Halsband i plast från sekelskiftet till 70-talet

Sekelskifte fram tom 20-talet. Smycken följer så klart allt annat mode och de flesta halsband från den här tiden var långa, fram på 20-talet kunde dessutom vara väääldigt långa, tänk charleston och ”flapper-girls”. Det andra alternativet var att det satt upp i halsen, sk dog-collar/hundhalsband (!). Men även tidigare var halsband ofta långa men då beroende på att alla kläder gick ända upp i halsen. Under 20-talet fann man Tutankamons grav och det gav också upphov till en strid ström av smycken i ”egyptisk stil” med dekor av både faraoner men också mängder av andra figurer ur den egyptiska historien, ormar, sfinxer osv. Celluloid var det absolut vanligaste plastmaterialet men galalith och ett annat smycke av bakelit dyker upp när vi närmar oss 30-talet.

30-talet och art deco. Blommor går nog aldrig riktigt ur modet, blommorna hänger med från 30-talet och framåt, åtminstone tom 70-talet. Annars är det väldigt mycket art deco-halsband med raka former och geometriska mönster. Halsband med plastpärlor har ofta även de geometriska mönster som tex fasetterade pärlor. Plastmaterial under 30-talet är celluloid, absolut vanligast, men 30-talet är det årtionde man gör smycken av bakelit, den lite ”kraftigare” bakeliten passar bra i art decons lite kantiga stil. Men även galalith är ett rätt vanligt material, väldigt ofta i skuren/snidad form.

40-talet. Nu blommar det! Nu har man lämnat art decons kantighet och går helt och fullt in i det blommande i olika former. Men även det som sen slår ut för fullt under 50-talet kommer smygande under 40-talet, halsband med pärlor av plast, ännu så länge i lite mer ”neutrala” färger än vad det senare blir. Celluloid är fortfarande det vanligaste plastmaterialet i plastsmycken men luciten kommer (plexiglasets föregångare) och slår igenom som smyckematerial. Bakeliten finns kvar en bit in på 40-talet men är sedan nästan helt borta, lucite var ett mycket enklare/bättre material att tillverka smycken av.

50-talet. Nu blir det färg! Det framåtriktade 50-talet när allt var möjligt och framtiden ljus så blev också smycken ”gladare”. Man skulle dessutom gärna ha matchande set, halsband och örhängen, halsband och armband etc. Celluloiden hänger med in i 50-talet men lucite, termoplast och en hel massa andra plastsorter gör halsbanden färgglada, ger dem ”sken” och gör dem mer lekfulla. Blommor är självklara, många doserade pärlhalsband med plastpärlor i olika färger men inte minst halsbanden med metalldetaljer och platta plastdetaljer.

60-talet är en fortsättning på det glada 50-talet, mycket färg och mycket plastpärlor i olika former, gärna med mönster. Men också en hel del svartvitt grafiskt och op-mönster. Stora maffiga, väl synliga halsband skulle det vara. För att sedan i slutet av 60-talet gå över i mycket ”flower power” och lite mer hippieinspirerat.

70-talet. Nu blir färgerna svagare, lite mer pastellfärger än de starka färgerna på 60-talet. Ofta är pärlorna gjutna på snöret istället för trädda, man kan hitta det även på 60-talet men på 70-talet blir det väldigt vanligt. Materialen blir ”billigare” och det syns och känns. Självklart finns det bättre kvalitet även på 70-talet men mycket av det man hittar idag är sådan smycken som såldes billigt i stora volymer. Precis som med andra smycken sålde Avon, Oriflame och andra som jobbade med hemförsäljning. Mycket långa halsband men även ”hundhalsbandet” kommer tillbaka i modet, nu gärna på ett sammetsband. På 70-talet blir det populärt med det egyptiska, lite billigare ” kopior” på smycken från 20-talet.

Celluloid och ben

Återvänder till ett knepigt område, det där med att se vad som är ben och vad som är celluloid. Se skillnad på bild kan vara nästan omöjligt om inte bilden är knivskarp men även när man har smycket i sin hand kan det ibland vara knepigt.

