Jag en sakletare, samlare och återskapare

Har börjat titta på Återskaparna på tv och även om jag inte gillar programledarna så är jag otroligt imponerad av hantverkarna med specialistkompetens utöver det vanliga – nörderi kan vara alldeles, alldeles underbart! Dessutom gillar jag ordet ”återskapare”, det är ju faktiskt det vi alla ägnar oss åt som lagar och fixar. Vare sig det, som i mitt fall, handlar om smycken och kläder eller om något helt annat.

En del, som inte alls är inne i den här världen, frågar mig ibland varför jag tycker det är så kul med gamla grejer – jag ägnar ju mig åt något som varken är värdefullt eller som jag tjänar pengar på… Många tror att jag gått och blivit ”miljönisse” på gamla dar men det handlar väldigt lite om det, även om jag avskyr slöseri och slit och släng i alla former, i grunden tycker jag grejer ska hålla och att man ska laga de saker som går att laga.

Svaret på frågan ovan är egentligen är egentligen flera, ett svar är att jag helt enkelt tycker om äldre saker, de har en historia, en själ, och dessutom ofta en kvalitet som nya saker saknar. Ett annat svar är att själva jakten är kul, det är roligt att vara saklerare och få bli riktigt nöjd när man hittar något bra. Det handlar inte om att hitta något ekonomiskt värdefullt, det är inte alls min drivkraft, utan om något som är fint eller har en historia jag gillar. Att undersöka och lära sig mer om något man hittat är definitivt en del av nöjet. Om man sen hittar något man behöver som både är billigare och bättre än nytt blir man så klart extra nöjd!

Sedan kan sakletandet och loppisbesökandet ha sina utmaningar, igår var en väldigt typisk dag i en sakletares liv. Jag satte igång med ”persedelvård” som det heter i det militära, jag gick igenom min vinterskor och stövlar, borstade och smörjde in. Vill man att saker ska hålla måste man sköta dem, så enkel är sanningen. I alla fall inser jag att mina favoritstövlar har sett sina bästa dagar och att jag behöver ett par ”nya”. Så jag tar en promenad bort till Erikshjälpen för att se om de har några stövlar kvar. Inga stövlar blev köpta, istället kom jag hem med ett skåp och en gammal resekoffert! Hoppsan, liksom…

Samlandet är väl en del av samma, men jag tror också att samlande är en läggningsfråga – man kan ju njuta av fina saker utan att nödvändigtvis vilja äga dem. Vi samlare har det nog i oss, en gen vi alla har. Pratar jag med andra samlare, oavsett vad de nu samlar, inser jag hur lika vi är, vare sig vi samlar bilar, sportmemoribilia eller vad det nu kan vara vi snöat in på. Vi drivs av att ha sakerna omkring oss och kunna titta på dem men vi drivs också av kunskap, att ständigt lära oss mer inom det området vi nördat in oss på.

Kunskapstörsten, det är den stora skillnaden mellan oss samlare och sk ”hoarders” (vad det nu kan heta på svenska, människor som aldrig kan göra sig av med någonting). Det handlar väldigt lite om att inte kunna göra sig av med saker, som samlare kan man alltid göra sig av med saker om man hittar något bättre, utan just om att äga de ”rätta” sakerna och sedan kunna så mycket man kan om det – det är nörderi i dess finaste form!

Ligger lite efter…

Förstår inte vart tiden tar vägen, tycker inte jag hinner någonting… Jag har två stora utmaningar har jag insett, dels att jag måste ligga och vila så mycket på dagarna så jag har inte hela långa dagar till mitt förfogande och den andra utmaningen är att huvudet inte slutar spruta ur sig idéer om vad jag ska göra – hinner/kan helt enkelt inte allt jag vill göra och ibland är den där sållningen svår, suck.

Idag, när det är busväder, har jag i alla fall försökt fotografera ikapp samlingen. Har haft lite mycket som legat ofotat och osorterat, allt är inte katalogiserat men nu har det i alla fall blivit fotat!

