Roar mig med att fotografera

Håller på med att försöka skapa en lite heltäckande bild av mode/smyckesmode under olika epoker under främst 1900-talet fram till och med 60-tal. Nu är det inte så lätt att avgränsa, mode förändras ju inte från en dag till en annan men jag provar mig fram.

Insåg att jag faktiskt har minst en klänning från varje årtionde förutom de första. Det får jag leta efter framöver, problemet med kläder, precis som med smycken, är att ju längre bak i tiden, ju svårare att hitta. Men det är bara att leta och att vara tålmodig..,

Men – än så länge provar jag mig fram lite med hur jag ska kunna använda min egna klänningar för att visa smyckemodet. Får se om det blir som jag tänkt mig!

De här sex bilderna är 30-tal, tagna med en otroligt vacker klänning med olika smycken från tiden.

 

Räddar inte bara smycken

Det är äldre smycken, framför allt plast, som är min stora passion. Men jag är road av äldre mode över huvud taget så en och annan gång ägnar jag mig åt att återställa en klänning i dess forna glans. Jag är hyfsat sykunnig så jag tycker det är roligt att kunna använda de kunskaperna.

Hittade den här fina svarta klänningen på Kupan. Visste inte vad det var för sorts klänning men med spännande detaljer med gömda fickor såg jag hur välsydd den var, och att den var gammal, så den fick följa med hem. Den saknade ett antal knappar, en tryckknapp hade lossnat och den var i behov av en tvätt. Det hedrar Kupan att de satt två avramlade knappar på en säkerhetsnål och satt fast den på klänningen!

Tack vare bästa och trevligaste FB-gruppen (om man vill ha hjälp med äldre kläder), ”Vintagesnack Vintage info, tvättråd, märkning & massa inspiration”, så lärde jag mig att detta är en högtidsdräkt för sjuksköterskor, även kallad frack. Ålder är svårt eftersom de sett likadana ut i många år, men slutade användas under 60-talet. Jag tror att den är i det senare spannet, alltså 50/60-tal.

Nu har den fått tillbaka sina knappar, plus en ”ny”, tryck-knapp fastsydd igen, tvättad och struken – så här fin blev den!

20200205_110353

 

Lite 60/70-tals nostalgi

Mitt intresseområde sträcker sig fram till skiftet 60/70-tal sedan blir det lite för mycket av min egen tid. Visserligen var jag barn på 60-talet men på 70-talet var jag tonåring och jag har väldigt svårt att gå igång på vare sig smycken eller kläder som jag minns att jag själv hade.

Jag samlar på mig referensböcker men jag köper också äldre tidningar när jag kommer över dem. Jag letar modebilder och annonser för att både se kläder men framför allt smycken. Ska försöka göra ett litet ”referensbibliotek” med gamla annonser, modereportage och liknande. Bra sätt att skaffa sig en blick för hur smycken och mode sett ut över tid. Sen är det ju med tidningar som med smycken, ju äldre ju färre finns att hitta…

Har bläddrat igenom ett par Damernas Värld och Femina från 1970, visserligen övre gränsen för mitt intresse men modet förändras trots allt inte från en dag till en annan…

20200126_143906

Var bara tvungen att ta med en platsannons från Tempo också, så otroligt typiskt för sin tid!

Mode och smycken kring sekelskiftet

Smycken följer så klart modet och vilka smycken som varit populära när har väldigt mycket att göra med hur kläderna sett ut. Snitt, typ av tillbehör och inte minst frisyrer skapar olika förutsättningar för att bära smycken. Men även vilka material som stod till buds. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag inte är särskilt intresserad av fina, dyrbara smycken som bars av de rika utan av de smycken som de vanliga kvinnorna bär, de smycken du och jag hade burit om vi levt på den tiden.

In på 1900-talet var detta jugend-tid som gör att utformningen av smycken, särskilt då en bit in på 1900-talet, har mycket natur i olika former som förebild, blommor och blad.

