Jag är allmän ”sakletare”, jag letar alltid efter äldre plastsmycken, men jag köper i stort sett inget nytt längre, bara second hand. Och eftersom jag är road även av äldre kläder, hemfaller emellanåt åt en och annan 60-talsklänning, så letar jag också äldre klänningar när jag är ute på mina loppisrundor.

Och igår hände det, på avdelningen retro/maskerad hängde en Katja of Sweden! För er som inte kan er modehistoria så var Katja of Sweden en av de stora modeikonerna under 60/70-talet. Hittar man en sådan måste den ju liksom bara köpas, och det var först när jag kom hem som jag provade den – och den passade perfekt!

Sedan gjorde jag lite efterforskningar på åldern och hittade ”min” klänning på två olika ställen, båda uppgav den som 60-tal – så himla roligt, gjorde hela min dag.

Men inte nog med det, igår såg jag en efterlysning på FB från Nordiska museet efter kläder och minnen från NK’s Franska damskrädderi eftersom de ska skriva en bok. Tänkte inte så mycket på det då men idag på morgonen började jag fundera, har inte jag en sådan i garderoben bland mina ”retro/vintage-klänningar”? Jag dök in i garderoben och tog ut min lilla svarta (som jag tyvärr inte går i just nu sorgligt nog) och visst var den från Franska damskrädderiet!

De ska ha insamling och fotografering i Stockholm och Göteborg men eftersom jag inte bor på någondera stället och dessutom inte rent fysiskt klarar att åka dit så mejlade jag lite bilder till dem. Då lärde jag mig att vända på etiketten, där står vem den är sydd åt och när, så himla roligt. Det visade sig att min fina klänning var sydd åt en fru A Wicander (släkt till skådisen kanske?!) 1956. Och det visade sig att de var intresserade av att titta på min klänning. Så nu får jag skicka iväg en god vän att visa upp den.

Känner mig som värsta specialisten på retro/vintage-mode, som naturligtvis inte är sant, men lite kul att få känna sig som det en dag eller två!