Längtar så…

Blir tyvärr rätt lite pysslande med min samling för tillfället, varken skrivandet på boken eller katalogisering. Lite nytt har jag hittat enligt nedan men resten av samlingen är ”gömd” bakom möbler och saker som jag varit tvungen att flytta från två andra rum på grund av en tråkig vattenskada och dessutom lite andra avloppsproblem…

Och eftersom det står grejer överallt har jag heller inte ro att skapa nya smycken så det känns rätt trist. Längtar förtvivlat till när allt kring vattenskada och avlopp är fixat och jag ”får tillbaka” mitt hus (och mitt liv känns det som!) igen. Inte nog med två pandemi-år utan också snart ett år med hantverkare som går ut och in och allting i en enda röra, suck. Kan suga musten ur vem som helst men för mig, med lite andra utmaningar, gör att jag alldeles tappar styrfart. Men snart är det förhoppningsvis klart och det är sommar, även om inte den i år heller har mer än styrfart, då får jag upp farten in!

Fina halsband i plast kan man väl aldrig få för många? Särskilt inte härliga ”50/60-talare” i fina färger.

En siluett-brosch i celluloid och guldfärgad metall från 20/30-tal och två par örhängen från 60-talet helt i nyskick.

Och till sist två som kräver lite mer undersökning. Halsbandet skulle kunna vara 60-tal men också nyare, jag tror på 60-tal helt pga av lås och hur plasten ”känns” men kräver lite mer koll. Setet med hänge och örhängen såldes som bärnsten men jag är tveksam, tror mer på någon typ av plast. Men jag ska försöka använda det jag just lärt mig, bärnsten är ”elektriskt”. Ta en pappersnäsduk eller liknande och riv av en liten bit, gno smycket mot dina byxor eller något annat så du skapar statisk elektricitet och fastnar sen den lilla biten av pappersnäsduken är det bärnsten, annars plast. Jag såg detta tips på hur man testar bärnsten på Antiques Road trip på BBC men inte provat det än.

Mina egna återbrukade smycken

Pandemin och allt runtomkring la fullständigt en våt filt över lusten till eget mitt skapande. När sen Svenska Kraftnät vill ta mitt älskade sommarhus från mig, har fått en vattenskada i källaren och har ögonproblem så är det näst intill omöjligt att uppbåda någon kreativitet alls…

Men eftersom jag blivit tillfrågad om jag kan/vill sälja i Södratorps kvarn i sommar kände jag mig lite ”tvungen” att ta fram och gå igenom det jag skapat som fanns i gömmorna. Så roligt det helt plötsligt kändes! Dels hade jag betydligt mer i skåp och lådor än vad jag mindes, dels blev jag – äntligen – sugen på att skapa nytt. Det har jag inte varit på lääänge…

Nu känns dessutom det jag gör mer aktuellt än någonsin, återbruk har blivit betydligt mer ”i ropet” än när jag började. Dessutom har lappa och laga (som jag alltid ägnat mig åt) har blivit modernt. Är som någon sa, vem det nu var, allting går runt och väntar man tillräckligt längre blir man helt plötsligt modern!

Tar en smyckesvariant i taget, går igenom var och en så att jag kan se att de är fina och att det inte är något fel på dem. Dessutom bestämde jag mig för att ta nya bilder när jag ändå hade alla framme. Tycker att jag, tack vare ljuslådan, får bättre bilder och kanske jag blivit liiite bättre fotograf också?!

Först ringarna. Alla stommar är nya och justerbara, resten består av gamla knappar, udda clips-örhängen, spännen och en och annan söndrig brosch.

Stack emellan med en utflykt

Det är inte någon ände på bekymmer som behagar dyka upp, har knappt hunnit få ordning efter min stora källarrenovering förrän jag får en vattenskada i de rör jag inte dragit om, suck. Men så är det nu en gång det där med att bo i ett äldre hus, ständigt är det något.

Men jag fick i alla fall fylla på i den positiva vågskålen genom ett besök i Göteborg en solig dag. Jag hade blivit inbjuden att komma och titta på ett orört lager med äldre smycken, många i plast. Så otroligt gullig kvinna, tack Britt-Marie för en trevlig dag, och så mycket roligt – 50/60/70-tal importerat från Tyskland, Tjeckien och Österrike. Så naturligtvis fick en hel del följa med mig hem.

Det första jag såg var två halsband som matchade örhängen jag redan hade, det är så himla kul när det inträffar.

De här ”stjärnorna” tyckte jag var riktigt roliga. Fanns både som halsband, örhängen och broscher och några matchande set.

