Silhuett-smycken i celluloid

Jag har en större samling av silhuett-smycken i celluloid, vackra men också sköra. Vad jag kunnat klura ut är många av dem från tidigt 1900-tal, främst då 20- och 30-talet.

De flesta, i alla fall av de som jag bedömer som de äldsta, är tillverkade i Frankrike och många av dem är märkta Depose France men det är inte tillverkaren som många tror utan är ett ord vars betydelse ungefär är ”patent för ett något som är handtillverkat i Frankrike ”. Det är svårt att hitta någon egentlig information, kan delvis bero på att de kommer från Frankrike och jag inte kan franska… Däremot efter mycket letande har jag hittat en bild med en etikett kvar, ett (eller det enda?) av de företag som tillverkat och sålt dessa heter Maloupa Paris. Även en av ”biblarna” när det gäller äldre smycken, Warman’s, säger att detta är tillverkaren.

Förutom märkningen, som långt ifrån alla har, är de försedda med det för Frankrike så typiska trombonlåset, se bilden ovan till höger. Just den här varianten har dessutom nästan alltid en metallram av mässing eller mässingsliknande metall men de kan vara väldigt olika i utförande vilket jag är lite fascinerad av om det nu är samma tillverkare av alla? Vore ändå roligt att hitta en med etiketten kvar, det äger jag tyvärr ingen.

Det man ska vara noga med, och som tyvärr är näst intill omöjligt att bedöma på bild, är att se om det saknas delar. Dessa broscher innehåller många små, små detaljer i flera lager och har man inte en helt oskadad framför sig kan det vara otroligt svårt att se om, och i så fall vad, som saknas. De är trots allt bortåt 100 år gamla och relativt sköra så det är ju inget konstigt om det saknas delar. Nu när jag har hanterat dessa broscher ett tag och dessutom gått igenom min samling med lupp och förstoring på kameran inser jag att flera av dem har saknade delar som jag inte tidigare lagt märke till. Jag får helt enkelt hålla korpgluggarna öppna och se om jag kan byta upp mig till kompletta i de fall de inte är det!

Den vänstra köpte jag långt innan jag visste vad detta var, nu har jag en brosch som den faktiskt ska se ut. Så skadade brukar de dock inte vara.

Två typiska exempel hur det kan se ut, här gäller många gånger att leka dem klassiska ”finn fem fel” för att se vad som saknas, eller är de bara olika trots samma bild? Problemet är att man oftast inte har något att jämföra med, så då får man leta efter konstiga avhuggna kanter eller sådant som ser lite rumphugget ut. Lupp eller en kamera med bra förstoring är ett måste.

Att alla inte är franska har jag också upptäckt, hittat en som är märkt Japan och en som är märkt Wales. De är nog också av olika ålder, alla är inte så tidiga som 10/20-talet. Jag misstänker att de med täckt baksida är något senare, i alla fall 30-tal. De med täckta baksidor finns i flera olika varianter, olika färger, olika ramar osv, osv. Jag har lite svårt att tro att alla dessa också är tillverkade av samma franska firma, de är sinsemellan så olika att det helt enkelt måste finnas flera tillverkare. En del säkert gjorda i Frankrike men jag kan också tänka mig Japan som tillverkningsland, Japan var duktiga på celluloidsmycken vid den här tiden. Även England är en kandidat som tillverkningsland.

I min samling finns också ett antal som kan ses som souvenir-broscher, franska landmärken så som Eiffeltornet, Sacré Cour men också Tower Bridge i London. Troligen är dessa fransktillverkade, det är visserligen en gissning från min sida, men det är väldigt mycket oftare franska turistmål än från andra länder som jag ser när jag hittar någon av dessa.

Det finns mängder av varianter av dessa broscher, rätt otroligt egentligen med tanke på hur gamla de är. Men kan vara värda ett helt eget samlarområde. Har ett antal halsband med silhuett-hängen också men de återkommer jag

Jean Painleve

Blir lite favorit i repris, skrivit om denna mångsysslande fransman förut även om det är ett tag sedan. Men efter att på relativt kort tid hittat två olika smycken av honom så tyckte jag det var dags igen.

