Min bästa kontakt!

Mest av en slump (köpte något av henne på eBay) fick jag kontakt med Naomi Thompson. Hon tipsade mig om sin FB- sida för äldre plastsmycken, vi började skriva till varandra och på den vägen är det… Då hade jag ingen aning om att hon både hade skrivit flera böcker om vintage och anses som en kunnig samlare inom hennes specialområde äldre plastsmycken (särskilt bakelit). Jag har senare också lärt mig att hon lever på att köpa & sälja äldre smycken. Hon driver flera FB-sidor, inte bara plastsmycken, utan även äldre smycken generellt.

Jag äger en av hennes böcker ”Style me vintage – accessories”, inte så märkligt eftersom det täcker in mitt intresse-område, men det finns flera i serien om kläder, hår och hem. Även om de har några år på nacken kan jag varmt rekommendera dem.

Kul också när jag upptäckte ett bra reportage om bakelit i Homes & Antiques och när jag bläddrade fram till det också hittade Naomi som ”Collector Profile”. Jag köper den inte jämt men ibland är den rätt kul att bläddra i, just denna är augusti-numret. De finns att köpa på nätet, även äldre nummer.

Det är inte billigt att köpa av någon som kan sin sak – men – eftersom det har blivit så mycket gissande och höga priser för sådant som inte är dyrbart på Tradera så betalar jag faktiskt hellre lite mer och vet vad jag får! Dessutom vet Naomi rätt bra vad jag kan vara intresserad av så hon tipsar mig ofta om hon lägger ut något hon tror passar. Nu har jag ju bara ett liiitet problem, vad händer med Brexit?! Kommer det att bli alldeles för dyrt att köpa från England? Tyvärr hände det med USA, snordyrt att köpa därifrån numera, skyhöga avgifter när man tarbin det till Sverige och väldigt dyr frakt, risken är tyvärr överhängande att samma sak kommer att hända med England…

Lådan forts…

Försöker ta broscherna i lådan i någon slags tematisk ordning bara för att det ska bli lättare att leta info. Denna gång blir det lite kvinnor, kameer och en fin skridskoåkare.

Men först sorterar jag ut det jag ser/känner direkt antingen är fel material, många är aldrig genomgångna sedan jag köpte dem i samlandets början och därför gömmer det sig lite som inte ska vara där. Som de här två ovan tex, de är båda i något annat material än plast så de får hamna i ”att sälja”-högen.

Sedan har jag få ett gäng med kameer, i detta fall alla i celluloid och från 30/40-talet (det är en låda med broscher från 30/40-tal jag går igenom).

Kameer kan vara svårt, ibland är det nästan omöjligt att bedöma genom att bara titta på den vad som är plast och vad som är annat material, i dessa fall tex. Då är det klämma och känna som gäller, känn efter om det är kallt eller har kroppstemperatur, hur låter det om du knackar på det (jag knackar mot tänderna). Dessa två är i celluloid och från 30-talet men visst ser de ut som de skulle kunna vara av sten/snäcka?

Till sist har vi denna tjusiga skridskoprinsessa i celluloid från 40-talet, visst är hon fin?

Ängla-orkester

Blivit ägare till en urcharmig liten ängla-orkester. Försöker ta reda på om det kan finnas fler varianter med andra instrument men det är inte helt enkelt.

Jag har kommit så långt att de är i celluloid och från Tyskland, alltså inte Västtyskland, vilket innebär att de är före andra världskrigets delning av Tyskland. Så någonstans 30/40-tal. Dessa broscher är inte märkta men jag har sedan tidigare två av dessa änglar med fot som står i min bokhylla och de är märkta Made in Germany.

Jag har också upptäckt när jag letat att det inte bara finns broscher och små figuriner, eller vad man nu ska kalla dem, utan också med stjärnor och månar för att hänga (i julgranen troligtvis). Det förklarar nog varför mina broscher har ett litet hål för snöre, de tillverkades likadana och sedan skickades de iväg på olika håll i fabriken för att bli olika saker.

