Bengel and Bonaz

Jag har skrivit om Jakob Bengel förut, en tysk firma som tillverkade klock-kedjor som en kort period på 30-talet tillverkade och sålde urläckra art deco-smycken. Helt oupptäckta tills ett par, som hade samlat på sig ett antal av dessa smycken började forska i var de kunde komma ifrån. Eftersom de bara tillverkades under en kort period har de blivit väldigt eftertraktade och betingar därför många gånger fantasisummor.

f819f1e66dae3dedba745e5399e5c412

Nu har jag blivit stolt ägare till ett halsband som med största sannolikhet är ett Jakob Bengel. Även om det inte finns ett exakt likadant (varför kunde han inte ha märkt sina smycken?!) i böckerna så är detta så likt att detta absolut är Bengel. Stort, maffigt och ser hur modernt ut som helst – fast det är från 30-talet och art deco. Otroligt att ett smycke som har 90 år på nacken kan se ut som om det vore köpt i en ”fin-butik” idag.

Jag har några sedan tidigare som ”skulle kunna vara” men det är väldigt svårt att veta. Min engelska kontakt vet jag har en kontakt som är duktig på Bengel så jag tänker att jag någon gång ska be henne ta med sig detaljerade bilder på de jag har och få ett expertutlåtande.

d3beb17faa9b634c755eeb11a2925e1a

August Bonaz däremot var fransman och verksam fram till 1927 (själv dog han 1922 men hans hustru Marguerite drev firman fram till hennes död 1927). Hårkammar i olika fantastiska utföranden var deras största del men gjorde även en del smycken i celluloid och galalith, jugend och art deco. Precis som med Jakob Bengel gjorde de inte smycken under så väldigt många år så därför är deras smycken också väldigt eftertraktade (och dyra).

Många av Bonaz smycken är, till skillnad från Bengel, märkta.

Lite investeringar…

Haft lite julafton som det alltid blir när lådan från England dyker upp. Den här gången har jag gjort lite investeringar (=dyra) i smycken av bok-karaktär ,dvs de eller liknande är omnämnda i smycke-/plastböcker.

20190511_164001

Den riktigt stora rariteten är ett halsband jag drömt om länge, ett halsband i svart och krom från Jakob Bengel – det är sååå himla snyggt. Ingen skulle reagera över att detta är ett halsband från 30-talet, klassisk art deco, utan det ser hur modernt ut som helst. Kromen behöver dock putsas…

20190511_164053

Nästa ”investering” som tillhör bok-smycken är detta set med armband och halsband, det gula är i bakelit, det ljusa i celluloid. Också detta klassiskt 30-tal/art deco. Även detta set kan man ju bära idag utan att någon skulle reagera, skulle lika gärna kunna vara nyinköpt.

20190511_162121

Mer art deco, ett armband i krom och bakelit. Jag har en särskild förkärlek för art deco-smycken i krom tillsammans med någon form av plast, oftast bakelit eller galalith. Dels helt enkelt för att de är snygga och fortfarande helt moderna, dels för att det är en typ av smycken jag själv skulle bära.

Blev ovanligt mycket bakelit den här gången, armbandet har en ”kedja” i celluloid och diskarna i bakelit, broschen i bakelit. Även de här är från 30/40-tal men som nya!

Blev några smycken i galalith också, Naomi hade varit i Frankrike och hittat en del – då dyker det genast upp en del galalith, det var ju Frankrikes variant på bakelit-liknande plast. Särskilt den högra är väldigt speciell och ovanlig, aldrig sett något liknande. Den vänstra är skuren, inte gjuten, vilket också göra den lite mer ovanlig.

Så blev det så klart lite av min andra förkärlek – äldre celluloid. Dessa smycken är också väldigt fina men däremot inte smycken jag normalt sett skulle välja att bära. Halsbandet till vänster är inte väldigt ovanligt, dyker upp då och då, men detta var ett ovanligt fint exemplar från 40/50-talet. De två broscherna är från 30-talet och ser helt nya ut! Och till sist armbandet, som jag har en större samling av, i en färg jag inte hade och heller aldrig sett förut.

Väldigt nöjd!

Påfyllning

Nu har det varit jul igen, så här strax före påsk 🙂  Min senaste sändning från England har kommit och som vanligt innehöll den mycket fint. Tur att hon ska ha bebis på försommaren så min ekonomi får återhämta sig lite!

Tre armringar från 20/30-tal, alla i celluloid. Inte en sten som saknas vilket ju egentligen är otroligt med tanke på åldern!

Den här typen av hängen i tidig celluloid börjar jag ha en rätt stor samling av. Kvinnan har en tillhörande ”kedja” i celluloid, de utskurna blommorna har ett, också tidstypiskt, ripsband. De övriga två är bara hänget.

Något jag med tiden blivit otroligt förtjust i är de här utskurna motiven i lucite. De ska vara utskurna från baksidan om de har rätt ålder, oftast ser man baksidan (och känner) att de är utskurna och sedan målade.