Jean Painleve var en fransk biolog och filmare och en av pionjärerna för populärvetenskaplig film. Han levde mellan 1902 och 1989. Inte mycket koppling till äldre smycken i plast kan man tycka men denne man var också en allehanda mångsysslare och entreprenör.

Hans största och mest kända film handlade om den väldigt speciella sjöhästen och just sjöhästen blev ett signum för honom. Under 30-talet startade han, tillsammans med sin livskamrat Genevieve Hamon, en serie mode-accessoarer med sjöhästen som tema. Dessa accessoarer tillverkades av Clement Nauny k L’Hippocampe. Denna serie märktes jHp, Jean Hippocampus Painleve. Förutom smycken ska det bla ha gjorts tyger och scarfs.

De öppnade ett flertal butiker i Paris och runt om i Frankrike där dessa accessoarer såldes tillsammans med att man visade upp levande sjöhästar i akvarier (!). Han var nog bland de första som gjorde vad som senare började kallas ”film merchandise”.

Deras smycken är gjorda i mässing och galalith, en fransk typ av bakelit kan man förenklat säga.

”Problemet”med dessa smycken är att det inte går att hitta, i alla fall har inte jag lyckats, hur länge dessa smycken tillverkades, det troligaste är de tillverkades fram till kriget eftersom ryktet säger att han då blev motståndsman för att senare fly till Spanien och bosätta dig där.

Sjöhästen var hans signum men den kompletterades senare med ödlor och en grip/griffin/drake (kallas lite olika beroende på var man läser). Tyvärr är dessa smycken inte alltid märkta och ibland är de bara märkta Depose, som betyder ungefär patent, så det är svårt att veta om det ”bara” är av lite senare tillverkning eller om någon gjort kopior. Det går att se skillnad på kvaliteten men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det är kopior, de kan ju ha bytt tillverkare och börjat prångla ut större mängder, inte i så fall de första i världshistorien som faller för det tricket när det går bra. Det finns en del information att hitta på nätet men allt jag hittar beskriver bara den ursprungliga märkningen.

De som är märkta, och känns som den höga kvalitet de i alla fall började med, har plasten fastskruvad i mässingen. De andra känns mer som något industritillverkat med några slags ”piggar” som håller fast motivet. Prismässigt, i alla fall de jag hittar i Sverige, görs det ingen skillnad på kvaliteten vilket är lite spännande. Fått betala relativt mycket för ett set i halvtaskig kvalitet medan jag bara kort därefter kunde köpa en brosch i mycket fin kvalitet för en spottstyver. Men Jean Painleve och hans smycken är ändå fortfarande relativt okända i Sverige, i alla fall ännu så länge. Men en spännande man var det uppenbarligen!

Börja om från början (och så lite nytt)

Hur roligt det än var att vara med i tv med min samling innebar det att jag plockade runt i samlingen, plockade bort lappar med information och lite sånt så nu får jag börja om lite med sortering och katalogisering. Eftersom jag dessutom – äntligen – kommit igång med skrivandet av boken känns det än mer nödvändigt att ha lite mer ordning och struktur på samlingen. Så det är bara att på det igen…

Så länge har det smugit sig in lite nytt i samlingen, de där köpstoppen jag ger mig själv med jämna mellanrum varar aldrig länge, vare sig det gäller plastsmycken eller ”gamla grejer” generellt har jag tyvärr noll självdisciplin. Jag blir glad av skattjakten och att hitta fina smycken, kläder eller saker och jag tänker att det faktiskt är gott nog, finns så mycket tråkigheter här i livet så det kan väl inte vara fel att omfamna det roliga?!

En dyrgrip har det blivit de senaste veckorna, ytterligare en ring av Siv Lagerström. De har varit dyra länge men nu börjar de bli riktigt dyra. Ska nog koncentrera mig på att försöka hitta ett armband, ringar dyker ju upp då och då men armbanden är väldigt ovanliga.

En av mina favoriter är art deco-smycken från 30-talet, tre fina exempel har jag hittat. Okänd plast men troligen galalith.

