På 30/40-talet var plast i smycken ett ”eget” material på så sätt att man inte i första hand använde plasten för att likna något annat material utan plasten fick sitt egna uttryck.
På 30-talet var celluloid stort och bakeliten slog igenom som smyckematerial. Bakeliten uppfanns tidigare (1907) men användes egentligen inte i smycken förrän på 30-talet. Tvärt emot vad många tror var bakelit aldrig den ”stora” plasten i äldre smycken utan celluloid och senare på 40-talet var lucite betydligt vanligare. Antagligen var både celluloid och lucite enklare plast att göra smycken av. Det hindrar inte att äkta bakelit-smycken från 30-talet är väldigt eftertraktade…
Mycket under de här årtiondena var skuret eller ska se skuret/snidat ut, oavsett vilket material. En hel del målades också, däremot hittar man sällan bakelit som är målad.
Något som var stort under denna period var den ”skurna” celluloiden, ofta med Japan som tillverkningsland. Oftast är de inte skurna utan gjutna och sedan finputsade för hand. Men även bakelit kan vara skuren, skurna mönster på armbanden, se tex det svarta stela armbandet ovan, men också som hunden här ovan. Armbandet med vita blommor är i lucite.
Smycken nedanför är alla i celluloid.
Lucite gjordes i alla möjliga former men en variant som dyker upp då och då och det är skurna på baksidan och målade. För att veta att det är från tiden ska du känna utskärningen, se exempel nedan.
Art deco inte att förglömma, naturligtvis gjordes plastsmycken även i den stilen så klart. Jakob Bengel, som jag skrivit om tidigare, var en mästare den här epoken men tyvärr äger jag inget som jag VET är Bengel.
helensjoyeriadotcom 