Halsband i plast från sekelskiftet till 70-talet

Sekelskifte fram tom 20-talet. Smycken följer så klart allt annat mode och de flesta halsband från den här tiden var långa, fram på 20-talet kunde dessutom vara väääldigt långa, tänk charleston och ”flapper-girls”. Det andra alternativet var att det satt upp i halsen, sk dog-collar/hundhalsband (!). Men även tidigare var halsband ofta långa men då beroende på att alla kläder gick ända upp i halsen. Under 20-talet fann man Tutankamons grav och det gav också upphov till en strid ström av smycken i ”egyptisk stil” med dekor av både faraoner men också mängder av andra figurer ur den egyptiska historien, ormar, sfinxer osv. Celluloid var det absolut vanligaste plastmaterialet men galalith och ett annat smycke av bakelit dyker upp när vi närmar oss 30-talet.

30-talet och art deco. Blommor går nog aldrig riktigt ur modet, blommorna hänger med från 30-talet och framåt, åtminstone tom 70-talet. Annars är det väldigt mycket art deco-halsband med raka former och geometriska mönster. Halsband med plastpärlor har ofta även de geometriska mönster som tex fasetterade pärlor. Plastmaterial under 30-talet är celluloid, absolut vanligast, men 30-talet är det årtionde man gör smycken av bakelit, den lite ”kraftigare” bakeliten passar bra i art decons lite kantiga stil. Men även galalith är ett rätt vanligt material, väldigt ofta i skuren/snidad form.

40-talet. Nu blommar det! Nu har man lämnat art decons kantighet och går helt och fullt in i det blommande i olika former. Men även det som sen slår ut för fullt under 50-talet kommer smygande under 40-talet, halsband med pärlor av plast, ännu så länge i lite mer ”neutrala” färger än vad det senare blir. Celluloid är fortfarande det vanligaste plastmaterialet i plastsmycken men luciten kommer (plexiglasets föregångare) och slår igenom som smyckematerial. Bakeliten finns kvar en bit in på 40-talet men är sedan nästan helt borta, lucite var ett mycket enklare/bättre material att tillverka smycken av.

50-talet. Nu blir det färg! Det framåtriktade 50-talet när allt var möjligt och framtiden ljus så blev också smycken ”gladare”. Man skulle dessutom gärna ha matchande set, halsband och örhängen, halsband och armband etc. Celluloiden hänger med in i 50-talet men lucite, termoplast och en hel massa andra plastsorter gör halsbanden färgglada, ger dem ”sken” och gör dem mer lekfulla. Blommor är självklara, många doserade pärlhalsband med plastpärlor i olika färger men inte minst halsbanden med metalldetaljer och platta plastdetaljer.

60-talet är en fortsättning på det glada 50-talet, mycket färg och mycket plastpärlor i olika former, gärna med mönster. Men också en hel del svartvitt grafiskt och op-mönster. Stora maffiga, väl synliga halsband skulle det vara. För att sedan i slutet av 60-talet gå över i mycket ”flower power” och lite mer hippieinspirerat.

70-talet. Nu blir färgerna svagare, lite mer pastellfärger än de starka färgerna på 60-talet. Ofta är pärlorna gjutna på snöret istället för trädda, man kan hitta det även på 60-talet men på 70-talet blir det väldigt vanligt. Materialen blir ”billigare” och det syns och känns. Självklart finns det bättre kvalitet även på 70-talet men mycket av det man hittar idag är sådan smycken som såldes billigt i stora volymer. Precis som med andra smycken sålde Avon, Oriflame och andra som jobbade med hemförsäljning. Mycket långa halsband men även ”hundhalsbandet” kommer tillbaka i modet, nu gärna på ett sammetsband. På 70-talet blir det populärt med det egyptiska, lite billigare ” kopior” på smycken från 20-talet.

Armband i plast från olika tider

Som jag skrivit förut är det väldigt svårt att så precis pricka in årtionde, ni som brukar läsa bloggen vet att jag kör med lite större svep, men här har jag i alla fall försökt med ett urval armband ur samlingarna. Många plastsmycken är väldigt svåra att datera eftersom de har en tendens att vara populära under en längre tid och bara dyka upp i lite olika skepnader. Jag håller på att gå igenom samlingen, dels katalogisera, dels delvis sortera om men det går så otroligt långsamt så jag sticker emellan med lite sånt här (tack Viveca på absolut bästa tidningen Retro för idén!)…

Sekelskiftet fram t.o.m 20-talet. Det äldsta armbandet jag har i samlingen är nog armbandet i vulkanit, ett av de tidiga material som fanns i plastens barndom. Rent kemiskt är inte detta plast, det är ett naturmaterial, men det var bland de material man jobbade med för att hitta nya material. Den tidigaste celluloiden var väldigt skör och det är nog därför det är otroligt ovanligt att hitta riktigt gamla smycken men fram på 10/20-talet var både plasten stabilare och hade slagit igenom på lite bredare front. En sak att komma ihåg rent allmänt är att kvinnorna var mindre och spensligare förr så hittar du ett stelt armband från 20-talet som passar dig (om du inte är väldigt finlemmad) så är chansen stor att det är ett armband som ska bäras på överarmen, tänk charleston och ”flapper-girls”.

