Påfyllning

Nu har det varit jul igen, så här strax före påsk 🙂  Min senaste sändning från England har kommit och som vanligt innehöll den mycket fint. Tur att hon ska ha bebis på försommaren så min ekonomi får återhämta sig lite!

Tre armringar från 20/30-tal, alla i celluloid. Inte en sten som saknas vilket ju egentligen är otroligt med tanke på åldern!

Den här typen av hängen i tidig celluloid börjar jag ha en rätt stor samling av. Kvinnan har en tillhörande ”kedja” i celluloid, de utskurna blommorna har ett, också tidstypiskt, ripsband. De övriga två är bara hänget.

Något jag med tiden blivit otroligt förtjust i är de här utskurna motiven i lucite. De ska vara utskurna från baksidan om de har rätt ålder, oftast ser man baksidan (och känner) att de är utskurna och sedan målade.

Så till sist de två riktiga rariteterna. Hänget till vänster är i utskuren galalith från 1920-talet med mycket tidstypisk klädsel och hänget till höger (som faktiskt egentligen är från en väska och har suttit som ett draghjälpmedel vid öppning) är även det i galalith i en otroligt typisk jugend-stil, även denna från tidigt 1920-tal.

Jag tänker ibland att det är rätt roligt att de plastsmycken jag under samlandets gång fått en särskild vurm för, som de här ovan, är smycken som jag aldrig skulle valt att bära. Det jag bär ska helst vara stort och maffigt och gärna svartvitt. Färg går iofs bra men inte alls det här lite fina gulliga som jag gärna samlar på. Men det kanske är just därför jag snöat in på dessa?!

Favorit i repris, vanligaste plastmaterialen i äldre smycken

Som vanligt försöker jag slå en lans för att det tidigt fanns smycken i plast och att – inte minst viktigt – äldre plast är INTE samma sak som bakelit…

Den tidigaste plasten, som liknar det vi idag tycker är plast, är celluloid som utvecklades i slutet på 1800-talet. I första hand letade man efter ett material som kunde ersätta framför allt elfenben men även material som sköldpaddsskal. Det var inte smycken i första hand man tänkte på utan tex biljardbollar.

Eftersom den första plasten gjordes för att ersätta dyra material som var svåra att få tag på så är det just så de första plastsmycken såg ut, dvs de såg ut som elfenben, sköldpaddsskal, korall, bärnsten och liknande. Och så såg det ut till 20-talet ungefär, då började det utvecklas plastsmycken i alla möjliga färger och utseende. Celluloid var ett vanligt material i smycken fram på 50-talet.

Bakelit utvecklades från tidigt 1900-tal (med början 1907) och samma sak här, det var inte något smyckematerial från början utan utvecklades för helt andra användningsområden, det som de flesta känner till är väl telefoner och belysningsdetaljer av olika slag. Något större/vanligare smyckematerial blev inte bakeliten förrän på 30-talet. Bakelit hade sin storhetstid på 30-talet, ovanligt att hitta äldre men nästan lika ovanligt att hitta yngre.

Lucite utvecklades på 40-talet och tog på många sätt över från bakeliten. Det var ett material som både var billigare och enklare att arbeta med än bakelit. De smycken vi förknippar med 50-tal och tidigt 60-tal, ”pärlhalsband” i plast, de typiska halsbanden/armbanden på metall osv är ofta i lucite.

På 50/60-talet formligen exploderade plastens utveckling och det kom mängder av olika plastmaterial så därefter är det knappast intressant vilket plastmaterial smycket är gjort av.

Naturligtvis finns det andra tidiga plastmaterial men få som fick sånt genomslag som celluloid, bakelit och lucite. Det kom en del andra ”bakelitliknande” material, i Sverige utvecklade Perstorp Isolit (som finns men är otroligt ovanligt i smycken), i mellaneuropa (Frankrike, Tyskland etc) var galalith är ganska vanligt material i smycken.

I sorgesmycken hittar man en del andra material men det har jag skrivit om förut men det kommer också ett nytt inlägg om det…

 

 

 

Ibland blir mer det spännande…

Det som är det roliga med samlande, förutom själva jakten, är när man lite oväntat hittar något spännande.

Ropade in detta underbara art deco-set på auktion. Först blev jag lite besviken när jag fick hem det, köpte det som bakelit och som Art deco men när jag testade gav det inget utslag. Dessutom var clipset i pressglas. Blev lite tveksam till alltihop, var det verkligen art deco nu när det inte stämde med bakeliten? Så jag tyckte jag varit dum som gick med i budgivningen och betalat alldeles för mycket.

