Pandemin och allt runtomkring la fullständigt en våt filt över lusten till eget mitt skapande. När sen Svenska Kraftnät vill ta mitt älskade sommarhus från mig, har fått en vattenskada i källaren och har ögonproblem så är det näst intill omöjligt att uppbåda någon kreativitet alls…
Men eftersom jag blivit tillfrågad om jag kan/vill sälja i Södratorps kvarn i sommar kände jag mig lite ”tvungen” att ta fram och gå igenom det jag skapat som fanns i gömmorna. Så roligt det helt plötsligt kändes! Dels hade jag betydligt mer i skåp och lådor än vad jag mindes, dels blev jag – äntligen – sugen på att skapa nytt. Det har jag inte varit på lääänge…
Nu känns dessutom det jag gör mer aktuellt än någonsin, återbruk har blivit betydligt mer ”i ropet” än när jag började. Dessutom har lappa och laga (som jag alltid ägnat mig åt) har blivit modernt. Är som någon sa, vem det nu var, allting går runt och väntar man tillräckligt längre blir man helt plötsligt modern!
Tar en smyckesvariant i taget, går igenom var och en så att jag kan se att de är fina och att det inte är något fel på dem. Dessutom bestämde jag mig för att ta nya bilder när jag ändå hade alla framme. Tycker att jag, tack vare ljuslådan, får bättre bilder och kanske jag blivit liiite bättre fotograf också?!
Först ringarna. Alla stommar är nya och justerbara, resten består av gamla knappar, udda clips-örhängen, spännen och en och annan söndrig brosch.
Det är inte någon ände på bekymmer som behagar dyka upp, har knappt hunnit få ordning efter min stora källarrenovering förrän jag får en vattenskada i de rör jag inte dragit om, suck. Men så är det nu en gång det där med att bo i ett äldre hus, ständigt är det något.
Men jag fick i alla fall fylla på i den positiva vågskålen genom ett besök i Göteborg en solig dag. Jag hade blivit inbjuden att komma och titta på ett orört lager med äldre smycken, många i plast. Så otroligt gullig kvinna, tack Britt-Marie för en trevlig dag, och så mycket roligt – 50/60/70-tal importerat från Tyskland, Tjeckien och Österrike. Så naturligtvis fick en hel del följa med mig hem.
Det första jag såg var två halsband som matchade örhängen jag redan hade, det är så himla kul när det inträffar.
De här ”stjärnorna” tyckte jag var riktigt roliga. Fanns både som halsband, örhängen och broscher och några matchande set.
Inget lager är komplett utan en hel uppsättning klassiska clips-örhängen från 50/60-talet!
Några få broscher blev det.
Naturligtvis är ingen shopping komplett utan ett gäng halsband…
Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.
Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.
Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.
Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.
Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.
Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.
Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.
Historien berättar att drottning Victoria av England var den som ”skapade” modet med sorgesmycken när hennes älskade Albert dog. Traditionen att bära ett smycke för att minnas en avliden hade dock funnits långt innan dess, väldigt ofta i form av en ring och väldigt ofta handlade det då om prominenta personer, men det var drottning Victoria som gjorde dem populära som något för oss alla att bära för att minnas när och kära. När Albert dog 1861 klädde hon sig helt i svart och bar sedan det fram till sin död 1901. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet men försvann sedan mer och mer.
Sorgesmycken fanns i olika varianter men vanligast var nog broscher och halsband. Oftast var det ett vackert smycke i svart men det kunde också gömma fotografier eller en hårlock. Ska man hårddra det så är egentligen mycket av det vi kallar sorgesmycken ”bara” smycken i svart, ”riktiga” sorgesmycken ska ha någon form av koppling till den man sörjer, men som med så mycket annat har det blivit ett uttryck för svarta smycken från den här tiden.
Materialet varierade, det fanns smycken i dyra exklusiva material för den som hade råd, med äkta stenar, pärlor (pärlor symboliserar tårar) och andra utsmyckningar. Men också något mer överkomliga material som onyx, jet/stenkol, emalj, glas, ebonit, guttaperka, vulkanit och trä (fossilt). Även smycken i järn, framför allt på 1800-talet, ingick också bland svarta smycken.
De har antingen aktats väldigt väl eller helt enkelt varit hållbara eftersom förvånansvärt många har överlevt till vår tid trots att många av dem är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.
I min samling finns ett antal av dessa men då bara i de material som var en del av plastens tidiga historia och som i de flesta fall sedan föll i glömska. De olika materialen kan vara lite knepiga att skilja åt, jag kan inte heller alltid reda ut vad det är… Det jag dock vet, tvärtemot vad många tror, är att dessa smycken i stort sett aldrig är i bakelit. Bakelit slog igenom som smyckematerial ungefär när dessa smycken gick ur modet. Visst kan du hitta något enstaka smycke i bakelit men det är väldigt ovanligt.
