Trots allt har det smugit sig in lite nytt i samlingen även om jag medvetet legat lite lågt, både för ekonomin men också med vetskapen om att min enorma samling måste packas ner inför flytten även om jag inte hittat mitt drömboende än.
Hittat ytterligare några änglar i celluloid för att fylla på min ängla-orkester. Jag hoppas att jag någon gång ska hitta mer information om de här och hur många varianter det finns. Tack vare att jag också har några som inte är broscher, utan står på en liten sockel, har jag i alla fall kommit så långt att de är äldre än man skulle kunna tro. De är tillverkade i Tyskland före delningen vilket innebär före andra världskriget, alltså 30-tal eller möjligen tidigt 40-tal. Känns dock lite märkligt om de skulle ha tillverkats under kriget men vad vet man…
Några 50/60-talsset har jag också lyckats hitta, halsband med armband alternativt med örhängen. Det gula och det rosa är i vad som brukar kallas thermoplast, det vita är jag mer osäker på vilken typ av plast det är. De exakta plastmaterialen är inte så viktiga när man kommer så här långt fram i tiden, finns hur många varianter plast som helst. Set är alltid roligt att hitta, de har en tendens att ha blivit skilda åt under årens lopp.
En cool ring frå, troligen i lucite eller plexiglas. Ingen märkning men den har lite känsla av Siv Lagerström och de lite senare märktes med etikett och stämplades inte i plasten så omöjligt är det inte. Snygg är den oavsett!
Några broscher, de två vänstra är souvenir-broscher i celluloid, en från Karlskrona och en från Paris och Notre Dame, 40/50-tal, ev skulle den från Paris kunna vara från före kriget. Den högra är en sorgebrosch i ebonit från tidigt 1900.
Till slut ett helt galet armband i form av en krokodil, vet varken ålder eller material men tyckte den bara var så udda så jag kunde inte låta bli!
Precis som tidigare har jag fortfarande inte fått ordning på mitt hus/avlopp. Knäcker mig både mentalt och ekonomiskt så det har blivit alldeles för få loppisar i sommar och alldeles för lite tid för samlingen och min bok och absolut noll inspiration till mina egna smycken. Det är så himla trist…
Jag ser verkligen fram emot att sälja huset och hitta en fin äldre lägenhet att inreda i min alldeles egna lite udda retro/vintage-stil och förhoppningsvis få till en bättre utställning av mina smycken än jag har nu. Känns rätt spännande och som en nystart – det är ”bara” den lilla detaljen att hitta den där lägenheten jag vill ha…
Lite har det i alla fall smugit sig in, bla tack vare en gåva av örhängen från en trevlig kvinna jag träffade på utställningen och en bra loppis på Tyrolen i söndags.
Klassiska örhängen från 50/60-tal förutom blommorna uppe till vänster, de är snarare 40-tal. De hängande ”godisarna” var jag säker på att de var i glas när hon tog fram dem men nej, de är i plast.
Två armband, det vänstra är i bakelit från 30-talet och var ett riktigt loppisfynd för 20 kr och det högra armbandet är i samma ålder men i celluloid.
Tre broscher, fast den vänstra är nog någon form av ”hat flash”, dvs en brosch speciellt gjord gör att sitta på en hatt, men kan också vara gjord för att jålla ihop en sjal. I vilket fall är den troligen i galalith och från 30/40-talet. Broschen i mitten är en väldigt typisk celluloid-brosch från 30/40-talet och den högra är en art deco-brosch från 20/30-tal i krom och bakelit.
Några halsband från 50/60-tal, alla rätt typiska för sin tid, förutom halsbandet uppe till vänster som jag aldrig sett något liknande.
Så till sist, två halsband och ett hänge (?) som jag behöver undersöka lite mer, både vad gäller material och ålder. Eftersom jag just nu inte har orken så lägger jag ”detektivarbetet” på hög så länge.
