Lite nytt till samlingen

Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.

Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.

Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.

Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.

Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.

Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.

Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.

Jean Painleve

Blir lite favorit i repris, skrivit om denna mångsysslande fransman förut även om det är ett tag sedan. Men efter att på relativt kort tid hittat två olika smycken av honom så tyckte jag det var dags igen.

Jean Painleve var en fransk biolog och filmare och en av pionjärerna för populärvetenskaplig film. Han levde mellan 1902 och 1989. Inte mycket koppling till äldre smycken i plast kan man tycka men denne man var också en allehanda mångsysslare och entreprenör.

Hans största och mest kända film handlade om den väldigt speciella sjöhästen och just sjöhästen blev ett signum för honom. Under 30-talet startade han, tillsammans med sin livskamrat Genevieve Hamon, en serie mode-accessoarer med sjöhästen som tema. Dessa accessoarer tillverkades av Clement Nauny k L’Hippocampe. Denna serie märktes jHp, Jean Hippocampus Painleve. Förutom smycken ska det bla ha gjorts tyger och scarfs.

De öppnade ett flertal butiker i Paris och runt om i Frankrike där dessa accessoarer såldes tillsammans med att man visade upp levande sjöhästar i akvarier (!). Han var nog bland de första som gjorde vad som senare började kallas ”film merchandise”.

Deras smycken är gjorda i mässing och galalith, en fransk typ av bakelit kan man förenklat säga.

”Problemet”med dessa smycken är att det inte går att hitta, i alla fall har inte jag lyckats, hur länge dessa smycken tillverkades, det troligaste är de tillverkades fram till kriget eftersom ryktet säger att han då blev motståndsman för att senare fly till Spanien och bosätta dig där.

Sjöhästen var hans signum men den kompletterades senare med ödlor och en grip/griffin/drake (kallas lite olika beroende på var man läser). Tyvärr är dessa smycken inte alltid märkta och ibland är de bara märkta Depose, som betyder ungefär patent, så det är svårt att veta om det ”bara” är av lite senare tillverkning eller om någon gjort kopior. Det går att se skillnad på kvaliteten men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det är kopior, de kan ju ha bytt tillverkare och börjat prångla ut större mängder, inte i så fall de första i världshistorien som faller för det tricket när det går bra. Det finns en del information att hitta på nätet men allt jag hittar beskriver bara den ursprungliga märkningen.

De som är märkta, och känns som den höga kvalitet de i alla fall började med, har plasten fastskruvad i mässingen. De andra känns mer som något industritillverkat med några slags ”piggar” som håller fast motivet. Prismässigt, i alla fall de jag hittar i Sverige, görs det ingen skillnad på kvaliteten vilket är lite spännande. Fått betala relativt mycket för ett set i halvtaskig kvalitet medan jag bara kort därefter kunde köpa en brosch i mycket fin kvalitet för en spottstyver. Men Jean Painleve och hans smycken är ändå fortfarande relativt okända i Sverige, i alla fall ännu så länge. Men en spännande man var det uppenbarligen!

God fortsättning!

Äntligen är helgerna över och jag kan kliva upp från det mörka hål jag alltid befinner mig i så här års – dags för nytt år och nya tag! Renoveringen och annat som fullständigt sög musten ur mig under hösten är också klara, nu är det bara den här förb… pandemin som tyvärr tagit nya hårda tag om oss, som förhoppningsvis lugnar ner sig igen.

Började i alla fall det nya året med att fota ikapp lite och dessutom städa lite bland förra årets foton, det kändes bra. Vi är alla olika men jag behöver ha lite ordning och reda omkring mig för att ha tid och kreativitet till att ägna mig åt det jag egentligen vill ägna mig åt, dvs mina smycken/samling och mina olika hantverk och inte minst min bok!

Lite djurbroscher gör mig alltid glad, alla i celluloid och från 30-talet (hunden i hängande ring) till 50-talet (de två till höger).