Förutom de sex jag har så har jag sett att det ska finnas betydligt fler, en som spelar flöjt, blåser i ett horn, spelar harpa, bastuba och dragspel. Och så klart en dirigent!

Utöver de olika instrumenten har jag upptäckt att de kan ha kort respektive lång ”klänning”, jag har dessutom sett en som håller en stjärna och en som klappar ett lamm. Och till sist finns de som diorama där de träffar St Nicholaus. Men alla dessa jag hittat har varit i form av hängen eller som liten figurin så om de finns, och i så fall vilka, i form av broscher vet jag så klart inte.

Det är ”bara” att hålla ögonen öppna och hoppas att snubbla på fler!

Sagan om en ljusstake

Bland alla smycken måste jag bara få berätta om min lilla ljusstake och just om nöjet med att ägna en stund att ta reda på mer om ett föremål. Information som inte har ett dugg med ekonomiskt värde att göra men som ger ett mervärde i ägandet.

Hittade den här söta lilla ljusstaken, adventsljusstake för julgransljus? på en loppis och blev förälskad. Den hade rostfläckar i metallen och behövde allmänt lite omvårdnad men fin ändå. När jag kom hem tog jag fram spissvärtan (oslagbart om man vill putsa upp smide lite) och putsade upp foten. När jag gjorde det framträdde en stämpel under en av ”fötterna”. Kunde inte riktigt tyda vad det stod så jag tog hjälp av en grupp på FB som heter Antikt-Retro-Kuriosa Frågor och Svar (ej värdering). Där föreslog någon STENEBY och jag såg att det stod något under som jag tolkade till HF.

Så igång med googlande, hittade lite olika smidesprodukter som sålts med den märkningen men ingen närmare info. Hittade däremot en tolkning av HF som hemslöjdsförening. Så nya googlingar, nu på Steneby hemslöjdsförening och fick träff å något företagsregister men det sa bara att bolaget var avvecklat. Men jag hittade en ”konst- och hantverksskola” som hette Steneby så på vinst och förlust slängde jag iväg ett mejl till dem och frågade om de visste något eller kunde tipsa mig vidare.

Efter en stund (snabbt!) svarar mig en jättetrevlig kvinna som berättar att hon jobbade på Steneby HF i många år att det var de som startade skolan. Steneby HF bildades i slutet på 1920-talet och fanns fram till 2000 men tillverkningen av smidesföremål las ner redan i slutet av 50-talet.

Hon bad mig skicka bilder på min ljusstake och det gjorde jag så klart. Hon kände genast igen den och blev glad, hon sa att det nog inte finns många kvar av den. Ljusstaken började tillverkas redan på 30-talet och eftersom all tillverkning av smide las ner i slutet på 50-talet så är min ljusstake producerad någon gång under den perioden troligen 30/40-tal. Hon mindes också att ett litet lager av de vackra ljusbrickorna fanns kvar i ett förråd länge efteråt.

Det höjer ju inte det ekonomiska värdet men det höjer mitt värde, nu tycker jag att den är ännu finare. Och underbart med snälla hjälpsamma människor, tack Aina på Steneby. Och tänk vad mycket man kan få reda på med en stunds jobb och lite tur!

Önskar det kunde vara lika enkelt med smycken…

Det där med loppisar…

Det är på många sätt bra att secondhand och återbruk av olika slag har blivit populärt istället för vår enorma slit- och släng-mentalitet och vår stora konsumtion av kläder och prylar. Att saker och kläder används istället för att hamna i soporna är underbart tycker jag.