Lite halsband, inget ”outstanding” men typiska för sin tid 50/60-tal.

Och mina kära hundar i celluloid, som fd hundägare går jag igång på dessa. Häftigt att ständigt hitta nya varianter, dessa från 40-talet och en bit in på 50-talet, ev är någon av dem lite tidigare. Från samma tid kommer det ursöta rådjuret i celluloid och sist men inte minst den vackra fågeln i lucite.

Och så till ett par osäkra eller rättare sagt några som kräver lite mer efterforskningar, varken hunden eller den extremt roliga fågeln har jag sett förut, inte ens sett liknande. Jag är hyfsat säker på att de är gamla nog för samlingen men det är också det enda jag jag tror mig veta om dem.

Lite coola örhängen, främst från 60-talet. De blå ”moonglow lucite” (som jag hoppas att jag har ett matchande halsband till någonstans) är från 50-talet och de gröna är i bakelit och från 30/40-talet men resten är nog 60-tal, ev sent 50-tal.

En samling ganska tidiga broscher, den svarta ”spagetti-broschen” i celluloid med stenar är från 30-talet, likaså den underbara simmarflickan. Den ovala broschen med kvinnoansiktet i mitten kräver lite efterforskningar, den är tidig, säkert 30-tal eller kanske ännu äldre. Den söta flickan med paraply och hund är i celluloid från 30/40-talet. Hon har nog varit guldfärgad, i alla fall delvis, som har försvunnit men det ger henne bara väldigt charmig patina, i alla fall I mitt tycke. Och så en brosch med celluloid-klockor från 40-talet.

Hängen/halsband som, i alla fall två av dem, behöver lite efterforskningar. Den till höger är i lucite och från 40/50-talet men de andra två är jag lite fundersam kring. Den vackra kvinnan är med största sannolikhet från 20-talet (kedjan är troligen inte original) men är det ben eller celluloid? Spontant säger jag celluloid men den behöver synas ordentligt, som jag skrivit om förut kan ben och celluloid vara otroligt svåra att skilja åt ibland. Hänget i mitten är svårt, har nog åldern inne men vad är det? Och från när?

Så med alla idéer och allt i samlingen som behöver sorteras, katalogiseras och bloggen som behöver städas, en bok som ska skrivas, dessutom allt som ska lagas och fixas till, både smycken och kläder, ett hem att sköta och egna smycken att skapa så behöver jag nog inte fundera över vad jag ska göra om dagarna…

Förälskad i vackra saker…

Smaken är ju som baken, delad, och det finns massor med människor som inte skulle tycka samma saker som jag är vackra.

Nu har jag i alla fall gått och förälskat mig i en cool skyltdocka från 40-/50-talet, inte bara dockan utan den otroligt vackra klänningen hon hade på sig. Hade på sig eftersom jag har flyttat över klänningen till en annan docka, i alla fall tills jag vågar använda dockan. Jag är väldigt svag för äldre skyltdockor generellt men denna allra mest beroende på att hon har ett så otroligt coolt uttryck, hon skulle kunna stå med ett glas champagne i handen och prata med Cary Grant eller någon av de andra snygga filmstjärnorna från den här tiden.

Och klänningen, jag säger bara klänningen – tänk vilken tjusig fest denna är sydd för! Detta är den absolut vackraste klänning jag har haft i min ägo, den kan man ha framme som ett konstverk. Det är inte en klänning att bära nuförtiden, på ett bröllop eller något möjligtvis, men jag går dessutom så klart inte i den så jag får nöja mig med att titta och njuta. Ännu så länge har hon ett halsband från 30-talet, får leta upp något som är mer i ålder med både docka och klänning, sent 40-tal eller tidigt 50-tal.