Om man vill se hur modet såg ut kring sekelskiftet och det tidiga 1900-talet så kan jag rekommendera att titta på Fröken Friman, i den serien bär de både väldigt tidstypiska kläder, smycken och inte minst dessa ständiga, oftast enorma, hattar som var poppis då.

Det var knäppt högt upp i halsen och det gjorde att du bar smycken i halsen, det kunde vara band av olika slag och knutna på olika vis, det kunde vara ett bredare band du knöt bak som hade ett smycke mitt fram, en brosch oftast, eller var halsbanden relativt långa. Och du kunde bära båda samtidigt, alltså både det korta och det långa halsbandet. Även till ”galaklädsel” med urringning så bars det halsnära halsband, gärna pärlor i många, många rader.

Armband fanns men var kanske inte det allra vanligaste smycket. Hade man armband var det vanligt med två armband, ett på var arm. Ibland var det två likadana, ibland olika. Tyvärr hittar man i stort sett aldrig äldre/antika armband i par som fortfarande är tillsammans…

Eftersom alla hade långt hår som alltid var uppsatt så kunde du bära både långa och korta örhängen. Det var tiden på dagen, frisyren och hatten som bestämde det. De stora håruppsättningarna gjorde att olika former av hårsmycken/hårkammar var populära. Sen skulle du sätta på en hatt ovanpå vilket gjorde att hårnålar krävdes för att hatten skulle sitta på plats.

aa4046f49211fb0e5d35eaa7aa9df034

Vid den här tiden hade en del kvinnor hål i öronen men lite längre in på 1900-talet ansågs det att det bara var ”lätta” damer som hade hål i öronen och försvann nästan helt ur modet för ”oss vanliga” för att inte komma tillbaka förrän 60/70-tal. Örhängen för dig som inte hade hål hade skruv eller andra ”knäpp-lösningar”, clipset var inte uppfunnet än.

 

Sorgesmycken var populära vid den här tiden, precis som de rådande idealen sa, man skulle bära svart när man hade sorg och även smycken skulle vara svarta och dessutom gärna med en bild eller en hårlock från den avlidne.

Mycket smycken vid den här tiden var ju sådant som vi idag kallar äkta, guld, silver, äkta stenar av olika slag, helt enkelt för att det inte fanns särskilt mycket konstmaterial. Men den första plasten har dock kommit, celluloid hade utvecklats för att ersätta elfenben, sköldpaddsskal och andra svårtillgängliga material. Rent allmänt experimenteras det rätt friskt med nya material vid den här tiden. När det gäller metaller så är mässing ett väldigt vanligt material för att efterlikna guld, men det fanns en hel del andra typer av guldliknande legeringar, tex tombak. Silver har ju aldrig varit lika dyrbart men nysilver fanns för att göra billigare smycken. Och så klart att gjorde man kopior av slipade stenar i glas.

 

Lycka kan också vara…

… att hämta ett parti tidningar (Husmodern mest) från 50-talet på Auktionskammaren. Håller på att gå igenom några av dem och fotar smycken och sparar för att ha i något slags ”kartotek” för att lära mig mer. Men det är också otroligt roligt bara att bläddra, titta på gamla annonser, läsa husmorstips och mode. Många timmars kul!

20200108_17030020200108_17232720200108_17411920200108_18075420200108_19024420200108_190431

 

Fortsättning på klänningen från NK

Nordiska museet efterlyste klänningar och minnen från Franska damskrädderiet på NK och jag ”hade” en klänning som de tyckte jag skulle visa upp. Denna efterlysning gällde en bok Nordiska museet ska göra.

De hade några tillfällen i Göteborg och Stockholm men eftersom jag inte bor i varken det ena eller det andra skickade jag iväg den med bästa kompisen till Stockholm. Jag hade förstått det så att klänningen skulle visas upp, fotograferas och noteras ner det man ev visste om klänningen. Men när kompisen kom dit ville de behålla klänningen till utställningen som uppenbarligen också ska ske.