Så till sist de två riktiga rariteterna. Hänget till vänster är i utskuren galalith från 1920-talet med mycket tidstypisk klädsel och hänget till höger (som faktiskt egentligen är från en väska och har suttit som ett draghjälpmedel vid öppning) är även det i galalith i en otroligt typisk jugend-stil, även denna från tidigt 1920-tal.

Jag tänker ibland att det är rätt roligt att de plastsmycken jag under samlandets gång fått en särskild vurm för, som de här ovan, är smycken som jag aldrig skulle valt att bära. Det jag bär ska helst vara stort och maffigt och gärna svartvitt. Färg går iofs bra men inte alls det här lite fina gulliga som jag gärna samlar på. Men det kanske är just därför jag snöat in på dessa?!

Favorit i repris, vanligaste plastmaterialen i äldre smycken

Som vanligt försöker jag slå en lans för att det tidigt fanns smycken i plast och att – inte minst viktigt – äldre plast är INTE samma sak som bakelit…

Den tidigaste plasten, som liknar det vi idag tycker är plast, är celluloid som utvecklades i slutet på 1800-talet. I första hand letade man efter ett material som kunde ersätta framför allt elfenben men även material som sköldpaddsskal. Det var inte smycken i första hand man tänkte på utan tex biljardbollar.

Eftersom den första plasten gjordes för att ersätta dyra material som var svåra att få tag på så är det just så de första plastsmycken såg ut, dvs de såg ut som elfenben, sköldpaddsskal, korall, bärnsten och liknande. Och så såg det ut till 20-talet ungefär, då började det utvecklas plastsmycken i alla möjliga färger och utseende. Celluloid var ett vanligt material i smycken fram på 50-talet.

Bakelit utvecklades från tidigt 1900-tal (med början 1907) och samma sak här, det var inte något smyckematerial från början utan utvecklades för helt andra användningsområden, det som de flesta känner till är väl telefoner och belysningsdetaljer av olika slag. Något större/vanligare smyckematerial blev inte bakeliten förrän på 30-talet. Bakelit hade sin storhetstid på 30-talet, ovanligt att hitta äldre men nästan lika ovanligt att hitta yngre.

Lucite utvecklades på 40-talet och tog på många sätt över från bakeliten. Det var ett material som både var billigare och enklare att arbeta med än bakelit. De smycken vi förknippar med 50-tal och tidigt 60-tal, ”pärlhalsband” i plast, de typiska halsbanden/armbanden på metall osv är ofta i lucite.

På 50/60-talet formligen exploderade plastens utveckling och det kom mängder av olika plastmaterial så därefter är det knappast intressant vilket plastmaterial smycket är gjort av.

Naturligtvis finns det andra tidiga plastmaterial men få som fick sånt genomslag som celluloid, bakelit och lucite. Det kom en del andra ”bakelitliknande” material, i Sverige utvecklade Perstorp Isolit (som finns men är otroligt ovanligt i smycken), i mellaneuropa (Frankrike, Tyskland etc) var galalith är ganska vanligt material i smycken.

I sorgesmycken hittar man en del andra material men det har jag skrivit om förut men det kommer också ett nytt inlägg om det…

 

 

 

Ibland blir mer det spännande…

Det som är det roliga med samlande, förutom själva jakten, är när man lite oväntat hittar något spännande.

Ropade in detta underbara art deco-set på auktion. Först blev jag lite besviken när jag fick hem det, köpte det som bakelit och som Art deco men när jag testade gav det inget utslag. Dessutom var clipset i pressglas. Blev lite tveksam till alltihop, var det verkligen art deco nu när det inte stämde med bakeliten? Så jag tyckte jag varit dum som gick med i budgivningen och betalat alldeles för mycket.

Den enda info som fanns var en märkning D.R.G.M 1138525. Innan jag gjorde några större efterforskningar tänkte jag vara lat och fråga några som är kunnigare än jag. Jag gjorde en efterlysning om lite hjälp från en av mina ”plastsmycke-grupper” på FB. Där fick jag en länk där jag kunde läsa mer om dessa urtjusiga äkta Art deco-smycken från Tyskland, då blev jag genast gladare! De ÄR äkta Art deco, det som ändå är lite märkligt är att även i denna text omnämns de som bakelit men jag lyckas inte få någon som  helst reaktion när jag testar med Simichrome. Misstänker någon annan typ av ”bakelit-liknande” plast, troligen galalith, men det spelar egentligen inte så stor roll längre när de är så här filmstjärnefina!