Men för oss ”sak- och skattletare” har det också fått en tråkigare effekt, många ställen, här är det särskilt Erikshjälpen men även till viss del Kupan och Emmaus, har blivit något slags andrahandsbutiker med antikhandelsambitioner. De tar väldigt bra betalt, inte bara för sådant som eventuellt är rätt värdefullt utan över lag. Det tar bort känslan av att kunna fynda, det handlar egentligen inte så mycket om pengar utan om en känsla av att vara skatt-letare och bland allt det där billiga kunna göra FYNDET. Det handlar inte om jag nödvändigtvis skulle hitta något som är värt tusentals kronor utan kanske bara den där perfekta grejen jag letat efter. Eller att slå till på den där prylen/smycket /klädesplagget bara för att det är roligt att försöka klura ut ålder och ursprung. Allt det där faller om det är för dyrt och för mycket ”affär”.

Jag har klagat förut på att det numera är så väldigt svårt att hitta äldre smycken, inte bara äldre plastsmycken utan äldre smycken över huvud taget. De har inte blivit dyra – de finns helt enkelt inte att hitta av någon outgrundlig anledning. Skulle vara spännande att få veta vad det beror på.

Jag har absolut inget emot att dessa hjälporganisationer försöker få mer pengar för fina/värdefulla saker, deras uppgift är ju att dra in så mycket pengar de kan till välgörenhet, men då måste det finnas kunskap/vilja att kunna skilja ut bra från dåligt, dyrt från billigt och det är där det fallerar tycker jag. Bara som ett exempel, som inte alls har med gammalt och fint att göra, utan bara hur det ser ut så tar Erikshjälpen samma pris för alla jackor, oavsett tunn eller tjock, lite sliten eller i nyskick, HM eller dyrt märke. Det vore väl ok om det priset var 50 eller möjligtvis 100 kr men när det priset är 229 kr blir det löjligt. Visst, för en dyr märkesjacka som kostat flera tusenlappar men för en lite sliten sommarjacka från HM!? För det priset kan jag ju i princip gå till HM och köpa en ny jacka på rea, då har det blivit fel någonstans tycker jag.

Så här har det tyvärr blivit allt tristare att gå på loppisar så just därför jag blev väldigt glatt överraskad när jag körde genom Nybro en dag och fick för mig att köra in till Lindra och Ria som finns där. Aldrig varit där, bara sett någon blänkare på FB att de fanns, men det var riktiga loppisar! Fina, rena och trevliga att gå i men med högt och lågt blandat och vettig prissättning – jag blev såå glad! Dit kommer jag definitivt åka igen.

Så det var dagens gnäll, ska vara på lite bättre humör nästa gång lovar jag!

Dags för en låda igen

Nu har jag – äntligen – plockat fram ytterligare en låda för sortering/katalogisering. Tanken är att det i denna låda ska befinna sig broscher från 30- och 40-talet men jag får se hur det ser ut när jag synar dem ordentligt.

Har i alla fall börjat med ett ”gäng” av den här typen av broscher som på engelska kallas ”reversed carved” dvs skurna bakifrån. De är i lucite och utskurna och målade från baksidan som ger en häftig 3D-effekt. Dessa broscher gjordes under både 40- och 50-talet och det är mest känslan som styr över om jag tror de är tidiga eller sena, de här bedömer jag tillhöra 40-talet. Förutom känsla tittar jag på nål och lås, är det trombonlås är de oftast från 40-talet tex, men jag tittar också på själva utskärningen, ju djupare, mer detaljerad och finare målad ju äldre är de oftast men – de allra äldsta kan vara rätt grovt ”tillyxade” så som vanligt gäller en sammanvägd bedömning. Tyvärr är det sällan så enkelt att det finns en enda detalj att titta på och sen kunna vara säker…

Den här lägger jag för sig eftersom jag tycker den är så fin och väldigt annorlunda mot allt annat man ser, det är nästan alltid blommor. Den är fransk (märkt DEPOSE som bara betyder ungefär patent och/eller att den är skyddad – det är alltså inte ett varumärke som många tror). Man skulle kunna förledas att tro att den ”bara” är målad men den är skuren också.