Den enda info som fanns var en märkning D.R.G.M 1138525. Innan jag gjorde några större efterforskningar tänkte jag vara lat och fråga några som är kunnigare än jag. Jag gjorde en efterlysning om lite hjälp från en av mina ”plastsmycke-grupper” på FB. Där fick jag en länk där jag kunde läsa mer om dessa urtjusiga äkta Art deco-smycken från Tyskland, då blev jag genast gladare! De ÄR äkta Art deco, det som ändå är lite märkligt är att även i denna text omnämns de som bakelit men jag lyckas inte få någon som  helst reaktion när jag testar med Simichrome. Misstänker någon annan typ av ”bakelit-liknande” plast, troligen galalith, men det spelar egentligen inte så stor roll längre när de är så här filmstjärnefina!

Enligt länken, A Jewelry Mystery Solved, så är de tillverkade i Tyskland av ett företag som heter Schreiber & Hiller. Märkningen står inte för företaget utan är ett tyskt patentnummer, DRGM står för Deutsches Reichs Gebrauchsmuster. Företaget startade 1920 i Pforzheim och gjorde under 30-talet gjorde de helt underbara Art deco-smycken, armband, halsband, örhängen och broscher. I bakelit (?! se ovan) och med stenar. Måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad de som skrivit texten i länken menar med uttrycket diamanté, diamanter? Eller bara stenar som ska efterlikna? Eller någon annan form av slipad sten? Får nog försöka forska lite mer i stenarna, tyvärr är min kunskap minimal när det kommer till äkta stenar… Det svåra med att försöka reda ut material i äkta smycken är att det finns så få ”riktiga” juvelerare nu för tiden, det är bara Guldfynd och liknande företag, vet inte riktigt vart man ska vända sig för bedömning.

Tydligen ska en av aktriserna i nyinspelningen av Mordet på Orientexpressen bära ett halsband i denna stil, blir nog till att se om filmen enbart med ögon för kläder för smycken.

Oavsett vilken plast det nu är och om det är äkta eller oäkta stenar så är mitt armband och min brosch ett stycke Art deco-historia från plastens relativa barndom och riktigt tjusiga smycken som kommer att ha en framträdande plats i samlingen. Och det som först kändes som ett dyrt felköp istället blev något som jag känner mig väldigt nöjd med, kul!

Tur att nätet finns, eller?!

Det har inte blivit så mycket loppisar som önskat denna varma sommar utan det har istället blivit att lusläsa Tradera, FB och andra ställen på nätet (när solen gått ner). Det är naturligtvis superbra att nätet finns, om inte annat är det ett ställe för oss nördar att ha kontakt, men kanske inte alltid lika bra för plånboken. Det är på loppisar jag fyndar, på FB-sidor för smycken har plastsmycken blivit allt dyrare och även på Tradera har det blivit svårare och svårare att hitta plastsmycken till vettiga priser.

Jag har väl delvis mig själv att skylla (?!) eftersom jag missionerar ganska idogt om dessa smycken och den kulturskatt jag anser att de är. Sedan har också vintage/retro blivit allt större och särskilt 40/50/60-talssmycken blivit mer eftertraktade för att ytterligare förstärka ”outfiten”. Det känns lite dubbelt eftersom jag samtidigt tycker hela den här retro/vintage-världen är rätt kul!

 

 

Har i alla fall blivit några nya smycken till samlingen. Armbandet är en riktig raritet (och dyrt!), det är fransk art deco och i galalith. Galalith är en plast gjord på mjölkråvara (!) – alla som pratar om den ”hemska” plasten som miljöbov, varför tar ingen upp den här plasten igen, vore väl bra för mjölkbönderna också?!

Röda, vita och blå örhängen är 60-tal och borde ha kommit från USA, typiska patriotiska amerikanska färger. Halsbandet, till sist, känner jag mig osäker på men skulle gissa 50/60-tal men det behöver jag studera närmare.

Loppis-säsong igång

Efter strul med WordPress som vägrade spara det jag skrev, suck, så är jag äntligen på banan igen.

Nu börjar den bästa tiden på året för oss ”retro/vintage-nördar” och det är våren och sommaren med alla loppisar. Visserligen finns det loppisar året runt, allt från Kupan, Erikshjälpen, nätet och alla antik &  kuriosa-ställen men roligast är ändå alla dessa loppisar som poppar upp så här års. Det är också där jag har största chans att göra fynd, där är fortfarande plast ”skräp”.