Men det finns ändå två bra sätt, även om de inte alltid hjälper, det är med hjälp av temperatur och en lupp. Om smycket har stora nog ytor kan man känna på om det är kallt eller har mer kroppstemperatur, kallt = ben, kroppstemperatur = plast. Bra är också att ha ett smycke i celluloid att jämföra med. Men det krävs en viss yta att ta på för att känna skillnad. Ibland känner man det direkt när man har det i sin hand, både på kyla och lite tyngd, men små broscher kan vara otroligt svårt.

Det andra är att studera ytorna ordentligt i en lupp, celluloid är liksom slätare/tätare i ytan, ben har oftast lite ojämnheter. Ben har många gånger lite bruna fläckar, då är det enklare, men även ben kan med blotta ögat eller på bild ha en ganska slät yta. Broscherna både ovan och nedan är ju väldigt lika men det ena är i celluloid, det andra i ben. I båda fallen är broschen i ben något gulare/brunare men det är inte alltid fallet, dessutom är det svårt att se om man bara står med en av dem. Det man däremot ser, särskilt med lupp, är liksom ”spåren” i dem som är i ben jämfört med den släta ytan på dem i plast.

Det som är ännu knepigare att se skillnad på är dels äldre skurna/snidade smycken, dels halsband med pärlor och liknande, där kan det vara extremt svårt att se skillnad eftersom många varianter gjordes både i ben och plast.

Här är två halsband, vars pärlor vid en snabb anblick påminner om varandra, som man ser skillnaden ju närmare man kommer. Men, precis som med exemplet med broscherna, så finns det även skuren/snidad celluloid och då gäller det verkligen att studera i närbild. Exemplet ovan är celluloiden gjuten medan det som är i ben är skuret och då blir skillnaden i ytor lite större än när båda är skurna.

Men, precis som med andra material, kan det vara svårt även för mig att se/veta skillnad. Så mitt ständiga mantra gäller, oavsett om det gäller plastsmycken eller andra äldre smycken, övning ger färdighet. Läs på, kläm och känn, vänd och vrid. Och kom ihåg – äldre smycken är en bedömningssport!

Det är något särskilt med 30-talet och art deco

Förutom äldre plastsmycken vurmar jag för 30-talet och art deco. Det är något med den tidens estetiska uttryck som både är otroligt vackert men också klarat tidens tand väl, många smycken känns märkligt moderna trots att de har sisådär 90 år på nacken. Mycket andra tider har gjort vackra smycken men då tycker jag att man ser mer direkt att det är ett äldre smycke.

Jag har skrivit om Bengel förut och hans smycken är väldigt typiska för det som jag tycker är art deco, enkelt och fortfarande väldigt modernt. Hans smycken kan jag bära idag och ingen skulle fråga om det är ett gammalt smycke – det är trots allt rätt häftigt.

En annan typ av smycken från den här tiden som kanske inte upplevs riktigt lika moderna, och skulle kunna passera som gjorda idag. Men lika vackra för det, de är liksom utsmyckade utan att vara pråliga.

Ett vanligt material i smycken från den här tiden är krom oavsett om det sedan är glas eller plast. Ibland är själva ”kedjan” i krom, ibland bara som detaljer. När det gäller plastsmycken så är materialen celluloid, bakelit och galalith (fransk variant av bakelit men gjord av mjölk (!) och man kan ibland få fram en doft av sur mjölk om man gnuggar på det).

Hur vet man då att det är ”från tiden” och inte en senare kopia? Krom gör tex ofta att de kan se rätt nya ut vid en första anblick. En sak är naturligtvis att lära sig känna igen, stil och material från tiden. Och som alltid gäller det att titta på baksidan, ser tex nålen på broschen tillräckligt gammal ut? Och ett annat tips är, hur är bakeliten (eller vad det nu är för material) fäst? På senare smycken är de nästan alltid limmade men på just art deco-smycken är de väldigt ofta fastskruvade så du hittar ett skruvhuvud på baksidan.

Jakob Bengel, en favorit i repris

Råkat ut för ett par smärre olyckor så just nu kan jag inte göra så mycket rent praktiskt så det får bli lite djupdykning i samlingen och runt smycken istället.