Smycken från franska Jean Painleve från 30-talet är inget som dyker upp varje dag. Det finns nyare ”kopior”, troligen tillverkade på samma ställe men inte original från 30-talet. Detta set, med brosch och örhängen, är tyvärr inte i bästa skick. Dessa har ödlor som mönster på galalith, det vanligaste och äldsta/första motivet är annars sjöhästen.

Några roliga örhängen från 50/60-tal, undrar hur många tusen eller möjligtvis miljoner olika varianter det finns?

Så till sist lite halsband från samma tidsperiod, möjligen är någon av dem från 40-talet. Det är som med örhängen, jag hittar ständigt nya varianter.

Äntligen!

Med två års pandemi som tyvärr och mer eller mindre dödat all sorts kreativ inspiration börjar det äntligen ljusna! Inte skapat några större mästerverk men jag har i alla fall – äntligen – känt mig sugen på att sätta mig och skapa igen.

Den här veckan har jag fått ihop två par örhängen skapade av olika lösa delar jag hade i lådorna, tror de flesta delarna kommer från söndriga örhängen. Sedan använder jag i stort sett alltid nya/oanvända öronkrokar, de ska dock stoppas in i ett hål i örat…

Två halsband i all enkelhet blev det också. Även dessa skapade av diverse delar från andra söndriga smycken. De små delarna, björnen och hjärtat, är troligen berlocker från söndriga armband, den större som björnen hänger i har nog varit ett hänge redan från början, det större hjärtat däremot vet jag inte alls ursprunget till.

Även om detta inte är några stora saker så jag så himla glad att jag känner lusten igen!

Varför samla?

Varför börjar man egentligen samla och varför just de saker man valt att samla på? Först vill jag skilja på att samla och oförmåga att skiljas från saker, i min värld är det två väldigt olika saker. Om du inte kan göra dig av med grejer har du fullt av alla möjliga saker men du samlar inte, samlar gör du när du har en specifik sak du samlar på och, i alla fall oftast, också kan eller vill kunna en hel del om. Ber om ursäkt redan här för mörka bilder men att fotografera i källaren har sina utmaningar…

Varför blir man då samlare? Finns nog i grunden något med att vi varit jägare och samlare i urtiden och att samlandet helt enkelt tillfredsställer något i vår reptilhjärna. Sedan finns det säkert nästan lika många skäl som olika samlare men i mitt fall är de gemensamma nämnarna att jag tycker något är fint och till det en väldigt stor dos vetgirighet/nyfikenhet. Jag älskar verkligen att lära mig nya saker, är det dessutom lite udda som inte så många kan desto bättre. Det är en drivkraft jag haft med mig genom hela livet, inte bara samlingarna utan jag har haft en hel karriär som i mångt och mycket vilat på vetgirighet och att söka nya utmaningar där jag har varit tvungen att lära mig nya saker.

Jag har tre samlingar, en aktiv och två lite mer vilande. En samling som varit med mig hela livet är mina böcker, jag skulle inte kunna leva i ett hem utan böcker. Jag har slukat böcker sen jag kunde börja läsa men jag älskar dessutom att äga dem, jag tycker det är fint med böcker och att de ger karaktär åt ett hem. Nuförtiden blir det inte så mycket påfyllning, läser fortfarande mycket men försöker hålla inköpen till en och annan fackbok. Jag är intresserad av allt möjligt men det blir mycket mode- och smyckehistoria av naturliga orsaker.

Den andra, också relativt vilande, samlingen är mitt gröna Gefle-porslin. Den samlingen började helt utefter att jag tyckte det var fint, gillar det ”bulliga” 30-talsuttrycket och den lite speciella färgen. Jag har naturligtvis grottat i kunskap kring dem men aldrig ”gått igång” så mycket utan det har hela tiden handlat om att jag helt enkelt tycker det är fint. Delar av samlingen används, vasarna mest, men jag har faktiskt börjat leka med tanken att låta delar av samlingen vandra vidare och bara behålla de jag använder men som samlare skär det lite i hjärtat… Så småningom behöver jag lägga ny matta i gillestugan (där samlingen står) och då passar jag nog på att göra om lite och då blir det nog dags att fundera lite mer ordentligt på vad jag ska göra med porslinet.

