Symaskin igång

Känner mig väldigt nöjd över att jag är uppvuxen under en tid och i en familj där jag fick lära mig att sy. Mitt textila arv och intresse har alltid varit stort, mer eller mindre under perioder beroende på arbetsbelastning  och annat.

Dels har detta intresse visat sig i att jag alltid gillat textilier generellt, gardiner, dukar, mattor och det gamla ”kvinnoarv” som vävda och broderade textilier utgör, dels att jag själv alltid har stickat, virkat, broderat och sytt. Jag har aldrig lyckats omfamna trender med att inte ha gardiner, mattor eller dukar, har alltid tyckt att ett såna hem varit kala och kalla.

Numera fyller jag också på mitt linneskåp (så klart har jag ett sådant!) med fina handbroderade äldre dukar när jag hittar, ett sorgligt underskattat hantverk. Brukar säga att jag stödköper, jag behöver dem egentligen inte, har redan en hel del arvegods från både farmor och mormor som båda broderade, utan för att jag tycker det är så synd att det inte värderas högre.

Att kunna sy (och att äga en symaskin) är också idag i tider av återbruk, och inte bara slänga så fort något går sönder eller inte riktigt passar, en tillgång. Kunna laga och sy om är också en konst som varit sorgligt undervärderad men som nu verkar gå mot en ny renässans.

Alltid känt mig lite i otakt med tiden med mina kunskaper och erfarenheter från ett liv på landet där jag växte upp med den här typen av kunskaper, plus att ta hand om/ta till vara maten, men äntligen har den här typen av kunskaper kommit till heders igen och det känns verkligen roligt.

Nu när jag fått till mitt hobbyrum kan jag dessutom ha min symaskin framme (tack Helen för att jag fick din mammas när min egna gick sönder/brann upp). Nu försöker jag komma ifatt lite med diverse ”sysaker” som legat, hängen på några handdukar, sömmar som gått upp (både för symaskinen och för hand) och några klänningar som behöver sys om för att passa. Ett jobb som känns väldigt tillfredsställande även om det inte syns.

 

Ny leverans…

Nu har jag, i alla fall tillfälligt, gett mig själv ”nästan” köpförbud. Jag behöver samla lite i ladorna efter att jag kostat på mig ett hobbyrum och ”nästan” betyder att jag får köpa om det är något riktigt ovanligt. Ska verkligen försöka koncentrera mig på att gå igenom det jag har och inte bara köpa nya smycken, men det är SVÅRT! Hittar ju hela tiden så mycket fint/roligt…

2019-03-26 13.19.26

Men innan köpförbudet trädde i kraft så hann jag naturligtvis köpa en laddning (eller två – väntar på en leverans till) från min smyckes-kompis i England. Nu ska hon ha tillökning till försommaren och ligga lite lågt med försäljningen ett tag i samband med det och det är nog bara bra för min plånbok! Från henne köper jag ju mycket som är ovanligt och äldre, smycken jag faktiskt VET är i rätt material och ålder, men billigt är det ju inte.

Mycket celluloid blir det… tycker att det är lite roligare än bakeliten som alla är på och som dessutom är väldigt dyr! Dessa smycken, allabi celluloid, sträcker sig tidsmässigt från 20-tal (solfjädern) till 50-tal.

Två stora fina lucite-smycken 40/50-tal.

2019-03-26 15.39.04

Och så, till sist, dyrgripeni den här sändningen. Brosch i Jakob Bengels stil, skulle kunna vara Bengel. Det svåra med hans smycken är att de aldrig märkta så man kan ju bara läsa på, tycka och tro. I det här fallet tror vi, Naomi och jag, att detta skulle kunna vara en ”riktig”. Men det återstår att försöka få det mer bekräftat, hur jag nu ska göra det…

Äntligen!

Jag ägnar mig åt att arbeta mig igenom mina lagningsprojekt men nu har jag stuckit emellan med lite egna projekt också för att det inte ska bli för tråkigt…

2019-03-08 10.26.03

Har två syskonbarn (vuxna) som fyller år och tänkte jag skulle göra något fint till dem, så det blev varsin tavla i all enkelhet.

Båda tavlorna är gjorda av äldre delar, både ramar och broscher. Jag letar ständigt efter relativt små, äldre ramar på loppisar och liknande ställen och så köper jag när jag hittar och lägger på lager. Samma gäller för broscherna. För att passa till tavlor måste broschen ha ett visst utseende så det är samma sak där, när jag hittar köper jag och lägger i ”lager-högen”. Eftersom jag har en tendens att sälja eller ge bort allt jag gör så har jag för ovanlighetens skull en tavla på gång till mig själv också!

20190329_121549

 

Här lagas det…

Tack vare omflyttning och upptäckten av hur mycket det låg i ”att laga-lådorna” har jag äntligen fått tummen ur och laga. Ännu så länge betar jag av smycken som saknar en eller flera stenar, behöver nytt lås och liknande, alltså sådana dom är hyfsat lättlagade om man har de rätta grejerna och massor med skrot att plocka från.

20190321_094508

Ibland är det enkelt, jag hittar en lämplig sten och lyckas få dit den utan större missöden – och det syns inte ens att den är lagad. Ibland får en del smycken ligga i väntan på att ”rätt” del ska dyka upp och ibland får man helt enkelt ha lite fantasi.

