kan använda gamla lås, gamla stenar osv. Det man också kan ha glädje av är en pincett och tandpetare i trä. Mycket lagningar, särskilt att limma stenar, är smått och pilligt så jag trycker alltid ut lim på ett papper eller något och så tar jag lite i taget med en tandpetare för att få ner lim i hålet. Pincett eller något annat att plocka stenar med är ett måste, omöjligt att få dessa små, små stenar på plats med händerna.

Jag hade ett par örhängen i lucite, den där typen med skuret mönster från baksidan, fina men problemet var att den ena hade tappat sin skruvdel. Visst hade jag kunnat byta båda till något modernare men visst är det bättre med en likadan?! Efter lite rotande i ”skroten” hittade jag faktiskt just det, en exakt likadan – kan du se vilken det var som satt där och vilken jag satt dit?

När det gäller stenar är det alltid knepigt, även ofärgade stenar kan ha väldigt olika färg. Oftast går det att hitta stenar med åtminstone liknande färg men inte alltid. Beror också hur mycket tålamod du har att låta det ligga olagat… Men med de här två tycker jag att jag lyckades, inte syns det på den vackra art deco-broschen eller på örhängen i celluloid att där finns ersatta stenar?

Med broscher och deras nålar är det ungefär likadant, finns en uppsjö med varianter och längder, ibland får man hitta på en lösning. På den här celluloid-broschen med frukter hade hela nålen och låset ramlat bort. Problemet var, förutom att hitta en lagom lång, var att den gamla suttit på en extra platta med en slags piggar på som den var fäst på. Att hitta en nål som passade just till de piggarna gick ju inte så då får man vara lite kreativ. Jag plockade bort plattan men då blev det en konstig fördjupning där den suttit så då tog jag fram lite konstläder/galon, klippte ut en bit som var exakt lika stor som plattan, limmade på den och därefter låset. Då sitter nålen bra men det blir kanske inte den vackraste av lagningar men det är ju inget man ser på framsidan, ibland får man leva med det.

Just det där med att vara lite kreativ fick jag vara med den här superfina art deco-broschen i bakelit. Den ena läderremmen hade gått av och jag tänkte glatt att det bara är att korta av den så de är jämlånga och sätta fast dem igen eller i värsta fall byta ut remmen helt. Men när jag tog fram och synade den ordentligt insåg jag att det inte skulle bli så enkelt. Den lilla remmen sitter under nålen och nålen sitter som berget, jag vågar inte vara särskilt våldsam med ett smycke i äldre plast som är 80-90 år gammalt. Vad göra? Vände och vred och insåg att det enda möjliga var att på något sätt laga remmen som gått av. Sy var en idé jag hade men jag tänkte att jag börjar med att limma och se om jag kan förstärka den på baksidan. Så fram med håltagaren och göra en liten, liten lagningslapp (det här är smått) och lim – och se, nu sitter den där igen och inget som syns på framsidan.

Min filosofi rent generellt är att har jag möjlighet att återställa smycket så det inte syns att det är lagat så gör jag naturligtvis det. Kan jag inte det så gör det inget att lagningen syns, bara det inte syns på framsidan. De saker som lever länge får skavanker och är något ersatt så kan ju bäraren få veta det, tänker jag. De jag lagat idag tillhör dock samlingen så de är till mig själv.