Silhuett-smycken i celluloid

Jag har en större samling av silhuett-smycken i celluloid, vackra men också sköra. Vad jag kunnat klura ut är många av dem från tidigt 1900-tal, främst då 20- och 30-talet.

De flesta, i alla fall av de som jag bedömer som de äldsta, är tillverkade i Frankrike och många av dem är märkta Depose France men det är inte tillverkaren som många tror utan är ett ord vars betydelse ungefär är ”patent för ett något som är handtillverkat i Frankrike ”. Det är svårt att hitta någon egentlig information, kan delvis bero på att de kommer från Frankrike och jag inte kan franska… Däremot efter mycket letande har jag hittat en bild med en etikett kvar, ett (eller det enda?) av de företag som tillverkat och sålt dessa heter Maloupa Paris. Även en av ”biblarna” när det gäller äldre smycken, Warman’s, säger att detta är tillverkaren.

Förutom märkningen, som långt ifrån alla har, är de försedda med det för Frankrike så typiska trombonlåset, se bilden ovan till höger. Just den här varianten har dessutom nästan alltid en metallram av mässing eller mässingsliknande metall men de kan vara väldigt olika i utförande vilket jag är lite fascinerad av om det nu är samma tillverkare av alla? Vore ändå roligt att hitta en med etiketten kvar, det äger jag tyvärr ingen.

Det man ska vara noga med, och som tyvärr är näst intill omöjligt att bedöma på bild, är att se om det saknas delar. Dessa broscher innehåller många små, små detaljer i flera lager och har man inte en helt oskadad framför sig kan det vara otroligt svårt att se om, och i så fall vad, som saknas. De är trots allt bortåt 100 år gamla och relativt sköra så det är ju inget konstigt om det saknas delar. Nu när jag har hanterat dessa broscher ett tag och dessutom gått igenom min samling med lupp och förstoring på kameran inser jag att flera av dem har saknade delar som jag inte tidigare lagt märke till. Jag får helt enkelt hålla korpgluggarna öppna och se om jag kan byta upp mig till kompletta i de fall de inte är det!

Den vänstra köpte jag långt innan jag visste vad detta var, nu har jag en brosch som den faktiskt ska se ut. Så skadade brukar de dock inte vara.

Två typiska exempel hur det kan se ut, här gäller många gånger att leka dem klassiska ”finn fem fel” för att se vad som saknas, eller är de bara olika trots samma bild? Problemet är att man oftast inte har något att jämföra med, så då får man leta efter konstiga avhuggna kanter eller sådant som ser lite rumphugget ut. Lupp eller en kamera med bra förstoring är ett måste.

Att alla inte är franska har jag också upptäckt, hittat en som är märkt Japan och en som är märkt Wales. De är nog också av olika ålder, alla är inte så tidiga som 10/20-talet. Jag misstänker att de med täckt baksida är något senare, i alla fall 30-tal. De med täckta baksidor finns i flera olika varianter, olika färger, olika ramar osv, osv. Jag har lite svårt att tro att alla dessa också är tillverkade av samma franska firma, de är sinsemellan så olika att det helt enkelt måste finnas flera tillverkare. En del säkert gjorda i Frankrike men jag kan också tänka mig Japan som tillverkningsland, Japan var duktiga på celluloidsmycken vid den här tiden. Även England är en kandidat som tillverkningsland.

I min samling finns också ett antal som kan ses som souvenir-broscher, franska landmärken så som Eiffeltornet, Sacré Cour men också Tower Bridge i London. Troligen är dessa fransktillverkade, det är visserligen en gissning från min sida, men det är väldigt mycket oftare franska turistmål än från andra länder som jag ser när jag hittar någon av dessa.

