Varför något så märkligt?

Många ser nästan ner på mig och undrar varför jag ägnar mig åt ”skräp”? Jag får rätt ofta frågan om varför jag nördat in mig på något som för de flesta människor bara är skräp, vilket tyvärr är en spridd missuppfattning. Om jag nu ska ägna min tid åt smycken, varför då inte åt ”finare” smycken?

Att det blev just plastsmycken var på ett sätt en slump, på många andra sätt inte alls… Allt började med att min rygg började krångla och att det till slut konstaterades att de rätt grava problemen jag led av var kroniska och att jag var helt enkelt tvungen att sluta jobba. Men eftersom jag är den jag är insåg jag rätt snabbt att även om jag har ständig värk och måste vara soffliggare stor del av tiden så slutar inte min hjärna att ha behov av stimulans, jag måste ha något att syssla med som ger hjärnan lite motstånd. Och även om jag älskar att läsa och lösa korsord så kan man inte göra det hela tiden…

Jag har alltid varit en kreativ person och kan dessutom lite av varje, så jag började skapa egna smycken (väldigt bra smärtlindring!) och laga äldre kläder. Men båda dessa aktiviteter kräver att jag sitter och eftersom den tiden är begränsad (klarar inte att sitta så långa stunder i taget) så funderade jag på vad jag för övrigt tycker är roligt som jag kunde fördjupa mig i när jag låg ner och vilade ryggen. Jag har alltid varit road av mode, kläder och smycken, alltid med inriktning på min egen stil och det som sticker ut lite, roliga detaljer och smycken som inte är så ”allvarliga”. Jag har alltid varit känd för att att ha smycken som är ”lite för mycket”. Jag har även tidigare letat i antik- och kuriosahandeln efter roliga smycken, inte alls eftersom de är gamla utan just för att jag kunde hitta udda smycken med egna uttryck och sånt som ingen annan har. Men hur gick jag därifrån till att börja samla och bestämma mig för att lära mig mer?

Det som utlöste alltihop var att jag på en loppis hittade ett roligt armband i plast som jag köpte. Jag tyckte armbandet var lite spännande och ville ta reda på mer om det och det var då jag så smått började upptäcka hur lite, eller snarare inget alls, det fanns skrivet om plastsmycken på svenska. Då började jag leta efter böcker och information på engelska och insåg att där fanns en helt annan inställning till äldre bijouterier över huvud taget, där fanns kunskap och stora samlarområden. Och ni vet hur det är när man börjar googla och följer den ena länken efter den andra och helt plötsligt hittade jag en hel värld av roliga, galna och färgglada smycken i plast.

Jag började kolla efter roliga plastsmycken på loppisar och hittade rätt mycket, då kostade det fortfarande knappt någonting (till skillnad från nu). Men varje gång jag försökte ta reda på mer information/kunskap så stötte jag på samma problem, det finns ingen! Det var/är oerhört dåligt med information och kunskap om äldre bijouterier över huvudtaget som inte är gjorda av någon ”tjusig” designer och när det kommer till plastsmycken så är/var den inte bara dålig, den var icke existerande (på svenska). Och eftersom jag aldrig kunnat motstå sånt där som ingen annan kan och som ligger lite utanför allfarvägen, så sagt och gjort, här hade jag en ”vit fläck” på kartan att bita tag i. Att dessutom de flesta såg plastsmycken som skräp så desto större anledning att ge dem lite upprättelse tänkte jag. Just sånt som ger mig den energiboost jag behöver för att dyka ner i något och lära mig mer. Jag lärde också känna Naomi, samlare och säljare av plastsmycken (säljer även andra smycken) i UK, och hennes entusiasm och kunskap har betytt väldigt mycket för mitt samlande och mina kunskaper.

Det dök också upp ett par funderingar, hur ska jag spara det jag lär mig om olika saker? Allt fastnar ju inte i huvudet, har man dessutom ständig värk kan minnet emellanåt vara lite dåligt, så det var så jag blev med blogg. Det andra var hur jag skulle spara min samling (som jag aldrig hade tänkt bli så stor som den faktiskt är!), både rent fysiskt men också – det där minnet igen – hur ska jag hålla reda på vad jag redan äger? Det var där och då Pinterest kom in i mitt liv. Från början tänkte jag ”bara” använda det till att spara bilder men när en kreativ person som jag börjar titta där kunde jag knappt sluta, så mycket roliga idéer. Och det var det som i sin tur ledde in mig på att göra smycken av gamla smycken/smyckeskrot men det är en annan historia jag ska berätta en annan gång…

Går igenom lite set

Har flyttat ett skåp eftersom jag köpte ytterligare ett skåp till samlingen (!) och inser att jag behöver fundera på hur jag ska hantera seten jag äger. Lyssnar på favoritkanalen på radion, Gold fm (hittas på Radioplay), som dagen till ära spelar lite önskemusik för mig (tack Ray och Malin) och bänkar mig med seten.