Några riktiga dyrgripar smög det sig också in under hösten trots att jag lovat mig själv att hålla i plånboken pga renoveringen (hm, så mycket för det!). Alla fyra från 30-talet i galalith och krom. Den nedre och övre i mitten ska enligt den tyska auktionsfirman vara äkta Bengel.

Även samlat på mig lite roliga örhängen, mest 50/60-tal men ett par äldre – de i övre vänstra hörnet är i celluloid från 40-talet.

Några sk ”hatflash”, dvs hattbroscher från 20/30-tal när hattarna blev mindre, tightare mot huvudet och inte så utsmyckade som de gigantiska hattarna från tidigt 1900-tal, det också blivit. Man känner igen dem på den speciella nålen. Detta är alltså inte hattnålar, hattnålar är mycket, mycket längre och gjorda för att se till att hatten sitter kvar på huvudet, hattbroscher är ren och skär utsmyckning.

Halsband har det så klart också blivit… Övre raden (30/40-tal) från vänster, skuren galalith och sedan två halsband i bakelit. Mittenraden, 30/40-tal skuren celluloid och sedan ett halsband med blandade bakelit- och lucite-pärlor. Till 50/60-tal i okänt plastmaterial. Nederst ett set från 50/60-tal med halsband och armband i sk thermoplast.

Vackra armband finns det också att hitta ibland. Övre raden från vänster, gult armband i lucite 50/60-tal, mitten är jag osäker på både ålder och material och kräver lite grävande, till höger ett skuret armband i bakelit med jättesöt fågel, 30/40-tal. Nedre raden är båda i celluloid och från 30/40-talet.

Så till slut lite broscher, både vanliga och sk brosch-clips. I övre raden är alla i celluloid och 30/40-tal, rad två samma sak utom blomman till höger som är i lucite från 50-talet (sk reversed carved). Nedre raden längst till vänster en orkestermedlem som jag misstänker kan ingå i en serie, 50/60-tal, och till sist två brosch-clips från 30-talet, den med blommorna är i bakelit med mönstret skuret och målat från baksidan och den urcoola röda som nästan ser ut som grillen på en amerikanare från 50-talet men som är från 30-talet och gjord i krom och galalith.

Favorit i repris – allt är inte guld som glimmar och all gammal plast är inte bakelit…

Tycker att det finns anledning ännu en gång att skriva om fenomenet att all äldre plast har en tendens att ”bli” bakelit när den ska säljas. Det är naturligtvis en blandning av orsaker, en är ren och skär okunnighet, men en annan, värre, anledning är att bakelit blir dyrare än annan plast och när det då är en annan sorts plast anser jag att det mer eller mindre är lurendrejeri. Det är som att sälja ett silversmycke och kalla det platina, i min värld är det faktiskt samma sak.

Visst hittar du smycken i bakelit på andrahandsmarknaden men både celluloid och lucite (och ett antal andra varianter) var såå mycket större som material i smycken. Håller du ett äldre plastsmycke i handen är chansen väldigt stor att det INTE är bakelit utan något annat tidigt plastmaterial.

För att göra det enkelt (fast det egentligen inte är så enkelt) håller jag mig till de tre stora plastmaterialen i äldre plastsmycken;

Celluloid. Sent 1800-tal utvecklades celluloid, tidigt ersatte eller skulle likna dyra material som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades mycket under årens lopp och har använts i smycken fram på 50-talet.

Bakelit. Bakeliten kom 1907 men började inte användas i smycken förrän i slutet på 1920-talet och hade sin storhetstid under 30-talet och en bit in på 40-talet. Parallellt fanns celluloiden och i slutet på 30-talet kom lucite så bakelit var aldrig så stort på smyckesmarknaden som många tycks tro.