I ett obevakat ögonblick lovade jag att ställa ut lite av min samling på Tingsryds konst- och hembygdsrunda 3-4 september. Verkar kul när jag får frågan, sen ångrar jag mig eftersom det är rätt mycket jobb och sen blir det kul igen när jag väl är där…
Funderade på hur jag skulle göra det hyfsat enkelt för mig men ändå få det att verka lite spännande för dem som ska titta och kom fram till att använda samma struktur som på Gokväll, dvs fyra tidsperioder. Men på grund av mina ryggproblem kan jag antagligen inte närvara hela tiden så jag måste ha det lite skyddat för ev stölder och det måste ändå se lite kul ut. Så det får bli ett par dockor med tidstypiska kläder och några smycken på dem, även jag kommer att ha tidstypiska kläder (50-tal och 60-tal) om vädret/temperaturen tillåter.
Jag har två bord, på bord 1 har jag 1800-tal till tidigt 1900-tal och 1930/30-tal plus en klänning från 30-talet med några tidstypiska smycken.
På bord 2 blir det 40-tal och 50/60-tal och en riktig ”babydoll”-klänning från 60-talet.
Önskar jag hade några proffsiga skåp att ställa upp men det får duga så här också, jag är ju trots allt amatör!
Det är numera väldigt svårt att hitta bra vintage-smycken i allmänhet på loppis och det gäller även plastsmycken. Vore spännande att veta varför, kan människor mer så de inte skänks eller köps de upp av handlare? Eller börjar helt enkelt kvinnorna med välfyllda smyckeskrin ta slut?
D här veckan har jag i alla fall lite julafton eftersom mina samlade köp från England har dykt upp. Eftersom frakten numera är rätt dyr så samlar vi helt enkelt till vi fått ihop tillräckligt för att det ska kännas lönsamt att skicka. Det roliga med det är att det hinner bli köp under en rätt lång tidsperiod vilket gör att jag hunnit glömma vad jag köpt så därför känns det alltid som jag packar upp en present!
Tre charmiga set, alla från 50- och 60-talet. Från vänster till höger, set med armband och brosch från Coro i silverfärgad metall och celluloid, gult set med armband och halsband i thermoplast och kromfärgad metall och längst till höger också thermoplast men med en ganska ovanligt utformning.
En av dyrgriparna är det här vackra halsbandet från 30-talet i typisk art deco-stil, krom och galalith. ”Jakob Bengel lookalike”.
Ytterligare tre dyrgripar, alla tre i bakelit från 30-talet. Från vänster till höger, armband I mässing och bakelit, halsband bakelit på okänd metall och längst till höger ett mycket ovanligt armband med en fin skotte i metall och en grov kedja man ändrar vidden med, aldrig sett något liknande.
Två relativt tidiga plastsmycken från 20-talet i celluloid, det vänstra armbandet är ett ormarmband med strass för att bära på överarmen och till höger är en rätt vanlig variant på brosch från tidigt 20-tal.
Till slut fyra örhängen från olika tider. De rosa med ränder är i lucite och från 50/60-talet men de har nog vid tillfälle lagats eftersom en är upp och ner, dock enkelt att rätta till genom att ta loss ett av clipsen och vända på det, de orange är från 60-talet i tidstypisk design. Sen kommer två riktiga favoriter, de svarta i celluloid från 20/30-talet som skulle vara lika moderna idag och de ljuvliga vita i lucite som har ett mönster utskuret bakifrån för att skapa 3D-effekt. Tyvärr har clipsen rostat så den övre delen har blivit missfärgad. Ska göra ett försök med mitt vanliga trick, mjuk borste och tandkräm, och se om jag kan få bort åtminstone lite av det.
Blir tyvärr rätt lite pysslande med min samling för tillfället, varken skrivandet på boken eller katalogisering. Lite nytt har jag hittat enligt nedan men resten av samlingen är ”gömd” bakom möbler och saker som jag varit tvungen att flytta från två andra rum på grund av en tråkig vattenskada och dessutom lite andra avloppsproblem…
Och eftersom det står grejer överallt har jag heller inte ro att skapa nya smycken så det känns rätt trist. Längtar förtvivlat till när allt kring vattenskada och avlopp är fixat och jag ”får tillbaka” mitt hus (och mitt liv känns det som!) igen. Inte nog med två pandemi-år utan också snart ett år med hantverkare som går ut och in och allting i en enda röra, suck. Kan suga musten ur vem som helst men för mig, med lite andra utmaningar, gör att jag alldeles tappar styrfart. Men snart är det förhoppningsvis klart och det är sommar, även om inte den i år heller har mer än styrfart, då får jag upp farten in!