Tyvärr har dockan ett stort problem, hon har stått på en vind, troligen oisolerad, och blivit utsatt för temperaturväxlingar som gjort henne sprucken och framför allt armar och händer har tagit mycket stryk. Det gör mig ingenting att hon inte är perfekt, det får gärna synas att saker är gamla, utan mitt problem är att så fort man tar i henne, flyttar eller byter kläder faller det av ännu mer. Jag är rädd att armarna ska ge upp helt och det vore trist, en docka utan armar är inte riktigt samma sak. Och jag gör ju just det det, flyttar dem, byter kläder och smycken på dem beroende på humör och vad jag just då tycker är vackert och vill titta på och det måste hon hålla för.

Jag har ställt en fråga i ett antal olika FB-grupper om hur bäst att gå till väga för att ”rädda” henne, har dessutom skrivit till museet och ställt frågan om de har några bra tips. Vi får se hur det går.

Så länge får hon vara både arm- och benlös och ståta med ett Jakob Bengel-halsband tills jag vågar använda hela henne igen.

Med Växjö som ursprung

Jag är allmänt road av mode, framför allt äldre sådant, och ur det kommer min kärlek för äldre smycken. Men jag är också road av äldre kläder. Men när det gäller kläder (främst för att jag inte ska drunkna här hemma bland alla kläder, smycken och saker) så gäller principen att jag ska kunna bära dem.

Men jag har gjort ett undantag, jag försöker hitta kläder som är märkta/har sitt ursprung i Växjö (som är min hemstad) eftersom jag tycker det är roligt att samla på mig lite Växjö-historia inom ramen för mitt stora intresse för kläder och smycken. Samlingen är ännu väldigt liten men jag letar, är det så att du har en klänning med Växjö-märkning får du gärna höra av dig!

En riktigt klassisk Växjö-butik var PN’s, min föräldrageneration hade det som ett riktmärke när man skulle ses – vi träffas utanför PN’s hörna. Butiken låg länge i hörnet mot Stortorget, därav mötesplatsen gissar jag. PN’s etablerades redan i slutet av 1800-talet. Namnet kom av mannen som startade butiken Per Nils Persson. 1948 övertogs verksamheten av familjen Gratte och bytte sedan 1973 namn till Grattes Modehus som i sin tur upphörde 2009. Klänningen ovan är från 60-talet.

Sandströms, som drevs av Valborg Gustavsson (född Sandström), var en syatelje och tygaffär och sydde upp kläder till Växjös finare damer. Låg på Båtsmanstorget i Växjö. Längre fram blev det, som jag förstått det, mer inriktning på större festligheter, brudklänningar, klänningar till tärnor och till tjusigare fester. Sandströms startade sin verksamhet i slutet på 20-talet och las ner i slutet på 60-talet eller möjligen precis i början av 70-talet. Klänningen är från 60-talet.

Ingen av de ovanstående butikerna har jag någon som helst personlig koppling till, de var båda borta eller hade bytt namn när jag flyttade till Växjö på 70-talet. Däremot har jag en mer personlig koppling till Ingrids Mode, modist och hattaffär i Växjö under många år, jag arbetade nämligen under tidigt 80-tal tillsammans med hennes man. Det jag minns allra tydligast var att de gift sig två gånger, alltså gift sig, skilt sig och sedan gift sig igen, något jag aldrig (med min stora erfarenhet som 20-åring!) hade hört talas om… Ingrids Mode fanns under många, många år på Kungsgatan i Växjö, den startade 1940/41, Ingrid överlät butiken 1974 och den levde kvar ända till 2005.

Tyvärr sträcker sig inte mina kunskaper till hattar så jag vet inte ålder på dessa, de har i alla fall alla etikett med fyrsiffrigt telefonnummer så jag gissar att de är 60-tal och äldre.

En butik som jag stött på och aldrig hört talas om tidigare är Hattcentralen som ska ha legat på Båtsmanstorget i Växjö. Nu är inte hattar alls min specialitet, det är ju kläder och smycken, så det gör inte så mycket, det hade bara varit kul att veta vid vilken tid detta var. Telefonnumret har i alla fall fem siffror så en bit fram i ”modern” tid bör det inte alla fall ha varit.