Och så min tredje, väldigt aktiva, samling av äldre plastsmycken. Den började också med något fint, ett lite coolt armband, som jag ville veta mer om. Upptäckte då hur otroligt lite information det fanns om äldre ”vanliga” smycken generellt och ännu mindre om äldre smycken i plast. Att jag dessutom älskar udda smycken som på ett eller annat sätt sticker ut, alltid varit intresserad av mode och modehistoria och var i ett läge i livet där jag både hade möjlighet och behov av en utmaning gjorde det helt enkelt oemotståndligt och på den vägen är det!

Lite mer om det där med äldre plastmaterial eller ”all plast är inte bakelit”

Är tillbaka på mitt största ”hatobjekt” när det gäller plastsmycken och ni som brukar läsa vet att det kommer att handla om bakelit – eller snarare allt som inte är bakelit. Det har blivit än viktigare eftersom smycken i bakelit numera har blivit väldigt dyra, även här i Sverige. Och när någonting blivit dyrt är det så klart ännu fler som påstår att ett plastsmycke är i bakelit. Jag kan mycket väl betala bra för ett fint smycke i bakelit men köper jag det osett, dvs på nätet, skulle jag aldrig köpa ett plastsmycke för dyra pengar om jag inte litade på att säljaren vet/kan och det är tyvärr fortfarande alldeles för få som faktiskt kan svara på mina frågor.

Men för att börja från början. Under 1800-talets sista del uppfanns den första egentliga plasten, celluloid, för att ersätta dyra naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades successivt och användes som smyckematerial fram på 50-talet.

Parallellt med celluloiden blev sorgesmycken moderna/populära i mängder med material med det enda gemensamma att de var svarta eller svartbruna. Många av dessa material räknas också som plastens föregångare, guttaperka, ebonit, vulcanit och liknande. Även om dessa smycken är svarta/brunsvarta är det väldigt ovanligt att de är i bakelit, det finns men de är ovanliga. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet och sen försvann även många av de material som de gjordes av.

I början av 1900-talet uppfanns bakelit (1907) men började inte användas till smycken förrän sent 20-tal och hade sin storhetstid under 30-talet för att sedan i stort sett helt konkurreras ut av andra plastmaterial som var lättare att arbeta med på 40-talet. Under samma tid som bakeliten utvecklades många olika material som liknar bakelit, galalith (användes bla i Tyskland och Frankrike), isolit (uppfanns och tillverkades av Perstorp Sverige) bland många andra. Som du ser nedan är de nödvändigtvis inte helt enkelt att skilja olika plastsorter åt…

På 40-talet uppfanns lucite, en föregångare till plexiglas, och på 50-talet exploderade utvecklingen av olika typer av plast som användes till smycken.

Sammanfattningsvis när det gäller just bakelit kan man säga att om inte smycket är tillverkat på 30-talet minskar chansen dramatiskt att det ska vara bakelit och inte någon annan typ av plast. Visst finns det men de är ovanliga. Har smycket sitt ursprung i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien eller Frankrike (vilket många äldre smycken har) är det med största sannolikhet galalith och inte bakelit. Är det svenskt kan det mycket väl vara isolit.

Ett väldigt enkelt 100 %-igt tips, har pärlorna ”söm”, dvs är de hopgjutna av två delar är det inte bakelit, så tillverkades inte bakelit-pärlor.

Det finns flera sätt att testa och känna igen bakelit, ingen är någonsin bombsäker, men en hjälp på vägen – lär dig dem! Eller handla från någon som kan. Ska du köpa bakelitsmycken på nätet, fråga hur de vet att det är bakelit och inte någon annan plast. Ta ALDRIG för givet att säljaren vet och köp inte ett plastsmycke för många, många hundra kronor om du inte känner dig trygg med att säljaren vet vad hen håller på med. Risken att bli lurad och köpa ett plastsmycke för 500-1000 kronor som, om det inte är bakelit, kanske på sin höjd är värt 100 kronor är stor om du inte kan tillräckligt själv eller inte köper från en säljare som du känner dig trygg med.

