Villhöver…

Idag har jag lärt mig ett nytt ord, villhöver, som jag tycker passar helt perfekt till det man känner när man håller på med allt gammalt! Visst är det just det perfekta ordet för känslan när man hittar den där gamla grejen/smycket/klänningen man blir förälskad i och bara ”måste” ha? Det ska jag absolut börja använda!

Köpt några Jakob Bengel till samlingen, tyvärr – som vanligt – snordyra men samtidigt fördelen när man köper från en auktionsfirma som vet vad det är. Många av de Bengel jag har är inropade från samma tyska auktionsfirma. Denna gången dök det upp ett armband, hade över huvud taget inget armband sedan tidigare, och ett halsband i lite annan modell än de jag har sedan förut. Jag tycker Bengel-smycken är så häftiga men det går ju inte att gå igång riktigt eftersom varje smycke kostar tusentals kronor… Men Bengels smycken tillhör definitivt de smycken jag villhöver.

Ett annat smycke jag tyckte jag villhövde var ett häftigt, dock väldigt kort (”tyvärr” är det skruvlås så det är väldigt svårt att förlänga utan att trä om det), halsband i trä och bakelit. Ja, jag visste ju inte säkert att det var bakelit men jag gissade mig till det. Hade inte varit hela världen om det inte varit det, ni som brukar läsa vet ju att jag inte anser att bakelit är det enda saliggörande, utan det handlar oftast om hur högt jag kan tänka mig gå i pris. Återigen ett sånt där smycke som ser helt modernt ut men som troligen har sisådär 80- 90 år på nacken.

Ytterligare ett sånt där smycke som ser betydligt nyare ut än vad det är. Det här coola armbandet förälskade jag mig i, säljaren skrev 60-tal och jag trodde kanske att det kunde varadet men till min glädje visade det sig att det var betydligt äldre. Det första jag upptäckte var att ”tulpanen” var ditsatt med skruvar, brukar vara ett säkert tecken på art deco/30-tal, och då var jag så klart tvungen att testa för bakelit också och det var det! Det stora problemet är bara att säljaren visserligen slagit in det i bubbelplast och skickat i en bubbelplast-påse men det hade behövt en kartong – blivit en spricka rakt över ett blad… Sitter fast (i alla fall ännu så länge) men ändå synd på ett vackert väldigt gammalt smycke. Jag önskar att folk kunde lära sig stt äldre plast är skör och behöver skyddas från tryck och stötar, suck.

Jag en sakletare, samlare och återskapare

Har börjat titta på Återskaparna på tv och även om jag inte gillar programledarna så är jag otroligt imponerad av hantverkarna med specialistkompetens utöver det vanliga – nörderi kan vara alldeles, alldeles underbart! Dessutom gillar jag ordet ”återskapare”, det är ju faktiskt det vi alla ägnar oss åt som lagar och fixar. Vare sig det, som i mitt fall, handlar om smycken och kläder eller om något helt annat.

En del, som inte alls är inne i den här världen, frågar mig ibland varför jag tycker det är så kul med gamla grejer – jag ägnar ju mig åt något som varken är värdefullt eller som jag tjänar pengar på… Många tror att jag gått och blivit ”miljönisse” på gamla dar men det handlar väldigt lite om det, även om jag avskyr slöseri och slit och släng i alla former, i grunden tycker jag grejer ska hålla och att man ska laga de saker som går att laga.

Svaret på frågan ovan är egentligen är egentligen flera, ett svar är att jag helt enkelt tycker om äldre saker, de har en historia, en själ, och dessutom ofta en kvalitet som nya saker saknar. Ett annat svar är att själva jakten är kul, det är roligt att vara saklerare och få bli riktigt nöjd när man hittar något bra. Det handlar inte om att hitta något ekonomiskt värdefullt, det är inte alls min drivkraft, utan om något som är fint eller har en historia jag gillar. Att undersöka och lära sig mer om något man hittat är definitivt en del av nöjet. Om man sen hittar något man behöver som både är billigare och bättre än nytt blir man så klart extra nöjd!

Sedan kan sakletandet och loppisbesökandet ha sina utmaningar, igår var en väldigt typisk dag i en sakletares liv. Jag satte igång med ”persedelvård” som det heter i det militära, jag gick igenom min vinterskor och stövlar, borstade och smörjde in. Vill man att saker ska hålla måste man sköta dem, så enkel är sanningen. I alla fall inser jag att mina favoritstövlar har sett sina bästa dagar och att jag behöver ett par ”nya”. Så jag tar en promenad bort till Erikshjälpen för att se om de har några stövlar kvar. Inga stövlar blev köpta, istället kom jag hem med ett skåp och en gammal resekoffert! Hoppsan, liksom…

Samlandet är väl en del av samma, men jag tror också att samlande är en läggningsfråga – man kan ju njuta av fina saker utan att nödvändigtvis vilja äga dem. Vi samlare har det nog i oss, en gen vi alla har. Pratar jag med andra samlare, oavsett vad de nu samlar, inser jag hur lika vi är, vare sig vi samlar bilar, sportmemoribilia eller vad det nu kan vara vi snöat in på. Vi drivs av att ha sakerna omkring oss och kunna titta på dem men vi drivs också av kunskap, att ständigt lära oss mer inom det området vi nördat in oss på.

