Så lite lagningsobjekt…

Regnet öser ner och vinden viner, man skulle kunna tro att det är höst och inte i början av juli! Blev i alla fall en liten loppis-tur mellan skurarna, tyvärr inga roliga smycken men en ljusstake och en pall följde i alla fall med hem. Jag har sett den där ljusstaken förut men vet inte varifrån den kommer eller riktigt hur gammal – tyckte mest det var fin. Pallen ska stå i hallen för att sitta på när man tar av/på skorna för dem som behöver.  

Jag fick med en hel del lagningsobjekt i lådan från England, en del lättare, andra svårare.

Ett sånt här projekt, ett armband som saknar en enda pärla, kan man tycka är en enkel uppgift. Själva lagningen är ju inte svår, bara lite lim, men det knepiga är att det inte går att laga förrän jag hittar just en sån här pärla just i den storleken. Det innebär att armbandet kan bo hos mig väääldigt länge innan det blir lagat.

Den här fina svanen däremot fixade jag direkt, hon hade ”bara” tappat sitt öga och det kunde egentligen ersättas med vilken färg som helst. Det enda var att hitta en lagom stor sten i ”skrot-lagret”. Det fick bli en röd sten, det blev bra tycker jag.

Tre art deco-smycken som behöver nya stenar. Knepigast kommer det otroligt vackra halsbandet med markasiter bli, vet inte riktigt vad som ska sitta där i mitten. Det får jag nog ägna lite efterforskningar åt. Även clips-broschen kan vara lite svår, det är markasiter som saknas och det har jag inga liggande. Får fundera om jag ska ersätta dem med andra stenar.

20200704_160230

Och så en hel hög som jag inte gått igenom än…

 

 

 

Lite mer till samlingarna

Visade inte allt i förra inlägget, några fina kvar att visa upp som tillkommit i samlingarna, lite ”spridda skurar”.1592242417440_20200530_075949

Först ut, två siluetter i celluloid, ett hänge och en brosch. Osäker på om de är av samma ålder eller om den ”fyllda” är något nyare? Ja, nyare och nyare, kanske 30/40-tal istället för 20/30-tal? Får nog se om jag kan hitta någon info om det vid tillfälle. Hänget är ovanligt på så sätt att det har en ram av silver, har aldrig sett det förut. Det som är knepigt med siluetter är att det kan vara väldigt svårt att se/bedöma om något saknas, oftast ser man inte vilket förrän man ser en likadan.

1592242426776_20200530_080123

Ett tillägg till samlingen med sorgesmycken, troligen från sekelskiftet någon gång. Inte bakelit, vilket många tror att dessa är i (det finns men är rätt ovanliga) utan i någon av alla dessa varianter som man man ”höll på med” för att hitta nya material vid den här tiden, guttaperka, vulkanit och sånt…

1592242444562_20200530_080342

Ytterligare en tidig, denna gång troligen i celluloid.  Enligt säljaren fransk och från en nerlagd juvelerarebutik.

1592242435984_20200530_080321

En aning framåt i tiden, klassisk art deco. Kanske inte så mycket plast men jag älskar art deco.

1592242452027_20200530_080557

Och så till sist, ett lite större hopp framåt i tiden till 50/60-talet. Vid den här tiden gillade man set med armband, halsband och clips – kan mycket väl finnas ”makar” till de här och ibland har man tur och snubblar på dem… Idag tycker många tyvärr att detta ”bara” är plast men det är välgjorda smycken i fin kvalitet, armbandet till vänster har till och med säkerhetskedja.

 

Lite blandat till samlingen

Visserligen försöker jag rensa i samlingen men när det dyker upp fina/bra smycken som passar in i samlingen måste de ju köpas…. Även om (som tur är för ekonomin kanske?!) blir det allt svårare och dyrare att hitta bra äldre plastsmycken. Kanske är jag lite medskyldig själv som fått upp människors ögon för dem?

