Längtar så…

Blir tyvärr rätt lite pysslande med min samling för tillfället, varken skrivandet på boken eller katalogisering. Lite nytt har jag hittat enligt nedan men resten av samlingen är ”gömd” bakom möbler och saker som jag varit tvungen att flytta från två andra rum på grund av en tråkig vattenskada och dessutom lite andra avloppsproblem…

Och eftersom det står grejer överallt har jag heller inte ro att skapa nya smycken så det känns rätt trist. Längtar förtvivlat till när allt kring vattenskada och avlopp är fixat och jag ”får tillbaka” mitt hus (och mitt liv känns det som!) igen. Inte nog med två pandemi-år utan också snart ett år med hantverkare som går ut och in och allting i en enda röra, suck. Kan suga musten ur vem som helst men för mig, med lite andra utmaningar, gör att jag alldeles tappar styrfart. Men snart är det förhoppningsvis klart och det är sommar, även om inte den i år heller har mer än styrfart, då får jag upp farten in!

Fina halsband i plast kan man väl aldrig få för många? Särskilt inte härliga ”50/60-talare” i fina färger.

En siluett-brosch i celluloid och guldfärgad metall från 20/30-tal och två par örhängen från 60-talet helt i nyskick.

Och till sist två som kräver lite mer undersökning. Halsbandet skulle kunna vara 60-tal men också nyare, jag tror på 60-tal helt pga av lås och hur plasten ”känns” men kräver lite mer koll. Setet med hänge och örhängen såldes som bärnsten men jag är tveksam, tror mer på någon typ av plast. Men jag ska försöka använda det jag just lärt mig, bärnsten är ”elektriskt”. Ta en pappersnäsduk eller liknande och riv av en liten bit, gno smycket mot dina byxor eller något annat så du skapar statisk elektricitet och fastnar sen den lilla biten av pappersnäsduken är det bärnsten, annars plast. Jag såg detta tips på hur man testar bärnsten på Antiques Road trip på BBC men inte provat det än.

Lite nytt till samlingen

Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.

Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.

Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.

Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.

Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.

Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.

Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.

Silhuett-smycken i celluloid

Jag har en större samling av silhuett-smycken i celluloid, vackra men också sköra. Vad jag kunnat klura ut är många av dem från tidigt 1900-tal, främst då 20- och 30-talet.

De flesta, i alla fall av de som jag bedömer som de äldsta, är tillverkade i Frankrike och många av dem är märkta Depose France men det är inte tillverkaren som många tror utan är ett ord vars betydelse ungefär är ”patent för ett något som är handtillverkat i Frankrike ”. Det är svårt att hitta någon egentlig information, kan delvis bero på att de kommer från Frankrike och jag inte kan franska… Däremot efter mycket letande har jag hittat en bild med en etikett kvar, ett (eller det enda?) av de företag som tillverkat och sålt dessa heter Maloupa Paris. Även en av ”biblarna” när det gäller äldre smycken, Warman’s, säger att detta är tillverkaren.

Förutom märkningen, som långt ifrån alla har, är de försedda med det för Frankrike så typiska trombonlåset, se bilden ovan till höger. Just den här varianten har dessutom nästan alltid en metallram av mässing eller mässingsliknande metall men de kan vara väldigt olika i utförande vilket jag är lite fascinerad av om det nu är samma tillverkare av alla? Vore ändå roligt att hitta en med etiketten kvar, det äger jag tyvärr ingen.

Det man ska vara noga med, och som tyvärr är näst intill omöjligt att bedöma på bild, är att se om det saknas delar. Dessa broscher innehåller många små, små detaljer i flera lager och har man inte en helt oskadad framför sig kan det vara otroligt svårt att se om, och i så fall vad, som saknas. De är trots allt bortåt 100 år gamla och relativt sköra så det är ju inget konstigt om det saknas delar. Nu när jag har hanterat dessa broscher ett tag och dessutom gått igenom min samling med lupp och förstoring på kameran inser jag att flera av dem har saknade delar som jag inte tidigare lagt märke till. Jag får helt enkelt hålla korpgluggarna öppna och se om jag kan byta upp mig till kompletta i de fall de inte är det!