Som samlare av äldre plastsmycken är Jakob Bengels smycken från 30-talet otroligt eftertraktade (och därför vääääldigt dyra). Men det är ändå otroligt att smycken som är bortåt 90 år gamla kan upplevas som toppmoderna och vet man inte så kan man inte gissa att de är så gamla. Det är något häftigt med det.

Först lite bakgrund för er som aldrig hört talas om mannen ifråga. Jag hade aldrig hört talas om Bengel innan jag började hålla på med det här. Jakob Bengel startade på 1800-talet företag i Tyskland som tillverkade kedjor till fickur (väldigt fina, de dyker upp ibland). 1924 bestämde de sig för att försöka sig på att tillverka smycken. Smyckestillverkningen dog ut i samband med andra världskriget, dvs de tillverkade smycken i ca 15 år.

Halsband art deco i ”Bengel-stil”

Smycken de gjorde var, för den tiden, mycket moderna med inspiration från Bauhaus, Coco Chanel och Art Deco. Oftast i krom och galalith, en plast som gjordes med mjölk som råvara. Värmer man galalith genom att tex gnugga det en stund så kan man känna en doft som nästan kan liknas vid sur mjölk. Krom var en vanlig metall i smycken under den här tiden.

Bengels smycken såldes över hela världen men tyvärr är det många som inte överlevt till våra dagar. Till skillnad från ”äkta” smycken så har sk bijouterier i perioder inte ansetts ha något värde alls och kastats…

Halsband art deco, kan ev vara Bengel

Har man nu ett smycke som eventuellt skulle kunna vara Bengel, finns många ”look-a-likes”, så kan det vara rätt svårt att vara säker på att det är smycke från Bengel man har, om man nu inte lyckas hitta exakt det smycket i någon av de två böcker som finns, eftersom de aldrig är stämplade. Tyvärr är det så, som det ofta blir, att eftersom de betingar ett väldigt högt pris vill säljare gärna påstå att det är Bengel. Det bästa man kan göra, tycker jag, är att dels vara påläst själv, dels handla av någon som man vet är seriös.

Jag har sedan tidigare ett halsband som, med 99 % säkerhet, är Bengel som jag köpt av min engelska kontakt och ett par som eventuellt skulle kunna vara. Och ett antal i samma stil men med ganska stor säkerhet inte är Bengel. Nu har jag kostat på mig att ropa in två halsband från en tysk auktionsfirma (som ingår i Auctionet) där de hänvisar till den stora utställningen om Bengel i München 2004. Nu när jag har fått dem och synat dem är jag 99 % säker att de är från tiden och av Bengel. Dyra men fina kan jag väl sammanfatta. Att hitta ett Bengel-smycke för inga pengar alls på en loppis tror jag är väldigt svårt men undrens tid är inte förbi så vem vet?!

Äldre smycken är en bedömningssport

Och som det är med alla bedömningssporter kan man ha olika uppfattningar. Men för att fortsätta jämförelsen med sportens värld, ju mer du övar och desto mer påläst du är, desto duktigare blir du. Men fullärd blir man aldrig.

Ovanstående gäller inte minst plastsmycken, oerhört få smycken är märkta och på så sätt finns det inget ”facit”. Att gissa ålder och material kan verkligen vara en bedömningssport. Material är egentligen inte alltid viktig om man gillar plastsmycken men det kan vara en hjälp för att åldersbestämma men också en hjälp när det gäller priset. Många plastsmycken har blivit väldigt mycket dyrare än jag började samla, speciellt vissa typer av smycken och vissa material. Jag hittar ständigt plastsmycken som jag känner mig väldigt osäker på, trots att jag har hållit på med detta i ett antal år nu. Och eftersom kunskapen inte är särskilt stor bland gemene man måste jag oftast försöka gissa själv efter en ibland halvdålig bild om jag tycker det är värt att köpa/buda på.