Prisbilden är dock rätt märklig, många tittar på eBay och Etsy och ser en prisbild som inte på något sätt stämmer med prisbilden i Sverige – särskilt på e’Bay finns det dessutom många som tar enorma priser för felaktiga smycken, felaktiga på de sättet att de är inte i de material de påstår och inte så gamla som utlovas heller. Jag skulle vilja påstå att du måste vara rätt kunnig för att handla på e’Bay om du inte ska bli lurad. Själv blev jag lurad massor med gånger i början, handlar i princip aldrig där längre.

Samtidigt finns det också det fenomen som jag blir galen på och har skrivit om flera gånger, så fort det är något i äldre plast så tror alla (eller vill tro) att det är bakelit. Dels beroende på okunnighet, dels på just prisbilden man ser utomlands. Frågar man om hur de vet att det är bakelit får man de mest kreativa svar. Det bästa hittills var ett halsband som såldes som naturlig bakelit, när jag frågade vad det var fick jag till svar att det var naturlig. Undrar om den säljaren trodde bakelit var ett naturmaterial?å som bärnsten, jade eller andra stenar?!

Visst finns det fortfarande fina smycken att hitta men tyvärr börjar det bli som på e’Bay, du måste veta rätt mycket själv för att inte bli lurad, det är en rätt trist utveckling. I min värld handlar det inte om att du hela tiden måste göra det stora klippet, jag kan tänka mig att betala för bra äldre smycken. Det jag INTE kan tänka mig är att betala dyrt för smycken som inte är vad de påstås vara… Det finns också mycket billig, nyare plast där ute som jag inte vill ha!

Två armband/armringar i celluloid. Den vänstra, från 20-talet, såldes som intarsia och jag var vansinnigt nyfiken innan jag fick hem den för att se om jag hade rätt – och det hade jag. Den är normalstor vilket gör att jag misstänker att den ska vara för överarm (många var ju så små förr…). Den högra är ”bara” ytterligare en från 30/40-talet, denna med blommor av olika slag och ett elefanthuvud. Har en uppsättning av de här men det häftiga med dem är att det är verkligen sällan jag hittar en som är likadan som någon av dem jag redan har, de finns i så otroligt många varianter.

Två brosch-clips, båda från 30/40-tal. Den brunröda med en underbar glans är i bakelit. Den dubbla med pärlor emellan är av en typ jag aldrig sett förut, par kom de ju oftast i men inte att de sitter ihop så här. Osäker på själva materialet, plast är det men kanske celluloid.

Så några av de där i lucite som är skurna och målade från baksidan, 40-tal. Tycker de är så fina och puderdosan är lite ”off topic” men jag kunde inte motstå den, visst är den fin?

20200530_080100

Lite djur i celluloid är aldrig fel, älskar särskilt de roliga hundarna på motorcykel. Den bruna hunden har rörligt huvud. 40/50-tal.

20200530_080241

Lite celluloid till… Alla tre broscher, 20/30/40-tal. ”Fjädern” är äldst, en del mörknade stenar (är det ibland på äldre smycken, limmet?!) men komplett och fin.

 

Brosch-clips, sko-clips och skillnaden

Favorit i repris…

Jag stöter ofta ofta på frågor om vad dessa brosch-clips är för något och när de är ifrån och ständigt dyker det upp någon som svarar att det är sko-clips. Ska försöka reda ut skillnaden.

Brosch-clips (eller dress-clip som de kallas på engelska) är alltså en brosch men med skillnaden mot ”vanliga” broscher med nål är att de har ett clips med ordentliga piggar. Själva clipset är ganska långt, inte riktigt lika långt som ovandelen men nästan. Du bar dessa i urringningen på en fin klänning, oftast i par. Du kunde bära dem fram eller, om du har en djup ringning, bak.