Det finns mängder av varianter av dessa broscher, rätt otroligt egentligen med tanke på hur gamla de är. Men kan vara värda ett helt eget samlarområde. Har ett antal halsband med silhuett-hängen också men de återkommer jag

Lite mer om det där med äldre plastmaterial eller ”all plast är inte bakelit”

Är tillbaka på mitt största ”hatobjekt” när det gäller plastsmycken och ni som brukar läsa vet att det kommer att handla om bakelit – eller snarare allt som inte är bakelit. Det har blivit än viktigare eftersom smycken i bakelit numera har blivit väldigt dyra, även här i Sverige. Och när någonting blivit dyrt är det så klart ännu fler som påstår att ett plastsmycke är i bakelit. Jag kan mycket väl betala bra för ett fint smycke i bakelit men köper jag det osett, dvs på nätet, skulle jag aldrig köpa ett plastsmycke för dyra pengar om jag inte litade på att säljaren vet/kan och det är tyvärr fortfarande alldeles för få som faktiskt kan svara på mina frågor.

Men för att börja från början. Under 1800-talets sista del uppfanns den första egentliga plasten, celluloid, för att ersätta dyra naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades successivt och användes som smyckematerial fram på 50-talet.

Parallellt med celluloiden blev sorgesmycken moderna/populära i mängder med material med det enda gemensamma att de var svarta eller svartbruna. Många av dessa material räknas också som plastens föregångare, guttaperka, ebonit, vulcanit och liknande. Även om dessa smycken är svarta/brunsvarta är det väldigt ovanligt att de är i bakelit, det finns men de är ovanliga. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet och sen försvann även många av de material som de gjordes av.

I början av 1900-talet uppfanns bakelit (1907) men började inte användas till smycken förrän sent 20-tal och hade sin storhetstid under 30-talet för att sedan i stort sett helt konkurreras ut av andra plastmaterial som var lättare att arbeta med på 40-talet. Under samma tid som bakeliten utvecklades många olika material som liknar bakelit, galalith (användes bla i Tyskland och Frankrike), isolit (uppfanns och tillverkades av Perstorp Sverige) bland många andra. Som du ser nedan är de nödvändigtvis inte helt enkelt att skilja olika plastsorter åt…

På 40-talet uppfanns lucite, en föregångare till plexiglas, och på 50-talet exploderade utvecklingen av olika typer av plast som användes till smycken.

Sammanfattningsvis när det gäller just bakelit kan man säga att om inte smycket är tillverkat på 30-talet minskar chansen dramatiskt att det ska vara bakelit och inte någon annan typ av plast. Visst finns det men de är ovanliga. Har smycket sitt ursprung i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien eller Frankrike (vilket många äldre smycken har) är det med största sannolikhet galalith och inte bakelit. Är det svenskt kan det mycket väl vara isolit.

Ett väldigt enkelt 100 %-igt tips, har pärlorna ”söm”, dvs är de hopgjutna av två delar är det inte bakelit, så tillverkades inte bakelit-pärlor.

Det finns flera sätt att testa och känna igen bakelit, ingen är någonsin bombsäker, men en hjälp på vägen – lär dig dem! Eller handla från någon som kan. Ska du köpa bakelitsmycken på nätet, fråga hur de vet att det är bakelit och inte någon annan plast. Ta ALDRIG för givet att säljaren vet och köp inte ett plastsmycke för många, många hundra kronor om du inte känner dig trygg med att säljaren vet vad hen håller på med. Risken att bli lurad och köpa ett plastsmycke för 500-1000 kronor som, om det inte är bakelit, kanske på sin höjd är värt 100 kronor är stor om du inte kan tillräckligt själv eller inte köper från en säljare som du känner dig trygg med.

Varför är det då bra att lära sig känna igen åtminstone de vanligaste äldre plastmaterialen? Ett skäl är, enligt ovan, prisfrågan och vad som är rimligt att betala för äldre smycken i plast. I Sverige är det fortfarande nästan bara smycken i bakelit, eller rättare sagt halsband i bakelit, som är riktigt dyra, många andra plastsmycken är fortfarande relativt prisvärda. Det andra skälet är ålder; vill du kunna åldersbestämma, åtminstone hyfsat, så kan materialet vara en viktig pusselbit.

Örhängen i plast, en kort historia

I Retro nr 6 (i butik från måndagen den 29/11) finns ett stort reportage om örhängen, är du road av äldre smycken, vilket du troligen är eftersom du hittat hit, så kan jag bara säga – läs det! Att jag varit behjälplig gör ju inte saken sämre eller hur? Skämt åsido, har du ännu inte upptäckt denna utmärkta tidning för oss retro-nördar så är det dags att göra det nu!

