Ibland får man faktiskt frångå sina principer…

Bestämde mig för rätt länge sedan att hålla samlingen till smycken, inte hårklämmor, kammar eller puderdosor och sånt som kan räknas som ”kring”. Går att dra det hur långt som helst, samlingen är stor nog ändå! Jag har dock behållt det jag tycker är väldigt fint eller någon särskild dyrgrip, resten har jag successivt sålt av.

Har två väskor sedan tidigare men de har ”bara” plasthandtag/båge och så två lösa utan tillhörande väska. Lite olika tider på de båda väskorna, den lilla med det vackra fodret skulle jag tippa är 40-tal, den större skinnväskan tror jag är 50/60-tal. Men jag är absolut ingen expert väskor, har behållit dem eftersom jag tycker de är fina!

Så – när jag hittade den här väskan i plast (lucite) med stenar kunde jag bara inte låta bli… Har faktiskt aldrig sett dem i Sverige förut, bara på bild från USA. Det är ju fullt möjligt att denna också är amerikansk men jag vet tyvärr inget om ursprung. De är från 40/50-talet och bars som aftonväskor. Eftersom den är genomskinlig funderar jag på om den inte någon gång i sin levnad haft foder? Men när jag tittar runt på bilder på andra liknande väskor hittar jag inte en enda med foder så antingen plockas de bort i alla väskor, eller mer troligt, aldrig haft något från början. Men lite märkligt är det allt, ser ju genast lite annorlunda ut med diverse innehåll.

Men även om den inte precis är gjord för att bära omkring mängder med ägodelar i så hade väl ändå dåtidens damer näsduk, puderdosa, läppstift, spegel och, eftersom väldigt många rökte på den här tiden, kanske ett paket cigaretter och en fin tändare? Eller förväntades man bli bjuden på cigaretter kanske? Men puderdosa och läppstift måste väl ändå ingå i alla tjusigare damers handväska?

Den har varit ute på galej, en spricka på baksidan och lite skavmärken här och där men jag tycker inte det gör något – någon har förhoppningsvis haft roligt!

Beresta smycken…

Sitter och plockar med den senaste ”leveransen” från England och kan inte låta bli att skratta. Hon brukar vara gullig och skicka med några gåvor och denna gång lyckades hon pricka in kompisar till smycken jag redan har. Tänker att det kanske inte är så märkligt, håller man på tillräckligt länge och har stor samling så ökar chansen tänker jag.

Det som är roligast är att de kommer från helt olika håll. Detta set i celluloid från 50/50-talet är hopsamlat över rätt lång tid. Örhängen kom först, de låg i ett parti jag ropade in på e’Bay (medan det fortfarande gick att köpa från USA, nu är frakten svindyr) i början av mitt samlande. Halsbandet hittade jag i en grupp på FB och säljaren var från Växjö. Halsband och örhängen är exakt lika. Armbandet fick jag idag i lådan från England, det är likadant men har inte exakt samma färg som halsband och örhängen men de bärs ju inte intill varandra så jag tycker nog ändå att de hör ihop. Ska bara fixa till armbandet, det saknar en pärla.

Ett annat matchande set i celluloid från 50/60-talet är det här lite svartvita eller vad jag nu ska kalla det. Inte samlat över lika lång tid men även här från olika håll. Först kom örhängen även här via e’Bay och USA, köpte armbandet här i Sverige, tror jag ropade in det på Tradera eller ev i någon FB-grupp, lite osäker på var jag fick tag i det. Och nu fick jag ett andra par matchande örhängen från England. De har inte 100 % samma färg, båda paren örhängen har något mer svart i sig än armbandet men tänker att det kan hänföras till tillverkningen.

Det kanske inte är så konstigt att det är otroligt svårt att hitta ursprung och formgivare för de flesta plastsmycken som vi ”vanliga” bar, inte de smycken som var dyra och fina redan på sin tid. Producerades antagligen i större upplagor, i alla fall när vi är framme vid plastens underbara tid på 50/60-talet, och spreds uppenbarligen över världen. Jag var väldigt inne på att just hitta tillverkare och formgivare när jag började samla men gav upp redan innan jag börjat…

Lite blandat till samlingen

Visserligen försöker jag rensa i samlingen men när det dyker upp fina/bra smycken som passar in i samlingen måste de ju köpas…. Även om (som tur är för ekonomin kanske?!) blir det allt svårare och dyrare att hitta bra äldre plastsmycken. Kanske är jag lite medskyldig själv som fått upp människors ögon för dem?