Märkligt nog fanns dessa smycken i stort sett bara under 30-talet, kanske en bit in på 40-talet för att sedan helt försvinna. Varför undrar jag, det är ju ett väldigt vackert och användbart smycke?! Det är inte helt ovanligt att hitta brosch-clips på loppisar, däremot är det väldigt svårt att hitta par, de har nästan alltid förlorat sin kompis. Det finns också smycke där paret kan sättas ihop och bli en vanlig brosch. Ofta har de tappat en del av sina stenar, de är ju trots allt 80-90 år gamla! De fanns i alla möjliga former men vanligast var nog i metall med glittrande stenar, men de fanns även i tex bakelit och celluloid. Det målade brosch-clipset ovan är celluloid.

Och så var det ju det här med sko-clips… Sko-clips har du för att kunna variera och/eller piffa upp ett par släta skor. Till skillnad från brosch-clips så har det var modernt i omgångar ända sedan tidigt 1900-tal och de finns att köpa nya än idag.

Clipset, eller klämman, har sett olika ut under tidens gång. Men grundprincipen är, jämfört med brosch-clips, kortare och trubbigare clips. Brosch-clips nere till höger, de övriga två till skor.

Man kan också tänka på var de ska sitta, de som ska sitta på en klänning är oftast gjord på längden medan de som ska sitta på ett par skor är ofta på bredden. Storlek är också en faktor, på en klänning kan du ju bära en mycket maffigare brosch än vad du får plats med framme vid tårna på ett par pumps. Har du sett några av varje så lär du dig att se skillnad.

Samlingen, omorganisation igen!

Pysslar lite med samlingen idag, vet inte för vilken gång i ordningen jag försöker få någon ordning på den…

20200215_112344

Nu har jag bestämt mig att försöka gå igenom hela samlingen, lite i taget, och lägga dem i tidsordning. Eftersom tidsperioder inte är exakta så har jag valt att bara ha tre, sent 1800-1920-talet, 30/40-tal och 50/60-tal. Men inom dessa tre delas de upp i typ av smycken, alltså halsband, armband osv.

Tanken är att alla smycken ska ha en tillhörande beskrivning, ålder, material och om jag vet ev fel, ersättningar etc. Har inte riktigt bestämt mig för om alla smycken ska vara i ”plastpåse” men alla smycken med stenar eller andra delar som skulle kunna ramla av ska i alla fall vara det.

Jag vet att det finns en del i samlingen, särskilt det jag köpte tidigt i samlandet, som inte är gammalt nog eller fel material och det ska förhoppningsvis sorteras ut. Misstänker att jag kommer att hitta en och annan dublett också. Min samling är ju numera STOR så jag behöver verkligen gå igenom den!

Den som spar hon har…

Efter att ha tillbringat morgonen med tandläkarbesök och avlämning av bil på verkstad för att den krånglar var jag sur och trött. Kände mig tvungen att göra något som avledde tankarna lite så det fick bli ”lagningsverkstad” idag.

Det bästa man kan göra när man vill laga äldre smycken är att spara gamla söndriga smycken, man vet aldrig när delar kan komma till användning. Visserligen finns det nya att köpa men om det är ett äldre smycke så känns det bättre men blir också oftast bättre om man kan använda gamla lås, gamla stenar osv. Det man också kan ha glädje av är en pincett och tandpetare i trä. Mycket lagningar, särskilt att limma stenar, är smått och pilligt så jag trycker alltid ut lim på ett papper eller något och så tar jag lite i taget med en tandpetare för att få ner lim i hålet. Pincett eller något annat att plocka stenar med är ett måste, omöjligt att få dessa små, små stenar på plats med händerna.

Jag hade ett par örhängen i lucite, den där typen med skuret mönster från baksidan, fina men problemet var att den ena hade tappat sin skruvdel. Visst hade jag kunnat byta båda till något modernare men visst är det bättre med en likadan?! Efter lite rotande i ”skroten” hittade jag faktiskt just det, en exakt likadan – kan du se vilken det var som satt där och vilken jag satt dit?

När det gäller stenar är det alltid knepigt, även ofärgade stenar kan ha väldigt olika färg. Oftast går det att hitta stenar med åtminstone liknande färg men inte alltid. Beror också hur mycket tålamod du har att låta det ligga olagat… Men med de här två tycker jag att jag lyckades, inte syns det på den vackra art deco-broschen eller på örhängen i celluloid att där finns ersatta stenar?