Den vänstra köpte jag långt innan jag visste vad detta var, nu har jag en brosch som den faktiskt ska se ut. Så skadade brukar de dock inte vara.

Två typiska exempel hur det kan se ut, här gäller många gånger att leka dem klassiska ”finn fem fel” för att se vad som saknas, eller är de bara olika trots samma bild? Problemet är att man oftast inte har något att jämföra med, så då får man leta efter konstiga avhuggna kanter eller sådant som ser lite rumphugget ut. Lupp eller en kamera med bra förstoring är ett måste.

Att alla inte är franska har jag också upptäckt, hittat en som är märkt Japan och en som är märkt Wales. De är nog också av olika ålder, alla är inte så tidiga som 10/20-talet. Jag misstänker att de med täckt baksida är något senare, i alla fall 30-tal. De med täckta baksidor finns i flera olika varianter, olika färger, olika ramar osv, osv. Jag har lite svårt att tro att alla dessa också är tillverkade av samma franska firma, de är sinsemellan så olika att det helt enkelt måste finnas flera tillverkare. En del säkert gjorda i Frankrike men jag kan också tänka mig Japan som tillverkningsland, Japan var duktiga på celluloidsmycken vid den här tiden. Även England är en kandidat som tillverkningsland.

I min samling finns också ett antal som kan ses som souvenir-broscher, franska landmärken så som Eiffeltornet, Sacré Cour men också Tower Bridge i London. Troligen är dessa fransktillverkade, det är visserligen en gissning från min sida, men det är väldigt mycket oftare franska turistmål än från andra länder som jag ser när jag hittar någon av dessa.

Det finns mängder av varianter av dessa broscher, rätt otroligt egentligen med tanke på hur gamla de är. Men kan vara värda ett helt eget samlarområde. Har ett antal halsband med silhuett-hängen också men de återkommer jag

Lite mer om det där med äldre plastmaterial eller ”all plast är inte bakelit”

Är tillbaka på mitt största ”hatobjekt” när det gäller plastsmycken och ni som brukar läsa vet att det kommer att handla om bakelit – eller snarare allt som inte är bakelit. Det har blivit än viktigare eftersom smycken i bakelit numera har blivit väldigt dyra, även här i Sverige. Och när någonting blivit dyrt är det så klart ännu fler som påstår att ett plastsmycke är i bakelit. Jag kan mycket väl betala bra för ett fint smycke i bakelit men köper jag det osett, dvs på nätet, skulle jag aldrig köpa ett plastsmycke för dyra pengar om jag inte litade på att säljaren vet/kan och det är tyvärr fortfarande alldeles för få som faktiskt kan svara på mina frågor.

Men för att börja från början. Under 1800-talets sista del uppfanns den första egentliga plasten, celluloid, för att ersätta dyra naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades successivt och användes som smyckematerial fram på 50-talet.

Parallellt med celluloiden blev sorgesmycken moderna/populära i mängder med material med det enda gemensamma att de var svarta eller svartbruna. Många av dessa material räknas också som plastens föregångare, guttaperka, ebonit, vulcanit och liknande. Även om dessa smycken är svarta/brunsvarta är det väldigt ovanligt att de är i bakelit, det finns men de är ovanliga. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet och sen försvann även många av de material som de gjordes av.

I början av 1900-talet uppfanns bakelit (1907) men började inte användas till smycken förrän sent 20-tal och hade sin storhetstid under 30-talet för att sedan i stort sett helt konkurreras ut av andra plastmaterial som var lättare att arbeta med på 40-talet. Under samma tid som bakeliten utvecklades många olika material som liknar bakelit, galalith (användes bla i Tyskland och Frankrike), isolit (uppfanns och tillverkades av Perstorp Sverige) bland många andra. Som du ser nedan är de nödvändigtvis inte helt enkelt att skilja olika plastsorter åt…

På 40-talet uppfanns lucite, en föregångare till plexiglas, och på 50-talet exploderade utvecklingen av olika typer av plast som användes till smycken.