Varför är det då bra att lära sig känna igen åtminstone de vanligaste äldre plastmaterialen? Ett skäl är, enligt ovan, prisfrågan och vad som är rimligt att betala för äldre smycken i plast. I Sverige är det fortfarande nästan bara smycken i bakelit, eller rättare sagt halsband i bakelit, som är riktigt dyra, många andra plastsmycken är fortfarande relativt prisvärda. Det andra skälet är ålder; vill du kunna åldersbestämma, åtminstone hyfsat, så kan materialet vara en viktig pusselbit.

I väntan på inspiration

Pandemin lägger fortfarande sin tunga våta filt över inspiration och lust, när dessutom Svenska Kraftnät vill få igång diskussionen kring att expropiera mitt älskade sommarhus så tappar man styrfarten fullständigt…

Så vad göra? Jo, jag har en liten tjej i min omgivning som gillar att leka affär, bjuda på fika och sånt så jag gav mig på något som jag i ärlighetens namn alltid tyckt var lite fånigt – jag har virkat kakor, glass och lite mat!

Det finns mängder med beskrivningar om man googlar men för att nämna några har jag hämtat min inspiration från bla Fridas virk- och stickblogg, litenvirktant.se och Drops Design, garnstudio.com. Nu är jag ju som jag är, jag gör det mesta på fri hand, kanske använder jag mig av hur många maskor man ska börja med eller hur man ska öka för att få till formen men sen tröttnar jag på att följa mönstret och hittar på själv. Eller tar jag en bild och försöker helt enkelt göra en liknande. Den positiva sidan är att jag får använda min kreativitet, den negativa att jag aldrig riktigt kan göra två likadana eftersom jag skapar under tiden jag håller på och är väldigt dålig på att skriva ner vad och hur jag gör. Allt blir ju heller inte perfekt…

Blev i alla fall tre munkar, tre dammsugare, tre väldigt olika stora chokladbollar, två glass-strutar, en korv med bröd och en flaska Mer. Inte kanske de snyggaste som gjorts men de ska ju lekas med så då duger de nog. Och, sch, säg inget till någon men det var roligare än jag trodde…

God fortsättning!

Äntligen är helgerna över och jag kan kliva upp från det mörka hål jag alltid befinner mig i så här års – dags för nytt år och nya tag! Renoveringen och annat som fullständigt sög musten ur mig under hösten är också klara, nu är det bara den här förb… pandemin som tyvärr tagit nya hårda tag om oss, som förhoppningsvis lugnar ner sig igen.

Började i alla fall det nya året med att fota ikapp lite och dessutom städa lite bland förra årets foton, det kändes bra. Vi är alla olika men jag behöver ha lite ordning och reda omkring mig för att ha tid och kreativitet till att ägna mig åt det jag egentligen vill ägna mig åt, dvs mina smycken/samling och mina olika hantverk och inte minst min bok!

Lite djurbroscher gör mig alltid glad, alla i celluloid och från 30-talet (hunden i hängande ring) till 50-talet (de två till höger).

Några riktiga dyrgripar smög det sig också in under hösten trots att jag lovat mig själv att hålla i plånboken pga renoveringen (hm, så mycket för det!). Alla fyra från 30-talet i galalith och krom. Den nedre och övre i mitten ska enligt den tyska auktionsfirman vara äkta Bengel.

Även samlat på mig lite roliga örhängen, mest 50/60-tal men ett par äldre – de i övre vänstra hörnet är i celluloid från 40-talet.

Några sk ”hatflash”, dvs hattbroscher från 20/30-tal när hattarna blev mindre, tightare mot huvudet och inte så utsmyckade som de gigantiska hattarna från tidigt 1900-tal, det också blivit. Man känner igen dem på den speciella nålen. Detta är alltså inte hattnålar, hattnålar är mycket, mycket längre och gjorda för att se till att hatten sitter kvar på huvudet, hattbroscher är ren och skär utsmyckning.

Halsband har det så klart också blivit… Övre raden (30/40-tal) från vänster, skuren galalith och sedan två halsband i bakelit. Mittenraden, 30/40-tal skuren celluloid och sedan ett halsband med blandade bakelit- och lucite-pärlor. Till 50/60-tal i okänt plastmaterial. Nederst ett set från 50/60-tal med halsband och armband i sk thermoplast.

