Fortsättning på klänningen från NK

Nordiska museet efterlyste klänningar och minnen från Franska damskrädderiet på NK och jag ”hade” en klänning som de tyckte jag skulle visa upp. Denna efterlysning gällde en bok Nordiska museet ska göra.

De hade några tillfällen i Göteborg och Stockholm men eftersom jag inte bor i varken det ena eller det andra skickade jag iväg den med bästa kompisen till Stockholm. Jag hade förstått det så att klänningen skulle visas upp, fotograferas och noteras ner det man ev visste om klänningen. Men när kompisen kom dit ville de behålla klänningen till utställningen som uppenbarligen också ska ske.

Blev lite paff måste jag erkänna, det är klart att om jag tänkt efter lite så ska så klart Nordiska museet ha en utställning samtidigt som de släpper en bok, det var bara helt oväntat att de tänkte behålla den.

Det är naturligtvis otroligt kul och häftigt att jag äger något som de vill ställa ut på museet men jag hade kanske velat vara lite mer förberedd på den frågan. Hur gör man? Vad kan man förvänta när de lägger beslag på klänningen? Hur lång tid? Har fått en hel del tips från de otroligt kunniga människorna på en av vintage-sajterna på FB så jag får väl se vad som händer…

Men det ska komma ett slags kvitto på posten, väntar med spänning att läsa vad de skriver. Jag kommer tyvärr inte i den just nu så jag får väl sätta upp målet att jag ska komma i den när jag får tillbaka den!

Plötsligt händer det…

Jag är allmän ”sakletare”, jag letar alltid efter äldre plastsmycken, men jag köper i stort sett inget nytt längre, bara second hand. Och eftersom jag är road även av äldre kläder, hemfaller emellanåt åt en och annan 60-talsklänning, så letar jag också äldre klänningar när jag är ute på mina loppisrundor.

Och igår hände det, på avdelningen retro/maskerad hängde en Katja of Sweden! För er som inte kan er modehistoria så var Katja of Sweden en av de stora modeikonerna under 60/70-talet. Hittar man en sådan måste den ju liksom bara köpas, och det var först när jag kom hem som jag provade den – och den passade perfekt!

Sedan gjorde jag lite efterforskningar på åldern och hittade ”min” klänning på två olika ställen, båda uppgav den som 60-tal – så himla roligt, gjorde hela min dag.

Men inte nog med det, igår såg jag en efterlysning på FB från Nordiska museet efter kläder och minnen från NK’s Franska damskrädderi eftersom de ska skriva en bok. Tänkte inte så mycket på det då men idag på morgonen började jag fundera, har inte jag en sådan i garderoben bland mina ”retro/vintage-klänningar”? Jag dök in i garderoben och tog ut min lilla svarta (som jag tyvärr inte går i just nu sorgligt nog) och visst var den från Franska damskrädderiet!

De ska ha insamling och fotografering i Stockholm och Göteborg men eftersom jag inte bor på någondera stället och dessutom inte rent fysiskt klarar att åka dit så mejlade jag lite bilder till dem. Då lärde jag mig att vända på etiketten, där står vem den är sydd åt och när, så himla roligt. Det visade sig att min fina klänning var sydd åt en fru A Wicander (släkt till skådisen kanske?!) 1956. Och det visade sig att de var intresserade av att titta på min klänning. Så nu får jag skicka iväg en god vän att visa upp den.

20191004_105928

Känner mig som värsta specialisten på retro/vintage-mode, som naturligtvis inte är sant, men lite kul att få känna sig som det en dag eller två!

 

 

Tillskott till biblioteket

Har just nu snöat in på Art Deco-smycken och tänkte försöka lära mig lite mer. Jag har min favorit Bengel men det finns fler och rent generellt är dessa smycken så otroligt snygga – och märkligt moderna trots att de har närmare 90 år på nacken…

Fick tips om att den här boken var bra när det gäller Bengel och hans likar. Dyr som skam ny men hittade en begagnad i fint skick på Amazon.