Sammanfattningsvis när det gäller just bakelit kan man säga att om inte smycket är tillverkat på 30-talet minskar chansen dramatiskt att det ska vara bakelit och inte någon annan typ av plast. Visst finns det men de är ovanliga. Har smycket sitt ursprung i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien eller Frankrike (vilket många äldre smycken har) är det med största sannolikhet galalith och inte bakelit. Är det svenskt kan det mycket väl vara isolit.

Ett väldigt enkelt 100 %-igt tips, har pärlorna ”söm”, dvs är de hopgjutna av två delar är det inte bakelit, så tillverkades inte bakelit-pärlor.

Det finns flera sätt att testa och känna igen bakelit, ingen är någonsin bombsäker, men en hjälp på vägen – lär dig dem! Eller handla från någon som kan. Ska du köpa bakelitsmycken på nätet, fråga hur de vet att det är bakelit och inte någon annan plast. Ta ALDRIG för givet att säljaren vet och köp inte ett plastsmycke för många, många hundra kronor om du inte känner dig trygg med att säljaren vet vad hen håller på med. Risken att bli lurad och köpa ett plastsmycke för 500-1000 kronor som, om det inte är bakelit, kanske på sin höjd är värt 100 kronor är stor om du inte kan tillräckligt själv eller inte köper från en säljare som du känner dig trygg med.

Varför är det då bra att lära sig känna igen åtminstone de vanligaste äldre plastmaterialen? Ett skäl är, enligt ovan, prisfrågan och vad som är rimligt att betala för äldre smycken i plast. I Sverige är det fortfarande nästan bara smycken i bakelit, eller rättare sagt halsband i bakelit, som är riktigt dyra, många andra plastsmycken är fortfarande relativt prisvärda. Det andra skälet är ålder; vill du kunna åldersbestämma, åtminstone hyfsat, så kan materialet vara en viktig pusselbit.

God fortsättning!

Äntligen är helgerna över och jag kan kliva upp från det mörka hål jag alltid befinner mig i så här års – dags för nytt år och nya tag! Renoveringen och annat som fullständigt sög musten ur mig under hösten är också klara, nu är det bara den här förb… pandemin som tyvärr tagit nya hårda tag om oss, som förhoppningsvis lugnar ner sig igen.

Började i alla fall det nya året med att fota ikapp lite och dessutom städa lite bland förra årets foton, det kändes bra. Vi är alla olika men jag behöver ha lite ordning och reda omkring mig för att ha tid och kreativitet till att ägna mig åt det jag egentligen vill ägna mig åt, dvs mina smycken/samling och mina olika hantverk och inte minst min bok!

Lite djurbroscher gör mig alltid glad, alla i celluloid och från 30-talet (hunden i hängande ring) till 50-talet (de två till höger).

Några riktiga dyrgripar smög det sig också in under hösten trots att jag lovat mig själv att hålla i plånboken pga renoveringen (hm, så mycket för det!). Alla fyra från 30-talet i galalith och krom. Den nedre och övre i mitten ska enligt den tyska auktionsfirman vara äkta Bengel.

Även samlat på mig lite roliga örhängen, mest 50/60-tal men ett par äldre – de i övre vänstra hörnet är i celluloid från 40-talet.

Några sk ”hatflash”, dvs hattbroscher från 20/30-tal när hattarna blev mindre, tightare mot huvudet och inte så utsmyckade som de gigantiska hattarna från tidigt 1900-tal, det också blivit. Man känner igen dem på den speciella nålen. Detta är alltså inte hattnålar, hattnålar är mycket, mycket längre och gjorda för att se till att hatten sitter kvar på huvudet, hattbroscher är ren och skär utsmyckning.