Ett vanligt material I sorgesmycken är ebonit. Ebonit är en sorts tidig plast, gjord från gummi som kom till i mitten på 1800-talet. Ebonit är riktigt svart och enklaste sättet är att titta på baksidan, är den blank och ser ut som plast – då är det med största sannolikhet ebonit. Kan också vara guttaperka, som också gjordes av gummi och ser ungefär likadant ut, men ebonit är mycket vanligare i smycken. Det är eboniten som de flesta blandar ihop med bakelit men eboniten kom 50-60 år tidigare.
Vulkanit är ytterligare ett material som dyker upp i de här sammanhanget. Vulkanit skulle man kunna tro är ett naturmaterial plockat ur jorden men namnet är missvisande, även detta är ett skapat material (visserligen med trädsav som bas) som ser lite ut som stelnad lava/magma. Vulkanit kan vara både matt och putsat blankt men blir aldrig ”plast-blankt” som ebonit. Är dessutom inte svart utan drar åt brunt.
Den tredje varianten som är vanliga speciellt i broscher är en typ av ”fossiliserat” trä, blir det sedan tillräckligt fossiliserat går det så småningom över till att bli jet eller stenkol som namnet har varit hos oss innan jet slog igenom som benämning. Detta trä kallas på engelska bog oak eller bog wood och den enda svenska benämning jag hittat som skulle vara något liknande är svartek, inte helt rätt benämning eftersom det inte nödvändigtvis måste vara ek. Detta material är märkbrunt, lätt, matt och har oftast en rätt tydlig ”trä-känsla” som syns tydligast på baksidan.
Alla dessa tre är, precis som senare plast, varmt (eller snarare kroppstempererat) till skillnad från jet, glas och olika typer av sten som känns kallt när du tar i det.
Återkommer med tips om hur du kan testa dessa material om du nu vill vara väldigt säker. Jag ska gå igenom min samling och testa de jag inte redan vet – dyker upp på bloggen vad det lider!
Jag har en större samling av silhuett-smycken i celluloid, vackra men också sköra. Vad jag kunnat klura ut är många av dem från tidigt 1900-tal, främst då 20- och 30-talet.
De flesta, i alla fall av de som jag bedömer som de äldsta, är tillverkade i Frankrike och många av dem är märkta Depose France men det är inte tillverkaren som många tror utan är ett ord vars betydelse ungefär är ”patent för ett något som är handtillverkat i Frankrike ”. Det är svårt att hitta någon egentlig information, kan delvis bero på att de kommer från Frankrike och jag inte kan franska… Däremot efter mycket letande har jag hittat en bild med en etikett kvar, ett (eller det enda?) av de företag som tillverkat och sålt dessa heter Maloupa Paris. Även en av ”biblarna” när det gäller äldre smycken, Warman’s, säger att detta är tillverkaren.
Förutom märkningen, som långt ifrån alla har, är de försedda med det för Frankrike så typiska trombonlåset, se bilden ovan till höger. Just den här varianten har dessutom nästan alltid en metallram av mässing eller mässingsliknande metall men de kan vara väldigt olika i utförande vilket jag är lite fascinerad av om det nu är samma tillverkare av alla? Vore ändå roligt att hitta en med etiketten kvar, det äger jag tyvärr ingen.
Det man ska vara noga med, och som tyvärr är näst intill omöjligt att bedöma på bild, är att se om det saknas delar. Dessa broscher innehåller många små, små detaljer i flera lager och har man inte en helt oskadad framför sig kan det vara otroligt svårt att se om, och i så fall vad, som saknas. De är trots allt bortåt 100 år gamla och relativt sköra så det är ju inget konstigt om det saknas delar. Nu när jag har hanterat dessa broscher ett tag och dessutom gått igenom min samling med lupp och förstoring på kameran inser jag att flera av dem har saknade delar som jag inte tidigare lagt märke till. Jag får helt enkelt hålla korpgluggarna öppna och se om jag kan byta upp mig till kompletta i de fall de inte är det!
Den vänstra köpte jag långt innan jag visste vad detta var, nu har jag en brosch som den faktiskt ska se ut. Så skadade brukar de dock inte vara.
Två typiska exempel hur det kan se ut, här gäller många gånger att leka dem klassiska ”finn fem fel” för att se vad som saknas, eller är de bara olika trots samma bild? Problemet är att man oftast inte har något att jämföra med, så då får man leta efter konstiga avhuggna kanter eller sådant som ser lite rumphugget ut. Lupp eller en kamera med bra förstoring är ett måste.