Ljuva 60-tal, del 1

Jag är väldigt förtjust i art deco och 30-talet, mycket beroende på att det är så bärbart idag nästan 100 år senare. Men min absolut största kärlek är 60-talet och framför allt op-modet, även detta väldigt bärbart idag. Men i dessa tider behöver vi också lite färg och det var det gott om på 60-talet, härliga knalliga färger. När det handlar om plastsmycken kan det ibland vara rätt svårt att skilja på 50- och 60-tal men det är lite mer galet och lite färggrannare på 60-talet.

Det är svårt att hitta klänningar i ”äkta” op-mode från tiden (som dessutom min väldigt icke 60-taliga kropp får plats i!) men jag är i alla fall stolt ägare till en. Jag har en till men tror den är något senare, slutet 60-talet eller möjligtvis början av 70-talet. Och sen en urläcker ”överdel” som ser ut som Chrysler Building i NY som bärs med byxor, den är från tiden.

60-talets mode är fortfarande väldigt bärbart, möjligtvis med undantag för längden om man som jag är 175 cm lång, och det kräver ingen getingmidja (eller en extremt tuff korsett) som mycket av 50-talsmodet kräver. Jag är också förtjust i de raka/trubbiga skorna som också är väldigt bärbara än idag. Står man stadigt på jorden i storlek 40 så hittar man inte massor man får på fötterna men man kan ju ha några att titta på! Och några ”fusk” kan man ju ha som är av senare årsmodell. Skorna till höger är oanvända Pierre Cardin-skor från 60-talet och de mittersta i bilden till höger, de andra två av senare årsmodell.

Det är lättare att hitta smycken i op-stil, även om du inte hittar massor av detta heller. En period på 80-talet var stora svartvita plastsmycken populära vilket ibland kan göra det knepigt, det gäller att kolla noga på lås, baksidor etc

Den här underbara ljusblå klänningen är sömmerskesydd i Växjö på 60-talet. Denna klänning är inte något jag bär utan den tillhör samlingen. Grundprincipen annars är, när det gäller vintage-kläder, att jag ska kunna bära dem. Men jag har gjort några undantag, ett är kläder märkta/ursprung med Växjö. I del två får du se någon till plus några hattarna.

Vill du ha ett halsband som syns? Då ska du bära det röda och svarta halsbandet till höger, helt ”alldeles för mycket”-underbart!

Den här gula ensemblen, som också har en tillhörande kavaj, önskar jag såå att jag kunde ha – den är precis min stil. Men i väntan på att jag helt magiskt skulle krympa ett antal storlekar så har jag den att titta på och hänga på lite tidstypiska smycken. Sedan får den vandra vidare när jag tittat färdigt…

Man kan ju tycka vad man vill…

Det står naturligtvis oss alla fritt (i alla fall här i Sverige) att tycka vad vi vill men när jag läste en fråga i en av grupperna på FB som jag är med i, bröt jag nästan ihop. Frågan var om äldre blandade smycken var värda något, en helt ok fråga om man inte vet något om smycken. Men det var nästa mening jag bröt ihop kring, ja smycken i plast slänger jag men det andra kanske kunde vara värt något? Jag blir fortfarande ledsen när jag ser den kommentaren…

För det första anser jag rent generellt att så länge saker är hela och riktiga så kastar man inte någonting. Vill man inte ha det själv säljer eller skänker man det. Och för det andra, visst på 70-talet blev vi översköljda av billig plast från ”långbortistan” och det hade väl inte kanonkvalitet precis men varför utgår man från att all plast är skräp för det?! Så tänker man ju inte om andra produkter? Och även om det blir fler och fler får upp ögonen för hur mycket fint det finns att hitta bland äldre plast så har jag mycket ”övertygande” kvar, det är uppenbart. Glädjande nog var det inte bara jag som protesterade!

Det här är väl inte skräp?

Eller det här?!