Fram till nu har jag hanterat dem för sig, mycket för att se om det dyker upp ytterligare delar. Men egentligen borde jag kanske göra det omvända och ta mina halsband och se om jag har matchande örhängen, broscher eller armband?! Lite knepigt det där, så länge går jag igenom dem, kollar att de verkligen är ett set, material och ålder. Där finns också en fundering för samlingen – vad är ett set? Ska de ha hört ihop från början eller ”räcker” det med tex ett matchande örhängen till ett halsband? I form av katalogiserande kräver det en funderare…

Ja, ja – så länge får jag bara försöka hålla ordning på dem,

Två fina set, båda i form av olika typer av celluloid och från 50/60-talet. Setet till vänster är i en kombination av plast och glas, blommorna i plast och pärlorna i glas. Setet till höger är i en typ av celluloid som brukar kallas ”featherlite” alltså eg fjäderlätt. Svårt att förklara men den ser lite uppblåst ut. Ganska vanligt, speciellt i slutet på perioden av celluloid.

Här är en sån där knepig fråga, vad är ett ”riktigt” set? Alla tre delarna är likadana, rosor, löv och pärlor på guldfärgad metall men tittar man riktigt noga ser man att halsband och örhängen båda har en färgskiftning mellan blomma och löv som armbandet inte har, syns bäst på bilden till höger. När man bär det syns det så klart inte eftersom de inte är bredvid varandra men när man katalogiserar dem?! Tills vidare tycker jag att de är lika nog så de får hänga ihop. Setet är i celluloid och från 50-talet, möjligen sent 40-tal.

Ett annat set i lucite och från 50/60-talet med funderingar kring. Inte om det är ett set, det är ju tydligt att det är, men VAD är det? När jag köpte det har jag något avlägset minne av att jag trodde det var ett armband med matchande örhängen men inser nu att det kan det ju inte vara – de sitter ju inte kvar på örat. Men vad är det, har aldrig sett den varianten? Någon form av brosch-clips? Eller knappar? Era gissningar är lika goda som mina… Får nog ta en djupdykning i mina smyckeböcker gör att se om jag hittar något liknande.

Ursäkta de mörka bilderna (fotoljuset inte strålande idag) men detta ska vara Mary Quants mycket klassiska blomma. När jag köpte detta sas det att det är Mary Quant men det är ju helt omöjligt att veta, finns ingen som helst märkning. Tittar jag på detaljerna så är det nog åldersmässigt rätt men jag tänker att detta var ett mönster som var väldigt enkelt att kopiera så det får helt enkelt vara ett set i Mary Quant-stil.

Och så lite frukt och bär, blommor går på något sätt aldrig ur modet men frukt och bär var mest moderna under 50/60-talet och har väl egentligen aldrig varit särskilt poppis varken före eller efter. Möjligtvis med undantag för ett kort period i slutet på 80-talet som jag vill minnas att jag hade fruktörhängen i trä.

Avslutar dagen med ett antal set som består av armband med matchande örhängen i thermoplast/lucite förutom det blå uppe till vänster som är i celluloid och det otroligt snygga i svart och ofärgad plast som är både lucite och celluloid. Alla 50-talare utom möjligen det svarta/ofärgade som ev kan vara tidigare. Eftersom 50-talet var setens stora årtionde, tänk jumper-set, så kan jag tänka mig att till de flesta av dessa set kan det finnas matchande halsband där ute att finna – med lite tur och envishet så vem vet, plötsligt händer det!

Ljuva 60-tal, del 1

Jag är väldigt förtjust i art deco och 30-talet, mycket beroende på att det är så bärbart idag nästan 100 år senare. Men min absolut största kärlek är 60-talet och framför allt op-modet, även detta väldigt bärbart idag. Men i dessa tider behöver vi också lite färg och det var det gott om på 60-talet, härliga knalliga färger. När det handlar om plastsmycken kan det ibland vara rätt svårt att skilja på 50- och 60-tal men det är lite mer galet och lite färggrannare på 60-talet.