Vackra armband finns det också att hitta ibland. Övre raden från vänster, gult armband i lucite 50/60-tal, mitten är jag osäker på både ålder och material och kräver lite grävande, till höger ett skuret armband i bakelit med jättesöt fågel, 30/40-tal. Nedre raden är båda i celluloid och från 30/40-talet.

Så till slut lite broscher, både vanliga och sk brosch-clips. I övre raden är alla i celluloid och 30/40-tal, rad två samma sak utom blomman till höger som är i lucite från 50-talet (sk reversed carved). Nedre raden längst till vänster en orkestermedlem som jag misstänker kan ingå i en serie, 50/60-tal, och till sist två brosch-clips från 30-talet, den med blommorna är i bakelit med mönstret skuret och målat från baksidan och den urcoola röda som nästan ser ut som grillen på en amerikanare från 50-talet men som är från 30-talet och gjord i krom och galalith.

Örhängen i plast, en kort historia

I Retro nr 6 (i butik från måndagen den 29/11) finns ett stort reportage om örhängen, är du road av äldre smycken, vilket du troligen är eftersom du hittat hit, så kan jag bara säga – läs det! Att jag varit behjälplig gör ju inte saken sämre eller hur? Skämt åsido, har du ännu inte upptäckt denna utmärkta tidning för oss retro-nördar så är det dags att göra det nu!

Som komplement till den generella genomgången du hittar i Retro har du här en mer specifik när det gäller plast.

Från sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet är det otroligt svårt att hitta örhängen i plast, min gissning är att det helt enkelt var ganska ovanligt på den tiden. Plasten från den här tiden var dessutom skör så det är heller inte mycket som överlevt. Hittar du något så är det i så fall i celluloid eller någon av de material som man gjorde sorgesmycken i eftersom det är de plastmaterial som stod till buds vid den här tiden. Skruvfästet kom i slutet på 1800-talet och clipset hade ännu uppfunnits så det var hål i öronen var relativt vanligt om du nu över huvud taget bar örhängen. För hål i öronen gällde framför allt en anordning som nästan ser ut som en fiskekrok.

Strax före sekelskiftet kom skruvfästet och i slutet på 20-talet clipset, när dessa två varianter slog igenom blir det istället lite ekivokt att ha hål i öronen, det är bara ”lätta” flickor som hade det. Däremot har örhängen blivit mer lättburna tack vare att du inte behövde ta hål i öronen och därigenom vanligare. På tidigt 1900-tal, 1900-1920, hade du långt hår och håret uppsatt och visade dina öron med små fina örhängen (tänk små pärlörhängen). Mycket fokus var på en brosch i halsen och stooora hattar med mängder med utsmyckning. På 20-talet däremot shinglade du håret och hade hattar som satt tätt intill huvudet (typ klockhattar) och då blev örhängen istället långa och hängande. På 20-talet slog plasten igenom som smyckematerial i lite större skala och från och med nu finns det betydligt mer att hitta för oss sakletare. Att tänka på från den här tiden är just det där med hål i öronen, har örhängena du hittar krokar för hål är de mer troligt en senare kopia/efterapning eller är skruvfästet utbytt.

Plastmaterialet i smycken på 20-talet var framför allt celluloid och ibland något av materialen som sorgesmycken gjordes av typ ebonit. Tänk jazz-eran och att allt ska vara långt och hängande, det ska gärna glittra också, strass och fasetterade pärlor var vanliga. På 20-talet upptäcktes Thutankamons grav vilket drev fram en vurm för allt från det antika Egypten som också går igen i smycken från 20/30-talet.

På 30-talet är fortfarande celluloid det stora materialet men nu kommer också ”bakelit-materialen”, dvs bakelit men också galalith, isolit och alla andra varianter av liknande material. I just den geometriska art deco-stilen är det vanligt att plasten är kombinerad med krom. Förutom den geometriska art deco-stilen hamnar, som vanligt vill jag nästan säga, blommor på örsnibbarna. På 30-talet samsas clips och skruvar men skruvfästen är vanligare.