Att alla inte är franska har jag också upptäckt, hittat en som är märkt Japan och en som är märkt Wales. De är nog också av olika ålder, alla är inte så tidiga som 10/20-talet. Jag misstänker att de med täckt baksida är något senare, i alla fall 30-tal. De med täckta baksidor finns i flera olika varianter, olika färger, olika ramar osv, osv. Jag har lite svårt att tro att alla dessa också är tillverkade av samma franska firma, de är sinsemellan så olika att det helt enkelt måste finnas flera tillverkare. En del säkert gjorda i Frankrike men jag kan också tänka mig Japan som tillverkningsland, Japan var duktiga på celluloidsmycken vid den här tiden. Även England är en kandidat som tillverkningsland.
I min samling finns också ett antal som kan ses som souvenir-broscher, franska landmärken så som Eiffeltornet, Sacré Cour men också Tower Bridge i London. Troligen är dessa fransktillverkade, det är visserligen en gissning från min sida, men det är väldigt mycket oftare franska turistmål än från andra länder som jag ser när jag hittar någon av dessa.
Det finns mängder av varianter av dessa broscher, rätt otroligt egentligen med tanke på hur gamla de är. Men kan vara värda ett helt eget samlarområde. Har ett antal halsband med silhuett-hängen också men de återkommer jag
Blir lite favorit i repris, skrivit om denna mångsysslande fransman förut även om det är ett tag sedan. Men efter att på relativt kort tid hittat två olika smycken av honom så tyckte jag det var dags igen.
Jean Painleve var en fransk biolog och filmare och en av pionjärerna för populärvetenskaplig film. Han levde mellan 1902 och 1989. Inte mycket koppling till äldre smycken i plast kan man tycka men denne man var också en allehanda mångsysslare och entreprenör.
Hans största och mest kända film handlade om den väldigt speciella sjöhästen och just sjöhästen blev ett signum för honom. Under 30-talet startade han, tillsammans med sin livskamrat Genevieve Hamon, en serie mode-accessoarer med sjöhästen som tema. Dessa accessoarer tillverkades av Clement Nauny k L’Hippocampe. Denna serie märktes jHp, Jean Hippocampus Painleve. Förutom smycken ska det bla ha gjorts tyger och scarfs.
De öppnade ett flertal butiker i Paris och runt om i Frankrike där dessa accessoarer såldes tillsammans med att man visade upp levande sjöhästar i akvarier (!). Han var nog bland de första som gjorde vad som senare började kallas ”film merchandise”.
Deras smycken är gjorda i mässing och galalith, en fransk typ av bakelit kan man förenklat säga.
”Problemet”med dessa smycken är att det inte går att hitta, i alla fall har inte jag lyckats, hur länge dessa smycken tillverkades, det troligaste är de tillverkades fram till kriget eftersom ryktet säger att han då blev motståndsman för att senare fly till Spanien och bosätta dig där.
Sjöhästen var hans signum men den kompletterades senare med ödlor och en grip/griffin/drake (kallas lite olika beroende på var man läser). Tyvärr är dessa smycken inte alltid märkta och ibland är de bara märkta Depose, som betyder ungefär patent, så det är svårt att veta om det ”bara” är av lite senare tillverkning eller om någon gjort kopior. Det går att se skillnad på kvaliteten men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det är kopior, de kan ju ha bytt tillverkare och börjat prångla ut större mängder, inte i så fall de första i världshistorien som faller för det tricket när det går bra. Det finns en del information att hitta på nätet men allt jag hittar beskriver bara den ursprungliga märkningen.
De som är märkta, och känns som den höga kvalitet de i alla fall började med, har plasten fastskruvad i mässingen. De andra känns mer som något industritillverkat med några slags ”piggar” som håller fast motivet. Prismässigt, i alla fall de jag hittar i Sverige, görs det ingen skillnad på kvaliteten vilket är lite spännande. Fått betala relativt mycket för ett set i halvtaskig kvalitet medan jag bara kort därefter kunde köpa en brosch i mycket fin kvalitet för en spottstyver. Men Jean Painleve och hans smycken är ändå fortfarande relativt okända i Sverige, i alla fall ännu så länge. Men en spännande man var det uppenbarligen!