30-talet syns art deco-stilen särskilt tydligt på armbanden, mycket kantigt och räta linjer. Samtidigt är det, precis som med broscherna, ganska blommigt. Armband som är gjorda som om de hade spänne är också en vanlig modell. Personligen älskar jag art deco och bär gärna dessa armband själv bara de inte har stenar (som jag är för rädd för att tappa). Men det vackraste armbandet i samlingen, bara att titta på, är nog det i nedre vänstra hörnet med spännet, det brukar alla fastna för. Vid den här tiden görs det också en hel del armband i bakelit, både stela och elastiska. Art deco-stilen funkar väldigt bra för den ganska kompakta bakeliten.

40-talet ser det ungefär likadant som för broscherna, mycket blommor och djur i celluloid. De stela blommande armbanden kommer de flesta från Japan. Luciten kommer och 3D-varianten hittas även på armband, just det här är från Frankrike. Och som du så småningom kommer att se på halsbanden är varianten ”många blommor på rad” vanligt som det nedre armbandet till höger.

50-talet är setens förlovade tid, du ska inte bara ha ett twin-set med jumper och kofta, du ska också ha matchande halsband, armband och örhängen, gärna i vad som brukar kallas termoplast men även en celluloid med ”torrare” yta är vanlig. Hänger även med in på 60-talet. Lite mer set kommer i ett eget inlägg så småningom. Stela armband i lucite, både släta och med 3D-effekt är vanliga.

60-talet är, precis som modet, mycket grafiskt, stelt, en och tvåfärgad, tex svartvitt. Rätt mycket ”art deco-stil”, Jag har medvetet valt att inte ha med en- och tvåfärgade stela armband av den enkla anledningen att de är mer eller mindre hopplösa att datera. Har naturligtvis sådana i samlingen men det är få som jag känner mig säker på dateringen. Armbanden i nedre högra garnet är 60-talets variant på 30- och 40-talets celluloidarmband. Nere till vänster är ett, för mig, udda armband som ska föreställa de fyra killarna i Beatles. Tror att det gjordes en hel sådant kopplat till stora artister men de säljs oftast till samlare, alltså inte plastsamlare som jag utan samlare av just den gruppen eller artisten – och då blir det oftast en helt annan prisnivå. Även om även en del plastsmycken har gått upp rejält i pris sedan jag började samla.

Jag försöker hålla min samling från 60-talet och bakåt, både för att på 70-talet blev materialen sämre, mycket masstillverkat i Asien, men också för att då är vi framme vid ”min egen” tid (var tonåring under 70-talet). På 70-talet såldes en del plastsmycken via de företag som hade hemförsäljning av smink som tex Avon och Oriflame, tror att det svarta halvstela armbandet i mitten i övre raden eventuellt kan komma från Oriflame. Armbandet i det övre vänstra hörnet kan vara från slutet av 60-talet eller 70-tal, förutom plasten har det den väldigt typiska väldigt lätta (och billiga) metallen som var vanlig då, det här armbandet hade du säkert kunnat köpa på Epa (för er som minns det). Det nedre i högra hörnet med elefanter är 70-talets ”kopia” av 30- och 40-talets blom/djurarmband i celluloid.

Naturligtvis är inte allt billig import från Asien/Hong Kong, du har tex franska Lea Stein och en hel del tjusiga bijouterier från modeskapare men jag nöjer mig ändå med att sluta där 60-talet övergår i 70-talet…

Lite typiska plastbroscher från olika tider

Jag går och väntar på ljus så det går att fotografera lite vettigt men så länge får det bli ett smakprov av broscher från olika tider ur plastsmyckens historia. Det går egentligen inte att datera plastsmycken så exakt som fasta 10-tal utan jag brukar hålla mig till mer flytande gränser men här har jag i alla fall gjort ett tappert försök…

Om jag börjar bakifrån så börjar jag med sekelskiftet/tidigt 1900-tal och fram till ungefär 20-talet. Vid den här tiden är plastsmycken tillverkade nästan enbart i celluloid och skulle fortfarande likna elfenben och andra material som man gjort smycken i tidigare. Det jag inte tagit med här är alla svartbruna varianter, som ebonit, guttaperka och liknande som de flesta sorgesmycken är gjorda av men just här har jag valt bort dem eftersom de flesta av dessa material eg är naturmaterial av olika slag.