På 40-talet är bakelit-materialen nästan helt försvunna igen, de finns men i mycket mindre skala, celluloiden har utvecklats betydligt och är nu ett bättre och hållbarare material. Nu kommer också lucite, plexiglasets föregångare. Och nu är det blommor, fåglar och djur för hela slanten… Allt från små blommot på örsnibben till hängande fågelburar. Även under 40-talet var fortfarande skruvfästet vanligare än clipset.

Med 50-talets intåg kom också clipset på stor frammarsch för att på 60-talet i princip helt tagit över. På 50-talet skulle det matchas framförallt örhängen och halsband, men örhängen med matchande brosch är också en vanlig kombination. Bland plastsmycken i det som kommer att kallas termoplast hittar man en hel del set där det även ingår ett matchande armband tillsammans med halsband och örhängen. Nu kommer också den mjuka plasten som var stor både under 50- och 60-talet. Från och med nu utvecklas plasten snabbt och kommer i så många olika former att det handlar mer om kemi för att klura ut vilket plastmaterial det är och då förlorar det sin betydelse enligt mig. Stilen på 50-talet är väldigt bred, nu hittar du allt från blommor till udda geometriska former.

60-talet är clipsens riktigt stora tid för att sin tur nästan försvinna när håltagningspistolen gör sitt intåg i skiftet 60/70-tal. På 60-talet ska örhängen vara stooora, vare sig de sitter på örsnibben eller är hängande, och det gynnade plasten eftersom även stora örhängen fortfarande blir relativt lätta i plast. På 50- och 60-talet var plast framtidsmaterialet så det fick gärna synas att det var plast. Inte som på 70-talet när det blev ”skämmigare” med plast utan naturligt skulle det vara.

Favorit i repris – allt är inte guld som glimmar och all gammal plast är inte bakelit…

Tycker att det finns anledning ännu en gång att skriva om fenomenet att all äldre plast har en tendens att ”bli” bakelit när den ska säljas. Det är naturligtvis en blandning av orsaker, en är ren och skär okunnighet, men en annan, värre, anledning är att bakelit blir dyrare än annan plast och när det då är en annan sorts plast anser jag att det mer eller mindre är lurendrejeri. Det är som att sälja ett silversmycke och kalla det platina, i min värld är det faktiskt samma sak.

Visst hittar du smycken i bakelit på andrahandsmarknaden men både celluloid och lucite (och ett antal andra varianter) var såå mycket större som material i smycken. Håller du ett äldre plastsmycke i handen är chansen väldigt stor att det INTE är bakelit utan något annat tidigt plastmaterial.

För att göra det enkelt (fast det egentligen inte är så enkelt) håller jag mig till de tre stora plastmaterialen i äldre plastsmycken;

Celluloid. Sent 1800-tal utvecklades celluloid, tidigt ersatte eller skulle likna dyra material som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades mycket under årens lopp och har använts i smycken fram på 50-talet.

Bakelit. Bakeliten kom 1907 men började inte användas i smycken förrän i slutet på 1920-talet och hade sin storhetstid under 30-talet och en bit in på 40-talet. Parallellt fanns celluloiden och i slutet på 30-talet kom lucite så bakelit var aldrig så stort på smyckesmarknaden som många tycks tro.

Lucite. Den tredje varianten av äldre plast i smycken heter lucite och kom på 30-talet och slog igenom på 40-talet. Lucite var föregångare till plexiglaset. Lucite användes främst 40-tal och 50-tal

När vi kommer fram till 50/60-tal så kommer den stora ”plastexplosionen” och det utvecklades mängder med olika plastmaterial som det gjordes smycken av.

Men det jag egentligen anser är det allra viktigaste, skaffa dig kunskap! Ska du sälja, vet du inte vad det är för material, kalla det då bara ”äldre plast” och ska du sälja bakelit se då till att lära dig känna igen det. Jag som köpare måste kunna känna mig trygg i att om ett smycke säljs som bakelit ska det också vara det! Som köpare, lär dig så mycket att du i alla fall har en känsla för hur bakelit ser ut men fråga också alltid säljaren hur de vet att det är bakelit. Och lär dig att känna igen när säljaren vet vad de pratar om eller inte…