Celluloid och ben

Återvänder till ett knepigt område, det där med att se vad som är ben och vad som är celluloid. Se skillnad på bild kan vara nästan omöjligt om inte bilden är knivskarp men även när man har smycket i sin hand kan det ibland vara knepigt.

Men det finns ändå två bra sätt, även om de inte alltid hjälper, det är med hjälp av temperatur och en lupp. Om smycket har stora nog ytor kan man känna på om det är kallt eller har mer kroppstemperatur, kallt = ben, kroppstemperatur = plast. Bra är också att ha ett smycke i celluloid att jämföra med. Men det krävs en viss yta att ta på för att känna skillnad. Ibland känner man det direkt när man har det i sin hand, både på kyla och lite tyngd, men små broscher kan vara otroligt svårt.

Det andra är att studera ytorna ordentligt i en lupp, celluloid är liksom slätare/tätare i ytan, ben har oftast lite ojämnheter. Ben har många gånger lite bruna fläckar, då är det enklare, men även ben kan med blotta ögat eller på bild ha en ganska slät yta. Broscherna både ovan och nedan är ju väldigt lika men det ena är i celluloid, det andra i ben. I båda fallen är broschen i ben något gulare/brunare men det är inte alltid fallet, dessutom är det svårt att se om man bara står med en av dem. Det man däremot ser, särskilt med lupp, är liksom ”spåren” i dem som är i ben jämfört med den släta ytan på dem i plast.

Det som är ännu knepigare att se skillnad på är dels äldre skurna/snidade smycken, dels halsband med pärlor och liknande, där kan det vara extremt svårt att se skillnad eftersom många varianter gjordes både i ben och plast.

Här är två halsband, vars pärlor vid en snabb anblick påminner om varandra, som man ser skillnaden ju närmare man kommer. Men, precis som med exemplet med broscherna, så finns det även skuren/snidad celluloid och då gäller det verkligen att studera i närbild. Exemplet ovan är celluloiden gjuten medan det som är i ben är skuret och då blir skillnaden i ytor lite större än när båda är skurna.

Men, precis som med andra material, kan det vara svårt även för mig att se/veta skillnad. Så mitt ständiga mantra gäller, oavsett om det gäller plastsmycken eller andra äldre smycken, övning ger färdighet. Läs på, kläm och känn, vänd och vrid. Och kom ihåg – äldre smycken är en bedömningssport!

Det är något särskilt med 30-talet och art deco

Förutom äldre plastsmycken vurmar jag för 30-talet och art deco. Det är något med den tidens estetiska uttryck som både är otroligt vackert men också klarat tidens tand väl, många smycken känns märkligt moderna trots att de har sisådär 90 år på nacken. Mycket andra tider har gjort vackra smycken men då tycker jag att man ser mer direkt att det är ett äldre smycke.

Jag har skrivit om Bengel förut och hans smycken är väldigt typiska för det som jag tycker är art deco, enkelt och fortfarande väldigt modernt. Hans smycken kan jag bära idag och ingen skulle fråga om det är ett gammalt smycke – det är trots allt rätt häftigt.

En annan typ av smycken från den här tiden som kanske inte upplevs riktigt lika moderna, och skulle kunna passera som gjorda idag. Men lika vackra för det, de är liksom utsmyckade utan att vara pråliga.

Ett vanligt material i smycken från den här tiden är krom oavsett om det sedan är glas eller plast. Ibland är själva ”kedjan” i krom, ibland bara som detaljer. När det gäller plastsmycken så är materialen celluloid, bakelit och galalith (fransk variant av bakelit men gjord av mjölk (!) och man kan ibland få fram en doft av sur mjölk om man gnuggar på det).

Hur vet man då att det är ”från tiden” och inte en senare kopia? Krom gör tex ofta att de kan se rätt nya ut vid en första anblick. En sak är naturligtvis att lära sig känna igen, stil och material från tiden. Och som alltid gäller det att titta på baksidan, ser tex nålen på broschen tillräckligt gammal ut? Och ett annat tips är, hur är bakeliten (eller vad det nu är för material) fäst? På senare smycken är de nästan alltid limmade men på just art deco-smycken är de väldigt ofta fastskruvade så du hittar ett skruvhuvud på baksidan.