Med broscher och deras nålar är det ungefär likadant, finns en uppsjö med varianter och längder, ibland får man hitta på en lösning. På den här celluloid-broschen med frukter hade hela nålen och låset ramlat bort. Problemet var, förutom att hitta en lagom lång, var att den gamla suttit på en extra platta med en slags piggar på som den var fäst på. Att hitta en nål som passade just till de piggarna gick ju inte så då får man vara lite kreativ. Jag plockade bort plattan men då blev det en konstig fördjupning där den suttit så då tog jag fram lite konstläder/galon, klippte ut en bit som var exakt lika stor som plattan, limmade på den och därefter låset. Då sitter nålen bra men det blir kanske inte den vackraste av lagningar men det är ju inget man ser på framsidan, ibland får man leva med det.

Just det där med att vara lite kreativ fick jag vara med den här superfina art deco-broschen i bakelit. Den ena läderremmen hade gått av och jag tänkte glatt att det bara är att korta av den så de är jämlånga och sätta fast dem igen eller i värsta fall byta ut remmen helt. Men när jag tog fram och synade den ordentligt insåg jag att det inte skulle bli så enkelt. Den lilla remmen sitter under nålen och nålen sitter som berget, jag vågar inte vara särskilt våldsam med ett smycke i äldre plast som är 80-90 år gammalt. Vad göra? Vände och vred och insåg att det enda möjliga var att på något sätt laga remmen som gått av. Sy var en idé jag hade men jag tänkte att jag börjar med att limma och se om jag kan förstärka den på baksidan. Så fram med håltagaren och göra en liten, liten lagningslapp (det här är smått) och lim – och se, nu sitter den där igen och inget som syns på framsidan.

Min filosofi rent generellt är att har jag möjlighet att återställa smycket så det inte syns att det är lagat så gör jag naturligtvis det. Kan jag inte det så gör det inget att lagningen syns, bara det inte syns på framsidan. De saker som lever länge får skavanker och är något ersatt så kan ju bäraren få veta det, tänker jag. De jag lagat idag tillhör dock samlingen så de är till mig själv.

Sorgesmycken

Sorgesmycken är ett uttryck som många av oss rör oss med så fort det är ett helsvart smycke från det tidiga 1900-talet. Men vad ÄR det egentligen och från vilken tid ”ska” smycken vara för att kalla dem sorgesmycken?

Bestämde mig för att försöka bringa någon slags ordning på detta och läsa in mig lite, jag har själv en större samling med broscher som skulle kunna platsa inom avdelningen sorgesmycken och det vore roligt att kunna lite mer.

Sorgesmycken (svart över huvud taget) blev på modet när drottning Viktoria av England förlorade sin Albert 1861. De fanns innan men i vilken omfattning har jag inte lyckats klura ut. I alla fall så kom de på modet andra halvan av 1800-talet när man skulle bära svarta smycken när man hade sorg. Detta ”mode” höll sig i alla fall in ett kort stycke in på 1900-talet, men det var framför allt på 1800-talet som det var stort.

Vanliga material i sorgesmycken var tex jet, bog oak/svartek, vulkanit, ebonit, svart glas, svart onyx och svart emalj. Även malt färgat horn är ett material som använts. Många tror att dessa svartbruna smycken är i bakelit men det är helt fel. Det går säkert att hitta något smycke i bakelit men de flesta är tidigare än vad bakeliten. Visserligen uppfanns bakelit 2007 men det började inte användas i smycken i någon större skala förrän 20/30-talet och då var modet med sorgesmycken över.

Förutom ett svart smycke kunde det vara tex en medaljong av den avlidnes hår tillsammans med ett foto, eller ett smycke med inskription.

Tyvärr har det inte gått att hitta särskilt mycket just om den här typen av smycken mer än det jag skrivit ovan. Min egen samling består framför allt av broscher och så två medaljonger. Jag har inte i detalj undersökt material men tror att de flesta är i svartek, ebonit och vulkanit.