Som komplement till den generella genomgången du hittar i Retro har du här en mer specifik när det gäller plast.

Från sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet är det otroligt svårt att hitta örhängen i plast, min gissning är att det helt enkelt var ganska ovanligt på den tiden. Plasten från den här tiden var dessutom skör så det är heller inte mycket som överlevt. Hittar du något så är det i så fall i celluloid eller någon av de material som man gjorde sorgesmycken i eftersom det är de plastmaterial som stod till buds vid den här tiden. Skruvfästet kom i slutet på 1800-talet och clipset hade ännu uppfunnits så det var hål i öronen var relativt vanligt om du nu över huvud taget bar örhängen. För hål i öronen gällde framför allt en anordning som nästan ser ut som en fiskekrok.

Strax före sekelskiftet kom skruvfästet och i slutet på 20-talet clipset, när dessa två varianter slog igenom blir det istället lite ekivokt att ha hål i öronen, det är bara ”lätta” flickor som hade det. Däremot har örhängen blivit mer lättburna tack vare att du inte behövde ta hål i öronen och därigenom vanligare. På tidigt 1900-tal, 1900-1920, hade du långt hår och håret uppsatt och visade dina öron med små fina örhängen (tänk små pärlörhängen). Mycket fokus var på en brosch i halsen och stooora hattar med mängder med utsmyckning. På 20-talet däremot shinglade du håret och hade hattar som satt tätt intill huvudet (typ klockhattar) och då blev örhängen istället långa och hängande. På 20-talet slog plasten igenom som smyckematerial i lite större skala och från och med nu finns det betydligt mer att hitta för oss sakletare. Att tänka på från den här tiden är just det där med hål i öronen, har örhängena du hittar krokar för hål är de mer troligt en senare kopia/efterapning eller är skruvfästet utbytt.

Plastmaterialet i smycken på 20-talet var framför allt celluloid och ibland något av materialen som sorgesmycken gjordes av typ ebonit. Tänk jazz-eran och att allt ska vara långt och hängande, det ska gärna glittra också, strass och fasetterade pärlor var vanliga. På 20-talet upptäcktes Thutankamons grav vilket drev fram en vurm för allt från det antika Egypten som också går igen i smycken från 20/30-talet.

På 30-talet är fortfarande celluloid det stora materialet men nu kommer också ”bakelit-materialen”, dvs bakelit men också galalith, isolit och alla andra varianter av liknande material. I just den geometriska art deco-stilen är det vanligt att plasten är kombinerad med krom. Förutom den geometriska art deco-stilen hamnar, som vanligt vill jag nästan säga, blommor på örsnibbarna. På 30-talet samsas clips och skruvar men skruvfästen är vanligare.

På 40-talet är bakelit-materialen nästan helt försvunna igen, de finns men i mycket mindre skala, celluloiden har utvecklats betydligt och är nu ett bättre och hållbarare material. Nu kommer också lucite, plexiglasets föregångare. Och nu är det blommor, fåglar och djur för hela slanten… Allt från små blommot på örsnibben till hängande fågelburar. Även under 40-talet var fortfarande skruvfästet vanligare än clipset.

Med 50-talets intåg kom också clipset på stor frammarsch för att på 60-talet i princip helt tagit över. På 50-talet skulle det matchas framförallt örhängen och halsband, men örhängen med matchande brosch är också en vanlig kombination. Bland plastsmycken i det som kommer att kallas termoplast hittar man en hel del set där det även ingår ett matchande armband tillsammans med halsband och örhängen. Nu kommer också den mjuka plasten som var stor både under 50- och 60-talet. Från och med nu utvecklas plasten snabbt och kommer i så många olika former att det handlar mer om kemi för att klura ut vilket plastmaterial det är och då förlorar det sin betydelse enligt mig. Stilen på 50-talet är väldigt bred, nu hittar du allt från blommor till udda geometriska former.