Sen har jag en annorlunda brosch med 3D-effekt som inte är utskuren utan målad från både baksida och framsida för att på så sätt skapa 3D-effekten. Har faktiskt aldrig sett fler än just den här, tror att den kan vara rätt tidig. Även denna i lucite, det är bara lucite och liknande av de tidiga plasterna som är helt genomskinlig, lucite är ju en föregångare till plexiglaset. Kan möjligen vara handgjord/hemmagjord.

Till sist av just den här varianten broscher har jag lagt min stora utmaning… Enligt säljaren ska den vara svensktillverkad i en plastfabrik i Malmö någon gång under 40/50-talet. Eftersom äldre plastsmycken sällan är märkta så är det en rolig ledtråd till att det tillverkades plastsmycken i Sverige och att allt inte var import. Har dock inte kommit längre i mina efterforskningar, någon dag när anden vill ska jag ta itu med det.

Har blivit bättre på att spara den info jag får, ibland vet säljaren ungefär hur gammalt tex, i början trodde jag att jag skulle komma ihåg men det har jag insett, allt eftersom samlingen växt, att det gör jag inte!

Jakob Bengel, en favorit i repris

Råkat ut för ett par smärre olyckor så just nu kan jag inte göra så mycket rent praktiskt så det får bli lite djupdykning i samlingen och runt smycken istället.

Som samlare av äldre plastsmycken är Jakob Bengels smycken från 30-talet otroligt eftertraktade (och därför vääääldigt dyra). Men det är ändå otroligt att smycken som är bortåt 90 år gamla kan upplevas som toppmoderna och vet man inte så kan man inte gissa att de är så gamla. Det är något häftigt med det.

Först lite bakgrund för er som aldrig hört talas om mannen ifråga. Jag hade aldrig hört talas om Bengel innan jag började hålla på med det här. Jakob Bengel startade på 1800-talet företag i Tyskland som tillverkade kedjor till fickur (väldigt fina, de dyker upp ibland). 1924 bestämde de sig för att försöka sig på att tillverka smycken. Smyckestillverkningen dog ut i samband med andra världskriget, dvs de tillverkade smycken i ca 15 år.

Halsband art deco i ”Bengel-stil”

Smycken de gjorde var, för den tiden, mycket moderna med inspiration från Bauhaus, Coco Chanel och Art Deco. Oftast i krom och galalith, en plast som gjordes med mjölk som råvara. Värmer man galalith genom att tex gnugga det en stund så kan man känna en doft som nästan kan liknas vid sur mjölk. Krom var en vanlig metall i smycken under den här tiden.

Bengels smycken såldes över hela världen men tyvärr är det många som inte överlevt till våra dagar. Till skillnad från ”äkta” smycken så har sk bijouterier i perioder inte ansetts ha något värde alls och kastats…

Halsband art deco, kan ev vara Bengel

Har man nu ett smycke som eventuellt skulle kunna vara Bengel, finns många ”look-a-likes”, så kan det vara rätt svårt att vara säker på att det är smycke från Bengel man har, om man nu inte lyckas hitta exakt det smycket i någon av de två böcker som finns, eftersom de aldrig är stämplade. Tyvärr är det så, som det ofta blir, att eftersom de betingar ett väldigt högt pris vill säljare gärna påstå att det är Bengel. Det bästa man kan göra, tycker jag, är att dels vara påläst själv, dels handla av någon som man vet är seriös.

Jag har sedan tidigare ett halsband som, med 99 % säkerhet, är Bengel som jag köpt av min engelska kontakt och ett par som eventuellt skulle kunna vara. Och ett antal i samma stil men med ganska stor säkerhet inte är Bengel. Nu har jag kostat på mig att ropa in två halsband från en tysk auktionsfirma (som ingår i Auctionet) där de hänvisar till den stora utställningen om Bengel i München 2004. Nu när jag har fått dem och synat dem är jag 99 % säker att de är från tiden och av Bengel. Dyra men fina kan jag väl sammanfatta. Att hitta ett Bengel-smycke för inga pengar alls på en loppis tror jag är väldigt svårt men undrens tid är inte förbi så vem vet?!