Örhängen i plast från olika tidsepoker

Örhängen i plast har funnits nästan lika länge som plasten. På 20-talet hade en del av ”the flapper-girls ” hål i öronen men det ansågs rätt vågat och var inget som den vanliga kvinnan hade, varken då eller senare. Hål i öronen slog inte igenom i större skala förrän slutet av 60-talet/ början av 70-talet. Så hittar du äldre örhängen för hål är antingen clipsen eller skruvarna utbytta eller inte så gamla som du tror…

Sekelskiftet och fram tom 20-talet. Örhängen var inte lika vanliga så här tidigt och det är svårt att hitta örhängen som är tidigare än 20-talet. Jag tror inte att det bara är örhängen i plast som är ovanliga vid den här tiden utan örhängen var nog inte så vanliga över huvud taget, det var först på 20-talet man ser örhängen på modebilder. På 20-talet är plasten fortfarande något som ska efterlikna andra material, mycket ska likna elfenben, korall och sköldpaddsskal. ”Flapper-girls” hade långa dinglande örhängen, för övriga var de nog mer neutrala. Kläderna, håren och hattarna var väldigt utsmyckade vid den här tiden, påverkar nog också hur mycket utrymme, så att säga, som örhängen hade. Celluloid var materialet framför alla andra i plastsmycken.

30-talet och art deco. På 30-talet tog man ut svängarna lite mer, både vad gäller färg och form. Celluloid var fortfarande stort som material men 30-talet är också bakelitens (och andra liknande material tex galalith) stora era. Mycket stenar och blommor är det men också väldigt strama art deco-smycken.

40-talet. Nu blommar det! På 40-talet är smycken blommiga överlag och det sätter så klart sina spår även på örhängen. Celluloid hänger med (och förbättras hela tiden), bakelit börjar dock försvinna som material igen och ersätts av den nyuppfunna luciten som är plexiglasets föregångare. Örhängen I lucite är väldigt ofta av ”reversed carved”-typen, alltså skurna och målade bakifrån för att skapa 3D-effekt.

50-talet. Nu blir det än mer färgrika och glatt! 50-talet var ju en modernitetens och framtidstrons period tillsammans med 60-talet. Celluloid och lucite hänger med som material men det är också detta årtionde som plasten slår igenom på bred front i hela vardagslivet och det driver fram mängder med olika plastmaterial. From nu blir det, i mitt tycke, ointressant med materialet eftersom det finns så otroligt många olika material att välja på och det blir mer en kemisk fråga. Under 50-talet kan örhängen se ut nästan hur som helst, allt från rätt neutrala runda plastpärlor till blommor, väldigt typiska för sin tid 50/60-tal. 50-talet och 60-talet är rätt svåra att skilja åt, mycket var modernt under båda årtionden.

50-talet är ju också setens förlovade tid, se bilder nederst. Halsband med matchande örhängen, brosch med matchande örhängen osv, osv.

60-talet. Nu pratar vi verkligen färg! Och gärna stort, vare sig det sitter på örat eller hänger och dinglar. 60-talet är ju också OP-modets tid så mycket geometriska former, gärna svartvita. Rymden var också en inspiration för smycken under både 50-talet och 60-talet. I slutet av 60-talet kommer hippie-eran och då är det flower power som gäller.

Setens förlovade tid, 50-tal och 60-tal. Under hela 50- och 60-talet var set stort, du skulle matcha allting (även skor och väska skulle ju matchas på den här tiden). Här nedan är några exempel, alla i olika typer av plast. Fruktbroschen med matchande örhängen är dock i fler material än plast.

Bästa tidningen!

Den, i mitt tycke, allra bästa tidningen för oss som gillar gamla prylar är Retro. Jag gillar den för att den inte är så ”uppnäst” och handlar om vanliga prylar, inte nödvändigtvis de dyraste antikviteterna. Visst, antikviteter kan väl vara roligt men jag gillar smycken, kläder och prylar som vi vanliga människor haft. Tycker det är roligare med vanliga människors historia.