Fina halsband i plast kan man väl aldrig få för många? Särskilt inte härliga ”50/60-talare” i fina färger.
En siluett-brosch i celluloid och guldfärgad metall från 20/30-tal och två par örhängen från 60-talet helt i nyskick.
Och till sist två som kräver lite mer undersökning. Halsbandet skulle kunna vara 60-tal men också nyare, jag tror på 60-tal helt pga av lås och hur plasten ”känns” men kräver lite mer koll. Setet med hänge och örhängen såldes som bärnsten men jag är tveksam, tror mer på någon typ av plast. Men jag ska försöka använda det jag just lärt mig, bärnsten är ”elektriskt”. Ta en pappersnäsduk eller liknande och riv av en liten bit, gno smycket mot dina byxor eller något annat så du skapar statisk elektricitet och fastnar sen den lilla biten av pappersnäsduken är det bärnsten, annars plast. Jag såg detta tips på hur man testar bärnsten på Antiques Road trip på BBC men inte provat det än.
Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.
Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.
Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.
Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.
Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.
Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.
Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.
Jag har en större samling av silhuett-smycken i celluloid, vackra men också sköra. Vad jag kunnat klura ut är många av dem från tidigt 1900-tal, främst då 20- och 30-talet.
De flesta, i alla fall av de som jag bedömer som de äldsta, är tillverkade i Frankrike och många av dem är märkta Depose France men det är inte tillverkaren som många tror utan är ett ord vars betydelse ungefär är ”patent för ett något som är handtillverkat i Frankrike ”. Det är svårt att hitta någon egentlig information, kan delvis bero på att de kommer från Frankrike och jag inte kan franska… Däremot efter mycket letande har jag hittat en bild med en etikett kvar, ett (eller det enda?) av de företag som tillverkat och sålt dessa heter Maloupa Paris. Även en av ”biblarna” när det gäller äldre smycken, Warman’s, säger att detta är tillverkaren.
Förutom märkningen, som långt ifrån alla har, är de försedda med det för Frankrike så typiska trombonlåset, se bilden ovan till höger. Just den här varianten har dessutom nästan alltid en metallram av mässing eller mässingsliknande metall men de kan vara väldigt olika i utförande vilket jag är lite fascinerad av om det nu är samma tillverkare av alla? Vore ändå roligt att hitta en med etiketten kvar, det äger jag tyvärr ingen.
Det man ska vara noga med, och som tyvärr är näst intill omöjligt att bedöma på bild, är att se om det saknas delar. Dessa broscher innehåller många små, små detaljer i flera lager och har man inte en helt oskadad framför sig kan det vara otroligt svårt att se om, och i så fall vad, som saknas. De är trots allt bortåt 100 år gamla och relativt sköra så det är ju inget konstigt om det saknas delar. Nu när jag har hanterat dessa broscher ett tag och dessutom gått igenom min samling med lupp och förstoring på kameran inser jag att flera av dem har saknade delar som jag inte tidigare lagt märke till. Jag får helt enkelt hålla korpgluggarna öppna och se om jag kan byta upp mig till kompletta i de fall de inte är det!
Den vänstra köpte jag långt innan jag visste vad detta var, nu har jag en brosch som den faktiskt ska se ut. Så skadade brukar de dock inte vara.
Två typiska exempel hur det kan se ut, här gäller många gånger att leka dem klassiska ”finn fem fel” för att se vad som saknas, eller är de bara olika trots samma bild? Problemet är att man oftast inte har något att jämföra med, så då får man leta efter konstiga avhuggna kanter eller sådant som ser lite rumphugget ut. Lupp eller en kamera med bra förstoring är ett måste.
Att alla inte är franska har jag också upptäckt, hittat en som är märkt Japan och en som är märkt Wales. De är nog också av olika ålder, alla är inte så tidiga som 10/20-talet. Jag misstänker att de med täckt baksida är något senare, i alla fall 30-tal. De med täckta baksidor finns i flera olika varianter, olika färger, olika ramar osv, osv. Jag har lite svårt att tro att alla dessa också är tillverkade av samma franska firma, de är sinsemellan så olika att det helt enkelt måste finnas flera tillverkare. En del säkert gjorda i Frankrike men jag kan också tänka mig Japan som tillverkningsland, Japan var duktiga på celluloidsmycken vid den här tiden. Även England är en kandidat som tillverkningsland.