Den här ringen är en typisk ”vet inte”… Jag tyckte att den såg lite spännande ut, skulle kunna vara gammal, så jag köpte den på FB. När jag fick den i min hand rent fysiskt tyckte jag att känslan var av en äldre ring men var väldigt frågande till vad det kan vara för material. Skickade frågan till en av mina bekanta i England som är är ”proffs-samlare” och hennes spontana svar efter min bild var att den är ny men gjord för att se gammal ut… Så inte blev jag klokare. Antingen låter jag den ligga lite och se om det dyker upp något liknande på bild eller får den helt sonika vandra vidare. Jag har numera en så stor samling att jag faktiskt har funderat på att sälja vidare allt som jag är osäker på om det inte råkar vara något jag verkligen, verkligen vill ha. Visst finns risken att jag missar något riktigt bra/ovanligt men det får jag leva med.

Äldre plastsmycken har generellt blivit mycket dyrare sedan jag började samla, skulle säga att prisbilden för äldre smycken rent generellt har ökat. Kul att äldre plastsmycken har börjat uppskattas men samtidigt ökar risken för felköp, kunskapen är generellt låg bland dem som säljer och så tittar de på prisbilden på eBay och ser att bakelit är dyrt och därför vill man tro att ett äldre plastsmycke är i just bakelit. Som samlare är jag naturligtvis ibland beredd att köpa ett dyrt smycke som på ett eller annat sätt är speciellt men jag vill inte köpa ett halsband som det sägs är i bakelit och får hem det och inser att det är det inte… De två halsbanden ovan skiljer det i storleksordningen 500-1000 kr på. Det vänstra är ett nyare halsband, värt kanske 50-100 kr eftersom det är så långt. Det högra är däremot är ett långt halsband i bakelit med relativt stora pärlor och värt minst mellan 700-1000 kr. Jag lägger ingen värdering i det, de är båda fina, men det gör att jag måste lita på att den som säljer dessa till mig vet vad som är vad. Tyvärr är inte det alltid fallet och det har hänt att folk har blivit sura för att frågar hur de har kommit fram till ålder/material…

Men eftersom det är en bedömningssport måste man ju kunna motivera sitt ”domslut”, det måste man kunna i alla bedömningssporter!

Beresta smycken…

Sitter och plockar med den senaste ”leveransen” från England och kan inte låta bli att skratta. Hon brukar vara gullig och skicka med några gåvor och denna gång lyckades hon pricka in kompisar till smycken jag redan har. Tänker att det kanske inte är så märkligt, håller man på tillräckligt länge och har stor samling så ökar chansen tänker jag.

Det som är roligast är att de kommer från helt olika håll. Detta set i celluloid från 50/50-talet är hopsamlat över rätt lång tid. Örhängen kom först, de låg i ett parti jag ropade in på e’Bay (medan det fortfarande gick att köpa från USA, nu är frakten svindyr) i början av mitt samlande. Halsbandet hittade jag i en grupp på FB och säljaren var från Växjö. Halsband och örhängen är exakt lika. Armbandet fick jag idag i lådan från England, det är likadant men har inte exakt samma färg som halsband och örhängen men de bärs ju inte intill varandra så jag tycker nog ändå att de hör ihop. Ska bara fixa till armbandet, det saknar en pärla.

Ett annat matchande set i celluloid från 50/60-talet är det här lite svartvita eller vad jag nu ska kalla det. Inte samlat över lika lång tid men även här från olika håll. Först kom örhängen även här via e’Bay och USA, köpte armbandet här i Sverige, tror jag ropade in det på Tradera eller ev i någon FB-grupp, lite osäker på var jag fick tag i det. Och nu fick jag ett andra par matchande örhängen från England. De har inte 100 % samma färg, båda paren örhängen har något mer svart i sig än armbandet men tänker att det kan hänföras till tillverkningen.

Det kanske inte är så konstigt att det är otroligt svårt att hitta ursprung och formgivare för de flesta plastsmycken som vi ”vanliga” bar, inte de smycken som var dyra och fina redan på sin tid. Producerades antagligen i större upplagor, i alla fall när vi är framme vid plastens underbara tid på 50/60-talet, och spreds uppenbarligen över världen. Jag var väldigt inne på att just hitta tillverkare och formgivare när jag började samla men gav upp redan innan jag börjat…

Så lite lagningsobjekt…

Regnet öser ner och vinden viner, man skulle kunna tro att det är höst och inte i början av juli! Blev i alla fall en liten loppis-tur mellan skurarna, tyvärr inga roliga smycken men en ljusstake och en pall följde i alla fall med hem. Jag har sett den där ljusstaken förut men vet inte varifrån den kommer eller riktigt hur gammal – tyckte mest det var fin. Pallen ska stå i hallen för att sitta på när man tar av/på skorna för dem som behöver.  