60-talet är clipsens riktigt stora tid för att sin tur nästan försvinna när håltagningspistolen gör sitt intåg i skiftet 60/70-tal. På 60-talet ska örhängen vara stooora, vare sig de sitter på örsnibben eller är hängande, och det gynnade plasten eftersom även stora örhängen fortfarande blir relativt lätta i plast. På 50- och 60-talet var plast framtidsmaterialet så det fick gärna synas att det var plast. Inte som på 70-talet när det blev ”skämmigare” med plast utan naturligt skulle det vara.

Mitt i röran smög det hem lite ändå…

Trots alla motigheter, nu har boxen till parabolen gått sönder också så jag är utan tv, så har det trots allt blivit en del tillskott till samlingen.

Först ett gäng charmiga celluloid-figurer från 40-talet och 50-talet, möjligen att någon är från 30-talet (dock inte 1903 som det står på kortet längst upp till vänster). Som samlare vill jag så klart ha mina smycken i så bra skick som möjligt men jag måste erkänna att jag också är väldigt svag för den patina som den söta flickan i övre raden har.

Figurer i plast har varit populärt under lång tid i olika former, många gånger i form av olika ”serier”. Jag kan bara gissa att mexikanen och indianen till exempel har tillhört en serie om världens folk.

Senaste bakelit-fynden, båda 30-/40-tal. Armbandet är elastiskt med en stiliserad fjäril som ”center-piece”, örhängen tunna och genomskinliga. Tycker det är spännande att det är sådant riv efter halsband i bakelit med ”vanliga” pärlor när det finns så mycket annat vackert att hitta. Men jag tackar och tar emot så länge det varar.

Ett axplock av halsband, 50/60-tal. Möjligen att halsbandet uppe till vänster hör hemma på 40-talet.

Så några smycken från min absoluta favorit-period, art deco/30-tal. Lite osäker på material i de vänstra, örhängen och brosch, men ”spagetti-broschen” är i celluloid. Halsbandet är i galalith och krom. Jag upphör aldrig att fascineras av hur ”moderna” dessa smycken fortfarande är sådär 90 år senare.

Så till sist, ni som brukar följa mig vet att jag är förtjust i hundar så ett par sådana har det också blivit. Dessa båda är äldre än vad man kan tro, båda från 30-talet eventuellt kan den vänstra tom vara från sent 20-tal. Visst är de väl charmiga?!

Äntligen!

Letat i flera år efter ett smycke av Titti Wendt, ända sedan jag lärde mig om Perstorps tillverkning av Isolit – och nu har jag äntligen lyckats hitta ett halsband som jag lyckades ropa in på auktion.

Det var inte billigt men det är otroligt ovanligt att över huvud taget hitta så det här fick kosta.

För att backa tillbaka lite så när plasten började utvecklas så experimenterades det lite överallt, bla i Perstorp. Skånska Ättiksfabriken, som senare blev Perstorp AB, anställde en indier vid namn Innanendra das Gupta med uppdraget att få fram en svensk version av bakelit. En bit in på 1900-talet såg Isolit dagens ljus. Det är en sorts plast som är väldigt hård och kanske inte nödvändigtvis alltid lätt att känna igen som plast. Får du smycket i din hand så gissar du troligen på någon slags sten, titta bara på bilderna nedan.

Ägaren till Skånska Ättiksfabriken hade en dotter, Titta Wendt, som gått på konstfack. Hon startade ett dotterbolag med namnet Silversmedjan 1935. Hon gjorde smycken där hon ”gifte ihop” Isolit och silver. Jag hittade ett halsband på Tradera 2016, en auktion som jag tyvärr förlorade, och har sedan dess letat utan att finna så tyvärr är hennes smycken otroligt ovanliga. Det har alltså tagit mig fem år att hitta ett igen!

Just detta halsband är daterat R8 = 1943, lite slitet i kanterna men det kan man väl tillåta på ett smycke som är nästan 80 år gammalt. Jag funderar på om hänget också haft en broschnål eller någon annan ändring eftersom det finns två små hål på baksidan. Men jag är bara sååå himla glad för att jag över huvud taget hittat detta, får se om det tar ytterligare fem år för att hitta fler…

Villhöver…

Idag har jag lärt mig ett nytt ord, villhöver, som jag tycker passar helt perfekt till det man känner när man håller på med allt gammalt! Visst är det just det perfekta ordet för känslan när man hittar den där gamla grejen/smycket/klänningen man blir förälskad i och bara ”måste” ha? Det ska jag absolut börja använda!