Prisbilden är dock rätt märklig, många tittar på eBay och Etsy och ser en prisbild som inte på något sätt stämmer med prisbilden i Sverige – särskilt på e’Bay finns det dessutom många som tar enorma priser för felaktiga smycken, felaktiga på de sättet att de är inte i de material de påstår och inte så gamla som utlovas heller. Jag skulle vilja påstå att du måste vara rätt kunnig för att handla på e’Bay om du inte ska bli lurad. Själv blev jag lurad massor med gånger i början, handlar i princip aldrig där längre.

Samtidigt finns det också det fenomen som jag blir galen på och har skrivit om flera gånger, så fort det är något i äldre plast så tror alla (eller vill tro) att det är bakelit. Dels beroende på okunnighet, dels på just prisbilden man ser utomlands. Frågar man om hur de vet att det är bakelit får man de mest kreativa svar. Det bästa hittills var ett halsband som såldes som naturlig bakelit, när jag frågade vad det var fick jag till svar att det var naturlig. Undrar om den säljaren trodde bakelit var ett naturmaterial?å som bärnsten, jade eller andra stenar?!

Visst finns det fortfarande fina smycken att hitta men tyvärr börjar det bli som på e’Bay, du måste veta rätt mycket själv för att inte bli lurad, det är en rätt trist utveckling. I min värld handlar det inte om att du hela tiden måste göra det stora klippet, jag kan tänka mig att betala för bra äldre smycken. Det jag INTE kan tänka mig är att betala dyrt för smycken som inte är vad de påstås vara… Det finns också mycket billig, nyare plast där ute som jag inte vill ha!

Två armband/armringar i celluloid. Den vänstra, från 20-talet, såldes som intarsia och jag var vansinnigt nyfiken innan jag fick hem den för att se om jag hade rätt – och det hade jag. Den är normalstor vilket gör att jag misstänker att den ska vara för överarm (många var ju så små förr…). Den högra är ”bara” ytterligare en från 30/40-talet, denna med blommor av olika slag och ett elefanthuvud. Har en uppsättning av de här men det häftiga med dem är att det är verkligen sällan jag hittar en som är likadan som någon av dem jag redan har, de finns i så otroligt många varianter.

Två brosch-clips, båda från 30/40-tal. Den brunröda med en underbar glans är i bakelit. Den dubbla med pärlor emellan är av en typ jag aldrig sett förut, par kom de ju oftast i men inte att de sitter ihop så här. Osäker på själva materialet, plast är det men kanske celluloid.

Så några av de där i lucite som är skurna och målade från baksidan, 40-tal. Tycker de är så fina och puderdosan är lite ”off topic” men jag kunde inte motstå den, visst är den fin?

20200530_080100

Lite djur i celluloid är aldrig fel, älskar särskilt de roliga hundarna på motorcykel. Den bruna hunden har rörligt huvud. 40/50-tal.

20200530_080241

Lite celluloid till… Alla tre broscher, 20/30/40-tal. ”Fjädern” är äldst, en del mörknade stenar (är det ibland på äldre smycken, limmet?!) men komplett och fin.

 

Lycka kan också vara…

… att hämta ett parti tidningar (Husmodern mest) från 50-talet på Auktionskammaren. Håller på att gå igenom några av dem och fotar smycken och sparar för att ha i något slags ”kartotek” för att lära mig mer. Men det är också otroligt roligt bara att bläddra, titta på gamla annonser, läsa husmorstips och mode. Många timmars kul!

20200108_17030020200108_17232720200108_17411920200108_18075420200108_19024420200108_190431

 

Så blev det jul igen…

Varit och hämtat det senaste paketet från min engelska kontakt Naomi, lika roligt varje gång! Känns som en liten julafton att packa upp alla fina smycken som är väl inslagna i massor med bubbelplast. Många äldre plastsmycken är ju väldigt sköra.

Fint armband i celluloid och blå stenar, några stenar ersatta men i väldigt fint skick eftersom det är från 20/30-tal! Två halsband som också är i celluloid men av senare datum, nu är vi framme vid 40/50-tal.

Ett helt parti med örhängen med skruv, alla i celluloid och från 30/40-tal.