Jag fick med en hel del lagningsobjekt i lådan från England, en del lättare, andra svårare.

Ett sånt här projekt, ett armband som saknar en enda pärla, kan man tycka är en enkel uppgift. Själva lagningen är ju inte svår, bara lite lim, men det knepiga är att det inte går att laga förrän jag hittar just en sån här pärla just i den storleken. Det innebär att armbandet kan bo hos mig väääldigt länge innan det blir lagat.

Den här fina svanen däremot fixade jag direkt, hon hade ”bara” tappat sitt öga och det kunde egentligen ersättas med vilken färg som helst. Det enda var att hitta en lagom stor sten i ”skrot-lagret”. Det fick bli en röd sten, det blev bra tycker jag.

Tre art deco-smycken som behöver nya stenar. Knepigast kommer det otroligt vackra halsbandet med markasiter bli, vet inte riktigt vad som ska sitta där i mitten. Det får jag nog ägna lite efterforskningar åt. Även clips-broschen kan vara lite svår, det är markasiter som saknas och det har jag inga liggande. Får fundera om jag ska ersätta dem med andra stenar.

20200704_160230

Och så en hel hög som jag inte gått igenom än…

 

 

 

Lycka kan också vara…

… att, när solen gått i moln och regnet vräker ner, pyssla med en ny sändning från min kompis i England. Underbara plastsmycken men också en hel del lagningsobjekt. Lagningsobjekten kan vara allt möjligt, inte bara plastsmycken, men alla smycken är av äldre datum.

20200701_122740

Först ett av de finaste halsbanden jag numera äger, ett halsband från 30-talet i klassisk art deco-stil. Halsbandet är i celluloid och äkta art deco, dvs från tiden (30-talet). Det som är så otroligt häftigt med art deco-smycken är att de är precis lika moderna idag! Mer frågan om jag vågar bära det någon gång…

20200701_122811

Ett set i celluloid, halsband och örhängen (clips) från 30/40-talet. Så fint och ovanligt kraftigt för att vara celluloid. Det är ju oftast det som är problemet med äldre celluloid, det är så tunt och fint och går därför också lätt sönder.

20200701_122958

Till sist, ett otroligt vackert skuret och målat halsband från tidigt 1900-tal. Detta är dock i ben och inte i plast så jag ska njuta av det ett tag, bara för det är så otroligt fint, men sen får nog någon annan ta över det som också kan glädja sig över det.

Återkommer med lagningsobjekten.

Fotograferar lite nytt

Tyvärr har ju Storbritannien valt att lämna EU och ingen vet i dagsläget vad det kommer att innebära. Jag köpte en del från USA och Canada tidigare, framför allt smyckedelar till mina egna smycken, men det har blivit väldigt dyrt. Portokostnaden från de länderna är numera väldigt hög och det har dessutom tillkommit en massa avgifter här. Misstänker att samma sak kan hända med Storbritannien men 2020 är i alla fall ”business as usual” så jag har bestämt mig för att köpa vad jag kan så länge det varar… Just nu är det stiltje, så klart, men jag hann få en leverans av äldre plastsmycken innan allt startade. Ett och annat hittar jag fortfarande på Tradera, däremot är det numera väldigt svårt att hitta något på loppis.

Först ett gäng örhängen, de flesta 60-talare men några är 40- och 50-tal. Roliga men inga rariteter.

Det här är däremot ett par lite mer rariteter. Ett set i bakelit med urläckert armband och matchande hänge (som tyvärr har förlorat sin kedja, den som satt där var ny och förskräcklig) från 30/40-tal. Ett halsband i galalith och glaspärlor i ”Egyptian revival” från 20-talet. När man upptäckte Tutankamons grav 1922 blev allt med koppling till Egypten väldigt modernt. Saknar nog en randig pärla i mitten men det får man leva med när det är nästan 100 år!