Halsband har det så klart också blivit… Övre raden (30/40-tal) från vänster, skuren galalith och sedan två halsband i bakelit. Mittenraden, 30/40-tal skuren celluloid och sedan ett halsband med blandade bakelit- och lucite-pärlor. Till 50/60-tal i okänt plastmaterial. Nederst ett set från 50/60-tal med halsband och armband i sk thermoplast.

Vackra armband finns det också att hitta ibland. Övre raden från vänster, gult armband i lucite 50/60-tal, mitten är jag osäker på både ålder och material och kräver lite grävande, till höger ett skuret armband i bakelit med jättesöt fågel, 30/40-tal. Nedre raden är båda i celluloid och från 30/40-talet.

Så till slut lite broscher, både vanliga och sk brosch-clips. I övre raden är alla i celluloid och 30/40-tal, rad två samma sak utom blomman till höger som är i lucite från 50-talet (sk reversed carved). Nedre raden längst till vänster en orkestermedlem som jag misstänker kan ingå i en serie, 50/60-tal, och till sist två brosch-clips från 30-talet, den med blommorna är i bakelit med mönstret skuret och målat från baksidan och den urcoola röda som nästan ser ut som grillen på en amerikanare från 50-talet men som är från 30-talet och gjord i krom och galalith.

Örhängen i plast, en kort historia

I Retro nr 6 (i butik från måndagen den 29/11) finns ett stort reportage om örhängen, är du road av äldre smycken, vilket du troligen är eftersom du hittat hit, så kan jag bara säga – läs det! Att jag varit behjälplig gör ju inte saken sämre eller hur? Skämt åsido, har du ännu inte upptäckt denna utmärkta tidning för oss retro-nördar så är det dags att göra det nu!

Som komplement till den generella genomgången du hittar i Retro har du här en mer specifik när det gäller plast.

Från sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet är det otroligt svårt att hitta örhängen i plast, min gissning är att det helt enkelt var ganska ovanligt på den tiden. Plasten från den här tiden var dessutom skör så det är heller inte mycket som överlevt. Hittar du något så är det i så fall i celluloid eller någon av de material som man gjorde sorgesmycken i eftersom det är de plastmaterial som stod till buds vid den här tiden. Skruvfästet kom i slutet på 1800-talet och clipset hade ännu uppfunnits så det var hål i öronen var relativt vanligt om du nu över huvud taget bar örhängen. För hål i öronen gällde framför allt en anordning som nästan ser ut som en fiskekrok.

Strax före sekelskiftet kom skruvfästet och i slutet på 20-talet clipset, när dessa två varianter slog igenom blir det istället lite ekivokt att ha hål i öronen, det är bara ”lätta” flickor som hade det. Däremot har örhängen blivit mer lättburna tack vare att du inte behövde ta hål i öronen och därigenom vanligare. På tidigt 1900-tal, 1900-1920, hade du långt hår och håret uppsatt och visade dina öron med små fina örhängen (tänk små pärlörhängen). Mycket fokus var på en brosch i halsen och stooora hattar med mängder med utsmyckning. På 20-talet däremot shinglade du håret och hade hattar som satt tätt intill huvudet (typ klockhattar) och då blev örhängen istället långa och hängande. På 20-talet slog plasten igenom som smyckematerial i lite större skala och från och med nu finns det betydligt mer att hitta för oss sakletare. Att tänka på från den här tiden är just det där med hål i öronen, har örhängena du hittar krokar för hål är de mer troligt en senare kopia/efterapning eller är skruvfästet utbytt.

Plastmaterialet i smycken på 20-talet var framför allt celluloid och ibland något av materialen som sorgesmycken gjordes av typ ebonit. Tänk jazz-eran och att allt ska vara långt och hängande, det ska gärna glittra också, strass och fasetterade pärlor var vanliga. På 20-talet upptäcktes Thutankamons grav vilket drev fram en vurm för allt från det antika Egypten som också går igen i smycken från 20/30-talet.