20191117_144131

Svåra material, plast, ben och horn

Återkommer till ett av mina favoritämnen, material som blandas ihop med plast. Just ben är nog den absolut vanligaste sammanblandningen.

Det KAN verkligen vara svårt att skilja äldre celluloid från ben men även nyare smycken i ben tror många är i plast. Ytan kan ibland på nyare bensmycken vara rätt putsad och därigenom blank, tror att det är en sak som ”luras”. Det andra är nog helt enkelt okunskapen om hur mycket smycken i ben det faktiskt finns. Och viktigt, det är ben som i ben från ko, gris eller andra djur – inte elfenben. Att hitta ett äldre smycke i elfenben är VÄLDIGT ovanligt, vad jag vet har det aldrig passerat mina händer. Smycken här nedan är alla i ben. De skurna elefanterna har jag en känsla av är ett smycke som tillverkats i alla tider och fortfarande görs vilket dessutom gör att det kan vara väldigt svårt att bedöma ålder.

Här nedan är ett klassiskt exempel, Edelweiss-broschen, som finns i mängder med utföranden och både i ben och plast. Den vänstra är i celluloid och den högra i ben. På de här bilderna tycker jag skillnad i struktur (och till viss del färg) syns ganska väl.

Ett annat, lite svårare, exempel är detta. Ett armband i ben och ett halsband i celluloid. Med blotta ögat är det i princip omöjligt att se skillnad utan här måste man känna, kolla med lupp, undersöka lukt osv. Finns ett par enkla knep om man inte just då kan syna det närmare, ben är kallt att ta på jmf med plast som är mer kroppstemp och ben har en mycket tydlig ”klang” jämfört med plast om man knackar det mot något hårt (jag brukar använda tänderna!).

Har man tillgång till lupp ser man, oftast i alla fall, skillnaden i struktur även om den inte syns med blotta ögat. Ben har också ofta lite gula fläckar som är en naturlig färgvariation på materialet.

Sedan finns det en hel del olika typer av fröer/nötter som många också tar för plast. Även horn, särskilt infärgat, kan också upplevas som plast. Finns en del luriga material, tex malt sammanpressat horn som kan vara supersvårt att skilja från plast men oftast är det lite ”skivigt” och kan ha lite mer slitage än plast. Smycken nedan var alla sålda till mig som plast, två av dem som bakelit. Ingen av dem är plast…

Det ”naturfärgade” halsbandet vet jag inte riktigt vad det är för material, troligen någon slags nöt. Halsbandet med rundlar är troligtvis ett slags malt horn, jämför jag med ”äkta” bakelit (örhängen, armband och halsband/pärlor på bilderna) har den både en helt annan struktur och yta. Plast ”skivar” sig aldrig på det sättet, även om den är gammal. Så till sist, armbandet, som jag inte heller riktigt klurat ut material men det är i alla fall inte plast. Kan vara horn men mer troligt något trämaterial (jmf många sorgesmycken som inte heller är bakelit).

Men – det kan verkligen vara supersvårt att klura ut material och just av det skälet blir jag otroligt sur på de som bara tror att det är celluloid/plast (eller för den delen bakelit, hatobjekt nummer två) och hävdar det bestämt, jag ropar in det och upptäcker att det är ben. Jag tycker det är otroligt mycket justare att skriva/säga att man är osäker. Om jag är i det läget, vilket jag ju så klart är ibland/rätt ofta, jag kan inte alltid med 100 % säkerhet säga material, ålder eller vad det nu kan vara – skriv det! ”Jag tror detta men är inte alls säker” så får jag som köpare skaffa mig en egen uppfattning om jag vågar chansa eller om jag, med hjälp av bilder, kan dra någon egen slutsats.