Köpt några Jakob Bengel till samlingen, tyvärr – som vanligt – snordyra men samtidigt fördelen när man köper från en auktionsfirma som vet vad det är. Många av de Bengel jag har är inropade från samma tyska auktionsfirma. Denna gången dök det upp ett armband, hade över huvud taget inget armband sedan tidigare, och ett halsband i lite annan modell än de jag har sedan förut. Jag tycker Bengel-smycken är så häftiga men det går ju inte att gå igång riktigt eftersom varje smycke kostar tusentals kronor… Men Bengels smycken tillhör definitivt de smycken jag villhöver.

Ett annat smycke jag tyckte jag villhövde var ett häftigt, dock väldigt kort (”tyvärr” är det skruvlås så det är väldigt svårt att förlänga utan att trä om det), halsband i trä och bakelit. Ja, jag visste ju inte säkert att det var bakelit men jag gissade mig till det. Hade inte varit hela världen om det inte varit det, ni som brukar läsa vet ju att jag inte anser att bakelit är det enda saliggörande, utan det handlar oftast om hur högt jag kan tänka mig gå i pris. Återigen ett sånt där smycke som ser helt modernt ut men som troligen har sisådär 80- 90 år på nacken.

Ytterligare ett sånt där smycke som ser betydligt nyare ut än vad det är. Det här coola armbandet förälskade jag mig i, säljaren skrev 60-tal och jag trodde kanske att det kunde varadet men till min glädje visade det sig att det var betydligt äldre. Det första jag upptäckte var att ”tulpanen” var ditsatt med skruvar, brukar vara ett säkert tecken på art deco/30-tal, och då var jag så klart tvungen att testa för bakelit också och det var det! Det stora problemet är bara att säljaren visserligen slagit in det i bubbelplast och skickat i en bubbelplast-påse men det hade behövt en kartong – blivit en spricka rakt över ett blad… Sitter fast (i alla fall ännu så länge) men ändå synd på ett vackert väldigt gammalt smycke. Jag önskar att folk kunde lära sig stt äldre plast är skör och behöver skyddas från tryck och stötar, suck.

Lite nytt

I väntan på att få bilen bärgad (står på min garageuppfart med punktering…) så passade jag på att fotografera ifatt lite nytt som jag samlat på mig de senaste månaderna. Även om jag sorterar/sorterar ut samlingen så betyder det inte alltid att jag kan hålla mig…

Lite hundar hittar alltid hem till mig, som fd hundägare (saknar min lille dvärgschnauzer sååå) och allmänt väldigt förtjust i hundar så är de roliga hundbroscherna från 40- och 50-talet de som jag har svårast att låta bli, tycker de är så otroligt charmiga. Den vänstra är i celluloid, den högra är jag lite fundersam över om det eventuellt är två olika plaster eller om det bara beror på att hundarna är skurna/snidade som gör att det känns så.

Hittat några broscher till samlingen sorgesmycken, alla tre bedömer jag är från sekelskiftet och – som vanligt – är de inte i bakelit som många tror utan i vad som skulle kunna vara ebonit, guttaperka eller liknande material.

Lite bakelit, jag som brukar hävda att jag inte riktigt förstår varför bakelit ska vara det plastmaterial som är så upphaussat måste erkänna att när det gäller det vänstra armbandet förstår jag det. Bland det häftigaste jag sett, otroligt att tänka sig att det är från 30-talet och alltså närmare 90 år gammalt! Armbandet och örhängen till höger är fina men passar mer in på min vanliga synpunkt – varför ska de här egentligen vara fruktansvärt mycket dyrare än något i princip likadant i något annat plastmaterial? Nu ska jag erkänna att jag inte betalat några stora belopp, det var bara en känsla jag hade när jag såg det att det skulle kunna vara bakelit annars hade jag nog inte köpt det.