20200106_102920

En litet dyrare halsband, hänge i bakelit och kedja i celluloid från 30-talet.

Tre smycken i lucite, broscherna sk ”reversed carved”, dvs skurna och målade från baksidan. Broscherna 40-tal, armbandet är nog mer 50/60-tal.

Och så till sist, charmig elefantbrosch i bakelit, art deco, i behov av viss lagning (ett av läderbanden har släppt). En glittrig, tidig brosch i celluloid från 20/30-tal – tänk en ”flapper-girl”. Så till slut en sk spagetti-brosch, ser ju faktiskt ut som den är gjord av spagetti, i celluloid. Den är också relativt tidig, 20/30-tal.

Veckans fynd

Blir mycket julförberedelser och annar just nu men några smycken har jag hittat de senaste veckorna, framför allt har jag gjort ett fynd framför alla andra;

20191221_134609.jpg

Hittade detta underbara halsband på Tradera, ibland lönar det sig att leta… Halsbandet är i celluloid och från 20/30-talet med typisk ”kedja” till. Med tanke på att celluloid från den här tiden är väldigt skört så är skicket helt otroligt – nästan som nytt! Däremot var det mer tur än skicklighet att det överlevde posthanteringen, visserligen var det skickat i en bubbelpåse men inget hårt runt om, suck. Ibland är det väldigt svårt att få folk att förstå att den här typen av smycken kräver ”silkesvantar”.

På Erikshjälpen hittade jag det vita halsbandet i termoplast som är från 50/60-talet. Broschen i celluloid från 40-talet och örhängen från 50/60-talet hittade jag på Tradera.

Jag har skrivit om det förut men det har blivit väldigt mycket svårare att hitta fina äldre plastsmycken, och de man hittar är dyra. Men är man idog så finns det fortfarande fynd att göra!

Alltid lär man sig något nytt!

Att vara samlare inom ett område där kunskapen generellt sett är låg, särskilt i Sverige, så får man bli som en detektiv eller kanske som en forskare… Jag är ständigt på jakt efter att pussla ihop nya kunskaper och ibland kullkastar något nytt en del av det man lärt sig förut!

Det hände mig nu, ropade in ovanstående brosch på Tradera och lärde mig att den ska vara tillverkad i Malmö i någon slags ”plastfabrik”. Det var den första lärdomen, tydligen har det under 40/50-talet funnits någon form av tillverkning av plastsmycken i Malmö vilket ju är superspännande, det är första gången jag fått en riktig ingång till svensk tillverkning av plastsmycken! Denna tillverkning måste ju kunna gå att leta vidare efter.

hänge isolit

Jag vet att det tillverkades smycken vid sidan av Perstorp med deras Isolit (samma typ av plast som bakelit) och silver, en dotter i familjen, Titti Wendt, startade Silversmedjan 1935 som ett dotterbolag till Perstorp, men det har jag förstått som att det var en liten och i ”hantverksmässig” skala. Har bara en enda gång sett ett smycke därifrån (som jag tyvärr inte lyckades köpa…). Men den här tillverkningen i Malmö låter som något större, någon form av fabrik.

Den andra lärdomen var att denna brosch, som jag nu vet är svensk, har ett trombonlås. Jag har trott att det framför allt var i Frankrike som dessa lås användes, ev en del i mellaneuropa, men nu vet jag att de även användes i Sverige.

Såna här tillfällen måste kännas som när en forskare gör en upptäckt som för dem vidare – häftigt!

 

Plötsligt händer det…

Jag är allmän ”sakletare”, jag letar alltid efter äldre plastsmycken, men jag köper i stort sett inget nytt längre, bara second hand. Och eftersom jag är road även av äldre kläder, hemfaller emellanåt åt en och annan 60-talsklänning, så letar jag också äldre klänningar när jag är ute på mina loppisrundor.

Och igår hände det, på avdelningen retro/maskerad hängde en Katja of Sweden! För er som inte kan er modehistoria så var Katja of Sweden en av de stora modeikonerna under 60/70-talet. Hittar man en sådan måste den ju liksom bara köpas, och det var först när jag kom hem som jag provade den – och den passade perfekt!

Sedan gjorde jag lite efterforskningar på åldern och hittade ”min” klänning på två olika ställen, båda uppgav den som 60-tal – så himla roligt, gjorde hela min dag.