Så var det där med bakelit igen…

Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.

Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.

Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.

Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.

Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.

Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.

Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.

Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.

På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).

Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…

Lådan forts…

Försöker ta broscherna i lådan i någon slags tematisk ordning bara för att det ska bli lättare att leta info. Denna gång blir det lite kvinnor, kameer och en fin skridskoåkare.

Men först sorterar jag ut det jag ser/känner direkt antingen är fel material, många är aldrig genomgångna sedan jag köpte dem i samlandets början och därför gömmer det sig lite som inte ska vara där. Som de här två ovan tex, de är båda i något annat material än plast så de får hamna i ”att sälja”-högen.

Sedan har jag få ett gäng med kameer, i detta fall alla i celluloid och från 30/40-talet (det är en låda med broscher från 30/40-tal jag går igenom).

Kameer kan vara svårt, ibland är det nästan omöjligt att bedöma genom att bara titta på den vad som är plast och vad som är annat material, i dessa fall tex. Då är det klämma och känna som gäller, känn efter om det är kallt eller har kroppstemperatur, hur låter det om du knackar på det (jag knackar mot tänderna). Dessa två är i celluloid och från 30-talet men visst ser de ut som de skulle kunna vara av sten/snäcka?

Till sist har vi denna tjusiga skridskoprinsessa i celluloid från 40-talet, visst är hon fin?

Ängla-orkester

Blivit ägare till en urcharmig liten ängla-orkester. Försöker ta reda på om det kan finnas fler varianter med andra instrument men det är inte helt enkelt.

Jag har kommit så långt att de är i celluloid och från Tyskland, alltså inte Västtyskland, vilket innebär att de är före andra världskrigets delning av Tyskland. Så någonstans 30/40-tal. Dessa broscher är inte märkta men jag har sedan tidigare två av dessa änglar med fot som står i min bokhylla och de är märkta Made in Germany.

Jag har också upptäckt när jag letat att det inte bara finns broscher och små figuriner, eller vad man nu ska kalla dem, utan också med stjärnor och månar för att hänga (i julgranen troligtvis). Det förklarar nog varför mina broscher har ett litet hål för snöre, de tillverkades likadana och sedan skickades de iväg på olika håll i fabriken för att bli olika saker.

Förutom de sex jag har så har jag sett att det ska finnas betydligt fler, en som spelar flöjt, blåser i ett horn, spelar harpa, bastuba och dragspel. Och så klart en dirigent!

Utöver de olika instrumenten har jag upptäckt att de kan ha kort respektive lång ”klänning”, jag har dessutom sett en som håller en stjärna och en som klappar ett lamm. Och till sist finns de som diorama där de träffar St Nicholaus. Men alla dessa jag hittat har varit i form av hängen eller som liten figurin så om de finns, och i så fall vilka, i form av broscher vet jag så klart inte.

Det är ”bara” att hålla ögonen öppna och hoppas att snubbla på fler!

Sagan om en ljusstake

Bland alla smycken måste jag bara få berätta om min lilla ljusstake och just om nöjet med att ägna en stund att ta reda på mer om ett föremål. Information som inte har ett dugg med ekonomiskt värde att göra men som ger ett mervärde i ägandet.

Hittade den här söta lilla ljusstaken, adventsljusstake för julgransljus? på en loppis och blev förälskad. Den hade rostfläckar i metallen och behövde allmänt lite omvårdnad men fin ändå. När jag kom hem tog jag fram spissvärtan (oslagbart om man vill putsa upp smide lite) och putsade upp foten. När jag gjorde det framträdde en stämpel under en av ”fötterna”. Kunde inte riktigt tyda vad det stod så jag tog hjälp av en grupp på FB som heter Antikt-Retro-Kuriosa Frågor och Svar (ej värdering). Där föreslog någon STENEBY och jag såg att det stod något under som jag tolkade till HF.