Lucite. Den tredje varianten av äldre plast i smycken heter lucite och kom på 30-talet och slog igenom på 40-talet. Lucite var föregångare till plexiglaset. Lucite användes främst 40-tal och 50-tal

När vi kommer fram till 50/60-tal så kommer den stora ”plastexplosionen” och det utvecklades mängder med olika plastmaterial som det gjordes smycken av.

Men det jag egentligen anser är det allra viktigaste, skaffa dig kunskap! Ska du sälja, vet du inte vad det är för material, kalla det då bara ”äldre plast” och ska du sälja bakelit se då till att lära dig känna igen det. Jag som köpare måste kunna känna mig trygg i att om ett smycke säljs som bakelit ska det också vara det! Som köpare, lär dig så mycket att du i alla fall har en känsla för hur bakelit ser ut men fråga också alltid säljaren hur de vet att det är bakelit. Och lär dig att känna igen när säljaren vet vad de pratar om eller inte…

Boka 26 oktober!

Ni som läser min blogg vet att det varit lite motigt ett tag men mitt i alla problem fick jag ett jätteroligt samtal – vill du komma till Gokväll och prata om din samling plastsmycken och berätta lite om den och hur du hamnade på att ”snöa” in på det?

Ja tack sa jag då, så klart! Även om det egentligen är mer än vad jag kan/ska göra så tänkte jag att den här gången biter jag ihop, laddar med extra värkmedicin, vilar ordentligt innan och ser till att inte ha något inbokat på många dagar efter så måste det bara gå! Så boka in Gokväll 26 oktober eller titta på det på Play efteråt, kan ju inte bli mer än pinsamt och det har inget dött av…

Inslaget är ca 9 minuter långt så just nu planerar jag för fullt för hur jag ska lägga upp det och vad jag ska visa. Ja, upplägget har jag så klart pratat igenom med Gokväll-redaktionen och vi har enats om ett tidsperspektiv, alltså enligt nedan med lite flytande gränser;

▪︎ Slutet 1800-talet fram till en bit in på 20-talet

▪︎ 20-30-tal

▪︎ 30/40-tal

▪︎ 50/60-tal

Utöver det är det lite bakgrund, varför, och om det var något särskilt smycke som satte igång alltihop eller om jag har några särskilda favoritsmycken. 9 minuter är inte lång stund om man ska prata lite.

Jag tänker att det är ett upplägg som är absolut enklast att hänga med på, vanliga tittare som inte är så nördiga som jag 😁 jag tror det är ett lättfattligt upplägg.

Till slut kommer den stora 10.000 kr-frågan, vad ska jag ha på mig?! Något neutralt och något häftigt smycke eller något ”tidsenligt” med tillhörande smycken?! Kräver en funderare känner jag eller tar jag helt enkelt med mig båda varianterna dit och hör med dem. Jag tänker att det trots allt är smycken som är fokus, inte om jag har en äldre klänning.

väldigt rörigt just nu, både på bordet och i huvudet, men det klarnar nog när det närmar sig!

Mitt i röran smög det hem lite ändå…

Trots alla motigheter, nu har boxen till parabolen gått sönder också så jag är utan tv, så har det trots allt blivit en del tillskott till samlingen.

Först ett gäng charmiga celluloid-figurer från 40-talet och 50-talet, möjligen att någon är från 30-talet (dock inte 1903 som det står på kortet längst upp till vänster). Som samlare vill jag så klart ha mina smycken i så bra skick som möjligt men jag måste erkänna att jag också är väldigt svag för den patina som den söta flickan i övre raden har.

Figurer i plast har varit populärt under lång tid i olika former, många gånger i form av olika ”serier”. Jag kan bara gissa att mexikanen och indianen till exempel har tillhört en serie om världens folk.

Senaste bakelit-fynden, båda 30-/40-tal. Armbandet är elastiskt med en stiliserad fjäril som ”center-piece”, örhängen tunna och genomskinliga. Tycker det är spännande att det är sådant riv efter halsband i bakelit med ”vanliga” pärlor när det finns så mycket annat vackert att hitta. Men jag tackar och tar emot så länge det varar.