Äldre smycken är en bedömningssport

Och som det är med alla bedömningssporter kan man ha olika uppfattningar. Men för att fortsätta jämförelsen med sportens värld, ju mer du övar och desto mer påläst du är, desto duktigare blir du. Men fullärd blir man aldrig.

Ovanstående gäller inte minst plastsmycken, oerhört få smycken är märkta och på så sätt finns det inget ”facit”. Att gissa ålder och material kan verkligen vara en bedömningssport. Material är egentligen inte alltid viktig om man gillar plastsmycken men det kan vara en hjälp för att åldersbestämma men också en hjälp när det gäller priset. Många plastsmycken har blivit väldigt mycket dyrare än jag började samla, speciellt vissa typer av smycken och vissa material. Jag hittar ständigt plastsmycken som jag känner mig väldigt osäker på, trots att jag har hållit på med detta i ett antal år nu. Och eftersom kunskapen inte är särskilt stor bland gemene man måste jag oftast försöka gissa själv efter en ibland halvdålig bild om jag tycker det är värt att köpa/buda på.

Den här ringen är en typisk ”vet inte”… Jag tyckte att den såg lite spännande ut, skulle kunna vara gammal, så jag köpte den på FB. När jag fick den i min hand rent fysiskt tyckte jag att känslan var av en äldre ring men var väldigt frågande till vad det kan vara för material. Skickade frågan till en av mina bekanta i England som är är ”proffs-samlare” och hennes spontana svar efter min bild var att den är ny men gjord för att se gammal ut… Så inte blev jag klokare. Antingen låter jag den ligga lite och se om det dyker upp något liknande på bild eller får den helt sonika vandra vidare. Jag har numera en så stor samling att jag faktiskt har funderat på att sälja vidare allt som jag är osäker på om det inte råkar vara något jag verkligen, verkligen vill ha. Visst finns risken att jag missar något riktigt bra/ovanligt men det får jag leva med.

Äldre plastsmycken har generellt blivit mycket dyrare sedan jag började samla, skulle säga att prisbilden för äldre smycken rent generellt har ökat. Kul att äldre plastsmycken har börjat uppskattas men samtidigt ökar risken för felköp, kunskapen är generellt låg bland dem som säljer och så tittar de på prisbilden på eBay och ser att bakelit är dyrt och därför vill man tro att ett äldre plastsmycke är i just bakelit. Som samlare är jag naturligtvis ibland beredd att köpa ett dyrt smycke som på ett eller annat sätt är speciellt men jag vill inte köpa ett halsband som det sägs är i bakelit och får hem det och inser att det är det inte… De två halsbanden ovan skiljer det i storleksordningen 500-1000 kr på. Det vänstra är ett nyare halsband, värt kanske 50-100 kr eftersom det är så långt. Det högra är däremot är ett långt halsband i bakelit med relativt stora pärlor och värt minst mellan 700-1000 kr. Jag lägger ingen värdering i det, de är båda fina, men det gör att jag måste lita på att den som säljer dessa till mig vet vad som är vad. Tyvärr är inte det alltid fallet och det har hänt att folk har blivit sura för att frågar hur de har kommit fram till ålder/material…

Men eftersom det är en bedömningssport måste man ju kunna motivera sitt ”domslut”, det måste man kunna i alla bedömningssporter!

Ibland får man faktiskt frångå sina principer…

Bestämde mig för rätt länge sedan att hålla samlingen till smycken, inte hårklämmor, kammar eller puderdosor och sånt som kan räknas som ”kring”. Går att dra det hur långt som helst, samlingen är stor nog ändå! Jag har dock behållt det jag tycker är väldigt fint eller någon särskild dyrgrip, resten har jag successivt sålt av.