Så igång med googlande, hittade lite olika smidesprodukter som sålts med den märkningen men ingen närmare info. Hittade däremot en tolkning av HF som hemslöjdsförening. Så nya googlingar, nu på Steneby hemslöjdsförening och fick träff å något företagsregister men det sa bara att bolaget var avvecklat. Men jag hittade en ”konst- och hantverksskola” som hette Steneby så på vinst och förlust slängde jag iväg ett mejl till dem och frågade om de visste något eller kunde tipsa mig vidare.

Efter en stund (snabbt!) svarar mig en jättetrevlig kvinna som berättar att hon jobbade på Steneby HF i många år att det var de som startade skolan. Steneby HF bildades i slutet på 1920-talet och fanns fram till 2000 men tillverkningen av smidesföremål las ner redan i slutet av 50-talet.

Hon bad mig skicka bilder på min ljusstake och det gjorde jag så klart. Hon kände genast igen den och blev glad, hon sa att det nog inte finns många kvar av den. Ljusstaken började tillverkas redan på 30-talet och eftersom all tillverkning av smide las ner i slutet på 50-talet så är min ljusstake producerad någon gång under den perioden troligen 30/40-tal. Hon mindes också att ett litet lager av de vackra ljusbrickorna fanns kvar i ett förråd länge efteråt.

Det höjer ju inte det ekonomiska värdet men det höjer mitt värde, nu tycker jag att den är ännu finare. Och underbart med snälla hjälpsamma människor, tack Aina på Steneby. Och tänk vad mycket man kan få reda på med en stunds jobb och lite tur!

Önskar det kunde vara lika enkelt med smycken…

Jakob Bengel, en favorit i repris

Råkat ut för ett par smärre olyckor så just nu kan jag inte göra så mycket rent praktiskt så det får bli lite djupdykning i samlingen och runt smycken istället.

Som samlare av äldre plastsmycken är Jakob Bengels smycken från 30-talet otroligt eftertraktade (och därför vääääldigt dyra). Men det är ändå otroligt att smycken som är bortåt 90 år gamla kan upplevas som toppmoderna och vet man inte så kan man inte gissa att de är så gamla. Det är något häftigt med det.

Först lite bakgrund för er som aldrig hört talas om mannen ifråga. Jag hade aldrig hört talas om Bengel innan jag började hålla på med det här. Jakob Bengel startade på 1800-talet företag i Tyskland som tillverkade kedjor till fickur (väldigt fina, de dyker upp ibland). 1924 bestämde de sig för att försöka sig på att tillverka smycken. Smyckestillverkningen dog ut i samband med andra världskriget, dvs de tillverkade smycken i ca 15 år.

Halsband art deco i ”Bengel-stil”

Smycken de gjorde var, för den tiden, mycket moderna med inspiration från Bauhaus, Coco Chanel och Art Deco. Oftast i krom och galalith, en plast som gjordes med mjölk som råvara. Värmer man galalith genom att tex gnugga det en stund så kan man känna en doft som nästan kan liknas vid sur mjölk. Krom var en vanlig metall i smycken under den här tiden.

Bengels smycken såldes över hela världen men tyvärr är det många som inte överlevt till våra dagar. Till skillnad från ”äkta” smycken så har sk bijouterier i perioder inte ansetts ha något värde alls och kastats…

Halsband art deco, kan ev vara Bengel

Har man nu ett smycke som eventuellt skulle kunna vara Bengel, finns många ”look-a-likes”, så kan det vara rätt svårt att vara säker på att det är smycke från Bengel man har, om man nu inte lyckas hitta exakt det smycket i någon av de två böcker som finns, eftersom de aldrig är stämplade. Tyvärr är det så, som det ofta blir, att eftersom de betingar ett väldigt högt pris vill säljare gärna påstå att det är Bengel. Det bästa man kan göra, tycker jag, är att dels vara påläst själv, dels handla av någon som man vet är seriös.