På gott och ont har mycket jag gillar blivit betydligt dyrare, Kupan, Erikshjälpen och säljare på nätet har många gånger blivit kunnigare. Antik-intresset har generellt blivit större och numera finns det relativt många antikprogram på TV. Antikrundan så klart och Auktionssommar (hette det så?) men mina favoriter är engelska Antique Road trip, Bargain Hunt och liknande, mycket mera högt och lågt i de programmen. Tycker Antikrundan har blivit mycket sämre sedan Pernilla Månsson Colt tog över som producent, dels är det väldigt mycket dyra ”fina” föremål, dels så är det så stor del av den där stackars timmen som används till intervjuer i kön, klipp från allt möjligt, bakom scenen etc, etc så numera är det säkert bara halva tiden som är föremål.

Eller är jag hänvisad till sajter för just plastsmycken och där är det definitivt dyrt, där vet man vad man säljer. Naturligtvis blir risken för felköp betydligt mindre där men själva jakten blir inte riktigt lika rolig.

Sedan är jag själv kanske lite medskyldig? Missionerar allt vad jag kan om det helt förbisedda kulturarv alla dessa äldre plastsmycken är och ju bättre jag lyckas, ju dyrare blir det… men jag tänker att jag har hunnit/hinner bygga upp en ansenlig samling under tiden så det får det vara värt.

Jag har inte riktigt kommit igång med loppis-springet än, mest blivit handel på nätet. Några riktiga fynd är det kanske inte ur pengasynpunkt men flera av dem är fynd på så sätt att jag letar/letar efter just sådant.

 

Undersöker ett armband

Köpte ett armband som både säljaren och jag tror är plast, det ser ut som trä men har en väldig tydlig ”plastkänsla” när man tar i det. Jag får också känslan av att det är äldre.

Men nu till 10.000 kr frågan – vad är det? Och är det gammalt? Det första jag gjorde när jag fick hem det var att testa det med Simichrome, ser väldigt mycket ut som bakelit, men det var negativt. Så det är det inte, så det kan genast räknas bort.

Så nästa steg blev att googla alla upptänkliga varianter på armband, plast, skuren dekor osv, osv men hittar absolut ingenting som har minsta likhet med detta armband eller material.

La ut bild i en ”plast-grupp” på Facebook och där fick jag ett förslag på ”pressat” horn. Spännande, det vet jag inte riktigt vad det är så det får bli steg två.

Fortsättning följer…

 

Lite nytt…

Även om jag just nu mest har ägnat mig åt att förbereda julmarknaden så har det smugit sig med ett och annat nytt till samlingen. Mycket kommer numera köpt via en facebook-grupp som med liv och lust ägnar sig åt plastsmycken.

En brosch i stil med Jakob Bengel, kan vara bakelit, kan vara galalith men inte undersökt den ordentligt ännu. Det är en av de där broscherna som ser väldigt moderna ut men kan vara från Art Deco-perioden. Den högra är celluloid från samma tid.

2017-11-26 11.05.44

Ett par coola örhängen från 60-talet, vid den här tiden börjar alla möjliga plastmaterial att komma så det här kan vara vad som.

Lite hundar blir det alltid och den skrattande kon kunde jag baea inte motstå. Hästhuvudet med hundar är i celluloid och från 40/50-tal, den skrattande kon får jag nog fundera mer på.

Elefanter kan man ju aldrig få för många… alla i celluloid, den högra ”siloutte-broschen” från 20/30-tal, de andra två troligen 40/50-tal.

Så till sist, två ”old stock/dead stock”, kärt barn har många namn, det handlar om att de är gamla men från lager så de har aldrig varit ute på cirkulation och aldrig använts. Den övre, broschen, är troligen i celluloid och från 50-talet och halsbandet med hjärtan och med matchande öronclips är från 60-talet.

Jean Painleve, fransk mångsysslare

Jean Painleve var en fransk biolog och filmare, pionjär för populärvetenskaplig film. Han levde 1902-1989. Vad har detta med smycken att göra tänker du? Jo, han var inte bara filmare och biolog utan en mångsysslare, en entreprenör.

Tillsammans med sin livskamrat Genevieve Hamon skapade han 1936 en serie mode-accessoarer med sjöhästar som tema. Sjöhästen var hans största/mest kända film och sjöhästen blev så att säga hans signum. Accessoarerna tillverkades av Clement Nauny i L’Hippocampe. Denna serie såldes under namnet jHp, Jean Hippocampe Painleve. Förutom smycken var det bla tyger och scarfes.

Han öppnade också flera butiker i Paris och runt om i Frankrike där sjöhäst-smycken visades upp tillsammans med akvarier med levande sjöhästar.

Alla smycken är inte märkta men den fullständiga märkningen ser ut som nedan. Hans smycken är gjorda av mässing och galalith, en fransk plast liknande bakelit. Jag är stolt ägare till nedanstående armband med den fulla märkningen.