Ett axplock av halsband, 50/60-tal. Möjligen att halsbandet uppe till vänster hör hemma på 40-talet.

Så några smycken från min absoluta favorit-period, art deco/30-tal. Lite osäker på material i de vänstra, örhängen och brosch, men ”spagetti-broschen” är i celluloid. Halsbandet är i galalith och krom. Jag upphör aldrig att fascineras av hur ”moderna” dessa smycken fortfarande är sådär 90 år senare.

Så till sist, ni som brukar följa mig vet att jag är förtjust i hundar så ett par sådana har det också blivit. Dessa båda är äldre än vad man kan tro, båda från 30-talet eventuellt kan den vänstra tom vara från sent 20-tal. Visst är de väl charmiga?!

En mycket kort historia om plastsmycken

Mitten/slutet på 1800-talet var industrins framväxt och uppfinningarnas tid, då växte också embryot fram till att utveckla plast. Celluloid kom i slutet på 1800-talet, bakeliten i början av 1900-talet och längre fram utvecklades alla möjliga olika plastmaterial.

Drottning Victoria av England blev änka 1861 och bla genom henne blev sk sorgesmycken populära och det höll i sig en bit in på 1900-talet. Dessa smycken gjordes i en hel del olika material bla det som var tidig plast, absolut vanligaste plastmaterial i dessa smycken var ebonit (inte bakelit som många tror). Om man ska generalisera lite så är dessa smycken de första egentliga plastsmycken som kom.

Celluloid kom i slutet på 1800-talet men som smyckesmaterial började det inte riktigt användas förrän en liten bit in på 1900-talet, då som ”kopior” på naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Hårsmycken av olika slag är vanligare att hitta än ”vanliga” smycken, celluloid vid den här tiden var ett extremt skört material så de har nog helt enkelt inte överlevt tidens tand. Bakelit gjorde sitt inträde i början av 1900-talet men slog inte igenom som smyckematerial förrän på sent 20-tal, tidigt 30-tal.

När vi sedan kommer fram till det glada 20-talet med helt nytt mode och ”the flapper-girl” som skulle ha, med dåtidens mått mätt, kort kjol men däremot lååånga halsband och långa örhängen. Armband för överarmen var också ett vanligt festsmycke vid den här tiden. Alla använde hatt och den skulle också smyckas med särskilda hatt-broscher.

Det var först på sent 20-tal och tidigt 30-talet som plastsmycken fick ett eget uttryck, inte bara ”kopior” på naturmaterial utan nu utforskade man alla färger och former som plasten kunde ge. Art Deco var på modet och passade på många sätt bra till plastsmycken med sina rena geometriska linjer. Vid den här tiden kom en mer organiserad massproduktion igång av alla sorters bijouterier så dessa smycken blev mer tillgängliga för den stora massan.

På 30-talet och in på 40-talet var det mycket blommor och djur. Man kan dra en parallell till tex vad som var populärt mode vid den här tiden och hur porslinet var utsmyckat. Plastsmycken, precis som alla smycken, styrs ju av modet för tiden.

Blommor och djur blir aldrig omodernt och hänger med mer eller mindre hela tiden men när vi kommer fram på 50- och 60-talet så blir det mer geometriskt igen. Detta var en tid av utveckling och drömmen om rymden och atomteknikens möjligheter som hade en stor påverkan på modet. På 60-talet kommer också op-modet och rent allmänt blev modet ”kantigare”, A-linjeformade klänningar och trubbiga skor och till detta skulle man ha smycken i geometriska former – gärna stora och iögonfallande i skarpa färger.

Fram på 70-talet blev vi ”dränkta” i billiga plastsmycken från Asien, många gånger i ganska dålig kvalitet så här avslutar jag tiden för mitt samlande (och kunnande!).

