Det här börjar bli tjatigt, så fort jag tycker det gått framåt så händer något nytt… Efter handledsfrakturen (tyvärr bröt jag bägge benen i handleden) i höger handled i våras har det varit en snårig väg framåt. Som följd av frakturen drabbades jag av något som så tjusigt heter De Quervains syndrom, enklare uttryckt senskideinflammation. Har haft väldigt ont och har hela våren och sommaren behövt använda handledsstöd. Både smärtan och stödet har begränsat min rörlighet och möjligheten till belastning av hand och handled. Till slut konstaterade läkaren att det inte fanns annat att göra än att gå in och snitta upp senskidorna för att få bort inflammationen. Fick besked att jag skulle få det gjort relativt raskt eftersom jag gått med det hela våren men, som med allt annat med denna förbaskade handled så blev det så klart inte så snabbt… Först tog det nästan en månad innan jag över huvud taget blev uppsatt för operation och då hamnade jag mitt i semestern och då görs inga såna ingrepp. Den 23 augusti skulle jag då äntligen få göra det, det är ett mindre ingrepp som görs med typ tandläkarbedövning på mottagningen. Började bli lite misstänksam eftersom det verkade ta för lång tid när jag fick be om extra bedövning. Till slut gick de och hämtade ”min” ortoped (han gjorde inte ingreppet) och visade honom någonting och hör honom säga ”den är helt av”. Sen blev det fullt pådrag – jag hade fått en nerv avskuren och det måste sys ihop inom tre dagar om man ska ha någon chans att få den hopväxt igen. När bedövningen släppte insåg jag att jag helt förlorat känseln i höger tumme, från snittet i handleden och upp. Så två dagar senare ligger jag på akutoperation och då visar det sig att ytterligare en nerv var halvt av, två andra var så hopklämda av en pincett att de fick säras. Dessutom var bara en senskida öppnad (av två) och inte ens den tillräckligt. Så läkaren som gjorde det första ingreppet hade definitivt ingen bra dag på jobbet… Så det blev gips igen några veckor, enorma nervsmärtor och hyperkänslig hud = huden gör ont att beröra. Om jag någonsin blir helt återställd eller hur lång tid läkningsprocessen tar är det ingen som vet. Håller på med beröringsövningar för att minska hyperkänsligheten i väntan på att kunna belasta hand och handled och träna rörligheten igen. De allra värsta anfallen av smärta kommer mer och mer sällan och jag har fått tillbaka känseln i en del av tummen så jag har ett vettigt grepp, jag får vara glad för det!

Har kunnat börjat fotografera så sakteliga så snart kommer det en uppdatering, eller flera, av ”fynden” jag gjort i sommar 🙂

Med förhoppning om att vi alla får ett bra 2023! Själv ser jag fram emot lite nystart med nytt boende och förhoppningsvis mer ork och inspiration till det jag tycker är roligt. Det är trots allt en viktig ingrediens i livet – ha kul!

Och hur än livet gestaltat sig 2022 så kom ihåg;

Hoppsan, gick lite oväntat på semester men vilken dag som helst återkommer jag!

Fick just veta att julmarknaden på museet är inställd liksom julmarknaden på Kalmar slott som vi diskuterat som ett alternativ. Ingen julmarknad på Huseby heller. Inget av detta särskilt förvånande men däremot väldigt trist.

Tycker det är svårt att hitta inspiration när jag inte har något sånt som julmarknaden att se fram emot, det är den enda gången på året jag säljer mina alster till ”okända” och får feedback. För övrigt gör jag ju mest för att ge bort och det är inte riktigt samma sak – de kan aldrig tycka något annat än att det är fint (och sen låta bli att använda det eller sätta upp det på väggen…). Att människor faktiskt betalar pengar för det jag gör blir en slags bekräftelse att det i alla fall finns några därute som gillar det.

Blir mycket lagningar av smycken och äldre kläder. Gott nog så, tillfredsställande på sitt sätt, eftersom jag tycker det är otroligt roligt att kunna ge äldre saker av bra kvalitet ett förlängt/nytt liv. Men det ger inte det där ”flowet” som skapandet ger, när jag går helt upp i det och glömmer tid och rum (och min värk inte minst, oslagbar värkbekämpning).

Så just nu funderar jag på om jag kan hitta på något själv i liten skala, bara för att ha något att se fram emot och som kan ge mig en liten puff till att skapa igen. Kanske bjuda in grannarna på gatan första eller andra advent? Och be dem ta med sig kompisar? Och göra försäljning i huset? Bjuda på kaffe och glögg, plocka fram både det jag gör själv och lite vintage-smycken och vintage-klänningar? Borde väl kunna gå att göra hyfsat coronasäkert om jag sprider ut det i olika rum? Vore dessutom faktiskt lite kul att visa upp för grannarna vad jag ägnar mig åt på dagarna (förutom att vila då…) eftersom jag tror de flesta inte har en aning om vad som döljer sig hos mig.

Ja, sånt ligger jag på soffan och funderar över när det regnar och blåser och jag tycker lite synd om mig själv…

I dessa corona-tider är det tur man har lite och pyssla med… Nu är jag ju redan van vid att vara hemma och att vara rätt mycket ensam, blir så när de flesta vänner fortfarande jobbar, så det är inget problem. Men däremot är allt jag faktiskt hade tänkt att göra inställt vilket ändå gör att jag är hemma mer än vanligt.

Såå, det får bli fortsatt katalogisering av samlingen. Befinner mig bland broscher från 30/40-tal för tillfället (har nog smugit sig en och annan 50/60-talare också), tar en låda i taget – det är enda sättet om det inte ska bli fullständigt kaos.

När jag plockar bland alla fina/roliga broscher tänker jag att vi glömt konsten att bära brosch. Nu för tiden, om vi över huvud taget bär brosch (rätt omodernt upplever jag) så har vi dålig fantasi. Vi sätter broschen på ett jack- eller kavajslag eller på sidan halvvägs upp på bröstet. Förr kunde man sätta broscher lite varstans, uppe halsen, på kragen, skärpet, i midjan, uppe på axeln, nere på höften, bära två eller kanske där bak om man hade en fin ringning där. Eller varför inte på hårbandet, mössan eller hatten? Eller på något helt annat oväntat ställe? Finns så otroligt mycket fina/roliga äldre broscher så – mer broscher åt folket!