Jag hittar inte så väldigt mycket information om Jean Painleves smycken, bara om hans filmer, så det är väldigt svårt att veta om allt i den här stilen kommer från Jean Painleve eller om någon gjort kopior. På nätet säljs allt, inklusive ödlor och ”drakar”, som Jean Painleve men det verkar som ingen egentligen vet. Inte heller har jag lyckats hitta hur länge han höll på med smycken. Starten 1936 och sedan tills krigsutbrottet kan man gissa – men fortsatte det efter kriget?

Armbandet med ”draken” (kallas drake på nätet, om det är rätt namn, vem vet!?) och sjöhästen har ingen märkning alls medan broschen med ödlan är märkt Depose, som ju bara betyder ungefär Patenterad.

De här två är mina senaste köp, en brosch och ett udda örhänge. Broschen är märkt Made in France och med lite god vilja skulle det kunna stå jHp också, mycket otydligt, örhänget är märkt Depose Made in France.

Detta är också en del av historien runt äldre plastsmycken så jag är glad att jag i alla fall fått ihop en liten samling. De är inte så lätta att hitta och tittar man på tex eBay är det DYRT.

Mera Bengel

Nu ska jag lära mig mer om Bengel har jag tänkt, detta ska vara den bästa boken påstås det. Lämpligt nog kom den neddimpande i brevlådan en riktigt regnig dag.

2017-07-17 15.06.04

Nu är inte min skoltyska så bra men som tur är så är den tvåspråkig, både på tyska och engelska.

2017-07-17 15.06.16

Det jag hoppas jag ska lära mig är inte bara ungefär hur smyckena ser ut (det finns en hel del bilder på nätet) utan mer om historien, som jag tycker är lite häftig, men också hur man kan lära sig att se om det är Bengel, och dessutom om det är ett nytt eller ”från tiden”. De där små detaljerna som skulle kunna göra att man kommer åtminstone ett snäpp närmare.

Vad jag förstått är aldrig de gamla märkta, de nya (som är tillverkade idag efter gamla ritningar) ska vara försedda med intyg men eftersom Bengels smycken oftast är väldigt dyra så lockar det tyvärr också fram lite mindre nogräknade som gärna ”vill” att det ska vara Bengel och då allra helst gamla (eftersom de är dyrast!). Så ska man någon gång investera i ett Bengel-smycke (eller har turen att fynda ett!) så behöver man veta vad man ska titta efter, tänker jag.

Mer Jakob Bengel

Idag ägnar jag mig helhjärtat åt Jakob Bengel. Har köpt ett halsband som jag och säljaren (tack Annette!) tror skulle kunna vara Bengel. Har också ett annat halsband som också skulle kunna vara i stil med hans smycken. Det jag ser är det lite typiska art deco-utseendet, mixen av krom/plast och kedja av stavar som man ser på många av Bengels smycken. Bengel är aldrig märkt så hur ska man veta?

Bakgrund: Jakob Bengel är ett tyskt företag som började som tillverkare av klock-kedjor till fickur men som under 20-talet, bland annat med inspiration från Coco Chanel, Bauhaus och art deco, började göra (för den tiden) rätt ”avantgarde”-smycken gjorda i metall/krom och galalith. Smycken från Jakob Bengel tillverkades 1924-1939. Tillverkningen tog slut i samband med kriget.

Det som gjort Bengels smycken eftertraktade och prislappen rätt hög är att hans smycken hade fallit i glömska men när fabriken nyöppnade fann man massor med smycken i lager som aldrig varit ute på marknaden men tillverkade på 20/30-talet.

För att göra det riktigt svårt har det dessutom nytillverkats en del smycken med de gamla maskinerna och formarna men dessa ska ha ett medföljande certifikat. Och som det alltid blir när något blir dyrt och eftertraktat – det finns en hel del ”look-a-likes” som man säger är Bengel. Behöver inte vara kopior, det tillverkades trots allt andra smycken under art deco-tiden som också har art deco/Bauhaus som inspiration.

Finns en hel del att läsa om Jakob Bengel på nätet. Tyvärr är min skoltyska lite risig så de sajter som är på tyska klarar jag inte riktigt.  Men hur jag än letar hittar jag ingen tänkbar kontakt. Jag hoppades att jag skulle hitta någon jag kunde skicka bilderna till för en kvalificerad gissning men tyvärr ännu inte fått napp. Men jag fortsätter leta. Beställde också en bok på Amazon om Jakob Bengel, se om jag kan bli klokare med hjälp av den.

Hittar bl.a. en bra sajt med massor av bra upplysningar om honom, historien runt företaget och massor med bilder på smycken, Sheryls art deco. Har själv en anslagstavla på Pinterest där jag samlar alla bilder jag hittar på Bengel-smycken och ”look-a-likes”, du hittar den här,  Helens Jakob Bengel.

Fortsättning följer…