Sommar, värme, OS och renoveringar…

Denna ljuva sommar har bjudit på värme, sol och utomhusliv. När vädret blev sämre började OS så passligt… Har man dessutom två ”renoveringar” som har gjorts och ska göras och tiden begränsad på grund av mina fysiska förutsättningar så har det inte blivit mycket mycket tid över varken till min samling eller mina andra hobbies. Inte ens särskilt mycket loppis-besök har det blivit denna sommar.

Tids nog har vi en lång höst och vinter när all tid i världen kan ägnas åt alla mina hobbies, tänkte försöka komma igång och sy igen och inte bara lagningar. Jag hoppas också få lite mer inspiration till mina egentillverkade smycken, inspiration som väldigt mycket legat i träda under pandemin.

Men naturligtvis har jag inte helt kunnat hålla fingrarna i styr, lite loppisar, Tradera och Englandsköp har det trots allt blivit. Nu när jag är hemma från stugan några dagar för besikta bilen och förbereda min källarrenovering passar jag på att köra ett ”uppsamlings-heat” med vad jag samlat på mig under de senaste månaderna.

Börjar med halsbanden ovan är från vänster till höger; amerikanskt set med halsband och örhängen i bakelit, lite svårbedömd ålder 40/50-tal? Det svarta trodde den som sålde det att det är Bengel men jag är tveksam, har rätt ålder (30-tal) men jämfört med de andra jag har känns det inte hundra rätt. Fint oavsett. Det högra har gröna pärlor av bakelit men de andra är i för mig okänt material. Jag tror att det tyvärr saknas en pärla, ser ut som om det borde finnas en grön pärla mitt fram. Så det häftigaste av dem, bakelit och trä. Har aldrig sett något liknande.

Lite mer ”vanliga” halsband, alla utom det gröna är typiska 50/60-talare. Det gröna är skuren galalith från 30/40-talet.

De här två halsbanden ligger i utkanten av samlingen, slutet 60-talet eller 70-tal.

Charmiga broscher i celluloid från 40/50-tal, möjligtvis är någon av dem från 30-talet. Flera av dem har jag aldrig sett förut.

Mer charmiga broscher. Från vänster till höger, orkidé i celluloid 40-tal, helt underbar giraff i skuren galalith 30/40-tal. Och en sån där svår som skulle kunna vara ben eller plast, efter att ha synat den ordentligt är jag säker på att det är celluloid från 30/40-tal. Nedre raden, båda i celluloid och 30/40-tal. Den högra röda hunden saknar tyvärr en bit av örat men det är inget man tänker på.

Avslutar ”brosch-bonanzan” med två bruna, sådana som alla tror är bakelit men som inte är det… Den vänstra en typ sorgebrosch och den högra är ett spännande indian-huvud (som jag aldrig sett förut). De här materialen är alltid knepiga, ebonit och/eller bog oak skulle jag gissa. Tidigt 1900-tal, upp till 20-talet.

Avslutar med tre armband, det vänstra är från 60-talet, mitten är i bakelit från 30/40-talet och längst till höger ett sånt där som kan vara allt från 30-talet fram till idag men efter att ha synat både plasten och tråden den är trädd på så är min gissning 60-tal i okänt plastmaterial.

Råkade bli lite kär…

Om du är i Växjö-trakten kan jag varmt rekommendera ett besök på Retrojakten i Bergkvara, kul blandning av retro, kläder och prylar. Passa också på att ta en fika på caféet i samma hus så har du en perfekt eftermiddagsutflykt! Behöver du traska ner fikat kan du ta en promenad och titta på Bergkvara slottsruin innan du åker hem. Både Retrojakten och Svenska tantens trädgårdscafé (underbart namn!) hittar du på Facebook om du vill se öppettider eller kolla bilder.