Inget lager är komplett utan en hel uppsättning klassiska clips-örhängen från 50/60-talet!

Några få broscher blev det.

Naturligtvis är ingen shopping komplett utan ett gäng halsband…

Lite nytt till samlingen

Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.

Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.

Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.

Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.

Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.

Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.

Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.

Börja om från början (och så lite nytt)

Hur roligt det än var att vara med i tv med min samling innebar det att jag plockade runt i samlingen, plockade bort lappar med information och lite sånt så nu får jag börja om lite med sortering och katalogisering. Eftersom jag dessutom – äntligen – kommit igång med skrivandet av boken känns det än mer nödvändigt att ha lite mer ordning och struktur på samlingen. Så det är bara att på det igen…

Så länge har det smugit sig in lite nytt i samlingen, de där köpstoppen jag ger mig själv med jämna mellanrum varar aldrig länge, vare sig det gäller plastsmycken eller ”gamla grejer” generellt har jag tyvärr noll självdisciplin. Jag blir glad av skattjakten och att hitta fina smycken, kläder eller saker och jag tänker att det faktiskt är gott nog, finns så mycket tråkigheter här i livet så det kan väl inte vara fel att omfamna det roliga?!

En dyrgrip har det blivit de senaste veckorna, ytterligare en ring av Siv Lagerström. De har varit dyra länge men nu börjar de bli riktigt dyra. Ska nog koncentrera mig på att försöka hitta ett armband, ringar dyker ju upp då och då men armbanden är väldigt ovanliga.

En av mina favoriter är art deco-smycken från 30-talet, tre fina exempel har jag hittat. Okänd plast men troligen galalith.

Smycken från franska Jean Painleve från 30-talet är inget som dyker upp varje dag. Det finns nyare ”kopior”, troligen tillverkade på samma ställe men inte original från 30-talet. Detta set, med brosch och örhängen, är tyvärr inte i bästa skick. Dessa har ödlor som mönster på galalith, det vanligaste och äldsta/första motivet är annars sjöhästen.

Några roliga örhängen från 50/60-tal, undrar hur många tusen eller möjligtvis miljoner olika varianter det finns?

Så till sist lite halsband från samma tidsperiod, möjligen är någon av dem från 40-talet. Det är som med örhängen, jag hittar ständigt nya varianter.

Äntligen!

Med två års pandemi som tyvärr och mer eller mindre dödat all sorts kreativ inspiration börjar det äntligen ljusna! Inte skapat några större mästerverk men jag har i alla fall – äntligen – känt mig sugen på att sätta mig och skapa igen.

Den här veckan har jag fått ihop två par örhängen skapade av olika lösa delar jag hade i lådorna, tror de flesta delarna kommer från söndriga örhängen. Sedan använder jag i stort sett alltid nya/oanvända öronkrokar, de ska dock stoppas in i ett hål i örat…

Två halsband i all enkelhet blev det också. Även dessa skapade av diverse delar från andra söndriga smycken. De små delarna, björnen och hjärtat, är troligen berlocker från söndriga armband, den större som björnen hänger i har nog varit ett hänge redan från början, det större hjärtat däremot vet jag inte alls ursprunget till.

Även om detta inte är några stora saker så jag så himla glad att jag känner lusten igen!

Varför samla?

Varför börjar man egentligen samla och varför just de saker man valt att samla på? Först vill jag skilja på att samla och oförmåga att skiljas från saker, i min värld är det två väldigt olika saker. Om du inte kan göra dig av med grejer har du fullt av alla möjliga saker men du samlar inte, samlar gör du när du har en specifik sak du samlar på och, i alla fall oftast, också kan eller vill kunna en hel del om. Ber om ursäkt redan här för mörka bilder men att fotografera i källaren har sina utmaningar…

Varför blir man då samlare? Finns nog i grunden något med att vi varit jägare och samlare i urtiden och att samlandet helt enkelt tillfredsställer något i vår reptilhjärna. Sedan finns det säkert nästan lika många skäl som olika samlare men i mitt fall är de gemensamma nämnarna att jag tycker något är fint och till det en väldigt stor dos vetgirighet/nyfikenhet. Jag älskar verkligen att lära mig nya saker, är det dessutom lite udda som inte så många kan desto bättre. Det är en drivkraft jag haft med mig genom hela livet, inte bara samlingarna utan jag har haft en hel karriär som i mångt och mycket vilat på vetgirighet och att söka nya utmaningar där jag har varit tvungen att lära mig nya saker.