I min samling finns också ett antal som kan ses som souvenir-broscher, franska landmärken så som Eiffeltornet, Sacré Cour men också Tower Bridge i London. Troligen är dessa fransktillverkade, det är visserligen en gissning från min sida, men det är väldigt mycket oftare franska turistmål än från andra länder som jag ser när jag hittar någon av dessa.
Det finns mängder av varianter av dessa broscher, rätt otroligt egentligen med tanke på hur gamla de är. Men kan vara värda ett helt eget samlarområde. Har ett antal halsband med silhuett-hängen också men de återkommer jag
Är tillbaka på mitt största ”hatobjekt” när det gäller plastsmycken och ni som brukar läsa vet att det kommer att handla om bakelit – eller snarare allt som inte är bakelit. Det har blivit än viktigare eftersom smycken i bakelit numera har blivit väldigt dyra, även här i Sverige. Och när någonting blivit dyrt är det så klart ännu fler som påstår att ett plastsmycke är i bakelit. Jag kan mycket väl betala bra för ett fint smycke i bakelit men köper jag det osett, dvs på nätet, skulle jag aldrig köpa ett plastsmycke för dyra pengar om jag inte litade på att säljaren vet/kan och det är tyvärr fortfarande alldeles för få som faktiskt kan svara på mina frågor.
Men för att börja från början. Under 1800-talets sista del uppfanns den första egentliga plasten, celluloid, för att ersätta dyra naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades successivt och användes som smyckematerial fram på 50-talet.
Celluloid
Parallellt med celluloiden blev sorgesmycken moderna/populära i mängder med material med det enda gemensamma att de var svarta eller svartbruna. Många av dessa material räknas också som plastens föregångare, guttaperka, ebonit, vulcanit och liknande. Även om dessa smycken är svarta/brunsvarta är det väldigt ovanligt att de är i bakelit, det finns men de är ovanliga. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet och sen försvann även många av de material som de gjordes av.
Sorgesmycken; ebonit, guttaperka och liknande ingen bakelit
I början av 1900-talet uppfanns bakelit (1907) men började inte användas till smycken förrän sent 20-tal och hade sin storhetstid under 30-talet för att sedan i stort sett helt konkurreras ut av andra plastmaterial som var lättare att arbeta med på 40-talet. Under samma tid som bakeliten utvecklades många olika material som liknar bakelit, galalith (användes bla i Tyskland och Frankrike), isolit (uppfanns och tillverkades av Perstorp Sverige) bland många andra. Som du ser nedan är de nödvändigtvis inte helt enkelt att skilja olika plastsorter åt…
Bakelitcelluloid Galalith
På 40-talet uppfanns lucite, en föregångare till plexiglas, och på 50-talet exploderade utvecklingen av olika typer av plast som användes till smycken.
Lucite
Sammanfattningsvis när det gäller just bakelit kan man säga att om inte smycket är tillverkat på 30-talet minskar chansen dramatiskt att det ska vara bakelit och inte någon annan typ av plast. Visst finns det men de är ovanliga. Har smycket sitt ursprung i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien eller Frankrike (vilket många äldre smycken har) är det med största sannolikhet galalith och inte bakelit. Är det svenskt kan det mycket väl vara isolit.
Ett väldigt enkelt 100 %-igt tips, har pärlorna ”söm”, dvs är de hopgjutna av två delar är det inte bakelit, så tillverkades inte bakelit-pärlor.
Det finns flera sätt att testa och känna igen bakelit, ingen är någonsin bombsäker, men en hjälp på vägen – lär dig dem! Eller handla från någon som kan. Ska du köpa bakelitsmycken på nätet, fråga hur de vet att det är bakelit och inte någon annan plast. Ta ALDRIG för givet att säljaren vet och köp inte ett plastsmycke för många, många hundra kronor om du inte känner dig trygg med att säljaren vet vad hen håller på med. Risken att bli lurad och köpa ett plastsmycke för 500-1000 kronor som, om det inte är bakelit, kanske på sin höjd är värt 100 kronor är stor om du inte kan tillräckligt själv eller inte köper från en säljare som du känner dig trygg med.