Sen föll jag gör en bok som egentligen är mer om mode än smycken, tänkte jag kunde ha hjälp av den ändå för att se vilka smycken de bar på bilderna. Tyvärr var det inte mycket smycken och den rör sig åldersmässigt lite utanför min ”tids-zon” men otroligt rolig ändå. Här handlar det om vardagsmode, inte det tjusiga modet, och det gör ju igenkänningsfaktorn skyhög! För mig speciellt, det här är mina årtionden, uppväxt och ungdom – urkul.

Även denna köpt begagnad, finns inte kvar i utgivning längre.

Smycken, ålder och stilar

Det är inte alltid bara material som kan vara knepigt i smycken, ålder likaså. Många typer av smycken har sett mer eller mindre likadana ut länge, många stilar kommer igen och hur ska man veta? 

Har skrivit om detta förut men några saker man kan tänka på finns det. Ingen av dem bombsäker, man kan ju aldrig veta till 100 %, men sammantaget kan de ge en indikation i alla fall. Till det kommer känslan, ju fler smycken du hanterar desto mer sitter det i händerna – du känner oftast att detta är ett äldre smycke när du håller i det.

1. Stilen på smycket. Smycken är som med vilket mode som helst, olika smycken har varit populära vid olika tider. Vissa smycken har sett mer eller mindre likadana ut (stela armband), vissa har varit mycket poppis för att sedan helt försvinna (clipsbroscher) och en del är moderna en period, helt ute en period för att sedan dyka upp igen. Lär dig, i alla fall hjälpligt, hur modet sett ut över tid. Även hur klädmodet sett ut kan vara till hjälp.

 

2. Material. Om man lär sig att känna igen ett antal material kan det säga rätt mycket, material är väl det som ändrat sig mest under årens gång, inte bara plast utan gäller även metaller, hur stenar är slipade osv.

 

3. Smyckedetaljer som lås, clips etc kan också säga en del om ålder även om en del av dem sett likadana ut väldigt länge. Typen av metall i detaljerna kan ibland ge en indikation på ålder även om själva delen sett likadan ut över tid. När det gäller lås ska man ha i åtanke att om smycket är gammalt kan det vara utbytt, halsbandslås tillhör nog det mest utbytta.

4. Hantera och läs på! Man ska inte underskatta ögat och handens känsla. Det är ju ingen exakt vetenskap vi sysslar med, vi som gillar äldre smycken, mycket handlar om att man känner att smycket är äldre när man hanterar det. Ju fler smycken man håller i sin hand och försöker klura ut ålder på, desto duktigare blir man.

Symaskin igång

Känner mig väldigt nöjd över att jag är uppvuxen under en tid och i en familj där jag fick lära mig att sy. Mitt textila arv och intresse har alltid varit stort, mer eller mindre under perioder beroende på arbetsbelastning  och annat.

Dels har detta intresse visat sig i att jag alltid gillat textilier generellt, gardiner, dukar, mattor och det gamla ”kvinnoarv” som vävda och broderade textilier utgör, dels att jag själv alltid har stickat, virkat, broderat och sytt. Jag har aldrig lyckats omfamna trender med att inte ha gardiner, mattor eller dukar, har alltid tyckt att ett såna hem varit kala och kalla.

Numera fyller jag också på mitt linneskåp (så klart har jag ett sådant!) med fina handbroderade äldre dukar när jag hittar, ett sorgligt underskattat hantverk. Brukar säga att jag stödköper, jag behöver dem egentligen inte, har redan en hel del arvegods från både farmor och mormor som båda broderade, utan för att jag tycker det är så synd att det inte värderas högre.

Att kunna sy (och att äga en symaskin) är också idag i tider av återbruk, och inte bara slänga så fort något går sönder eller inte riktigt passar, en tillgång. Kunna laga och sy om är också en konst som varit sorgligt undervärderad men som nu verkar gå mot en ny renässans.