Jag har tre samlingar, en aktiv och två lite mer vilande. En samling som varit med mig hela livet är mina böcker, jag skulle inte kunna leva i ett hem utan böcker. Jag har slukat böcker sen jag kunde börja läsa men jag älskar dessutom att äga dem, jag tycker det är fint med böcker och att de ger karaktär åt ett hem. Nuförtiden blir det inte så mycket påfyllning, läser fortfarande mycket men försöker hålla inköpen till en och annan fackbok. Jag är intresserad av allt möjligt men det blir mycket mode- och smyckehistoria av naturliga orsaker.

Den andra, också relativt vilande, samlingen är mitt gröna Gefle-porslin. Den samlingen började helt utefter att jag tyckte det var fint, gillar det ”bulliga” 30-talsuttrycket och den lite speciella färgen. Jag har naturligtvis grottat i kunskap kring dem men aldrig ”gått igång” så mycket utan det har hela tiden handlat om att jag helt enkelt tycker det är fint. Delar av samlingen används, vasarna mest, men jag har faktiskt börjat leka med tanken att låta delar av samlingen vandra vidare och bara behålla de jag använder men som samlare skär det lite i hjärtat… Så småningom behöver jag lägga ny matta i gillestugan (där samlingen står) och då passar jag nog på att göra om lite och då blir det nog dags att fundera lite mer ordentligt på vad jag ska göra med porslinet.

Och så min tredje, väldigt aktiva, samling av äldre plastsmycken. Den började också med något fint, ett lite coolt armband, som jag ville veta mer om. Upptäckte då hur otroligt lite information det fanns om äldre ”vanliga” smycken generellt och ännu mindre om äldre smycken i plast. Att jag dessutom älskar udda smycken som på ett eller annat sätt sticker ut, alltid varit intresserad av mode och modehistoria och var i ett läge i livet där jag både hade möjlighet och behov av en utmaning gjorde det helt enkelt oemotståndligt och på den vägen är det!

Lite mer om det där med äldre plastmaterial eller ”all plast är inte bakelit”

Är tillbaka på mitt största ”hatobjekt” när det gäller plastsmycken och ni som brukar läsa vet att det kommer att handla om bakelit – eller snarare allt som inte är bakelit. Det har blivit än viktigare eftersom smycken i bakelit numera har blivit väldigt dyra, även här i Sverige. Och när någonting blivit dyrt är det så klart ännu fler som påstår att ett plastsmycke är i bakelit. Jag kan mycket väl betala bra för ett fint smycke i bakelit men köper jag det osett, dvs på nätet, skulle jag aldrig köpa ett plastsmycke för dyra pengar om jag inte litade på att säljaren vet/kan och det är tyvärr fortfarande alldeles för få som faktiskt kan svara på mina frågor.

Men för att börja från början. Under 1800-talets sista del uppfanns den första egentliga plasten, celluloid, för att ersätta dyra naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades successivt och användes som smyckematerial fram på 50-talet.

Parallellt med celluloiden blev sorgesmycken moderna/populära i mängder med material med det enda gemensamma att de var svarta eller svartbruna. Många av dessa material räknas också som plastens föregångare, guttaperka, ebonit, vulcanit och liknande. Även om dessa smycken är svarta/brunsvarta är det väldigt ovanligt att de är i bakelit, det finns men de är ovanliga. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet och sen försvann även många av de material som de gjordes av.

I början av 1900-talet uppfanns bakelit (1907) men började inte användas till smycken förrän sent 20-tal och hade sin storhetstid under 30-talet för att sedan i stort sett helt konkurreras ut av andra plastmaterial som var lättare att arbeta med på 40-talet. Under samma tid som bakeliten utvecklades många olika material som liknar bakelit, galalith (användes bla i Tyskland och Frankrike), isolit (uppfanns och tillverkades av Perstorp Sverige) bland många andra. Som du ser nedan är de nödvändigtvis inte helt enkelt att skilja olika plastsorter åt…

På 40-talet uppfanns lucite, en föregångare till plexiglas, och på 50-talet exploderade utvecklingen av olika typer av plast som användes till smycken.

Sammanfattningsvis när det gäller just bakelit kan man säga att om inte smycket är tillverkat på 30-talet minskar chansen dramatiskt att det ska vara bakelit och inte någon annan typ av plast. Visst finns det men de är ovanliga. Har smycket sitt ursprung i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien eller Frankrike (vilket många äldre smycken har) är det med största sannolikhet galalith och inte bakelit. Är det svenskt kan det mycket väl vara isolit.

Ett väldigt enkelt 100 %-igt tips, har pärlorna ”söm”, dvs är de hopgjutna av två delar är det inte bakelit, så tillverkades inte bakelit-pärlor.