I det kommande numret, nr 1 (i butik 4 feb) har jag haft äran att delta som stolt ”medarbetare” med lite av mina smycken från samlingen. Jag måste erkänna att jag har tjatat på chefredaktör Viveca under en ganska lång tid om att ha något om smycken. Och nu hände det!

Denna gång med fem uppslag om broscher som sträcker sig från 30-talet till 70-talet. Bilder och information om speciella kännetecken för olika årtionden. Blev riktigt bra (förutom att jag ser ut som en tant på mitt foto men det är sånt man får leva med) och intressant.

Förhoppningsvis kommer det mera, jag vet att tanken är att beta av en smyckevariant i taget så håll ögonen öppna. Finns ju ingen som skriver om detta så jag har stora förhoppningar på kommande nummer.

Har ni ännu inte hittat till Retro och ni som jag som gillar gamla smycken och prylar – köp den, jag lovar att ni inte blir besvikna!

Älskar husmorstips

Min hobby, förutom min samling, är att ta hand om gamla saker, i första hand smycken men även äldre kläder. Jag har alltid varit road av mode, historia och hantverk och dessa intressen fick så småningom smälta samman till att framför allt vårda äldre smycken men också äldre kläder och prylar. Och då måste/får man lära sig alla möjliga knep för rengöring.

För rengöring av smycken, se mitt inlägg Rengöra dina smycken.

Vill du rengöra äldre kläder själv kommer du rätt långt med Yes diskmedel, potatismjöl, ättika och galltvål. Viktigt att tänka på, precis som med smycken, är att det är ett äldre plagg du hanterar, skörare tyg, skörare sömmar etc så alltid med varsamhet! Alla material kan inte heller tvättas i vatten så det absolut första är att försöka klura ut material eller i alla fall typ av material. Ibland är kanske plagget i så dåligt skick att du inte har något att förlora men försiktighet gäller. En del material kan också krympa väldigt mycket och kräver att ångas. Jag är inte på något sätt fullärd, jag trevar mig fortfarande fram…

Yes diskmedel fungerar bra på tex fettfläckar. Fukta fläcken och/eller en svamp, på med yes diskmedel och gno försiktigt så du får upp ett lödder. Låt sedan klädesplagget ligga en rejäl stund så diskmedlet får en chans att bearbeta fläcken, tvätta eller skölj sedan. Är det en fläck som suttit länge kan du få göra om det några gånger.

Ättika tar bort lukt. Många äldre plagg kan ju lukta gammal vind, eller allmänt ofräscht. Häll lite ättika i sköljfacket när du tvättar så får du bukt med, i alla fall vissa typer, av dålig lukt. Fungerar också att ställa i en kopp med ättika och hänga in plagget i tex en garderob som är någorlunda tät. Annars gör vind och solsken underverk – men vi har ju inte alltid så mycket av den varan!

Potatismjöl är bra när det gäller att ta bort gamla svettfläckar. Förr tvättade man ju inte allting hela tiden så som vi gör idag (vi tvättar sönder våra kläder snarare än att slita upp dem) utan man hängde ut och vädrade och har man otur får man tag i en jättefin klänning men med svettfläckar som förstör utseendet. Rör ut potatismjöl i vatten så du får en kladdig massa, stryk ut det över fläcken/fläckarna och låt torka ordentligt. När det har torkat kan du plocka bort det stelnade potatismjölet men det kräver en sköljning eller tvätt för att få bort det sista.

Galltvål fungerar på alla möjliga sorters fläckar. Om man väljer flytande eller i fast form är en smaksak, själv tycker jag det beror på hur mycket jag vågar mekaniskt bearbeta fläcken. Du gör som med yes, fukta fläcken och bearbeta galltvålen så du får ett lödder, för hand eller med en mjuk svamp. Låt sedan plagget ligga en rejäl stund så tvålen går bearbeta fläcken, sen tvättar/sköljer du som vanligt.

För alla ”gamla” fläckar gäller det ofta att vara lite ihärdig, du kanske kan behöva göra om proceduren ett par gånger men ge inte tappt, de flesta fläckar går faktiskt att få bort.