Kunskapstörsten, det är den stora skillnaden mellan oss samlare och sk ”hoarders” (vad det nu kan heta på svenska, människor som aldrig kan göra sig av med någonting). Det handlar väldigt lite om att inte kunna göra sig av med saker, som samlare kan man alltid göra sig av med saker om man hittar något bättre, utan just om att äga de ”rätta” sakerna och sedan kunna så mycket man kan om det – det är nörderi i dess finaste form!

Ingen julmarknad i år

Så här års brukar det vara fullt med förberedande arbete inför julmarknaden, allt från displayer till att ha tillräckligt att sälja men, som så mycket annat detta år, så är årets julmarknad på museet inställd. Vi fick veta det i god tid så tidigare i höstas (när det verkade ha lugnat sig med corona) hade jag någon idé om att ha ett slags öppet hus här hemma för vänner och grannar istället, hade tyckt att det skulle vara roligt att visa grannar och vänner vad jag ägnar mig åt förutom att ta hand om ryggen, men det gick ju inte heller eftersom vi inte ska träffas.

Jämfört med mycket annat i dessa tider är det ju ett litet bekymmer men trist ändå. Jag som redan tillbringade mina dagar hemma trodde inte jag skulle bli så påverkad av att allt ställs in och att vi ska hålla socialt avstånd men när det inte finns något att gå på/göra och ingen att träffa blir det väldigt tomt. Och med det blir det tyvärr också väldigt lite stimulans utifrån.

Tycker det är svårt med inspirationen, dels för att det inte funnits någon julmarknad att se fram emot, dels för att allt känns rätt trist rent allmänt… Det är inte försäljningen i sig utan att träffa människor och få feedback på det man gör som är den stora grejen med att en enda gång på året visa upp mina smycken och tavlor. Det i sig ger massor med stimulans och energi för att fortsätta.

Blir mest lite lagningar, en och annan tavla och lite sy-projekt. Och så läser jag, massor. Och så fortsatt katalogisering av samlingen. Men allt går väldigt trögt, även där saknas inspiration och driv. Men samtidigt det går det verkligen inte på något sätt någon nöd på mig jämfört med många andra men det betyder inte nödvändigtvis att det är roligt för det. Men det är bara att bita ihop, se framåt och hoppas på bättre tider.

Min bästa kontakt!

Mest av en slump (köpte något av henne på eBay) fick jag kontakt med Naomi Thompson. Hon tipsade mig om sin FB- sida för äldre plastsmycken, vi började skriva till varandra och på den vägen är det… Då hade jag ingen aning om att hon både hade skrivit flera böcker om vintage och anses som en kunnig samlare inom hennes specialområde äldre plastsmycken (särskilt bakelit). Jag har senare också lärt mig att hon lever på att köpa & sälja äldre smycken. Hon driver flera FB-sidor, inte bara plastsmycken, utan även äldre smycken generellt.

Jag äger en av hennes böcker ”Style me vintage – accessories”, inte så märkligt eftersom det täcker in mitt intresse-område, men det finns flera i serien om kläder, hår och hem. Även om de har några år på nacken kan jag varmt rekommendera dem.

Kul också när jag upptäckte ett bra reportage om bakelit i Homes & Antiques och när jag bläddrade fram till det också hittade Naomi som ”Collector Profile”. Jag köper den inte jämt men ibland är den rätt kul att bläddra i, just denna är augusti-numret. De finns att köpa på nätet, även äldre nummer.

Det är inte billigt att köpa av någon som kan sin sak – men – eftersom det har blivit så mycket gissande och höga priser för sådant som inte är dyrbart på Tradera så betalar jag faktiskt hellre lite mer och vet vad jag får! Dessutom vet Naomi rätt bra vad jag kan vara intresserad av så hon tipsar mig ofta om hon lägger ut något hon tror passar. Nu har jag ju bara ett liiitet problem, vad händer med Brexit?! Kommer det att bli alldeles för dyrt att köpa från England? Tyvärr hände det med USA, snordyrt att köpa därifrån numera, skyhöga avgifter när man tarbin det till Sverige och väldigt dyr frakt, risken är tyvärr överhängande att samma sak kommer att hända med England…

Beresta smycken…

Sitter och plockar med den senaste ”leveransen” från England och kan inte låta bli att skratta. Hon brukar vara gullig och skicka med några gåvor och denna gång lyckades hon pricka in kompisar till smycken jag redan har. Tänker att det kanske inte är så märkligt, håller man på tillräckligt länge och har stor samling så ökar chansen tänker jag.