Det är svårt att hitta klänningar i ”äkta” op-mode från tiden (som dessutom min väldigt icke 60-taliga kropp får plats i!) men jag är i alla fall stolt ägare till en. Jag har en till men tror den är något senare, slutet 60-talet eller möjligtvis början av 70-talet. Och sen en urläcker ”överdel” som ser ut som Chrysler Building i NY som bärs med byxor, den är från tiden.

60-talets mode är fortfarande väldigt bärbart, möjligtvis med undantag för längden om man som jag är 175 cm lång, och det kräver ingen getingmidja (eller en extremt tuff korsett) som mycket av 50-talsmodet kräver. Jag är också förtjust i de raka/trubbiga skorna som också är väldigt bärbara än idag. Står man stadigt på jorden i storlek 40 så hittar man inte massor man får på fötterna men man kan ju ha några att titta på! Och några ”fusk” kan man ju ha som är av senare årsmodell. Skorna till höger är oanvända Pierre Cardin-skor från 60-talet och de mittersta i bilden till höger, de andra två av senare årsmodell.

Det är lättare att hitta smycken i op-stil, även om du inte hittar massor av detta heller. En period på 80-talet var stora svartvita plastsmycken populära vilket ibland kan göra det knepigt, det gäller att kolla noga på lås, baksidor etc

Den här underbara ljusblå klänningen är sömmerskesydd i Växjö på 60-talet. Denna klänning är inte något jag bär utan den tillhör samlingen. Grundprincipen annars är, när det gäller vintage-kläder, att jag ska kunna bära dem. Men jag har gjort några undantag, ett är kläder märkta/ursprung med Växjö. I del två får du se någon till plus några hattarna.

Vill du ha ett halsband som syns? Då ska du bära det röda och svarta halsbandet till höger, helt ”alldeles för mycket”-underbart!

Den här gula ensemblen, som också har en tillhörande kavaj, önskar jag såå att jag kunde ha – den är precis min stil. Men i väntan på att jag helt magiskt skulle krympa ett antal storlekar så har jag den att titta på och hänga på lite tidstypiska smycken. Sedan får den vandra vidare när jag tittat färdigt…

Man kan ju tycka vad man vill…

Det står naturligtvis oss alla fritt (i alla fall här i Sverige) att tycka vad vi vill men när jag läste en fråga i en av grupperna på FB som jag är med i, bröt jag nästan ihop. Frågan var om äldre blandade smycken var värda något, en helt ok fråga om man inte vet något om smycken. Men det var nästa mening jag bröt ihop kring, ja smycken i plast slänger jag men det andra kanske kunde vara värt något? Jag blir fortfarande ledsen när jag ser den kommentaren…

För det första anser jag rent generellt att så länge saker är hela och riktiga så kastar man inte någonting. Vill man inte ha det själv säljer eller skänker man det. Och för det andra, visst på 70-talet blev vi översköljda av billig plast från ”långbortistan” och det hade väl inte kanonkvalitet precis men varför utgår man från att all plast är skräp för det?! Så tänker man ju inte om andra produkter? Och även om det blir fler och fler får upp ögonen för hur mycket fint det finns att hitta bland äldre plast så har jag mycket ”övertygande” kvar, det är uppenbart. Glädjande nog var det inte bara jag som protesterade!

Det här är väl inte skräp?

Eller det här?!

Örhängen i plast från olika tidsepoker

Örhängen i plast har funnits nästan lika länge som plasten. På 20-talet hade en del av ”the flapper-girls ” hål i öronen men det ansågs rätt vågat och var inget som den vanliga kvinnan hade, varken då eller senare. Hål i öronen slog inte igenom i större skala förrän slutet av 60-talet/ början av 70-talet. Så hittar du äldre örhängen för hål är antingen clipsen eller skruvarna utbytta eller inte så gamla som du tror…

Sekelskiftet och fram tom 20-talet. Örhängen var inte lika vanliga så här tidigt och det är svårt att hitta örhängen som är tidigare än 20-talet. Jag tror inte att det bara är örhängen i plast som är ovanliga vid den här tiden utan örhängen var nog inte så vanliga över huvud taget, det var först på 20-talet man ser örhängen på modebilder. På 20-talet är plasten fortfarande något som ska efterlikna andra material, mycket ska likna elfenben, korall och sköldpaddsskal. ”Flapper-girls” hade långa dinglande örhängen, för övriga var de nog mer neutrala. Kläderna, håren och hattarna var väldigt utsmyckade vid den här tiden, påverkar nog också hur mycket utrymme, så att säga, som örhängen hade. Celluloid var materialet framför alla andra i plastsmycken.

