En otroligt kul idé

Goda idéer är till för att stjälas har alltid varit mitt mantra, ”stjäla” på det sättet att varför ska man tvunget envisas med en egen idé om någon annan redan tänkt ut något smart man kan använda?

I senaste numret av Retro, nr 5 2019 (absolut bästa tidningen!), var ett inredningsreportage från en 70-talsvilla och på en av bilderna ser jag att de satt upp ett gammalt dockhus som en tavla på väggen. Såå himla kul idé, blev helt sugen på att leta fram mitt gamla dockhus från 60-talet och börja inreda igen, tyvärr finns det knappt några möbler kvar, och sätta upp det som ett extra djupt ”tittskåp”.

20191019_105227

Jag bor i ett 60-talshus, växte upp under 60-talet och det goda med att det inte finns något innehåll kvar i dockhuset är att jag nu kan göra även dockhuset till ett 60-talshus i miniatyr. Den idén måste jag verkligen fundera på, vet inte riktigt just nu var jag i så fall ska hänga det men det löser sig om det blir aktuellt.

Jag ska i alla fall börja med att leta fram det och se i vilket skick det är. Och när jag ändå är på jakt efter mina gamla leksaker ska även den gamla dockvagnen få komma fram i dagens ljus, har tänkt länge att jag skulle fixa till den (suffletten är trasig minns jag), och nu när jag kommit igång igen med symaskinen, sy lite nya fina täcken/lakan och låta dockvagnen med min älskade docka Carina bli en inredningsdetalj. Även detta är ju 60-tal.

Märkligt vad en enda bild, en enda idé kan sätta igång en massa nya idéer/tankar (och gamla minnen!) – verkligen älskar att jag har fått tillbaka en del av min kreativitet igen. Hjälper mig otroligt mycket när livet är tungt.

Samlingen

Har nu – äntligen – börjat på att gå igenom samlingen, del för del. Börjar med den äldsta, 1800-tal till 1920-talet. Där har jag hyfsad koll både på ålder och material. Jag kommer att lägga ut en del av dem under respektive tidsepok, resten med länk till min mapp på Pinterest, kan inte använda bloggen att spara alla bilder på.

Jag lägger varje smycke på en hård baksida med en etikett som talar om vad det är, material och när det är från. Dessutom med en kommentar om det finns någon anmärkning, något som inte är original eller om den saknar en del.

Ursäkta det dåliga ljuset, ska ta bättre bilder vid annat tillfälle, men det visar i alla fall själva idén. Från början hade jag tänkt att bara knyta fast en ”informations-etikett” och låta dem ligga direkt i lådan men insåg på vägen att jag behövde ha något skydd, lägga dem i något. Många av de riktigt gamla, som ju trots allt snart är 100 år, är rätt sköra och det vore ju synd om delar eller stenar försvann för att jag inte förvarade dem ordentligt.

Har bla ett antal äldre armband i celluloid med stenar som jag är riktigt rädd att jag ska tappa, väldigt svårt att hitta stenar med rätt färg att ersätta med när smycket är så här gammalt.

Det jag alltid slås av när jag plockar bland riktigt gamla plastsmycken är hur välbevarade de trots allt är. Den tidens plast var/är ju betydligt skörare än dagens och att de klarat hantering under alla dessa år är otroligt häftigt. Att de dessutom över huvud taget finns kvar är också otroligt, plastsmycken här inte precis stått högt i kurs för efterkommande generationer.

Många är dessutom förvånansvärt moderna, kanske inte så mycket de här riktigt gamla, men många 30-talssmycken skulle kunna säljas idag utan att någon skulle reagera!

Plötsligt händer det…

Jag är allmän ”sakletare”, jag letar alltid efter äldre plastsmycken, men jag köper i stort sett inget nytt längre, bara second hand. Och eftersom jag är road även av äldre kläder, hemfaller emellanåt åt en och annan 60-talsklänning, så letar jag också äldre klänningar när jag är ute på mina loppisrundor.

Och igår hände det, på avdelningen retro/maskerad hängde en Katja of Sweden! För er som inte kan er modehistoria så var Katja of Sweden en av de stora modeikonerna under 60/70-talet. Hittar man en sådan måste den ju liksom bara köpas, och det var först när jag kom hem som jag provade den – och den passade perfekt!

Sedan gjorde jag lite efterforskningar på åldern och hittade ”min” klänning på två olika ställen, båda uppgav den som 60-tal – så himla roligt, gjorde hela min dag.