Det som är roligast är att de kommer från helt olika håll. Detta set i celluloid från 50/50-talet är hopsamlat över rätt lång tid. Örhängen kom först, de låg i ett parti jag ropade in på e’Bay (medan det fortfarande gick att köpa från USA, nu är frakten svindyr) i början av mitt samlande. Halsbandet hittade jag i en grupp på FB och säljaren var från Växjö. Halsband och örhängen är exakt lika. Armbandet fick jag idag i lådan från England, det är likadant men har inte exakt samma färg som halsband och örhängen men de bärs ju inte intill varandra så jag tycker nog ändå att de hör ihop. Ska bara fixa till armbandet, det saknar en pärla.

Ett annat matchande set i celluloid från 50/60-talet är det här lite svartvita eller vad jag nu ska kalla det. Inte samlat över lika lång tid men även här från olika håll. Först kom örhängen även här via e’Bay och USA, köpte armbandet här i Sverige, tror jag ropade in det på Tradera eller ev i någon FB-grupp, lite osäker på var jag fick tag i det. Och nu fick jag ett andra par matchande örhängen från England. De har inte 100 % samma färg, båda paren örhängen har något mer svart i sig än armbandet men tänker att det kan hänföras till tillverkningen.

Det kanske inte är så konstigt att det är otroligt svårt att hitta ursprung och formgivare för de flesta plastsmycken som vi ”vanliga” bar, inte de smycken som var dyra och fina redan på sin tid. Producerades antagligen i större upplagor, i alla fall när vi är framme vid plastens underbara tid på 50/60-talet, och spreds uppenbarligen över världen. Jag var väldigt inne på att just hitta tillverkare och formgivare när jag började samla men gav upp redan innan jag börjat…

Lite 60/70-tals nostalgi

Mitt intresseområde sträcker sig fram till skiftet 60/70-tal sedan blir det lite för mycket av min egen tid. Visserligen var jag barn på 60-talet men på 70-talet var jag tonåring och jag har väldigt svårt att gå igång på vare sig smycken eller kläder som jag minns att jag själv hade.

Jag samlar på mig referensböcker men jag köper också äldre tidningar när jag kommer över dem. Jag letar modebilder och annonser för att både se kläder men framför allt smycken. Ska försöka göra ett litet ”referensbibliotek” med gamla annonser, modereportage och liknande. Bra sätt att skaffa sig en blick för hur smycken och mode sett ut över tid. Sen är det ju med tidningar som med smycken, ju äldre ju färre finns att hitta…

Har bläddrat igenom ett par Damernas Värld och Femina från 1970, visserligen övre gränsen för mitt intresse men modet förändras trots allt inte från en dag till en annan…

20200126_143906

Var bara tvungen att ta med en platsannons från Tempo också, så otroligt typiskt för sin tid!

Dagen före…

Så här dagen före julmarknaden, när allt är nerpackat och förberett, ångrar jag alltid att jag anmält mig. Av flera skäl, dels vet jag att det är mer än vad jag egentligen klarar av och orkar trots mycket hjälp av goda vänner, dels drabbas jag alltid över någon slags kreativ ångest. Inget av det jag har att sälja är fint, ingen kommer att köpa och då kommer jag att stå där och bli dålig hela nästa vecka för inget alls…

20191129_112709

Sen vet jag att jag ändå kommer tycka det är roligt, roligt att visa upp vad jag gör och när en och annan faktiskt vill köpa och betala pengar för det jag gjort så känns det som någon slags bekräftelse att det ändå är hyfsat.

Under mitt yrkesverksamma liv var jag alltid bra på att prestera under press, det var först när deadlinen precis skulle gå ut som idéerna flödade och jag kunde göra hur mycket som helst. Även om jag nu för tiden, pga mina besvär, har en stresstålighet som är noll går jag fortfarande igång på det där med att deadlinen går ut. Har de senaste dagarna fått ett kreativt flöde som gör att, om jag bara orkade och kunde, skulle kunna vara i verkstan hela tiden!

20191129_11265220191129_112700

Så det hinner bli lite smycken till innan jag måste dit imorgon. Nu har jag bara vädrets makter att slåss med också, jag hade tänkt att köra ner med alla grejer (inte smycken, de tar jag med mig imorgon) i em och göra lite halvklart så jag inte behöver vara där så tidigt imorgon men det snöar, det blåser och är allmänt ”skitväder”, värdelöst när man ska förflytta grejer från bilen och in, allt blir blött inklusive mig själv, suck.