30-talet och art deco. På 30-talet tog man ut svängarna lite mer, både vad gäller färg och form. Celluloid var fortfarande stort som material men 30-talet är också bakelitens (och andra liknande material tex galalith) stora era. Mycket stenar och blommor är det men också väldigt strama art deco-smycken.

40-talet. Nu blommar det! På 40-talet är smycken blommiga överlag och det sätter så klart sina spår även på örhängen. Celluloid hänger med (och förbättras hela tiden), bakelit börjar dock försvinna som material igen och ersätts av den nyuppfunna luciten som är plexiglasets föregångare. Örhängen I lucite är väldigt ofta av ”reversed carved”-typen, alltså skurna och målade bakifrån för att skapa 3D-effekt.

50-talet. Nu blir det än mer färgrika och glatt! 50-talet var ju en modernitetens och framtidstrons period tillsammans med 60-talet. Celluloid och lucite hänger med som material men det är också detta årtionde som plasten slår igenom på bred front i hela vardagslivet och det driver fram mängder med olika plastmaterial. From nu blir det, i mitt tycke, ointressant med materialet eftersom det finns så otroligt många olika material att välja på och det blir mer en kemisk fråga. Under 50-talet kan örhängen se ut nästan hur som helst, allt från rätt neutrala runda plastpärlor till blommor, väldigt typiska för sin tid 50/60-tal. 50-talet och 60-talet är rätt svåra att skilja åt, mycket var modernt under båda årtionden.

50-talet är ju också setens förlovade tid, se bilder nederst. Halsband med matchande örhängen, brosch med matchande örhängen osv, osv.

60-talet. Nu pratar vi verkligen färg! Och gärna stort, vare sig det sitter på örat eller hänger och dinglar. 60-talet är ju också OP-modets tid så mycket geometriska former, gärna svartvita. Rymden var också en inspiration för smycken under både 50-talet och 60-talet. I slutet av 60-talet kommer hippie-eran och då är det flower power som gäller.

Setens förlovade tid, 50-tal och 60-tal. Under hela 50- och 60-talet var set stort, du skulle matcha allting (även skor och väska skulle ju matchas på den här tiden). Här nedan är några exempel, alla i olika typer av plast. Fruktbroschen med matchande örhängen är dock i fler material än plast.

Bästa tidningen!

Den, i mitt tycke, allra bästa tidningen för oss som gillar gamla prylar är Retro. Jag gillar den för att den inte är så ”uppnäst” och handlar om vanliga prylar, inte nödvändigtvis de dyraste antikviteterna. Visst, antikviteter kan väl vara roligt men jag gillar smycken, kläder och prylar som vi vanliga människor haft. Tycker det är roligare med vanliga människors historia.

I det kommande numret, nr 1 (i butik 4 feb) har jag haft äran att delta som stolt ”medarbetare” med lite av mina smycken från samlingen. Jag måste erkänna att jag har tjatat på chefredaktör Viveca under en ganska lång tid om att ha något om smycken. Och nu hände det!

Denna gång med fem uppslag om broscher som sträcker sig från 30-talet till 70-talet. Bilder och information om speciella kännetecken för olika årtionden. Blev riktigt bra (förutom att jag ser ut som en tant på mitt foto men det är sånt man får leva med) och intressant.

Förhoppningsvis kommer det mera, jag vet att tanken är att beta av en smyckevariant i taget så håll ögonen öppna. Finns ju ingen som skriver om detta så jag har stora förhoppningar på kommande nummer.

Har ni ännu inte hittat till Retro och ni som jag som gillar gamla smycken och prylar – köp den, jag lovar att ni inte blir besvikna!

Souvenir-broscher i plast, 40/50-tal

Ett ”specialområde” inom broscher/plastsmycken är souvenir-broscherna, egentligen är det väl ett eget samlarområde. Har funderat på att ”bara” behålla de, i mitt tycke, bästa/finaste och sedan sälja resten men har inte riktigt bestämt mig.