Men inte nog med det, igår såg jag en efterlysning på FB från Nordiska museet efter kläder och minnen från NK’s Franska damskrädderi eftersom de ska skriva en bok. Tänkte inte så mycket på det då men idag på morgonen började jag fundera, har inte jag en sådan i garderoben bland mina ”retro/vintage-klänningar”? Jag dök in i garderoben och tog ut min lilla svarta (som jag tyvärr inte går i just nu sorgligt nog) och visst var den från Franska damskrädderiet!

De ska ha insamling och fotografering i Stockholm och Göteborg men eftersom jag inte bor på någondera stället och dessutom inte rent fysiskt klarar att åka dit så mejlade jag lite bilder till dem. Då lärde jag mig att vända på etiketten, där står vem den är sydd åt och när, så himla roligt. Det visade sig att min fina klänning var sydd åt en fru A Wicander (släkt till skådisen kanske?!) 1956. Och det visade sig att de var intresserade av att titta på min klänning. Så nu får jag skicka iväg en god vän att visa upp den.

20191004_105928

Känner mig som värsta specialisten på retro/vintage-mode, som naturligtvis inte är sant, men lite kul att få känna sig som det en dag eller två!

 

 

Lite klurigt…

Håller på med min senaste idé, använda äldre elastiska klockarmband och istället för en klocka göra dem till armband.

Kan nog bli bra – bara jag kan klura ut hur jag rent ”tekniskt” ska göra för att sätta fast broschen, knappen eller vad det nu är jag vill sätta där. Inte helt enkelt upptäckte jag. De är ju gjorda för att uret har en ”pinne” som ska fästa armbandet, och hur gör man när man inte har det?!

Idén jag har just nu är att använda metalltråd. Funkar nog men nu gäller det att lösa hur jag ska fästa så det inte sticker ut någonting, det får naturligtvis inte skrapa på armen eller göra illa vid några kläder.

Löser jag ”bara” fästet kan nog den här idén fungera. Jag får göra som jag brukar när jag testar nytt, fästa trådarna och sedan använda armbanden några dagar och se om de håller och om det sticker ut någonting någonstans…

Bengel and Bonaz

Jag har skrivit om Jakob Bengel förut, en tysk firma som tillverkade klock-kedjor som en kort period på 30-talet tillverkade och sålde urläckra art deco-smycken. Helt oupptäckta tills ett par, som hade samlat på sig ett antal av dessa smycken började forska i var de kunde komma ifrån. Eftersom de bara tillverkades under en kort period har de blivit väldigt eftertraktade och betingar därför många gånger fantasisummor.

f819f1e66dae3dedba745e5399e5c412

Nu har jag blivit stolt ägare till ett halsband som med största sannolikhet är ett Jakob Bengel. Även om det inte finns ett exakt likadant (varför kunde han inte ha märkt sina smycken?!) i böckerna så är detta så likt att detta absolut är Bengel. Stort, maffigt och ser hur modernt ut som helst – fast det är från 30-talet och art deco. Otroligt att ett smycke som har 90 år på nacken kan se ut som om det vore köpt i en ”fin-butik” idag.

Jag har några sedan tidigare som ”skulle kunna vara” men det är väldigt svårt att veta. Min engelska kontakt vet jag har en kontakt som är duktig på Bengel så jag tänker att jag någon gång ska be henne ta med sig detaljerade bilder på de jag har och få ett expertutlåtande.

d3beb17faa9b634c755eeb11a2925e1a

August Bonaz däremot var fransman och verksam fram till 1927 (själv dog han 1922 men hans hustru Marguerite drev firman fram till hennes död 1927). Hårkammar i olika fantastiska utföranden var deras största del men gjorde även en del smycken i celluloid och galalith, jugend och art deco. Precis som med Jakob Bengel gjorde de inte smycken under så väldigt många år så därför är deras smycken också väldigt eftertraktade (och dyra).

Många av Bonaz smycken är, till skillnad från Bengel, märkta.

Lite nytt till samlingen

Efter att i nästan två veckor brottats med en elak flunsa så är jag på benen igen. Bestämt mig för att ligga lite lågt (igen…) med nyinköpen under tiden jag går igenom samlingen och samtidigt skriver om bloggen. Ligga lite lågt i så motto att bara investera i sådant som är väldigt speciellt eller på annat sätt kompletterar samlingen.

Dessutom behöver jag komma igång med mina egna smycken nu när det börjar bli mer höst (och julmarknaden kommer alltid snabbare än jag tror!). Sålde rätt mycket förra julmarknaden och resten av vintern ägnade jag mig åt att göra om hemmet och göra ett ordentligt hobbyrum så under den tiden var allting nerpackat – och sen kom sommaren. Så nu finns det för ovanlighetens skull inga mängder med redan gjorda smycken att ”plocka av”. Det enda jag fått ur mig hittills är en ny ring.