Fördelen med alla ovanstående jämfört med de fläckborttagningsmedel du kan köpa är att du inte behöver vara rädd att medlen själva sätter fläckar. Sen finns det andra fallgropar med äldre tyger men jag har aldrig råkat ut för att jag förstört något med ovanstående metoder.

Ropade hem en fin Katja of Sweden (har en lite samling såna…) men den hade tyvärr flera fläckar fram som såg ut som fettfläckar, tyvärr lite svåra att fånga på bild. När jag ville ha ersättning för att den var i sämre skick än beskrivet (Sellpy, du kan göra fynd men är ofta alldeles för dåligt kollade) så ville de ha klänningen i retur men jag ville ju hellre behålla den och försöka få bort fläckarna! Så jag bestämde mig för att prova att ta bort fläckarna, gick inte det skulle jag skicka den i retur. Så vad göra? Eftersom jag misstänkte fettfläckar av något slag gav jag mig på den med Yes diskmedel, jag har kört två omgångar, diskmedel, sköljning, diskmedel och sköljning. Och fläckarna försvann i princip helt!

Jag kan varmt rekommendera bästa gruppen ”Vintage info/tvättråd/märkning & inspiration” på FB, i princip allt jag kan om äldre plagg har jag lärt mig där. Kunniga, trevlig ton och massor med glada tillrop.

Souvenir-broscher i plast, 40/50-tal

Ett ”specialområde” inom broscher/plastsmycken är souvenir-broscherna, egentligen är det väl ett eget samlarområde. Har funderat på att ”bara” behålla de, i mitt tycke, bästa/finaste och sedan sälja resten men har inte riktigt bestämt mig.

På 40-talet och än mer på 50-talet började även gemene man ha råd och möjlighet att åka på semester. Vi fick vår tredje semestervecka 1951 och vi packade våra nyinköpta bilar eller tog vi buss eller tåg med tält och picknick-set och styrde kosan till sevärdheter både inom Sverige och Europa. Och då måste man ju visa när man kom hem att man varit ute och rest och en liten enkel brosch var både ett enkelt och billigt sätt att visa var man varit.

Vad jag har kunnat klura ut fanns dessa broscher under tiden mitten 40-talet och under 50-talet för att sedan i princip försvinna helt, i alla fall i plast – andra material vet jag inte lika mycket om. Min gissning är att många av dessa har sitt ursprung och sin tillverkning i Tyskland, men den gissningen bygger enbart på att många jag hittat är från tyska orter, de kan lika gärna producerats någon annanstans och ”bara” fått stort genomslag i Tyskland.

Dessa souvenir-broscher finns i mängder med olika varianter, en del med tydlig koppling till resmålet, en del lite mer långsökta. Många märkta med ort eller är självklara varifrån de kommer (se de irländska nedan) men det är lite svårt att veta var man ska dra gränsen, finns en del som jag inte vet om jag ska kategorisera dem som souvenir-broscher eller inte. De har ingen märkning men min gissning (och även detta är en gissning) är att dessa broscher fanns att köpa med en tom yta där man själv kunde skriva dit sitt ortnamn om man nu inte ville/hade råd att trycka upp broscher med namnet på. Denna min gissning bygger på att jag hittar tryckta broscher, broscher utan namn där ytan är tom men också där texten är handtextad och inte tryckt.

Sedan finns det broscher som snarare är kopplad till event än ort, dessa idrottsbroscher till exempel. Det var inte förrän jag en dag såg broschen till höger med texten fotbolls-VM 1958 som jag förstod att även dessa broscher hörde hemma i kategorin souvenir-broscher.

Så till sist några som är souvenir-broscher utan att det står på dem, de här två är rätt självklara var de kommer ifrån om man har någon som helst relation till Irland. Men som sagt, egentligen skulle man nog kunna göra ett rätt kul eget samlarområde av detta. Kan tänka mig att det redan finns samlare därute som just samlar den här typen av broscher oavsett material. Har sett att samma typ av broscher finns att hitta i metall.