På 40-talet och än mer på 50-talet började även gemene man ha råd och möjlighet att åka på semester. Vi fick vår tredje semestervecka 1951 och vi packade våra nyinköpta bilar eller tog vi buss eller tåg med tält och picknick-set och styrde kosan till sevärdheter både inom Sverige och Europa. Och då måste man ju visa när man kom hem att man varit ute och rest och en liten enkel brosch var både ett enkelt och billigt sätt att visa var man varit.

Vad jag har kunnat klura ut fanns dessa broscher under tiden mitten 40-talet och under 50-talet för att sedan i princip försvinna helt, i alla fall i plast – andra material vet jag inte lika mycket om. Min gissning är att många av dessa har sitt ursprung och sin tillverkning i Tyskland, men den gissningen bygger enbart på att många jag hittat är från tyska orter, de kan lika gärna producerats någon annanstans och ”bara” fått stort genomslag i Tyskland.

Dessa souvenir-broscher finns i mängder med olika varianter, en del med tydlig koppling till resmålet, en del lite mer långsökta. Många märkta med ort eller är självklara varifrån de kommer (se de irländska nedan) men det är lite svårt att veta var man ska dra gränsen, finns en del som jag inte vet om jag ska kategorisera dem som souvenir-broscher eller inte. De har ingen märkning men min gissning (och även detta är en gissning) är att dessa broscher fanns att köpa med en tom yta där man själv kunde skriva dit sitt ortnamn om man nu inte ville/hade råd att trycka upp broscher med namnet på. Denna min gissning bygger på att jag hittar tryckta broscher, broscher utan namn där ytan är tom men också där texten är handtextad och inte tryckt.

Sedan finns det broscher som snarare är kopplad till event än ort, dessa idrottsbroscher till exempel. Det var inte förrän jag en dag såg broschen till höger med texten fotbolls-VM 1958 som jag förstod att även dessa broscher hörde hemma i kategorin souvenir-broscher.

Så till sist några som är souvenir-broscher utan att det står på dem, de här två är rätt självklara var de kommer ifrån om man har någon som helst relation till Irland. Men som sagt, egentligen skulle man nog kunna göra ett rätt kul eget samlarområde av detta. Kan tänka mig att det redan finns samlare därute som just samlar den här typen av broscher oavsett material. Har sett att samma typ av broscher finns att hitta i metall.

Armband i plast från olika tider

Som jag skrivit förut är det väldigt svårt att så precis pricka in årtionde, ni som brukar läsa bloggen vet att jag kör med lite större svep, men här har jag i alla fall försökt med ett urval armband ur samlingarna. Många plastsmycken är väldigt svåra att datera eftersom de har en tendens att vara populära under en längre tid och bara dyka upp i lite olika skepnader. Jag håller på att gå igenom samlingen, dels katalogisera, dels delvis sortera om men det går så otroligt långsamt så jag sticker emellan med lite sånt här (tack Viveca på absolut bästa tidningen Retro för idén!)…

Sekelskiftet fram t.o.m 20-talet. Det äldsta armbandet jag har i samlingen är nog armbandet i vulkanit, ett av de tidiga material som fanns i plastens barndom. Rent kemiskt är inte detta plast, det är ett naturmaterial, men det var bland de material man jobbade med för att hitta nya material. Den tidigaste celluloiden var väldigt skör och det är nog därför det är otroligt ovanligt att hitta riktigt gamla smycken men fram på 10/20-talet var både plasten stabilare och hade slagit igenom på lite bredare front. En sak att komma ihåg rent allmänt är att kvinnorna var mindre och spensligare förr så hittar du ett stelt armband från 20-talet som passar dig (om du inte är väldigt finlemmad) så är chansen stor att det är ett armband som ska bäras på överarmen, tänk charleston och ”flapper-girls”.

30-talet syns art deco-stilen särskilt tydligt på armbanden, mycket kantigt och räta linjer. Samtidigt är det, precis som med broscherna, ganska blommigt. Armband som är gjorda som om de hade spänne är också en vanlig modell. Personligen älskar jag art deco och bär gärna dessa armband själv bara de inte har stenar (som jag är för rädd för att tappa). Men det vackraste armbandet i samlingen, bara att titta på, är nog det i nedre vänstra hörnet med spännet, det brukar alla fastna för. Vid den här tiden görs det också en hel del armband i bakelit, både stela och elastiska. Art deco-stilen funkar väldigt bra för den ganska kompakta bakeliten.