Den här broschen tillhör också bland de maffigaste i sitt slag, äger rätt många olika ”reversed carved”, alltså utskuren från baksidan, i lucite men ingen så här tjock med det här djupet på mönster. Ofta kan man misstänka att det är nyare om det är tjockt och mycket men i det här fallet är jag rätt säker på att den är från ”tiden”, dvs 40/50-tal. Det häftiga är inte bara att den är så tjock utan att mönstret är skuret på hela djupet.

Här kommer ett typiskt samlarköp… Den vänstra hade jag i min ägo (som nu ska säljas) visade sig vara en ”efter branden-brosch”, den hade förlorat sina torn. Så nu har jag fått tag i en komplett med torn istället!

Så till sist ett gäng örhängen, det är fascinerande i sig hur många varianter på örhängen i plast det finns! Inte bara i material men framför allt i utformning över tid. Undrar hur många varianter man skulle behöva äga för att vara i närheten av alla varianter?

Varför något så märkligt?

Många ser nästan ner på mig och undrar varför jag ägnar mig åt ”skräp”? Jag får rätt ofta frågan om varför jag nördat in mig på något som för de flesta människor bara är skräp, vilket tyvärr är en spridd missuppfattning. Om jag nu ska ägna min tid åt smycken, varför då inte åt ”finare” smycken?

Att det blev just plastsmycken var på ett sätt en slump, på många andra sätt inte alls… Allt började med att min rygg började krångla och att det till slut konstaterades att de rätt grava problemen jag led av var kroniska och att jag var helt enkelt tvungen att sluta jobba. Men eftersom jag är den jag är insåg jag rätt snabbt att även om jag har ständig värk och måste vara soffliggare stor del av tiden så slutar inte min hjärna att ha behov av stimulans, jag måste ha något att syssla med som ger hjärnan lite motstånd. Och även om jag älskar att läsa och lösa korsord så kan man inte göra det hela tiden…

Jag har alltid varit en kreativ person och kan dessutom lite av varje, så jag började skapa egna smycken (väldigt bra smärtlindring!) och laga äldre kläder. Men båda dessa aktiviteter kräver att jag sitter och eftersom den tiden är begränsad (klarar inte att sitta så långa stunder i taget) så funderade jag på vad jag för övrigt tycker är roligt som jag kunde fördjupa mig i när jag låg ner och vilade ryggen. Jag har alltid varit road av mode, kläder och smycken, alltid med inriktning på min egen stil och det som sticker ut lite, roliga detaljer och smycken som inte är så ”allvarliga”. Jag har alltid varit känd för att att ha smycken som är ”lite för mycket”. Jag har även tidigare letat i antik- och kuriosahandeln efter roliga smycken, inte alls eftersom de är gamla utan just för att jag kunde hitta udda smycken med egna uttryck och sånt som ingen annan har. Men hur gick jag därifrån till att börja samla och bestämma mig för att lära mig mer?

Det som utlöste alltihop var att jag på en loppis hittade ett roligt armband i plast som jag köpte. Jag tyckte armbandet var lite spännande och ville ta reda på mer om det och det var då jag så smått började upptäcka hur lite, eller snarare inget alls, det fanns skrivet om plastsmycken på svenska. Då började jag leta efter böcker och information på engelska och insåg att där fanns en helt annan inställning till äldre bijouterier över huvud taget, där fanns kunskap och stora samlarområden. Och ni vet hur det är när man börjar googla och följer den ena länken efter den andra och helt plötsligt hittade jag en hel värld av roliga, galna och färgglada smycken i plast.

Jag började kolla efter roliga plastsmycken på loppisar och hittade rätt mycket, då kostade det fortfarande knappt någonting (till skillnad från nu). Men varje gång jag försökte ta reda på mer information/kunskap så stötte jag på samma problem, det finns ingen! Det var/är oerhört dåligt med information och kunskap om äldre bijouterier över huvudtaget som inte är gjorda av någon ”tjusig” designer och när det kommer till plastsmycken så är/var den inte bara dålig, den var icke existerande (på svenska). Och eftersom jag aldrig kunnat motstå sånt där som ingen annan kan och som ligger lite utanför allfarvägen, så sagt och gjort, här hade jag en ”vit fläck” på kartan att bita tag i. Att dessutom de flesta såg plastsmycken som skräp så desto större anledning att ge dem lite upprättelse tänkte jag. Just sånt som ger mig den energiboost jag behöver för att dyka ner i något och lära mig mer. Jag lärde också känna Naomi, samlare och säljare av plastsmycken (säljer även andra smycken) i UK, och hennes entusiasm och kunskap har betytt väldigt mycket för mitt samlande och mina kunskaper.