På 30-talet är fortfarande celluloid det stora materialet men nu kommer också ”bakelit-materialen”, dvs bakelit men också galalith, isolit och alla andra varianter av liknande material. I just den geometriska art deco-stilen är det vanligt att plasten är kombinerad med krom. Förutom den geometriska art deco-stilen hamnar, som vanligt vill jag nästan säga, blommor på örsnibbarna. På 30-talet samsas clips och skruvar men skruvfästen är vanligare.

På 40-talet är bakelit-materialen nästan helt försvunna igen, de finns men i mycket mindre skala, celluloiden har utvecklats betydligt och är nu ett bättre och hållbarare material. Nu kommer också lucite, plexiglasets föregångare. Och nu är det blommor, fåglar och djur för hela slanten… Allt från små blommot på örsnibben till hängande fågelburar. Även under 40-talet var fortfarande skruvfästet vanligare än clipset.

Med 50-talets intåg kom också clipset på stor frammarsch för att på 60-talet i princip helt tagit över. På 50-talet skulle det matchas framförallt örhängen och halsband, men örhängen med matchande brosch är också en vanlig kombination. Bland plastsmycken i det som kommer att kallas termoplast hittar man en hel del set där det även ingår ett matchande armband tillsammans med halsband och örhängen. Nu kommer också den mjuka plasten som var stor både under 50- och 60-talet. Från och med nu utvecklas plasten snabbt och kommer i så många olika former att det handlar mer om kemi för att klura ut vilket plastmaterial det är och då förlorar det sin betydelse enligt mig. Stilen på 50-talet är väldigt bred, nu hittar du allt från blommor till udda geometriska former.

60-talet är clipsens riktigt stora tid för att sin tur nästan försvinna när håltagningspistolen gör sitt intåg i skiftet 60/70-tal. På 60-talet ska örhängen vara stooora, vare sig de sitter på örsnibben eller är hängande, och det gynnade plasten eftersom även stora örhängen fortfarande blir relativt lätta i plast. På 50- och 60-talet var plast framtidsmaterialet så det fick gärna synas att det var plast. Inte som på 70-talet när det blev ”skämmigare” med plast utan naturligt skulle det vara.

Favorit i repris – allt är inte guld som glimmar och all gammal plast är inte bakelit…

Tycker att det finns anledning ännu en gång att skriva om fenomenet att all äldre plast har en tendens att ”bli” bakelit när den ska säljas. Det är naturligtvis en blandning av orsaker, en är ren och skär okunnighet, men en annan, värre, anledning är att bakelit blir dyrare än annan plast och när det då är en annan sorts plast anser jag att det mer eller mindre är lurendrejeri. Det är som att sälja ett silversmycke och kalla det platina, i min värld är det faktiskt samma sak.

Visst hittar du smycken i bakelit på andrahandsmarknaden men både celluloid och lucite (och ett antal andra varianter) var såå mycket större som material i smycken. Håller du ett äldre plastsmycke i handen är chansen väldigt stor att det INTE är bakelit utan något annat tidigt plastmaterial.

För att göra det enkelt (fast det egentligen inte är så enkelt) håller jag mig till de tre stora plastmaterialen i äldre plastsmycken;

Celluloid. Sent 1800-tal utvecklades celluloid, tidigt ersatte eller skulle likna dyra material som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades mycket under årens lopp och har använts i smycken fram på 50-talet.

Bakelit. Bakeliten kom 1907 men började inte användas i smycken förrän i slutet på 1920-talet och hade sin storhetstid under 30-talet och en bit in på 40-talet. Parallellt fanns celluloiden och i slutet på 30-talet kom lucite så bakelit var aldrig så stort på smyckesmarknaden som många tycks tro.