Hur roligt det än var att vara med i tv med min samling innebar det att jag plockade runt i samlingen, plockade bort lappar med information och lite sånt så nu får jag börja om lite med sortering och katalogisering. Eftersom jag dessutom – äntligen – kommit igång med skrivandet av boken känns det än mer nödvändigt att ha lite mer ordning och struktur på samlingen. Så det är bara att på det igen…
Så länge har det smugit sig in lite nytt i samlingen, de där köpstoppen jag ger mig själv med jämna mellanrum varar aldrig länge, vare sig det gäller plastsmycken eller ”gamla grejer” generellt har jag tyvärr noll självdisciplin. Jag blir glad av skattjakten och att hitta fina smycken, kläder eller saker och jag tänker att det faktiskt är gott nog, finns så mycket tråkigheter här i livet så det kan väl inte vara fel att omfamna det roliga?!
.
En dyrgrip har det blivit de senaste veckorna, ytterligare en ring av Siv Lagerström. De har varit dyra länge men nu börjar de bli riktigt dyra. Ska nog koncentrera mig på att försöka hitta ett armband, ringar dyker ju upp då och då men armbanden är väldigt ovanliga.
En av mina favoriter är art deco-smycken från 30-talet, tre fina exempel har jag hittat. Okänd plast men troligen galalith.
Smycken från franska Jean Painleve från 30-talet är inget som dyker upp varje dag. Det finns nyare ”kopior”, troligen tillverkade på samma ställe men inte original från 30-talet. Detta set, med brosch och örhängen, är tyvärr inte i bästa skick. Dessa har ödlor som mönster på galalith, det vanligaste och äldsta/första motivet är annars sjöhästen.
Några roliga örhängen från 50/60-tal, undrar hur många tusen eller möjligtvis miljoner olika varianter det finns?
Så till sist lite halsband från samma tidsperiod, möjligen är någon av dem från 40-talet. Det är som med örhängen, jag hittar ständigt nya varianter.
Med två års pandemi som tyvärr och mer eller mindre dödat all sorts kreativ inspiration börjar det äntligen ljusna! Inte skapat några större mästerverk men jag har i alla fall – äntligen – känt mig sugen på att sätta mig och skapa igen.
Den här veckan har jag fått ihop två par örhängen skapade av olika lösa delar jag hade i lådorna, tror de flesta delarna kommer från söndriga örhängen. Sedan använder jag i stort sett alltid nya/oanvända öronkrokar, de ska dock stoppas in i ett hål i örat…
Två halsband i all enkelhet blev det också. Även dessa skapade av diverse delar från andra söndriga smycken. De små delarna, björnen och hjärtat, är troligen berlocker från söndriga armband, den större som björnen hänger i har nog varit ett hänge redan från början, det större hjärtat däremot vet jag inte alls ursprunget till.
Även om detta inte är några stora saker så jag så himla glad att jag känner lusten igen!
I Retro nr 6 (i butik från måndagen den 29/11) finns ett stort reportage om örhängen, är du road av äldre smycken, vilket du troligen är eftersom du hittat hit, så kan jag bara säga – läs det! Att jag varit behjälplig gör ju inte saken sämre eller hur? Skämt åsido, har du ännu inte upptäckt denna utmärkta tidning för oss retro-nördar så är det dags att göra det nu!
Som komplement till den generella genomgången du hittar i Retro har du här en mer specifik när det gäller plast.
Från sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet är det otroligt svårt att hitta örhängen i plast, min gissning är att det helt enkelt var ganska ovanligt på den tiden. Plasten från den här tiden var dessutom skör så det är heller inte mycket som överlevt. Hittar du något så är det i så fall i celluloid eller någon av de material som man gjorde sorgesmycken i eftersom det är de plastmaterial som stod till buds vid den här tiden. Skruvfästet kom i slutet på 1800-talet och clipset hade ännu uppfunnits så det var hål i öronen var relativt vanligt om du nu över huvud taget bar örhängen. För hål i öronen gällde framför allt en anordning som nästan ser ut som en fiskekrok.
Strax före sekelskiftet kom skruvfästet och i slutet på 20-talet clipset, när dessa två varianter slog igenom blir det istället lite ekivokt att ha hål i öronen, det är bara ”lätta” flickor som hade det. Däremot har örhängen blivit mer lättburna tack vare att du inte behövde ta hål i öronen och därigenom vanligare. På tidigt 1900-tal, 1900-1920, hade du långt hår och håret uppsatt och visade dina öron med små fina örhängen (tänk små pärlörhängen). Mycket fokus var på en brosch i halsen och stooora hattar med mängder med utsmyckning. På 20-talet däremot shinglade du håret och hade hattar som satt tätt intill huvudet (typ klockhattar) och då blev örhängen istället långa och hängande. På 20-talet slog plasten igenom som smyckematerial i lite större skala och från och med nu finns det betydligt mer att hitta för oss sakletare. Att tänka på från den här tiden är just det där med hål i öronen, har örhängena du hittar krokar för hål är de mer troligt en senare kopia/efterapning eller är skruvfästet utbytt.