Det dök också upp ett par funderingar, hur ska jag spara det jag lär mig om olika saker? Allt fastnar ju inte i huvudet, har man dessutom ständig värk kan minnet emellanåt vara lite dåligt, så det var så jag blev med blogg. Det andra var hur jag skulle spara min samling (som jag aldrig hade tänkt bli så stor som den faktiskt är!), både rent fysiskt men också – det där minnet igen – hur ska jag hålla reda på vad jag redan äger? Det var där och då Pinterest kom in i mitt liv. Från början tänkte jag ”bara” använda det till att spara bilder men när en kreativ person som jag börjar titta där kunde jag knappt sluta, så mycket roliga idéer. Och det var det som i sin tur ledde in mig på att göra smycken av gamla smycken/smyckeskrot men det är en annan historia jag ska berätta en annan gång…

Börjat skriva!

Äntligen har jag börjat skriva/skissa på min bok som jag övermodigt sagt att jag ska skriva. Har gjort ett upplägg som jag tänker skriva efter, sen kan det bli som med mitt eviga omsorterande av samlingen – det dyker alltid upp nya idéer efter vägen… Omslaget ovan är lånat av min goda vän Naomi Thompson och hennes bok ”Style me vintage”.

Det som alltid roat mig är de saker, smycken och kläder som vi ”vanliga” människor bar och använde. Jag är sorgligt ointresserad av tjusiga äkta smycken, dyra märken och liknande oavsett ålder, jag gillar det jag själv hade kunnat använda eller bära om jag levt i en annan tid – eller fortfarande kan bära. Jag gillar snarare det som sticker ut, är lite roligt eller udda.

Jag vill skriva en bok som i grunden ger läsaren två saker, dels det jag verkligen brinner för och det är att plastsmycken verkligen inte alltid är synonymt med skräp, dels mer kunskap om äldre smycken/bijouterier generellt. Och så naturligtvis min stora ”hang up”, att all äldre plast är INTE bakelit, lika lite som all guldfärgad metall är äkta guld. Sen vill jag naturligtvis att det ska vara en bok där man kan dregla lite över roliga och/eller vackra smycken.

Jag tänker mig i alla fall något sånt här;

  1. Plastsmyckens historia och olika material, en genomgång av framväxten av olika plastmaterial och dess koppling till smycken.
  2. Smyckemode från slutet av 1800-talet fram tom 1960-talet, allmänt smyckemode och olika typer av smycken
  3. Hur bli en bra detektiv och bedöma ålder och olika material, inte minst de material som inte är plast och hur man ser/känner skillnad

Sen velar jag lite, ska jag ”bara” ha ett antal kapitel med smycken från olika åldrar;

  1. Plastsmycken 1800-tal till 1920-talet
  2. Plastsmycken 1930-1940
  3. Plastsmycken 1950-1960

Eller ska jag ta det ”smyckesvis” alltså;

  1. Halsband 1800-talet fram tom 1960-talet
  2. Broscher, – ” –
  3. Armband, – ” –

Funderar lite på vad som blir roligast att läsa. Ålder är ju så klart en viktig faktor men det skulle också kunna vara kul att tydligare se olika smycketypers utveckling över tid. Men jag får se hur jag landar.

Sen funderar jag lite på att avsluta det hela med lite enkla omsorgs- och lagningstips. Det finns faktiskt en hel del man relativt enkelt och med några få produkter från hemmet, några mindre verktyg och lite kunskap kan fixa själv. Omsorg och lagning är i mitt tycke viktiga eftersom det förlänger livet på smycket och gör det bärbart igen. Äldre smycken är ju inte enbart till för att titta på utan för att bära, sen ska man så klart vara medveten om att många äldre smycken är sköra och ska hanteras med omsorg.