Men lite nytt till samlingen har det trots allt blivit;

Tre par svartvita örhängen från 60-talet, de två, som är likadana bara skiftade, har jag matchande halsband och paret med ”blixt” kunde jag bara inte motstå!

Fyra broscher, en fyrkantig spännande art deco-brosch som jag nog ska forska lite mer kring, en brosch i celluloid (30-tal) som egentligen är en ”hat flash” som var så billig att jag inte kunde låta bli. En sorgebrosch till den delen av samlingen och så ett hundhuvud i celluloid från 40-talet, hundar har jag alltid svårt att motstå, särskilt om det när ”skägghundar” eftersom jag är matte till en mycket älskad dvärgschnauzer.

Ett typiskt 50-talsarmband i termoplast (en typ av lucite kan man säga) från Coro. Och så till sist, ett sånt där armband som antingen kan vara mer eller mindre sprillans nytt eller väldigt gammalt… kräver med andra ord lite detektivarbete  –  och det gillar jag ju!

Svåra material, plast, ben och horn

Återkommer till ett av mina favoritämnen, material som blandas ihop med plast. Just ben är nog den absolut vanligaste sammanblandningen.

Det KAN verkligen vara svårt att skilja äldre celluloid från ben men även nyare smycken i ben tror många är i plast. Ytan kan ibland på nyare bensmycken vara rätt putsad och därigenom blank, tror att det är en sak som ”luras”. Det andra är nog helt enkelt okunskapen om hur mycket smycken i ben det faktiskt finns. Och viktigt, det är ben som i ben från ko, gris eller andra djur – inte elfenben. Att hitta ett äldre smycke i elfenben är VÄLDIGT ovanligt, vad jag vet har det aldrig passerat mina händer. Smycken här nedan är alla i ben. De skurna elefanterna har jag en känsla av är ett smycke som tillverkats i alla tider och fortfarande görs vilket dessutom gör att det kan vara väldigt svårt att bedöma ålder.

Här nedan är ett klassiskt exempel, Edelweiss-broschen, som finns i mängder med utföranden och både i ben och plast. Den vänstra är i celluloid och den högra i ben. På de här bilderna tycker jag skillnad i struktur (och till viss del färg) syns ganska väl.

Ett annat, lite svårare, exempel är detta. Ett armband i ben och ett halsband i celluloid. Med blotta ögat är det i princip omöjligt att se skillnad utan här måste man känna, kolla med lupp, undersöka lukt osv. Finns ett par enkla knep om man inte just då kan syna det närmare, ben är kallt att ta på jmf med plast som är mer kroppstemp och ben har en mycket tydlig ”klang” jämfört med plast om man knackar det mot något hårt (jag brukar använda tänderna!).

Har man tillgång till lupp ser man, oftast i alla fall, skillnaden i struktur även om den inte syns med blotta ögat. Ben har också ofta lite gula fläckar som är en naturlig färgvariation på materialet.

Sedan finns det en hel del olika typer av fröer/nötter som många också tar för plast. Även horn, särskilt infärgat, kan också upplevas som plast. Finns en del luriga material, tex malt sammanpressat horn som kan vara supersvårt att skilja från plast men oftast är det lite ”skivigt” och kan ha lite mer slitage än plast. Smycken nedan var alla sålda till mig som plast, två av dem som bakelit. Ingen av dem är plast…

Det ”naturfärgade” halsbandet vet jag inte riktigt vad det är för material, troligen någon slags nöt. Halsbandet med rundlar är troligtvis ett slags malt horn, jämför jag med ”äkta” bakelit (örhängen, armband och halsband/pärlor på bilderna) har den både en helt annan struktur och yta. Plast ”skivar” sig aldrig på det sättet, även om den är gammal. Så till sist, armbandet, som jag inte heller riktigt klurat ut material men det är i alla fall inte plast. Kan vara horn men mer troligt något trämaterial (jmf många sorgesmycken som inte heller är bakelit).

Men – det kan verkligen vara supersvårt att klura ut material och just av det skälet blir jag otroligt sur på de som bara tror att det är celluloid/plast (eller för den delen bakelit, hatobjekt nummer två) och hävdar det bestämt, jag ropar in det och upptäcker att det är ben. Jag tycker det är otroligt mycket justare att skriva/säga att man är osäker. Om jag är i det läget, vilket jag ju så klart är ibland/rätt ofta, jag kan inte alltid med 100 % säkerhet säga material, ålder eller vad det nu kan vara – skriv det! ”Jag tror detta men är inte alls säker” så får jag som köpare skaffa mig en egen uppfattning om jag vågar chansa eller om jag, med hjälp av bilder, kan dra någon egen slutsats.