Förra gången jag var där hittade jag ett par snygga 60-tals skor och till dem provade jag en cool klänning som jag lämnade eftersom jag tyckte den var för dyr. Men klänningen lämnade mig ingen ro, hade helt enkelt blivit lite för kär i den så, som tur var fanns den kvar så idag åkte jag ut och köpte den i alla fall…

Ni som brukar läsa bloggen vet att jag har en förkärlek för 60-talet och mer 60-tal än så här blir det nästan inte!

Ursäkta min orenoverade källare från 70-talet i bakgrunden (!). Skymtar gör också en fin 50-talare i bakgrunden, den är alldeles för liten till mig så den får vara en inredningsdetalj på en docka tills jag har hjärta att sälja den. Bilderna är lite mörka men det åskar ute så ljuset var inte det bästa.

Det jag främst gick igång på med klänningen, som jag blev kär i och gick och köpte, är de coola fickorna. Den idén ska jag nog sno till något jag själv ska sy. Över huvud taget en bra modell, kanske att jag får släppa ut fodret någon cm men för ovanlighetens skull perfekt storlek, perfekt längd – vilket verkligen inte så ofta är fallet när man är 175 cm lång och drar storlek 42/44!

Var naturligtvis tvungen att leta fram lite blåvita plastsmycken som matchar min 60-talsstil.

Örhängen har definitivt rätt ålder men armbandet skulle eventuellt kunna vara 70-tal – men just idag i det här fallet gör det inget.

Villhöver…

Idag har jag lärt mig ett nytt ord, villhöver, som jag tycker passar helt perfekt till det man känner när man håller på med allt gammalt! Visst är det just det perfekta ordet för känslan när man hittar den där gamla grejen/smycket/klänningen man blir förälskad i och bara ”måste” ha? Det ska jag absolut börja använda!

Köpt några Jakob Bengel till samlingen, tyvärr – som vanligt – snordyra men samtidigt fördelen när man köper från en auktionsfirma som vet vad det är. Många av de Bengel jag har är inropade från samma tyska auktionsfirma. Denna gången dök det upp ett armband, hade över huvud taget inget armband sedan tidigare, och ett halsband i lite annan modell än de jag har sedan förut. Jag tycker Bengel-smycken är så häftiga men det går ju inte att gå igång riktigt eftersom varje smycke kostar tusentals kronor… Men Bengels smycken tillhör definitivt de smycken jag villhöver.

Ett annat smycke jag tyckte jag villhövde var ett häftigt, dock väldigt kort (”tyvärr” är det skruvlås så det är väldigt svårt att förlänga utan att trä om det), halsband i trä och bakelit. Ja, jag visste ju inte säkert att det var bakelit men jag gissade mig till det. Hade inte varit hela världen om det inte varit det, ni som brukar läsa vet ju att jag inte anser att bakelit är det enda saliggörande, utan det handlar oftast om hur högt jag kan tänka mig gå i pris. Återigen ett sånt där smycke som ser helt modernt ut men som troligen har sisådär 80- 90 år på nacken.

Ytterligare ett sånt där smycke som ser betydligt nyare ut än vad det är. Det här coola armbandet förälskade jag mig i, säljaren skrev 60-tal och jag trodde kanske att det kunde varadet men till min glädje visade det sig att det var betydligt äldre. Det första jag upptäckte var att ”tulpanen” var ditsatt med skruvar, brukar vara ett säkert tecken på art deco/30-tal, och då var jag så klart tvungen att testa för bakelit också och det var det! Det stora problemet är bara att säljaren visserligen slagit in det i bubbelplast och skickat i en bubbelplast-påse men det hade behövt en kartong – blivit en spricka rakt över ett blad… Sitter fast (i alla fall ännu så länge) men ändå synd på ett vackert väldigt gammalt smycke. Jag önskar att folk kunde lära sig stt äldre plast är skör och behöver skyddas från tryck och stötar, suck.