Ytterligare en riktigt raritet, en handbrosch i celluloid från sekelskifte/tidigt 1900-tal. Det är nog det äldsta plastsmycket i min samling. Jag har några sorgebroscher som skulle kunna vara från sekelskiftet men det är nog mitt äldsta celluloid-smycke.

Några klassiska 50-/60-tals halsband, ett dessutom med matchande armband och ett med matchande örhängen.

Så till sist, ytterligare ett par rariteter från 30-tal art deco. Båda seten är i bakelit. Det vänstra i bakelit och krom, armband och brosch. Det högra i bakelit och mässing, brosch och par av brosch-clips. Båda urläckra men särskilt det vänstra älskar jag.

Mode och smycken kring sekelskiftet

Smycken följer så klart modet och vilka smycken som varit populära när har väldigt mycket att göra med hur kläderna sett ut. Snitt, typ av tillbehör och inte minst frisyrer skapar olika förutsättningar för att bära smycken. Men även vilka material som stod till buds. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag inte är särskilt intresserad av fina, dyrbara smycken som bars av de rika utan av de smycken som de vanliga kvinnorna bär, de smycken du och jag hade burit om vi levt på den tiden.

In på 1900-talet var detta jugend-tid som gör att utformningen av smycken, särskilt då en bit in på 1900-talet, har mycket natur i olika former som förebild, blommor och blad.

Om man vill se hur modet såg ut kring sekelskiftet och det tidiga 1900-talet så kan jag rekommendera att titta på Fröken Friman, i den serien bär de både väldigt tidstypiska kläder, smycken och inte minst dessa ständiga, oftast enorma, hattar som var poppis då.

Det var knäppt högt upp i halsen och det gjorde att du bar smycken i halsen, det kunde vara band av olika slag och knutna på olika vis, det kunde vara ett bredare band du knöt bak som hade ett smycke mitt fram, en brosch oftast, eller var halsbanden relativt långa. Och du kunde bära båda samtidigt, alltså både det korta och det långa halsbandet. Även till ”galaklädsel” med urringning så bars det halsnära halsband, gärna pärlor i många, många rader.

Armband fanns men var kanske inte det allra vanligaste smycket. Hade man armband var det vanligt med två armband, ett på var arm. Ibland var det två likadana, ibland olika. Tyvärr hittar man i stort sett aldrig äldre/antika armband i par som fortfarande är tillsammans…

Eftersom alla hade långt hår som alltid var uppsatt så kunde du bära både långa och korta örhängen. Det var tiden på dagen, frisyren och hatten som bestämde det. De stora håruppsättningarna gjorde att olika former av hårsmycken/hårkammar var populära. Sen skulle du sätta på en hatt ovanpå vilket gjorde att hårnålar krävdes för att hatten skulle sitta på plats.

aa4046f49211fb0e5d35eaa7aa9df034

Vid den här tiden hade en del kvinnor hål i öronen men lite längre in på 1900-talet ansågs det att det bara var ”lätta” damer som hade hål i öronen och försvann nästan helt ur modet för ”oss vanliga” för att inte komma tillbaka förrän 60/70-tal. Örhängen för dig som inte hade hål hade skruv eller andra ”knäpp-lösningar”, clipset var inte uppfunnet än.

 

Sorgesmycken var populära vid den här tiden, precis som de rådande idealen sa, man skulle bära svart när man hade sorg och även smycken skulle vara svarta och dessutom gärna med en bild eller en hårlock från den avlidne.

Mycket smycken vid den här tiden var ju sådant som vi idag kallar äkta, guld, silver, äkta stenar av olika slag, helt enkelt för att det inte fanns särskilt mycket konstmaterial. Men den första plasten har dock kommit, celluloid hade utvecklats för att ersätta elfenben, sköldpaddsskal och andra svårtillgängliga material. Rent allmänt experimenteras det rätt friskt med nya material vid den här tiden. När det gäller metaller så är mässing ett väldigt vanligt material för att efterlikna guld, men det fanns en hel del andra typer av guldliknande legeringar, tex tombak. Silver har ju aldrig varit lika dyrbart men nysilver fanns för att göra billigare smycken. Och så klart att gjorde man kopior av slipade stenar i glas.