 

 

Evighetsarbete…

Håller på med ett evighetsarbete som jag får sitta med lite då och då. Det är väldigt pilligt, tidsödande och något jag rent fysiskt inte kan hålla på med så länge i taget. De kanske inte återfår helt sin forna glans men de kommer ändå att bli superfina när de är klara!

Det jag gör är att försöka ”restaurera” en brosch och ett armband, båda Art Deco och väldigt, väldigt fina (annars hade jag inte gett mig på det här evighetsarbetet – såå roligt är det inte) men som saknar många stenar. Särskilt armbandet, där saknas nog minst hälften av stenarna. Normalt sett får det gå i ”skroten” när det saknas så många men det här tyckte jag var så otroligt fint så jag bestämde mig för att försöka rädda det.

0_20190831_095720

Jag har under tiden jag hållt på med smycken samlat på mig  det jag kallar smyckeskrot. Smycken med stenar och pärlor av olika slag som är bortom räddning och som det heller inte går att göra något annat med. Från detta plockar jag sedan stenar, pärlor och delar när ett smycke ska lagas. Inte alltid jag hittar just exakt rätt sten eller rätt del men väldigt ofta finns någon bra ersättning. Kan vara väldigt knepigt, de ska inte bara ha rätt storlek, de måste ha rätt färg också. Pärlor kan ha väldigt många olika färger men även ofärgade stenar kan ha förvånansvärt många olika nyanser. För att inte tala om färgade stenar.

I det här fallet behöver jag många yttepyttesmå ofärgade stenar. Jag har ett särskilt en brosch som en gång haft massor med stenar och där alla större stenar/pärlor för längesedan är borta men jag hoppas alla små stenar som finns ska räcka eller i alla fall hjälpa mig en rejäl bit på väg.

Först måste jag få ut de små stenarna från sin nuvarande brosch vilket i sig kan vara pilligt och tidsödande. Dessutom finns alltid risk att jag ”skjuter iväg dem” om jag inte aktar mig. Har de åkt iväg är så här små stenar omöjliga att hitta igen… Jag jobbar med en liten skalkniv, vass i änden och tunt blad. Stenar kan sitta väldigt hårt om det vill sig illa och jag vill varken skada dem eller skjuta iväg dem, så bara det här momentet är oerhört pilligt.

Sedan ska stenarna limmas i armbandet/broschen och eftersom det här är så smått är det inte bara kladda dit lim utan limmet måste ”petas” dit med en tandsticka för att inte få lim överallt. Så till sist, ta de små rackarna med en pincett och få dem i hålet och dessutom på rätt håll – så jag antar att ni förstår varför jag bara gör detta lite då och då!

Markasiter

Smycken med markasiter är väldigt vackra tycker jag, bland annat har jag ett halsband ute till försäljning just nu som nog är det vackraste jag sett i den vägen. Från tidigt 1900-tal, 1910/20/30-någonting.

Jag är heller ingen ”guld-person”, ska jag ha ett smycke i ädel metall vill jag hellre det ska vara i silver så det är ytterligare ett skäl att gilla markasiter.

Men –  jag kan alldeles för lite inser jag, finns det oäkta? Jag vet att det finns sk fattigmans-markasiter, det är enkelt att se, då är metallen präglad för att skapa en illusion av markasiter men om det ÄR stenar, kan jag då vara säker på att det är markasiter?

20190704_171228

De här fina elefanterna är i sk fattigmans-markasiter, det är ju rätt enkelt att skilja från originalet med blotta ögat om du jämför med den äkta varan här nedan.

Tydligen finns det två väldigt lika mineral, markasit och pyrit,och det egentligen den mer hållbara pyriten som oftast används till smycken, men vi pratar fortfarande om äkta vara. Färgerna kan variera från mer tennfärgad till mer gulaktig men de ska se ut som glittrande metall när man tittar på dem i lupp, alltid ogenomskinliga. Markasiter har varit populära i smycken till och från ändå från 1700-talet.

Jag har letat och letat men inte hittat en enda referens till oäkta markasiter så jag får nog dra slutsatsen att ser de ut som markasiter ska göra ÄR det markasiter!