Enligt länken, A Jewelry Mystery Solved, så är de tillverkade i Tyskland av ett företag som heter Schreiber & Hiller. Märkningen står inte för företaget utan är ett tyskt patentnummer, DRGM står för Deutsches Reichs Gebrauchsmuster. Företaget startade 1920 i Pforzheim och gjorde under 30-talet gjorde de helt underbara Art deco-smycken, armband, halsband, örhängen och broscher. I bakelit (?! se ovan) och med stenar. Måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad de som skrivit texten i länken menar med uttrycket diamanté, diamanter? Eller bara stenar som ska efterlikna? Eller någon annan form av slipad sten? Får nog försöka forska lite mer i stenarna, tyvärr är min kunskap minimal när det kommer till äkta stenar… Det svåra med att försöka reda ut material i äkta smycken är att det finns så få ”riktiga” juvelerare nu för tiden, det är bara Guldfynd och liknande företag, vet inte riktigt vart man ska vända sig för bedömning.

Tydligen ska en av aktriserna i nyinspelningen av Mordet på Orientexpressen bära ett halsband i denna stil, blir nog till att se om filmen enbart med ögon för kläder för smycken.

Oavsett vilken plast det nu är och om det är äkta eller oäkta stenar så är mitt armband och min brosch ett stycke Art deco-historia från plastens relativa barndom och riktigt tjusiga smycken som kommer att ha en framträdande plats i samlingen. Och det som först kändes som ett dyrt felköp istället blev något som jag känner mig väldigt nöjd med, kul!

Tur att nätet finns, eller?!

Det har inte blivit så mycket loppisar som önskat denna varma sommar utan det har istället blivit att lusläsa Tradera, FB och andra ställen på nätet (när solen gått ner). Det är naturligtvis superbra att nätet finns, om inte annat är det ett ställe för oss nördar att ha kontakt, men kanske inte alltid lika bra för plånboken. Det är på loppisar jag fyndar, på FB-sidor för smycken har plastsmycken blivit allt dyrare och även på Tradera har det blivit svårare och svårare att hitta plastsmycken till vettiga priser.

Jag har väl delvis mig själv att skylla (?!) eftersom jag missionerar ganska idogt om dessa smycken och den kulturskatt jag anser att de är. Sedan har också vintage/retro blivit allt större och särskilt 40/50/60-talssmycken blivit mer eftertraktade för att ytterligare förstärka ”outfiten”. Det känns lite dubbelt eftersom jag samtidigt tycker hela den här retro/vintage-världen är rätt kul!

 

 

Har i alla fall blivit några nya smycken till samlingen. Armbandet är en riktig raritet (och dyrt!), det är fransk art deco och i galalith. Galalith är en plast gjord på mjölkråvara (!) – alla som pratar om den ”hemska” plasten som miljöbov, varför tar ingen upp den här plasten igen, vore väl bra för mjölkbönderna också?!

Röda, vita och blå örhängen är 60-tal och borde ha kommit från USA, typiska patriotiska amerikanska färger. Halsbandet, till sist, känner jag mig osäker på men skulle gissa 50/60-tal men det behöver jag studera närmare.

Loppis-säsong igång

Efter strul med WordPress som vägrade spara det jag skrev, suck, så är jag äntligen på banan igen.

Nu börjar den bästa tiden på året för oss ”retro/vintage-nördar” och det är våren och sommaren med alla loppisar. Visserligen finns det loppisar året runt, allt från Kupan, Erikshjälpen, nätet och alla antik &  kuriosa-ställen men roligast är ändå alla dessa loppisar som poppar upp så här års. Det är också där jag har största chans att göra fynd, där är fortfarande plast ”skräp”.

På gott och ont har mycket jag gillar blivit betydligt dyrare, Kupan, Erikshjälpen och säljare på nätet har många gånger blivit kunnigare. Antik-intresset har generellt blivit större och numera finns det relativt många antikprogram på TV. Antikrundan så klart och Auktionssommar (hette det så?) men mina favoriter är engelska Antique Road trip, Bargain Hunt och liknande, mycket mera högt och lågt i de programmen. Tycker Antikrundan har blivit mycket sämre sedan Pernilla Månsson Colt tog över som producent, dels är det väldigt mycket dyra ”fina” föremål, dels så är det så stor del av den där stackars timmen som används till intervjuer i kön, klipp från allt möjligt, bakom scenen etc, etc så numera är det säkert bara halva tiden som är föremål.

Eller är jag hänvisad till sajter för just plastsmycken och där är det definitivt dyrt, där vet man vad man säljer. Naturligtvis blir risken för felköp betydligt mindre där men själva jakten blir inte riktigt lika rolig.

Sedan är jag själv kanske lite medskyldig? Missionerar allt vad jag kan om det helt förbisedda kulturarv alla dessa äldre plastsmycken är och ju bättre jag lyckas, ju dyrare blir det… men jag tänker att jag har hunnit/hinner bygga upp en ansenlig samling under tiden så det får det vara värt.

Jag har inte riktigt kommit igång med loppis-springet än, mest blivit handel på nätet. Några riktiga fynd är det kanske inte ur pengasynpunkt men flera av dem är fynd på så sätt att jag letar/letar efter just sådant.