Det var så långt jag kommit men det känns ändå bra att ha börjat, hur lång tid det sedan tar är en annan femma.,.

Går igenom lite set

Har flyttat ett skåp eftersom jag köpte ytterligare ett skåp till samlingen (!) och inser att jag behöver fundera på hur jag ska hantera seten jag äger. Lyssnar på favoritkanalen på radion, Gold fm (hittas på Radioplay), som dagen till ära spelar lite önskemusik för mig (tack Ray och Malin) och bänkar mig med seten.

Fram till nu har jag hanterat dem för sig, mycket för att se om det dyker upp ytterligare delar. Men egentligen borde jag kanske göra det omvända och ta mina halsband och se om jag har matchande örhängen, broscher eller armband?! Lite knepigt det där, så länge går jag igenom dem, kollar att de verkligen är ett set, material och ålder. Där finns också en fundering för samlingen – vad är ett set? Ska de ha hört ihop från början eller ”räcker” det med tex ett matchande örhängen till ett halsband? I form av katalogiserande kräver det en funderare…

Ja, ja – så länge får jag bara försöka hålla ordning på dem,

Två fina set, båda i form av olika typer av celluloid och från 50/60-talet. Setet till vänster är i en kombination av plast och glas, blommorna i plast och pärlorna i glas. Setet till höger är i en typ av celluloid som brukar kallas ”featherlite” alltså eg fjäderlätt. Svårt att förklara men den ser lite uppblåst ut. Ganska vanligt, speciellt i slutet på perioden av celluloid.

Här är en sån där knepig fråga, vad är ett ”riktigt” set? Alla tre delarna är likadana, rosor, löv och pärlor på guldfärgad metall men tittar man riktigt noga ser man att halsband och örhängen båda har en färgskiftning mellan blomma och löv som armbandet inte har, syns bäst på bilden till höger. När man bär det syns det så klart inte eftersom de inte är bredvid varandra men när man katalogiserar dem?! Tills vidare tycker jag att de är lika nog så de får hänga ihop. Setet är i celluloid och från 50-talet, möjligen sent 40-tal.

Ett annat set i lucite och från 50/60-talet med funderingar kring. Inte om det är ett set, det är ju tydligt att det är, men VAD är det? När jag köpte det har jag något avlägset minne av att jag trodde det var ett armband med matchande örhängen men inser nu att det kan det ju inte vara – de sitter ju inte kvar på örat. Men vad är det, har aldrig sett den varianten? Någon form av brosch-clips? Eller knappar? Era gissningar är lika goda som mina… Får nog ta en djupdykning i mina smyckeböcker gör att se om jag hittar något liknande.

Ursäkta de mörka bilderna (fotoljuset inte strålande idag) men detta ska vara Mary Quants mycket klassiska blomma. När jag köpte detta sas det att det är Mary Quant men det är ju helt omöjligt att veta, finns ingen som helst märkning. Tittar jag på detaljerna så är det nog åldersmässigt rätt men jag tänker att detta var ett mönster som var väldigt enkelt att kopiera så det får helt enkelt vara ett set i Mary Quant-stil.

Och så lite frukt och bär, blommor går på något sätt aldrig ur modet men frukt och bär var mest moderna under 50/60-talet och har väl egentligen aldrig varit särskilt poppis varken före eller efter. Möjligtvis med undantag för ett kort period i slutet på 80-talet som jag vill minnas att jag hade fruktörhängen i trä.

Avslutar dagen med ett antal set som består av armband med matchande örhängen i thermoplast/lucite förutom det blå uppe till vänster som är i celluloid och det otroligt snygga i svart och ofärgad plast som är både lucite och celluloid. Alla 50-talare utom möjligen det svarta/ofärgade som ev kan vara tidigare. Eftersom 50-talet var setens stora årtionde, tänk jumper-set, så kan jag tänka mig att till de flesta av dessa set kan det finnas matchande halsband där ute att finna – med lite tur och envishet så vem vet, plötsligt händer det!