Blev lite paff måste jag erkänna, det är klart att om jag tänkt efter lite så ska så klart Nordiska museet ha en utställning samtidigt som de släpper en bok, det var bara helt oväntat att de tänkte behålla den.

Det är naturligtvis otroligt kul och häftigt att jag äger något som de vill ställa ut på museet men jag hade kanske velat vara lite mer förberedd på den frågan. Hur gör man? Vad kan man förvänta när de lägger beslag på klänningen? Hur lång tid? Har fått en hel del tips från de otroligt kunniga människorna på en av vintage-sajterna på FB så jag får väl se vad som händer…

Men det ska komma ett slags kvitto på posten, väntar med spänning att läsa vad de skriver. Jag kommer tyvärr inte i den just nu så jag får väl sätta upp målet att jag ska komma i den när jag får tillbaka den!

Plötsligt händer det…

Jag är allmän ”sakletare”, jag letar alltid efter äldre plastsmycken, men jag köper i stort sett inget nytt längre, bara second hand. Och eftersom jag är road även av äldre kläder, hemfaller emellanåt åt en och annan 60-talsklänning, så letar jag också äldre klänningar när jag är ute på mina loppisrundor.

Och igår hände det, på avdelningen retro/maskerad hängde en Katja of Sweden! För er som inte kan er modehistoria så var Katja of Sweden en av de stora modeikonerna under 60/70-talet. Hittar man en sådan måste den ju liksom bara köpas, och det var först när jag kom hem som jag provade den – och den passade perfekt!

Sedan gjorde jag lite efterforskningar på åldern och hittade ”min” klänning på två olika ställen, båda uppgav den som 60-tal – så himla roligt, gjorde hela min dag.

Men inte nog med det, igår såg jag en efterlysning på FB från Nordiska museet efter kläder och minnen från NK’s Franska damskrädderi eftersom de ska skriva en bok. Tänkte inte så mycket på det då men idag på morgonen började jag fundera, har inte jag en sådan i garderoben bland mina ”retro/vintage-klänningar”? Jag dök in i garderoben och tog ut min lilla svarta (som jag tyvärr inte går i just nu sorgligt nog) och visst var den från Franska damskrädderiet!

De ska ha insamling och fotografering i Stockholm och Göteborg men eftersom jag inte bor på någondera stället och dessutom inte rent fysiskt klarar att åka dit så mejlade jag lite bilder till dem. Då lärde jag mig att vända på etiketten, där står vem den är sydd åt och när, så himla roligt. Det visade sig att min fina klänning var sydd åt en fru A Wicander (släkt till skådisen kanske?!) 1956. Och det visade sig att de var intresserade av att titta på min klänning. Så nu får jag skicka iväg en god vän att visa upp den.

20191004_105928

Känner mig som värsta specialisten på retro/vintage-mode, som naturligtvis inte är sant, men lite kul att få känna sig som det en dag eller två!

 

 

Tillskott till biblioteket

Har just nu snöat in på Art Deco-smycken och tänkte försöka lära mig lite mer. Jag har min favorit Bengel men det finns fler och rent generellt är dessa smycken så otroligt snygga – och märkligt moderna trots att de har närmare 90 år på nacken…

Fick tips om att den här boken var bra när det gäller Bengel och hans likar. Dyr som skam ny men hittade en begagnad i fint skick på Amazon.

Sen föll jag gör en bok som egentligen är mer om mode än smycken, tänkte jag kunde ha hjälp av den ändå för att se vilka smycken de bar på bilderna. Tyvärr var det inte mycket smycken och den rör sig åldersmässigt lite utanför min ”tids-zon” men otroligt rolig ändå. Här handlar det om vardagsmode, inte det tjusiga modet, och det gör ju igenkänningsfaktorn skyhög! För mig speciellt, det här är mina årtionden, uppväxt och ungdom – urkul.

Även denna köpt begagnad, finns inte kvar i utgivning längre.