20191129_094033

”Bygget” går framåt

Nu börjar det likna något – mitt hobbyrum är klart! Allt är inte sorterat och lagt där det ska vara men själva rummet är klart och jag är riktigt, riktigt nöjd!

Jag funderade på hur jag skulle få till bra arbetsytor där jag, förutom min verkstad, också får plats med att ha symaskinen framme och lösningen blev tre bordsskivor utan ben från Ikea. Arkivskåpen hade jag sedan tidigare, min samling har varit i dem innan jag köpte det gigantiska skåpet, och de fick agera ”ben”. På kortväggen är skrivbordet underlaget för skivan. Superenkelt och dessutom VÄLDIGT billigt.

 

Det enda jag skaffat, förutom bordsskivorna, är hyllorna, också dessa från Ikea (Kallax). Till hyllorna hittade jag perfekta förvaringshyllor/korgar, eller vad man nu vill kalla dem, på Clas Ohlson. Resten hade jag sedan tidigare undangömt nere i källaren.

 

Såå, för en billig peng och mycket arbete fick jag till mitt drömrum – känns otroligt lyxigt!

Göra hobbyrum

Nu ska jag ”få” något jag drömt om länge – ett ordentligt hobbyrum där jag får massor med plats och där jag kan ha allt framme, inklusive min symaskin. Ja, nu får jag ju inte det precis… det ska bara flyttas en sisådär 3-3500 böcker, bokhyllor och en hel massa annat (som ska göras plats åt på andra ställen i huset!) för att göra plats till hobbyrummet. När allt väl är flyttat, då som först kan jag börja inreda.

20190127_102741

Jag ska ha plats till min smyckesverkstad, för mina egna smycken, det jag lagar och när jag undersöker smycken till samlingen, men också allt annat jag grejar med. Lagar grejer, syr, papper osv, osv.

Jag har alltid gillat att sy men eftersom det är rätt bökigt att ta fram maskinen från garderoben och allt runt ikring som ska fram så jag syr knappt de enklaste saker längre. Tänk bara att kunna ha den framme hela tiden! Finns mycket roligt man kan sy/sy om av plagg och textilier man hittar på loppisar och second hand.

Men eftersom jag är vän av ordning (vissa skulle nog säga att jag är rätt pedantisk!) så kommer det att kräva bra och snygg förvaring, klarar inte att gå omkring och titta på röran. Så jag ägnar just nu mycket tid på att surfa runt och bli inspirerad.

20190127_080620

Eftersom jag flyttat in samlingen i mitt gigantiska skåp har det också blivit ett antal fina arkivskåp och trådrulleskåp lediga, de blir bra och användbara nu. Kanske jag ska sälja någon av dem, det betalar nog i princip det jag behöver köpa, de har blivit larvigt dyra sedan jag köpte ihop de här.

 

Nu spirar det igen!

Ja, alltså kreativiteten… När höstvinden viner utanför så kände jag verkligen, för första gången på lääänge, suget efter att sätta mig i ”verkstan”. Att jag sedan inte kan sitta så länge är iofs trist men nu är det ju så mitt liv ser ut så det är bara att gilla läget.

Går och drömmer om när jag på riktigt ska göra om verkstan till hobbyrum/verkstad men det kommer nog att ta ett tag, får mängder med följdverkningar som jag måste hantera. Alla mina, flera tusen, böcker ska flytta in i ett annat rum – bara en sån sak.

2018-10-29 14.04.02

Nu gick jag i alla fall igång på en massa saker samtidigt, på gott och ont. På gott eftersom det visar att jag verkligen är igång igen, på ont eftersom alltihop blir en enda röra på den relativt lilla plats jag har. Men något ska väl lyckas komma ut därifrån!

 

Var på loppis för några veckor sedan och köpte lite prismor som jag gjort lite halsband av. De brukar ofta vara ganska tunga och därför lite svåra men de här var lätta och fina.

Jag har inte gjort några armband på länge, har inte riktigt hittat ett sätt att göra kul och ändå enkelt bärbara. Köpte ett parti klockarmband för ett tag sedan med tanken att det kanske skulle kunna gå att använda dem på något sätt så just nu håller jag på och testar den idén. Här är ett lackarmband som fått ett äldre spänne och ett par glittrande stenar. Rätt nöjd, enkelt men effektfullt. Fortsätter att testa mig fram. Har också en tanke på att använda knäppen från klockarmbanden och sätta på måttband och på så sätt skapa ett armband med knäppe. Gillar måttbanden, tycker själv att det är en rätt kul ide, bara svårt att få till ett enkelt och smidigt sätt att stänga dem på.