Jag har sedan tidigare ett halsband som, med 99 % säkerhet, är Bengel som jag köpt av min engelska kontakt och ett par som eventuellt skulle kunna vara. Och ett antal i samma stil men med ganska stor säkerhet inte är Bengel. Nu har jag kostat på mig att ropa in två halsband från en tysk auktionsfirma (som ingår i Auctionet) där de hänvisar till den stora utställningen om Bengel i München 2004. Nu när jag har fått dem och synat dem är jag 99 % säker att de är från tiden och av Bengel. Dyra men fina kan jag väl sammanfatta. Att hitta ett Bengel-smycke för inga pengar alls på en loppis tror jag är väldigt svårt men undrens tid är inte förbi så vem vet?!

Äldre smycken är en bedömningssport

Och som det är med alla bedömningssporter kan man ha olika uppfattningar. Men för att fortsätta jämförelsen med sportens värld, ju mer du övar och desto mer påläst du är, desto duktigare blir du. Men fullärd blir man aldrig.

Ovanstående gäller inte minst plastsmycken, oerhört få smycken är märkta och på så sätt finns det inget ”facit”. Att gissa ålder och material kan verkligen vara en bedömningssport. Material är egentligen inte alltid viktig om man gillar plastsmycken men det kan vara en hjälp för att åldersbestämma men också en hjälp när det gäller priset. Många plastsmycken har blivit väldigt mycket dyrare än jag började samla, speciellt vissa typer av smycken och vissa material. Jag hittar ständigt plastsmycken som jag känner mig väldigt osäker på, trots att jag har hållit på med detta i ett antal år nu. Och eftersom kunskapen inte är särskilt stor bland gemene man måste jag oftast försöka gissa själv efter en ibland halvdålig bild om jag tycker det är värt att köpa/buda på.

Den här ringen är en typisk ”vet inte”… Jag tyckte att den såg lite spännande ut, skulle kunna vara gammal, så jag köpte den på FB. När jag fick den i min hand rent fysiskt tyckte jag att känslan var av en äldre ring men var väldigt frågande till vad det kan vara för material. Skickade frågan till en av mina bekanta i England som är är ”proffs-samlare” och hennes spontana svar efter min bild var att den är ny men gjord för att se gammal ut… Så inte blev jag klokare. Antingen låter jag den ligga lite och se om det dyker upp något liknande på bild eller får den helt sonika vandra vidare. Jag har numera en så stor samling att jag faktiskt har funderat på att sälja vidare allt som jag är osäker på om det inte råkar vara något jag verkligen, verkligen vill ha. Visst finns risken att jag missar något riktigt bra/ovanligt men det får jag leva med.

Äldre plastsmycken har generellt blivit mycket dyrare sedan jag började samla, skulle säga att prisbilden för äldre smycken rent generellt har ökat. Kul att äldre plastsmycken har börjat uppskattas men samtidigt ökar risken för felköp, kunskapen är generellt låg bland dem som säljer och så tittar de på prisbilden på eBay och ser att bakelit är dyrt och därför vill man tro att ett äldre plastsmycke är i just bakelit. Som samlare är jag naturligtvis ibland beredd att köpa ett dyrt smycke som på ett eller annat sätt är speciellt men jag vill inte köpa ett halsband som det sägs är i bakelit och får hem det och inser att det är det inte… De två halsbanden ovan skiljer det i storleksordningen 500-1000 kr på. Det vänstra är ett nyare halsband, värt kanske 50-100 kr eftersom det är så långt. Det högra är däremot är ett långt halsband i bakelit med relativt stora pärlor och värt minst mellan 700-1000 kr. Jag lägger ingen värdering i det, de är båda fina, men det gör att jag måste lita på att den som säljer dessa till mig vet vad som är vad. Tyvärr är inte det alltid fallet och det har hänt att folk har blivit sura för att frågar hur de har kommit fram till ålder/material…

Men eftersom det är en bedömningssport måste man ju kunna motivera sitt ”domslut”, det måste man kunna i alla bedömningssporter!

Lite blandat till samlingen

Visserligen försöker jag rensa i samlingen men när det dyker upp fina/bra smycken som passar in i samlingen måste de ju köpas…. Även om (som tur är för ekonomin kanske?!) blir det allt svårare och dyrare att hitta bra äldre plastsmycken. Kanske är jag lite medskyldig själv som fått upp människors ögon för dem?