40-talet ser det ungefär likadant som för broscherna, mycket blommor och djur i celluloid. De stela blommande armbanden kommer de flesta från Japan. Luciten kommer och 3D-varianten hittas även på armband, just det här är från Frankrike. Och som du så småningom kommer att se på halsbanden är varianten ”många blommor på rad” vanligt som det nedre armbandet till höger.

50-talet är setens förlovade tid, du ska inte bara ha ett twin-set med jumper och kofta, du ska också ha matchande halsband, armband och örhängen, gärna i vad som brukar kallas termoplast men även en celluloid med ”torrare” yta är vanlig. Hänger även med in på 60-talet. Lite mer set kommer i ett eget inlägg så småningom. Stela armband i lucite, både släta och med 3D-effekt är vanliga.

60-talet är, precis som modet, mycket grafiskt, stelt, en och tvåfärgad, tex svartvitt. Rätt mycket ”art deco-stil”, Jag har medvetet valt att inte ha med en- och tvåfärgade stela armband av den enkla anledningen att de är mer eller mindre hopplösa att datera. Har naturligtvis sådana i samlingen men det är få som jag känner mig säker på dateringen. Armbanden i nedre högra garnet är 60-talets variant på 30- och 40-talets celluloidarmband. Nere till vänster är ett, för mig, udda armband som ska föreställa de fyra killarna i Beatles. Tror att det gjordes en hel sådant kopplat till stora artister men de säljs oftast till samlare, alltså inte plastsamlare som jag utan samlare av just den gruppen eller artisten – och då blir det oftast en helt annan prisnivå. Även om även en del plastsmycken har gått upp rejält i pris sedan jag började samla.

Jag försöker hålla min samling från 60-talet och bakåt, både för att på 70-talet blev materialen sämre, mycket masstillverkat i Asien, men också för att då är vi framme vid ”min egen” tid (var tonåring under 70-talet). På 70-talet såldes en del plastsmycken via de företag som hade hemförsäljning av smink som tex Avon och Oriflame, tror att det svarta halvstela armbandet i mitten i övre raden eventuellt kan komma från Oriflame. Armbandet i det övre vänstra hörnet kan vara från slutet av 60-talet eller 70-tal, förutom plasten har det den väldigt typiska väldigt lätta (och billiga) metallen som var vanlig då, det här armbandet hade du säkert kunnat köpa på Epa (för er som minns det). Det nedre i högra hörnet med elefanter är 70-talets ”kopia” av 30- och 40-talets blom/djurarmband i celluloid.

Naturligtvis är inte allt billig import från Asien/Hong Kong, du har tex franska Lea Stein och en hel del tjusiga bijouterier från modeskapare men jag nöjer mig ändå med att sluta där 60-talet övergår i 70-talet…

Så var det där med bakelit igen…

Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.

Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.

Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.

Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.

Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.

Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.

Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.

Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.

På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).

Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…

Lådan forts…

Försöker ta broscherna i lådan i någon slags tematisk ordning bara för att det ska bli lättare att leta info. Denna gång blir det lite kvinnor, kameer och en fin skridskoåkare.

Men först sorterar jag ut det jag ser/känner direkt antingen är fel material, många är aldrig genomgångna sedan jag köpte dem i samlandets början och därför gömmer det sig lite som inte ska vara där. Som de här två ovan tex, de är båda i något annat material än plast så de får hamna i ”att sälja”-högen.

Sedan har jag få ett gäng med kameer, i detta fall alla i celluloid och från 30/40-talet (det är en låda med broscher från 30/40-tal jag går igenom).

Kameer kan vara svårt, ibland är det nästan omöjligt att bedöma genom att bara titta på den vad som är plast och vad som är annat material, i dessa fall tex. Då är det klämma och känna som gäller, känn efter om det är kallt eller har kroppstemperatur, hur låter det om du knackar på det (jag knackar mot tänderna). Dessa två är i celluloid och från 30-talet men visst ser de ut som de skulle kunna vara av sten/snäcka?

Till sist har vi denna tjusiga skridskoprinsessa i celluloid från 40-talet, visst är hon fin?