Det finns flera sätt att testa och känna igen bakelit, ingen är någonsin bombsäker, men en hjälp på vägen – lär dig dem! Eller handla från någon som kan. Ska du köpa bakelitsmycken på nätet, fråga hur de vet att det är bakelit och inte någon annan plast. Ta ALDRIG för givet att säljaren vet och köp inte ett plastsmycke för många, många hundra kronor om du inte känner dig trygg med att säljaren vet vad hen håller på med. Risken att bli lurad och köpa ett plastsmycke för 500-1000 kronor som, om det inte är bakelit, kanske på sin höjd är värt 100 kronor är stor om du inte kan tillräckligt själv eller inte köper från en säljare som du känner dig trygg med.

Varför är det då bra att lära sig känna igen åtminstone de vanligaste äldre plastmaterialen? Ett skäl är, enligt ovan, prisfrågan och vad som är rimligt att betala för äldre smycken i plast. I Sverige är det fortfarande nästan bara smycken i bakelit, eller rättare sagt halsband i bakelit, som är riktigt dyra, många andra plastsmycken är fortfarande relativt prisvärda. Det andra skälet är ålder; vill du kunna åldersbestämma, åtminstone hyfsat, så kan materialet vara en viktig pusselbit.

God fortsättning!

Äntligen är helgerna över och jag kan kliva upp från det mörka hål jag alltid befinner mig i så här års – dags för nytt år och nya tag! Renoveringen och annat som fullständigt sög musten ur mig under hösten är också klara, nu är det bara den här förb… pandemin som tyvärr tagit nya hårda tag om oss, som förhoppningsvis lugnar ner sig igen.

Började i alla fall det nya året med att fota ikapp lite och dessutom städa lite bland förra årets foton, det kändes bra. Vi är alla olika men jag behöver ha lite ordning och reda omkring mig för att ha tid och kreativitet till att ägna mig åt det jag egentligen vill ägna mig åt, dvs mina smycken/samling och mina olika hantverk och inte minst min bok!

Lite djurbroscher gör mig alltid glad, alla i celluloid och från 30-talet (hunden i hängande ring) till 50-talet (de två till höger).

Några riktiga dyrgripar smög det sig också in under hösten trots att jag lovat mig själv att hålla i plånboken pga renoveringen (hm, så mycket för det!). Alla fyra från 30-talet i galalith och krom. Den nedre och övre i mitten ska enligt den tyska auktionsfirman vara äkta Bengel.

Även samlat på mig lite roliga örhängen, mest 50/60-tal men ett par äldre – de i övre vänstra hörnet är i celluloid från 40-talet.

Några sk ”hatflash”, dvs hattbroscher från 20/30-tal när hattarna blev mindre, tightare mot huvudet och inte så utsmyckade som de gigantiska hattarna från tidigt 1900-tal, det också blivit. Man känner igen dem på den speciella nålen. Detta är alltså inte hattnålar, hattnålar är mycket, mycket längre och gjorda för att se till att hatten sitter kvar på huvudet, hattbroscher är ren och skär utsmyckning.

Halsband har det så klart också blivit… Övre raden (30/40-tal) från vänster, skuren galalith och sedan två halsband i bakelit. Mittenraden, 30/40-tal skuren celluloid och sedan ett halsband med blandade bakelit- och lucite-pärlor. Till 50/60-tal i okänt plastmaterial. Nederst ett set från 50/60-tal med halsband och armband i sk thermoplast.

Vackra armband finns det också att hitta ibland. Övre raden från vänster, gult armband i lucite 50/60-tal, mitten är jag osäker på både ålder och material och kräver lite grävande, till höger ett skuret armband i bakelit med jättesöt fågel, 30/40-tal. Nedre raden är båda i celluloid och från 30/40-talet.

Så till slut lite broscher, både vanliga och sk brosch-clips. I övre raden är alla i celluloid och 30/40-tal, rad två samma sak utom blomman till höger som är i lucite från 50-talet (sk reversed carved). Nedre raden längst till vänster en orkestermedlem som jag misstänker kan ingå i en serie, 50/60-tal, och till sist två brosch-clips från 30-talet, den med blommorna är i bakelit med mönstret skuret och målat från baksidan och den urcoola röda som nästan ser ut som grillen på en amerikanare från 50-talet men som är från 30-talet och gjord i krom och galalith.

Örhängen i plast, en kort historia

I Retro nr 6 (i butik från måndagen den 29/11) finns ett stort reportage om örhängen, är du road av äldre smycken, vilket du troligen är eftersom du hittat hit, så kan jag bara säga – läs det! Att jag varit behjälplig gör ju inte saken sämre eller hur? Skämt åsido, har du ännu inte upptäckt denna utmärkta tidning för oss retro-nördar så är det dags att göra det nu!