Varför är det då bra att lära sig känna igen åtminstone de vanligaste äldre plastmaterialen? Ett skäl är, enligt ovan, prisfrågan och vad som är rimligt att betala för äldre smycken i plast. I Sverige är det fortfarande nästan bara smycken i bakelit, eller rättare sagt halsband i bakelit, som är riktigt dyra, många andra plastsmycken är fortfarande relativt prisvärda. Det andra skälet är ålder; vill du kunna åldersbestämma, åtminstone hyfsat, så kan materialet vara en viktig pusselbit.
Äntligen är helgerna över och jag kan kliva upp från det mörka hål jag alltid befinner mig i så här års – dags för nytt år och nya tag! Renoveringen och annat som fullständigt sög musten ur mig under hösten är också klara, nu är det bara den här förb… pandemin som tyvärr tagit nya hårda tag om oss, som förhoppningsvis lugnar ner sig igen.
Började i alla fall det nya året med att fota ikapp lite och dessutom städa lite bland förra årets foton, det kändes bra. Vi är alla olika men jag behöver ha lite ordning och reda omkring mig för att ha tid och kreativitet till att ägna mig åt det jag egentligen vill ägna mig åt, dvs mina smycken/samling och mina olika hantverk och inte minst min bok!
Lite djurbroscher gör mig alltid glad, alla i celluloid och från 30-talet (hunden i hängande ring) till 50-talet (de två till höger).
Några riktiga dyrgripar smög det sig också in under hösten trots att jag lovat mig själv att hålla i plånboken pga renoveringen (hm, så mycket för det!). Alla fyra från 30-talet i galalith och krom. Den nedre och övre i mitten ska enligt den tyska auktionsfirman vara äkta Bengel.
Även samlat på mig lite roliga örhängen, mest 50/60-tal men ett par äldre – de i övre vänstra hörnet är i celluloid från 40-talet.
Några sk ”hatflash”, dvs hattbroscher från 20/30-tal när hattarna blev mindre, tightare mot huvudet och inte så utsmyckade som de gigantiska hattarna från tidigt 1900-tal, det också blivit. Man känner igen dem på den speciella nålen. Detta är alltså inte hattnålar, hattnålar är mycket, mycket längre och gjorda för att se till att hatten sitter kvar på huvudet, hattbroscher är ren och skär utsmyckning.
Halsband har det så klart också blivit… Övre raden (30/40-tal) från vänster, skuren galalith och sedan två halsband i bakelit. Mittenraden, 30/40-tal skuren celluloid och sedan ett halsband med blandade bakelit- och lucite-pärlor. Till 50/60-tal i okänt plastmaterial. Nederst ett set från 50/60-tal med halsband och armband i sk thermoplast.
Vackra armband finns det också att hitta ibland. Övre raden från vänster, gult armband i lucite 50/60-tal, mitten är jag osäker på både ålder och material och kräver lite grävande, till höger ett skuret armband i bakelit med jättesöt fågel, 30/40-tal. Nedre raden är båda i celluloid och från 30/40-talet.
Så till slut lite broscher, både vanliga och sk brosch-clips. I övre raden är alla i celluloid och 30/40-tal, rad två samma sak utom blomman till höger som är i lucite från 50-talet (sk reversed carved). Nedre raden längst till vänster en orkestermedlem som jag misstänker kan ingå i en serie, 50/60-tal, och till sist två brosch-clips från 30-talet, den med blommorna är i bakelit med mönstret skuret och målat från baksidan och den urcoola röda som nästan ser ut som grillen på en amerikanare från 50-talet men som är från 30-talet och gjord i krom och galalith.
I Retro nr 6 (i butik från måndagen den 29/11) finns ett stort reportage om örhängen, är du road av äldre smycken, vilket du troligen är eftersom du hittat hit, så kan jag bara säga – läs det! Att jag varit behjälplig gör ju inte saken sämre eller hur? Skämt åsido, har du ännu inte upptäckt denna utmärkta tidning för oss retro-nördar så är det dags att göra det nu!
Som komplement till den generella genomgången du hittar i Retro har du här en mer specifik när det gäller plast.