Lucite. Den tredje varianten av äldre plast i smycken heter lucite och kom på 30-talet och slog igenom på 40-talet. Lucite var föregångare till plexiglaset. Lucite användes främst 40-tal och 50-tal

När vi kommer fram till 50/60-tal så kommer den stora ”plastexplosionen” och det utvecklades mängder med olika plastmaterial som det gjordes smycken av.

Men det jag egentligen anser är det allra viktigaste, skaffa dig kunskap! Ska du sälja, vet du inte vad det är för material, kalla det då bara ”äldre plast” och ska du sälja bakelit se då till att lära dig känna igen det. Jag som köpare måste kunna känna mig trygg i att om ett smycke säljs som bakelit ska det också vara det! Som köpare, lär dig så mycket att du i alla fall har en känsla för hur bakelit ser ut men fråga också alltid säljaren hur de vet att det är bakelit. Och lär dig att känna igen när säljaren vet vad de pratar om eller inte…

Boka 26 oktober!

Ni som läser min blogg vet att det varit lite motigt ett tag men mitt i alla problem fick jag ett jätteroligt samtal – vill du komma till Gokväll och prata om din samling plastsmycken och berätta lite om den och hur du hamnade på att ”snöa” in på det?

Ja tack sa jag då, så klart! Även om det egentligen är mer än vad jag kan/ska göra så tänkte jag att den här gången biter jag ihop, laddar med extra värkmedicin, vilar ordentligt innan och ser till att inte ha något inbokat på många dagar efter så måste det bara gå! Så boka in Gokväll 26 oktober eller titta på det på Play efteråt, kan ju inte bli mer än pinsamt och det har inget dött av…

Inslaget är ca 9 minuter långt så just nu planerar jag för fullt för hur jag ska lägga upp det och vad jag ska visa. Ja, upplägget har jag så klart pratat igenom med Gokväll-redaktionen och vi har enats om ett tidsperspektiv, alltså enligt nedan med lite flytande gränser;

▪︎ Slutet 1800-talet fram till en bit in på 20-talet

▪︎ 20-30-tal

▪︎ 30/40-tal

▪︎ 50/60-tal

Utöver det är det lite bakgrund, varför, och om det var något särskilt smycke som satte igång alltihop eller om jag har några särskilda favoritsmycken. 9 minuter är inte lång stund om man ska prata lite.

Jag tänker att det är ett upplägg som är absolut enklast att hänga med på, vanliga tittare som inte är så nördiga som jag 😁 jag tror det är ett lättfattligt upplägg.

Till slut kommer den stora 10.000 kr-frågan, vad ska jag ha på mig?! Något neutralt och något häftigt smycke eller något ”tidsenligt” med tillhörande smycken?! Kräver en funderare känner jag eller tar jag helt enkelt med mig båda varianterna dit och hör med dem. Jag tänker att det trots allt är smycken som är fokus, inte om jag har en äldre klänning.

väldigt rörigt just nu, både på bordet och i huvudet, men det klarnar nog när det närmar sig!

Mitt i röran smög det hem lite ändå…

Trots alla motigheter, nu har boxen till parabolen gått sönder också så jag är utan tv, så har det trots allt blivit en del tillskott till samlingen.

Först ett gäng charmiga celluloid-figurer från 40-talet och 50-talet, möjligen att någon är från 30-talet (dock inte 1903 som det står på kortet längst upp till vänster). Som samlare vill jag så klart ha mina smycken i så bra skick som möjligt men jag måste erkänna att jag också är väldigt svag för den patina som den söta flickan i övre raden har.

Figurer i plast har varit populärt under lång tid i olika former, många gånger i form av olika ”serier”. Jag kan bara gissa att mexikanen och indianen till exempel har tillhört en serie om världens folk.

Senaste bakelit-fynden, båda 30-/40-tal. Armbandet är elastiskt med en stiliserad fjäril som ”center-piece”, örhängen tunna och genomskinliga. Tycker det är spännande att det är sådant riv efter halsband i bakelit med ”vanliga” pärlor när det finns så mycket annat vackert att hitta. Men jag tackar och tar emot så länge det varar.