Prisbilden är dock rätt märklig, många tittar på eBay och Etsy och ser en prisbild som inte på något sätt stämmer med prisbilden i Sverige – särskilt på e’Bay finns det dessutom många som tar enorma priser för felaktiga smycken, felaktiga på de sättet att de är inte i de material de påstår och inte så gamla som utlovas heller. Jag skulle vilja påstå att du måste vara rätt kunnig för att handla på e’Bay om du inte ska bli lurad. Själv blev jag lurad massor med gånger i början, handlar i princip aldrig där längre.

Samtidigt finns det också det fenomen som jag blir galen på och har skrivit om flera gånger, så fort det är något i äldre plast så tror alla (eller vill tro) att det är bakelit. Dels beroende på okunnighet, dels på just prisbilden man ser utomlands. Frågar man om hur de vet att det är bakelit får man de mest kreativa svar. Det bästa hittills var ett halsband som såldes som naturlig bakelit, när jag frågade vad det var fick jag till svar att det var naturlig. Undrar om den säljaren trodde bakelit var ett naturmaterial?å som bärnsten, jade eller andra stenar?!

Visst finns det fortfarande fina smycken att hitta men tyvärr börjar det bli som på e’Bay, du måste veta rätt mycket själv för att inte bli lurad, det är en rätt trist utveckling. I min värld handlar det inte om att du hela tiden måste göra det stora klippet, jag kan tänka mig att betala för bra äldre smycken. Det jag INTE kan tänka mig är att betala dyrt för smycken som inte är vad de påstås vara… Det finns också mycket billig, nyare plast där ute som jag inte vill ha!

Två armband/armringar i celluloid. Den vänstra, från 20-talet, såldes som intarsia och jag var vansinnigt nyfiken innan jag fick hem den för att se om jag hade rätt – och det hade jag. Den är normalstor vilket gör att jag misstänker att den ska vara för överarm (många var ju så små förr…). Den högra är ”bara” ytterligare en från 30/40-talet, denna med blommor av olika slag och ett elefanthuvud. Har en uppsättning av de här men det häftiga med dem är att det är verkligen sällan jag hittar en som är likadan som någon av dem jag redan har, de finns i så otroligt många varianter.

Två brosch-clips, båda från 30/40-tal. Den brunröda med en underbar glans är i bakelit. Den dubbla med pärlor emellan är av en typ jag aldrig sett förut, par kom de ju oftast i men inte att de sitter ihop så här. Osäker på själva materialet, plast är det men kanske celluloid.

Så några av de där i lucite som är skurna och målade från baksidan, 40-tal. Tycker de är så fina och puderdosan är lite ”off topic” men jag kunde inte motstå den, visst är den fin?

20200530_080100

Lite djur i celluloid är aldrig fel, älskar särskilt de roliga hundarna på motorcykel. Den bruna hunden har rörligt huvud. 40/50-tal.

20200530_080241

Lite celluloid till… Alla tre broscher, 20/30/40-tal. ”Fjädern” är äldst, en del mörknade stenar (är det ibland på äldre smycken, limmet?!) men komplett och fin.

 

Roar mig med att fotografera

Håller på med att försöka skapa en lite heltäckande bild av mode/smyckesmode under olika epoker under främst 1900-talet fram till och med 60-tal. Nu är det inte så lätt att avgränsa, mode förändras ju inte från en dag till en annan men jag provar mig fram.

Insåg att jag faktiskt har minst en klänning från varje årtionde förutom de första. Det får jag leta efter framöver, problemet med kläder, precis som med smycken, är att ju längre bak i tiden, ju svårare att hitta. Men det är bara att leta och att vara tålmodig..,

Men – än så länge provar jag mig fram lite med hur jag ska kunna använda min egna klänningar för att visa smyckemodet. Får se om det blir som jag tänkt mig!

De här sex bilderna är 30-tal, tagna med en otroligt vacker klänning med olika smycken från tiden.