Plastmaterialet i smycken på 20-talet var framför allt celluloid och ibland något av materialen som sorgesmycken gjordes av typ ebonit. Tänk jazz-eran och att allt ska vara långt och hängande, det ska gärna glittra också, strass och fasetterade pärlor var vanliga. På 20-talet upptäcktes Thutankamons grav vilket drev fram en vurm för allt från det antika Egypten som också går igen i smycken från 20/30-talet.
På 30-talet är fortfarande celluloid det stora materialet men nu kommer också ”bakelit-materialen”, dvs bakelit men också galalith, isolit och alla andra varianter av liknande material. I just den geometriska art deco-stilen är det vanligt att plasten är kombinerad med krom. Förutom den geometriska art deco-stilen hamnar, som vanligt vill jag nästan säga, blommor på örsnibbarna. På 30-talet samsas clips och skruvar men skruvfästen är vanligare.
På 40-talet är bakelit-materialen nästan helt försvunna igen, de finns men i mycket mindre skala, celluloiden har utvecklats betydligt och är nu ett bättre och hållbarare material. Nu kommer också lucite, plexiglasets föregångare. Och nu är det blommor, fåglar och djur för hela slanten… Allt från små blommot på örsnibben till hängande fågelburar. Även under 40-talet var fortfarande skruvfästet vanligare än clipset.
Med 50-talets intåg kom också clipset på stor frammarsch för att på 60-talet i princip helt tagit över. På 50-talet skulle det matchas framförallt örhängen och halsband, men örhängen med matchande brosch är också en vanlig kombination. Bland plastsmycken i det som kommer att kallas termoplast hittar man en hel del set där det även ingår ett matchande armband tillsammans med halsband och örhängen. Nu kommer också den mjuka plasten som var stor både under 50- och 60-talet. Från och med nu utvecklas plasten snabbt och kommer i så många olika former att det handlar mer om kemi för att klura ut vilket plastmaterial det är och då förlorar det sin betydelse enligt mig. Stilen på 50-talet är väldigt bred, nu hittar du allt från blommor till udda geometriska former.
60-talet är clipsens riktigt stora tid för att sin tur nästan försvinna när håltagningspistolen gör sitt intåg i skiftet 60/70-tal. På 60-talet ska örhängen vara stooora, vare sig de sitter på örsnibben eller är hängande, och det gynnade plasten eftersom även stora örhängen fortfarande blir relativt lätta i plast. På 50- och 60-talet var plast framtidsmaterialet så det fick gärna synas att det var plast. Inte som på 70-talet när det blev ”skämmigare” med plast utan naturligt skulle det vara.
Letat i flera år efter ett smycke av Titti Wendt, ända sedan jag lärde mig om Perstorps tillverkning av Isolit – och nu har jag äntligen lyckats hitta ett halsband som jag lyckades ropa in på auktion.
Det var inte billigt men det är otroligt ovanligt att över huvud taget hitta så det här fick kosta.
För att backa tillbaka lite så när plasten började utvecklas så experimenterades det lite överallt, bla i Perstorp. Skånska Ättiksfabriken, som senare blev Perstorp AB, anställde en indier vid namn Innanendra das Gupta med uppdraget att få fram en svensk version av bakelit. En bit in på 1900-talet såg Isolit dagens ljus. Det är en sorts plast som är väldigt hård och kanske inte nödvändigtvis alltid lätt att känna igen som plast. Får du smycket i din hand så gissar du troligen på någon slags sten, titta bara på bilderna nedan.
Ägaren till Skånska Ättiksfabriken hade en dotter, Titta Wendt, som gått på konstfack. Hon startade ett dotterbolag med namnet Silversmedjan 1935. Hon gjorde smycken där hon ”gifte ihop” Isolit och silver. Jag hittade ett halsband på Tradera 2016, en auktion som jag tyvärr förlorade, och har sedan dess letat utan att finna så tyvärr är hennes smycken otroligt ovanliga. Det har alltså tagit mig fem år att hitta ett igen!
Just detta halsband är daterat R8 = 1943, lite slitet i kanterna men det kan man väl tillåta på ett smycke som är nästan 80 år gammalt. Jag funderar på om hänget också haft en broschnål eller någon annan ändring eftersom det finns två små hål på baksidan. Men jag är bara sååå himla glad för att jag över huvud taget hittat detta, får se om det tar ytterligare fem år för att hitta fler…
helensjoyeriadotcom 