Alltid känt mig lite i otakt med tiden med mina kunskaper och erfarenheter från ett liv på landet där jag växte upp med den här typen av kunskaper, plus att ta hand om/ta till vara maten, men äntligen har den här typen av kunskaper kommit till heders igen och det känns verkligen roligt.

Nu när jag fått till mitt hobbyrum kan jag dessutom ha min symaskin framme (tack Helen för att jag fick din mammas när min egna gick sönder/brann upp). Nu försöker jag komma ifatt lite med diverse ”sysaker” som legat, hängen på några handdukar, sömmar som gått upp (både för symaskinen och för hand) och några klänningar som behöver sys om för att passa. Ett jobb som känns väldigt tillfredsställande även om det inte syns.

 

Svårare och svårare

Det har definitivt blivit svårare och svårare att hitta bra, äldre plastsmycken. Det har blivit svårare att hitta äldre plastsmycken över huvud taget, vet inte riktigt vad det beror på – jag ensam har ju knappast lyckats ”tömma” Sverige på äldre plastsmycken även om samlingen är stor!

En del tror jag kan handla om vurmen för retro/vintage inom kläder och inredning, då vill man även ha tidstypiska smycken. Och många av de smycken jag samlar passar in perfekt. Alltså, vi är fler som vill ha tag på dessa smycken så istället för att skänkas eller hamna på loppisar lägger yngre beslag på mammas/mormors/farmors smycken.

Men det kan ju knappast vara hela sanningen? Har handlare fått upp ögonen för att det går att sälja så de köper upp? Eller är det så illa att generationerna som bar dessa smycken börjar ”ta slut”?

Jag tycker i alla fall att det är märkligt, när jag började för sisådär en fem år sedan hade jag alltid med mig en hel hög hem efter en loppis-runda, nu får jag vara glad om jag hittar något över huvud taget. Visst, allt eftersom jag lärt mig mer har jag naturligtvis blivit mer finsmakare och mycket finns redan i samlingen men jag hittar väldigt lite, knappt ens något att rata.

Tur att jag har min engelska ”leverantör” Naomi, så länge det nu varar med Brexit och allt… Och så får jag väl helt enkelt lära mig leva med att det blir längre och längre mellan fynden och att fynden kanske inte är några fynd längre utan jag måste vara beredd att betala mer för de smycken jag hittar. Tur att jag varit så idog medan det gick att fynda!

Börjar bli gammal?!

Jag är ju road av äldre smycken och därigenom också av äldre mode. På FB finns det grupper om det mesta, så även med vintagekläder och det är där jag inser allt tydligare varför jag samlar smycken fram till 60-talet men inte längre.

En gång när jag var tonåring på 70-talet och jag var sur på min mamma för hon inte hade sparat något klädesplagg som var modernt då och hon hade haft på sin tid (som om jag kunde ha haft det, vi har aldrig någonsin haft samma storlek och det skiljer mer än 10 cm i längd…) så sa hon ”vänta du bara tills det du redan haft en gång kommer igen så får du se att det inte är så kul”. Och vad rätt hon hade!

Klänningen ovan hittade jag till försäljning på en vintagesida på FB och inser att jag hade exakt en sådan, dock röd och lång, på min studentfest. Och det är faktiskt inte särskilt kul när man inser att det som man själv äger/har ägt numera har blivit vintage/retro!

Fram till 60-talet känns helt ok, det minns jag men det var mamma och hennes generation som hade kläder och smycken, inte jag själv. Tror att det är därför jag är väldigt svag för plastclips från 50/60-tal, tyckte som barn att mammas örhängen var så himla fina.

Men jag har väldigt svårt att gå igång på det jag själv och mina vänner haft. Det får det ju mig dessutom att känna mig vintage-gammal…