Som komplement till den generella genomgången du hittar i Retro har du här en mer specifik när det gäller plast.

Från sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet är det otroligt svårt att hitta örhängen i plast, min gissning är att det helt enkelt var ganska ovanligt på den tiden. Plasten från den här tiden var dessutom skör så det är heller inte mycket som överlevt. Hittar du något så är det i så fall i celluloid eller någon av de material som man gjorde sorgesmycken i eftersom det är de plastmaterial som stod till buds vid den här tiden. Skruvfästet kom i slutet på 1800-talet och clipset hade ännu uppfunnits så det var hål i öronen var relativt vanligt om du nu över huvud taget bar örhängen. För hål i öronen gällde framför allt en anordning som nästan ser ut som en fiskekrok.

Strax före sekelskiftet kom skruvfästet och i slutet på 20-talet clipset, när dessa två varianter slog igenom blir det istället lite ekivokt att ha hål i öronen, det är bara ”lätta” flickor som hade det. Däremot har örhängen blivit mer lättburna tack vare att du inte behövde ta hål i öronen och därigenom vanligare. På tidigt 1900-tal, 1900-1920, hade du långt hår och håret uppsatt och visade dina öron med små fina örhängen (tänk små pärlörhängen). Mycket fokus var på en brosch i halsen och stooora hattar med mängder med utsmyckning. På 20-talet däremot shinglade du håret och hade hattar som satt tätt intill huvudet (typ klockhattar) och då blev örhängen istället långa och hängande. På 20-talet slog plasten igenom som smyckematerial i lite större skala och från och med nu finns det betydligt mer att hitta för oss sakletare. Att tänka på från den här tiden är just det där med hål i öronen, har örhängena du hittar krokar för hål är de mer troligt en senare kopia/efterapning eller är skruvfästet utbytt.

Plastmaterialet i smycken på 20-talet var framför allt celluloid och ibland något av materialen som sorgesmycken gjordes av typ ebonit. Tänk jazz-eran och att allt ska vara långt och hängande, det ska gärna glittra också, strass och fasetterade pärlor var vanliga. På 20-talet upptäcktes Thutankamons grav vilket drev fram en vurm för allt från det antika Egypten som också går igen i smycken från 20/30-talet.

På 30-talet är fortfarande celluloid det stora materialet men nu kommer också ”bakelit-materialen”, dvs bakelit men också galalith, isolit och alla andra varianter av liknande material. I just den geometriska art deco-stilen är det vanligt att plasten är kombinerad med krom. Förutom den geometriska art deco-stilen hamnar, som vanligt vill jag nästan säga, blommor på örsnibbarna. På 30-talet samsas clips och skruvar men skruvfästen är vanligare.

På 40-talet är bakelit-materialen nästan helt försvunna igen, de finns men i mycket mindre skala, celluloiden har utvecklats betydligt och är nu ett bättre och hållbarare material. Nu kommer också lucite, plexiglasets föregångare. Och nu är det blommor, fåglar och djur för hela slanten… Allt från små blommot på örsnibben till hängande fågelburar. Även under 40-talet var fortfarande skruvfästet vanligare än clipset.

Med 50-talets intåg kom också clipset på stor frammarsch för att på 60-talet i princip helt tagit över. På 50-talet skulle det matchas framförallt örhängen och halsband, men örhängen med matchande brosch är också en vanlig kombination. Bland plastsmycken i det som kommer att kallas termoplast hittar man en hel del set där det även ingår ett matchande armband tillsammans med halsband och örhängen. Nu kommer också den mjuka plasten som var stor både under 50- och 60-talet. Från och med nu utvecklas plasten snabbt och kommer i så många olika former att det handlar mer om kemi för att klura ut vilket plastmaterial det är och då förlorar det sin betydelse enligt mig. Stilen på 50-talet är väldigt bred, nu hittar du allt från blommor till udda geometriska former.

60-talet är clipsens riktigt stora tid för att sin tur nästan försvinna när håltagningspistolen gör sitt intåg i skiftet 60/70-tal. På 60-talet ska örhängen vara stooora, vare sig de sitter på örsnibben eller är hängande, och det gynnade plasten eftersom även stora örhängen fortfarande blir relativt lätta i plast. På 50- och 60-talet var plast framtidsmaterialet så det fick gärna synas att det var plast. Inte som på 70-talet när det blev ”skämmigare” med plast utan naturligt skulle det vara.