Smycken, ålder och stilar

Det är inte alltid bara material som kan vara knepigt i smycken, ålder likaså. Många typer av smycken har sett mer eller mindre likadana ut länge, många stilar kommer igen och hur ska man veta? 

Har skrivit om detta förut men några saker man kan tänka på finns det. Ingen av dem bombsäker, man kan ju aldrig veta till 100 %, men sammantaget kan de ge en indikation i alla fall. Till det kommer känslan, ju fler smycken du hanterar desto mer sitter det i händerna – du känner oftast att detta är ett äldre smycke när du håller i det.

1. Stilen på smycket. Smycken är som med vilket mode som helst, olika smycken har varit populära vid olika tider. Vissa smycken har sett mer eller mindre likadana ut (stela armband), vissa har varit mycket poppis för att sedan helt försvinna (clipsbroscher) och en del är moderna en period, helt ute en period för att sedan dyka upp igen. Lär dig, i alla fall hjälpligt, hur modet sett ut över tid. Även hur klädmodet sett ut kan vara till hjälp.

 

2. Material. Om man lär sig att känna igen ett antal material kan det säga rätt mycket, material är väl det som ändrat sig mest under årens gång, inte bara plast utan gäller även metaller, hur stenar är slipade osv.

 

3. Smyckedetaljer som lås, clips etc kan också säga en del om ålder även om en del av dem sett likadana ut väldigt länge. Typen av metall i detaljerna kan ibland ge en indikation på ålder även om själva delen sett likadan ut över tid. När det gäller lås ska man ha i åtanke att om smycket är gammalt kan det vara utbytt, halsbandslås tillhör nog det mest utbytta.

4. Hantera och läs på! Man ska inte underskatta ögat och handens känsla. Det är ju ingen exakt vetenskap vi sysslar med, vi som gillar äldre smycken, mycket handlar om att man känner att smycket är äldre när man hanterar det. Ju fler smycken man håller i sin hand och försöker klura ut ålder på, desto duktigare blir man.

Symaskin igång

Känner mig väldigt nöjd över att jag är uppvuxen under en tid och i en familj där jag fick lära mig att sy. Mitt textila arv och intresse har alltid varit stort, mer eller mindre under perioder beroende på arbetsbelastning  och annat.

Dels har detta intresse visat sig i att jag alltid gillat textilier generellt, gardiner, dukar, mattor och det gamla ”kvinnoarv” som vävda och broderade textilier utgör, dels att jag själv alltid har stickat, virkat, broderat och sytt. Jag har aldrig lyckats omfamna trender med att inte ha gardiner, mattor eller dukar, har alltid tyckt att ett såna hem varit kala och kalla.

Numera fyller jag också på mitt linneskåp (så klart har jag ett sådant!) med fina handbroderade äldre dukar när jag hittar, ett sorgligt underskattat hantverk. Brukar säga att jag stödköper, jag behöver dem egentligen inte, har redan en hel del arvegods från både farmor och mormor som båda broderade, utan för att jag tycker det är så synd att det inte värderas högre.

Att kunna sy (och att äga en symaskin) är också idag i tider av återbruk, och inte bara slänga så fort något går sönder eller inte riktigt passar, en tillgång. Kunna laga och sy om är också en konst som varit sorgligt undervärderad men som nu verkar gå mot en ny renässans.

Alltid känt mig lite i otakt med tiden med mina kunskaper och erfarenheter från ett liv på landet där jag växte upp med den här typen av kunskaper, plus att ta hand om/ta till vara maten, men äntligen har den här typen av kunskaper kommit till heders igen och det känns verkligen roligt.

Nu när jag fått till mitt hobbyrum kan jag dessutom ha min symaskin framme (tack Helen för att jag fick din mammas när min egna gick sönder/brann upp). Nu försöker jag komma ifatt lite med diverse ”sysaker” som legat, hängen på några handdukar, sömmar som gått upp (både för symaskinen och för hand) och några klänningar som behöver sys om för att passa. Ett jobb som känns väldigt tillfredsställande även om det inte syns.