Har två väskor sedan tidigare men de har ”bara” plasthandtag/båge och så två lösa utan tillhörande väska. Lite olika tider på de båda väskorna, den lilla med det vackra fodret skulle jag tippa är 40-tal, den större skinnväskan tror jag är 50/60-tal. Men jag är absolut ingen expert väskor, har behållit dem eftersom jag tycker de är fina!

Så – när jag hittade den här väskan i plast (lucite) med stenar kunde jag bara inte låta bli… Har faktiskt aldrig sett dem i Sverige förut, bara på bild från USA. Det är ju fullt möjligt att denna också är amerikansk men jag vet tyvärr inget om ursprung. De är från 40/50-talet och bars som aftonväskor. Eftersom den är genomskinlig funderar jag på om den inte någon gång i sin levnad haft foder? Men när jag tittar runt på bilder på andra liknande väskor hittar jag inte en enda med foder så antingen plockas de bort i alla väskor, eller mer troligt, aldrig haft något från början. Men lite märkligt är det allt, ser ju genast lite annorlunda ut med diverse innehåll.

Men även om den inte precis är gjord för att bära omkring mängder med ägodelar i så hade väl ändå dåtidens damer näsduk, puderdosa, läppstift, spegel och, eftersom väldigt många rökte på den här tiden, kanske ett paket cigaretter och en fin tändare? Eller förväntades man bli bjuden på cigaretter kanske? Men puderdosa och läppstift måste väl ändå ingå i alla tjusigare damers handväska?

Den har varit ute på galej, en spricka på baksidan och lite skavmärken här och där men jag tycker inte det gör något – någon har förhoppningsvis haft roligt!

Vart tog inspirationen vägen?

Fick just veta att julmarknaden på museet är inställd liksom julmarknaden på Kalmar slott som vi diskuterat som ett alternativ. Ingen julmarknad på Huseby heller. Inget av detta särskilt förvånande men däremot väldigt trist.

Tycker det är svårt att hitta inspiration när jag inte har något sånt som julmarknaden att se fram emot, det är den enda gången på året jag säljer mina alster till ”okända” och får feedback. För övrigt gör jag ju mest för att ge bort och det är inte riktigt samma sak – de kan aldrig tycka något annat än att det är fint (och sen låta bli att använda det eller sätta upp det på väggen…). Att människor faktiskt betalar pengar för det jag gör blir en slags bekräftelse att det i alla fall finns några därute som gillar det.

Blir mycket lagningar av smycken och äldre kläder. Gott nog så, tillfredsställande på sitt sätt, eftersom jag tycker det är otroligt roligt att kunna ge äldre saker av bra kvalitet ett förlängt/nytt liv. Men det ger inte det där ”flowet” som skapandet ger, när jag går helt upp i det och glömmer tid och rum (och min värk inte minst, oslagbar värkbekämpning).

Så just nu funderar jag på om jag kan hitta på något själv i liten skala, bara för att ha något att se fram emot och som kan ge mig en liten puff till att skapa igen. Kanske bjuda in grannarna på gatan första eller andra advent? Och be dem ta med sig kompisar? Och göra försäljning i huset? Bjuda på kaffe och glögg, plocka fram både det jag gör själv och lite vintage-smycken och vintage-klänningar? Borde väl kunna gå att göra hyfsat coronasäkert om jag sprider ut det i olika rum? Vore dessutom faktiskt lite kul att visa upp för grannarna vad jag ägnar mig åt på dagarna (förutom att vila då…) eftersom jag tror de flesta inte har en aning om vad som döljer sig hos mig.

Ja, sånt ligger jag på soffan och funderar över när det regnar och blåser och jag tycker lite synd om mig själv…