Från sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet är det otroligt svårt att hitta örhängen i plast, min gissning är att det helt enkelt var ganska ovanligt på den tiden. Plasten från den här tiden var dessutom skör så det är heller inte mycket som överlevt. Hittar du något så är det i så fall i celluloid eller någon av de material som man gjorde sorgesmycken i eftersom det är de plastmaterial som stod till buds vid den här tiden. Skruvfästet kom i slutet på 1800-talet och clipset hade ännu uppfunnits så det var hål i öronen var relativt vanligt om du nu över huvud taget bar örhängen. För hål i öronen gällde framför allt en anordning som nästan ser ut som en fiskekrok.
Strax före sekelskiftet kom skruvfästet och i slutet på 20-talet clipset, när dessa två varianter slog igenom blir det istället lite ekivokt att ha hål i öronen, det är bara ”lätta” flickor som hade det. Däremot har örhängen blivit mer lättburna tack vare att du inte behövde ta hål i öronen och därigenom vanligare. På tidigt 1900-tal, 1900-1920, hade du långt hår och håret uppsatt och visade dina öron med små fina örhängen (tänk små pärlörhängen). Mycket fokus var på en brosch i halsen och stooora hattar med mängder med utsmyckning. På 20-talet däremot shinglade du håret och hade hattar som satt tätt intill huvudet (typ klockhattar) och då blev örhängen istället långa och hängande. På 20-talet slog plasten igenom som smyckematerial i lite större skala och från och med nu finns det betydligt mer att hitta för oss sakletare. Att tänka på från den här tiden är just det där med hål i öronen, har örhängena du hittar krokar för hål är de mer troligt en senare kopia/efterapning eller är skruvfästet utbytt.
Plastmaterialet i smycken på 20-talet var framför allt celluloid och ibland något av materialen som sorgesmycken gjordes av typ ebonit. Tänk jazz-eran och att allt ska vara långt och hängande, det ska gärna glittra också, strass och fasetterade pärlor var vanliga. På 20-talet upptäcktes Thutankamons grav vilket drev fram en vurm för allt från det antika Egypten som också går igen i smycken från 20/30-talet.
På 30-talet är fortfarande celluloid det stora materialet men nu kommer också ”bakelit-materialen”, dvs bakelit men också galalith, isolit och alla andra varianter av liknande material. I just den geometriska art deco-stilen är det vanligt att plasten är kombinerad med krom. Förutom den geometriska art deco-stilen hamnar, som vanligt vill jag nästan säga, blommor på örsnibbarna. På 30-talet samsas clips och skruvar men skruvfästen är vanligare.
På 40-talet är bakelit-materialen nästan helt försvunna igen, de finns men i mycket mindre skala, celluloiden har utvecklats betydligt och är nu ett bättre och hållbarare material. Nu kommer också lucite, plexiglasets föregångare. Och nu är det blommor, fåglar och djur för hela slanten… Allt från små blommot på örsnibben till hängande fågelburar. Även under 40-talet var fortfarande skruvfästet vanligare än clipset.
Med 50-talets intåg kom också clipset på stor frammarsch för att på 60-talet i princip helt tagit över. På 50-talet skulle det matchas framförallt örhängen och halsband, men örhängen med matchande brosch är också en vanlig kombination. Bland plastsmycken i det som kommer att kallas termoplast hittar man en hel del set där det även ingår ett matchande armband tillsammans med halsband och örhängen. Nu kommer också den mjuka plasten som var stor både under 50- och 60-talet. Från och med nu utvecklas plasten snabbt och kommer i så många olika former att det handlar mer om kemi för att klura ut vilket plastmaterial det är och då förlorar det sin betydelse enligt mig. Stilen på 50-talet är väldigt bred, nu hittar du allt från blommor till udda geometriska former.
60-talet är clipsens riktigt stora tid för att sin tur nästan försvinna när håltagningspistolen gör sitt intåg i skiftet 60/70-tal. På 60-talet ska örhängen vara stooora, vare sig de sitter på örsnibben eller är hängande, och det gynnade plasten eftersom även stora örhängen fortfarande blir relativt lätta i plast. På 50- och 60-talet var plast framtidsmaterialet så det fick gärna synas att det var plast. Inte som på 70-talet när det blev ”skämmigare” med plast utan naturligt skulle det vara.
helensjoyeriadotcom 