Ett axplock av halsband, 50/60-tal. Möjligen att halsbandet uppe till vänster hör hemma på 40-talet.

Så några smycken från min absoluta favorit-period, art deco/30-tal. Lite osäker på material i de vänstra, örhängen och brosch, men ”spagetti-broschen” är i celluloid. Halsbandet är i galalith och krom. Jag upphör aldrig att fascineras av hur ”moderna” dessa smycken fortfarande är sådär 90 år senare.

Så till sist, ni som brukar följa mig vet att jag är förtjust i hundar så ett par sådana har det också blivit. Dessa båda är äldre än vad man kan tro, båda från 30-talet eventuellt kan den vänstra tom vara från sent 20-tal. Visst är de väl charmiga?!

En mycket kort historia om plastsmycken

Mitten/slutet på 1800-talet var industrins framväxt och uppfinningarnas tid, då växte också embryot fram till att utveckla plast. Celluloid kom i slutet på 1800-talet, bakeliten i början av 1900-talet och längre fram utvecklades alla möjliga olika plastmaterial.

Drottning Victoria av England blev änka 1861 och bla genom henne blev sk sorgesmycken populära och det höll i sig en bit in på 1900-talet. Dessa smycken gjordes i en hel del olika material bla det som var tidig plast, absolut vanligaste plastmaterial i dessa smycken var ebonit (inte bakelit som många tror). Om man ska generalisera lite så är dessa smycken de första egentliga plastsmycken som kom.

Celluloid kom i slutet på 1800-talet men som smyckesmaterial började det inte riktigt användas förrän en liten bit in på 1900-talet, då som ”kopior” på naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Hårsmycken av olika slag är vanligare att hitta än ”vanliga” smycken, celluloid vid den här tiden var ett extremt skört material så de har nog helt enkelt inte överlevt tidens tand. Bakelit gjorde sitt inträde i början av 1900-talet men slog inte igenom som smyckematerial förrän på sent 20-tal, tidigt 30-tal.

När vi sedan kommer fram till det glada 20-talet med helt nytt mode och ”the flapper-girl” som skulle ha, med dåtidens mått mätt, kort kjol men däremot lååånga halsband och långa örhängen. Armband för överarmen var också ett vanligt festsmycke vid den här tiden. Alla använde hatt och den skulle också smyckas med särskilda hatt-broscher.

Det var först på sent 20-tal och tidigt 30-talet som plastsmycken fick ett eget uttryck, inte bara ”kopior” på naturmaterial utan nu utforskade man alla färger och former som plasten kunde ge. Art Deco var på modet och passade på många sätt bra till plastsmycken med sina rena geometriska linjer. Vid den här tiden kom en mer organiserad massproduktion igång av alla sorters bijouterier så dessa smycken blev mer tillgängliga för den stora massan.

På 30-talet och in på 40-talet var det mycket blommor och djur. Man kan dra en parallell till tex vad som var populärt mode vid den här tiden och hur porslinet var utsmyckat. Plastsmycken, precis som alla smycken, styrs ju av modet för tiden.

Blommor och djur blir aldrig omodernt och hänger med mer eller mindre hela tiden men när vi kommer fram på 50- och 60-talet så blir det mer geometriskt igen. Detta var en tid av utveckling och drömmen om rymden och atomteknikens möjligheter som hade en stor påverkan på modet. På 60-talet kommer också op-modet och rent allmänt blev modet ”kantigare”, A-linjeformade klänningar och trubbiga skor och till detta skulle man ha smycken i geometriska former – gärna stora och iögonfallande i skarpa färger.

Fram på 70-talet blev vi ”dränkta” i billiga plastsmycken från Asien, många gånger i ganska dålig kvalitet så här avslutar jag tiden för mitt samlande (och kunnande!).