Men inte nog med det, igår såg jag en efterlysning på FB från Nordiska museet efter kläder och minnen från NK’s Franska damskrädderi eftersom de ska skriva en bok. Tänkte inte så mycket på det då men idag på morgonen började jag fundera, har inte jag en sådan i garderoben bland mina ”retro/vintage-klänningar”? Jag dök in i garderoben och tog ut min lilla svarta (som jag tyvärr inte går i just nu sorgligt nog) och visst var den från Franska damskrädderiet!

De ska ha insamling och fotografering i Stockholm och Göteborg men eftersom jag inte bor på någondera stället och dessutom inte rent fysiskt klarar att åka dit så mejlade jag lite bilder till dem. Då lärde jag mig att vända på etiketten, där står vem den är sydd åt och när, så himla roligt. Det visade sig att min fina klänning var sydd åt en fru A Wicander (släkt till skådisen kanske?!) 1956. Och det visade sig att de var intresserade av att titta på min klänning. Så nu får jag skicka iväg en god vän att visa upp den.

20191004_105928

Känner mig som värsta specialisten på retro/vintage-mode, som naturligtvis inte är sant, men lite kul att få känna sig som det en dag eller två!

 

 

Lite nytt till samlingen

Efter att i nästan två veckor brottats med en elak flunsa så är jag på benen igen. Bestämt mig för att ligga lite lågt (igen…) med nyinköpen under tiden jag går igenom samlingen och samtidigt skriver om bloggen. Ligga lite lågt i så motto att bara investera i sådant som är väldigt speciellt eller på annat sätt kompletterar samlingen.

Dessutom behöver jag komma igång med mina egna smycken nu när det börjar bli mer höst (och julmarknaden kommer alltid snabbare än jag tror!). Sålde rätt mycket förra julmarknaden och resten av vintern ägnade jag mig åt att göra om hemmet och göra ett ordentligt hobbyrum så under den tiden var allting nerpackat – och sen kom sommaren. Så nu finns det för ovanlighetens skull inga mängder med redan gjorda smycken att ”plocka av”. Det enda jag fått ur mig hittills är en ny ring.

Men lite nytt till samlingen har det trots allt blivit;

Tre par svartvita örhängen från 60-talet, de två, som är likadana bara skiftade, har jag matchande halsband och paret med ”blixt” kunde jag bara inte motstå!

Fyra broscher, en fyrkantig spännande art deco-brosch som jag nog ska forska lite mer kring, en brosch i celluloid (30-tal) som egentligen är en ”hat flash” som var så billig att jag inte kunde låta bli. En sorgebrosch till den delen av samlingen och så ett hundhuvud i celluloid från 40-talet, hundar har jag alltid svårt att motstå, särskilt om det när ”skägghundar” eftersom jag är matte till en mycket älskad dvärgschnauzer.

Ett typiskt 50-talsarmband i termoplast (en typ av lucite kan man säga) från Coro. Och så till sist, ett sånt där armband som antingen kan vara mer eller mindre sprillans nytt eller väldigt gammalt… kräver med andra ord lite detektivarbete  –  och det gillar jag ju!

Den första kärleken

När man samlar, vad det än är, har man en tendens att bli mer och mer kräsen i sitt samlande. När jag började samla hade jag tex aldrig hört talas om Jakob Bengel (vilket de flesta trots allt inte har) och visste väldigt lite om hur gammal plast i smycken var och vilka fina riktigt gamla plastsmycken det fanns. Och som det blir så här jag en tendens att numera leta efter och köpa den sortens smycken.

Men nu ropade jag in lite plastsmycken från en annan samlare (tack Susanne), typiska 50/60-talare och kände att jag nästan glömt bort min första kärlek, nämligen plastsmycken från 50/60-talet. Minns att min fina mamma hade halsband i fina färger och clips-örhängen i form av blommor – allt i plast. Jag tyckte det var så mysigt att sitta framför min mammas sminkbord (ja, man hade såna på 60-talet!) lukta på parfymer och krämer och prova hennes clips-örhängen som hon också förvarade där. Då var jag 6-7 år och den kärleken finns kvar, tycker fortfarande att en viss typ av klänning som kallades Jackie Kennedy-klänning (som man ofta sydde själv, gärna i Crimplene) och matchande halsband och clips är väldigt fint!