20190321_094512

Ovanstående örhängen är ett typexempel på när man får tänka om lite, jag insåg rätt snabbt att chansen att hitta flera likadana små gröna stenar inte var så himla stor och jag tyckte att de var så snygga så det var synd att inte göra något med dem. Så vad då göra? Kom på att jag kunde flytta om de gröna stenarna så att det fattades på samma ställe på båda och ersätta dem med något annat men vad? Provade mig fram men landade i att ersätta dem med pärlor, det blev mest neutralt och ser inte konstigt ut, tycker i alla fall inte jag!

 

Har dessutom en proppfull låda med plastsmycken som behöver lagas men de har jag inte kommit till än.

Ursäkta bildkvaliteten men det är ju så mörkt hela tiden…

Och så lite nytt…

Som vanligt så ”levererar” min engelska vän Naomi mycket fint, det är av henne jag köper de flesta av de riktigt gamla smycken jag har i samlingen. Men jag tänker att jag får glädja mig så länge det varar, vem vet hur det blir med Brexit. Igår röstade de ner förslaget till avtal – igen – och risken finns att det blir utträde utan avtal och då vet man ju ingenting om hur det blir. Ett tag gick det även att handla från USA men det är sådana avgifter/skatter nu plus att de höjt portot/frakten något enormt så det blir alldeles för dyrt.

Här lite celluloid-smycken, alla från 20-30-talet även om man inte kan tro det! Siloutte-broschen är jag lite osäker på om metall-ramen är original men det spelar egentligen inte så stor roll, den är fin som den är.

Och som jag skrivit om förut, det blir svårare och svårare att hitta fina/bra plastsmycken här hemma, vad det nu beror på. Men eftersom samlingen numera är rätt gigantisk kanske jag inte ska klaga, det är kanske lika bra!

Här är lite blandade material, övre raden är en lucite-uggla med blommor på ”magen”, en kame i celluloid på en lucite-platta, båda 40-tal. Nedre raden med början från vänster, en brosch i bakelit med metallutsmyckning, ett halsband med bakelit med en kedja av celluloid (är nog förlängd och/eller lagad eftersom det har kommit dit några små glaspärlor), en av mina älskade hundbroscher, troligen celluloid, och till sist en liten fågel som jag varken vet ålder eller material på – den köpte jag bara för att den var söt!

Äntligen lite arbete i verkstan

Nu, äntligen, har allt kommit på plats efter omgörning av hemmet och hobbyrummet så nu kan det bli lite arbete i verkstan igen.

20190308_103654

Idag ägnar jag mig åt lagning. Fördelen med omflyttning är att man faktiskt tittar på det man har och jag insåg att jag hade VÄLDIGT mycket i, inte bara en men flera, ”laga-lådor”. Så jag måste ta det lite mellan skapa-varven, inte bara skapa nytt.

I ”laga-lådorna” ligger både äldre plastsmycken och andra äldre smycken som alla är i behov av omvårdnad, en del enkla, en del betydligt knepigare. Ibland saknas någon/några stenar, ibland är det sönder. Eftersom jag bara så att säga lagar för hand (och tex inte löder) så får jag ibland ha rätt mycket fantasi och dessutom inse att jag inte klarar att laga allting, att vissa smycken faktiskt är bortom lagning… Då blir de nya smycken eller, hemska tanke, hamnar de till slut i soporna om det inte finns någonting mer att göra med dem.

20190308_102548

 

Favorit i repris, vanligaste plastmaterialen i äldre smycken

Som vanligt försöker jag slå en lans för att det tidigt fanns smycken i plast och att – inte minst viktigt – äldre plast är INTE samma sak som bakelit…

Den tidigaste plasten, som liknar det vi idag tycker är plast, är celluloid som utvecklades i slutet på 1800-talet. I första hand letade man efter ett material som kunde ersätta framför allt elfenben men även material som sköldpaddsskal. Det var inte smycken i första hand man tänkte på utan tex biljardbollar.

Eftersom den första plasten gjordes för att ersätta dyra material som var svåra att få tag på så är det just så de första plastsmycken såg ut, dvs de såg ut som elfenben, sköldpaddsskal, korall, bärnsten och liknande. Och så såg det ut till 20-talet ungefär, då började det utvecklas plastsmycken i alla möjliga färger och utseende. Celluloid var ett vanligt material i smycken fram på 50-talet.

Bakelit utvecklades från tidigt 1900-tal (med början 1907) och samma sak här, det var inte något smyckematerial från början utan utvecklades för helt andra användningsområden, det som de flesta känner till är väl telefoner och belysningsdetaljer av olika slag. Något större/vanligare smyckematerial blev inte bakeliten förrän på 30-talet. Bakelit hade sin storhetstid på 30-talet, ovanligt att hitta äldre men nästan lika ovanligt att hitta yngre.

Lucite utvecklades på 40-talet och tog på många sätt över från bakeliten. Det var ett material som både var billigare och enklare att arbeta med än bakelit. De smycken vi förknippar med 50-tal och tidigt 60-tal, ”pärlhalsband” i plast, de typiska halsbanden/armbanden på metall osv är ofta i lucite.

På 50/60-talet formligen exploderade plastens utveckling och det kom mängder av olika plastmaterial så därefter är det knappast intressant vilket plastmaterial smycket är gjort av.

Naturligtvis finns det andra tidiga plastmaterial men få som fick sånt genomslag som celluloid, bakelit och lucite. Det kom en del andra ”bakelitliknande” material, i Sverige utvecklade Perstorp Isolit (som finns men är otroligt ovanligt i smycken), i mellaneuropa (Frankrike, Tyskland etc) var galalith är ganska vanligt material i smycken.

I sorgesmycken hittar man en del andra material men det har jag skrivit om förut men det kommer också ett nytt inlägg om det…