Plastsmyckens material

 

Har börjat nysta i det här med olika plastmaterial i äldre smycken, knappar, hårklämmor, hattpinnar och spännen.

Spelar materialet egentligen någon roll kan man undra, plast som plast kan man tycka? Men ja, att kunna klura ut material hjälper till att dels åldersbestämma (som en faktor), dels värde. Tittar man på samlarmarknaden worldwide så är priserna väldigt olika beroende på just ålder och material. Och även om man varken ska köpa eller sälja ute i världen ger det i alla fall en bra indikator på vad man ska vara beredd att betala – eller inte betala!

Nedan har jag försökt mig på ett göra en kort sammanställning över ett antal material, där de tre vanligaste är celluloid, bakelit och lucite. Jag har skrivit om sätt att testa de olika materialen här;

Testa plast i smycken, del 1 bakelit

Testa plast i smycken del 2, celluloid

Testa plast i smycken del 3, lucite

Tack vare Karima Perrys Plasticfantastic, har jag hittat en väldigt bra sammanställning. Enkelt uttryckt kan man dela in äldre plastsmycken material i tre huvudområden;

2016-10-15-13-40-06

Den allra tidigaste plasten man gjorde smycken av var celluloid och den kom redan i slutet på 1800-talet. Oftast var det som imitation av sköldpadd, elfenben, korall och bärnsten och liknande. Generellt kan man säga att ”plastsmycken” från 1900-1930 är tillverkade av celluloid. Celluloid är oftast tunt, ljust och lite skört, dessutom känsligt för värme (kan även vara rätt brandfarligt). Som material kan det böjas, snurras och gjutas. Om man snabbt stoppar ner smycket i hett vatten luktar det kamfer. Ömtåligt.

Nästa utveckling av plastmaterial som används i smycken är bakelit. Bakelit har blivit ett samlingsnamn för ett antal liknande plastmaterial, från början var bakelit ett varumärke för ett material som uppfanns 1907. Dock började den inte användas till smycken förrän 20/30-talet. Bakelitens karaktäristika är att när den väl blivit upphettad och formad kan den aldrig smältas och formas igen. Den kan bli laminerad, andra färger kan läggas i och den kan färgas/tonas i stort sett i vilken färg som helst. Bakelitens färg kan dock ändras av ålder. Bakelit kan vara allt från helt genomskinlig till helt tät och i stort sett alla varianter däremellan. Bakelit är tyngre än sina sentida varianter och har en väldigt distinkt klang jämfört med senare plaster. Bakelit får patina över tid, färgen djupnar (vitt blir tex cremefärgat) får en viss ytbeläggning och skrapmärken och liknande. Om man stoppar ner smycket i hett vatten kan bakeliten ha (ibland, dock inte alltid) en distinkt doft av karbolsyra eller formaldehyd (hur något av det egentligen luktar…). Även bakelit är ömtåligt.

I slutet på 30-talet kom sedan ett material som går under namnet lucite som uppfanns av du Pont 1937 och började användas i smycken runt 1940. Lucite påminner på många sätt om bakeliten men betydligt billigare att producera. Populärast var lucite under perioden 1940-1960 men användes även senare. Lucite luktar inte om man stoppar ner det i hett vatten.

Finns mängder av varianter av dessa tre ”huvudområden” men för att inte bli för teknisk så håller jag mig till de här tre i stort sett alla mina texter, även på samlarmarknaden är det i första hand dessa som används.

2016-02-16 13.15.37

Här kommer ytterligare några varianter som man ibland stöter på, finns fler, men även om det är tre huvudområden som de flesta håller sig till kan det ändå vara bra att ha ett hum om dessa också;

Ebonit som är en sorts plast tillverkad av hårdvulkaniserat gummi genom tillsats av schellack. Det är en av de första plastsorterna som tillverkades, och fick sitt namn av att den genom sin hårdhet liknar ebenholts, på engelska ebony.

Ebonit framställdes första gången av T. Hancock 1840, och blev under 1800-talet populärt i bijouterier, fotografietuier och andra prydnadföremål. Det blev även flitigt använt i kirurgiska instrument, i knappar, linjaler, reservoarpennor med mera. När celluloid kom försvann i stort sett användningen till smycken. Man kan hitta sorgesmycken runt sekelskiftet men sedan är materialet i stort sett helt borta från smycken.

Nu för tiden är ebonit ett av de två dominerande materialen för tillverkning av skaft till rökpipor. Klorblekt ebonit, med iblandad vit fyllnadsmassa kallades Eburit, och har använts som ersättning för elfenben vid biljardbollstillverkning.

När jag är ute och letar information, bilder och kunskap om olika typer av äldre plastsmycken har jag stött på namnet  Galalith, ett material som på bild lätt kan förväxlas med bakelit. Men – de har absolut ingenting med varandra att göra rent kemiskt, se nedan.

Texten om Galalith har jag hämtat och översatt från den utmärkta bloggen Ruby Lane har (Ruby Lane säljer vintagesmycken), om du vill hittar du originaltexten här; rubylaneblog. Har tyvärr inte hittat någon svensk information, om det betyder att materialet inte funnits här eller om det funnits men heter något annat återstår att leta efter.

Galalith är namnet på en plast som utvecklades i Tyskland i slutet på 1800-talet. Galalith är gjort av casein,  ett mjölkprotein, och har också gett namnet. Grekiska för mjölk ”gala” och för sten ”logos”, alltså egentligen mjölksten! Galalith startade som ett misslyckat försök att göra ett plastmaterial för att kunna ersätta svarta tavlan i klassrummet.

Tidigt på 1900-talet började framstående tyska och franska juvelmakare/smyckedesigner, som Coco Chanel och Jakob Bengel,galalith_2_jakob_bengel

använda materialet till smyckestillverkning på 1920 och 1930-talet. Mjölken var ransonerad under andra världskriget som gjorde att produktionen minskade för att sedan avstanna helt. Med införandet av nya plastsorter efter kriget återvann galalith aldrig sin forna popularitet.

bakelite_french

I takt med det ökande intresse från samlare för antik-  och vintage-smycken i plast så ökade också priserna. Det har gjort att tillverkare har använt gamla formar och liknande men använt nya plastmaterial att göra smycken som ser gamla ut men inte är det. Rätt ofta kan man se att det kallas fransk bakelit men de har ju inte alls med varandra att göra.

Det är lätt att förväxla Galalith och bakelit men eftersom det är två väldigt olika material och stort samlarområde, framför allt bakelit, med ibland ganska höga priser så skiljer proffsiga säljare på de här materialen.

Den svenska varianten på en bakelitliknande plast är Isolit som tillverkades av skånska Perstorp.

2016-11-30-10-27-53

Plast och bärnsten