När 30-talet kom och art deco-stilen handlade det fortfarande mycket om celluloid men nu började man även göra smycken i bakelit, egentligen det enda årtionde när bakelit (och liknande material, i Frankrike och Tyskland var galalith vanligt, i Sverige hade vi bla isolit) var hyfsat vanliga i smycken. Det var mycket blommor (som under alla årtionden) men också mycket art deco-stil. Utsmyckning av nitar och stenar av olika slag.

Fram på 40-talet var fortfarande celluloid ett vanligt material i plastsmycken men lucite slog också igenom. Lucite är en slags föregångare till plexiglaset och var en stabil och lätthanterlig plast att göra smycken av. Mycket blommor och djur blir det, mycket fåglar och hundar i olika former. Nu kommer också en variant jag skrivit om förut, broscher i lucite vars mönster är skuret och målat från baksidan för att skapa en 3D-effekt.

På 40- och 50-talet var också den här sorters broscher vanliga. De säljs ofta som plast men de är gjorda i en slags plastlera, en slags föregångare till cernitlera tänker jag. De är hemmagjorda och troligen var det någon kvällskurs man kunde gå eller något man kunde lära sig via någon veckotidning är min gissning.

När vi kommer fram till 50-talet börjar det bli ointressant att titta på själva plastmaterialet enligt mig. Visserligen görs det fortsatt smycken i celluloid och lucite men plast som material rent allmänt utvecklas väldigt mycket och det kommer mängder med olika material, och den utvecklingen fortsätter på 60- och 70-talet. På sena 40-talet och 50-talet det bla att ”vanliga” människor har möjlighet att börja resa och souvenir-broscher av olika slag i plast är vanliga. Fortsatt mycket blommor och djur men det kommer också en hel del ”non-figurativa” broscher under 50-talet. Lucite-broscher som är skurna bakifrån lever kvar från 40-talet men börjar på 50-talet oftare dölja baksidan. Djuren börjar ha ”päls” och ibland rörliga ögon.

60-talet, som på många sätt är min egen favorittid, jag älskar hela modet på 60-talet och det var också där någonstans som min kärlek för kitschiga plastsmycken startade. Redan på 50-talet kommer mycket som jag tror många förknippar med äldre plastsmycken men som på 60-talet blir väldigt vanliga, de mjuka plastblommorna. På 60-talet blir också, precis som modet, smycken grafiska, som tex den svartvita broschen som är klassiskt op-mode. ”Huvuden” är vanliga, både på 50- och 60-talet i samma stil som väggutsmyckningar och olika exotiska skönheter i porslin och gips.

Jag avslutar med lite 70-tal. Min samling sträcker sig egentligen ”bara” fram tom 60-talet, men dels har jag fortfarande en hel del icke utrensat från 70-talet, dels är det ibland svårt med gränsdragningen.

På 70-talet kommer rätt mycket av det som gett plastsmycken lite dåligt rykte, riktig massproduktion av dålig kvalitet. Mycket blommor, frukter och djur är det vid denna tid, jag tänker flower powers påverkan rätt långt in på årtiondet. På 70-talet var också mycket hemförsäljning, blomman med ram kommer från amerikanska Avon och såldes tillsammans med deras make up. Blomman är 70-talets variant på 30/40-talets celluloidblommor men är snarare gjord i en slags ”plastlera” än i traditionell plast. Fjärilen är omärkt men med största sannolikhet från danska Buch & Deichmann som gjorde smycken i plast under 70-talet för att sedan helt ägna sig år hårspännen, kammar och annan utsmyckning till håret. Äpplet påstås emellanåt ska vara Lea Stein, det är det inte, det som det däremot är att det är väldigt vanligt, dyker upp i massor av färger och varianter. Skulle jag våga mig på en gissning på ursprung så skulle det bli Hong Kong som fullständigt översköljde oss med plast vid den här tiden.

Så var det där med bakelit igen…

Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.

Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.

Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.

Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.

Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.

Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.

Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.

Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.

På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).

Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…

Dags för en låda igen

Nu har jag – äntligen – plockat fram ytterligare en låda för sortering/katalogisering. Tanken är att det i denna låda ska befinna sig broscher från 30- och 40-talet men jag får se hur det ser ut när jag synar dem ordentligt.

Har i alla fall börjat med ett ”gäng” av den här typen av broscher som på engelska kallas ”reversed carved” dvs skurna bakifrån. De är i lucite och utskurna och målade från baksidan som ger en häftig 3D-effekt. Dessa broscher gjordes under både 40- och 50-talet och det är mest känslan som styr över om jag tror de är tidiga eller sena, de här bedömer jag tillhöra 40-talet. Förutom känsla tittar jag på nål och lås, är det trombonlås är de oftast från 40-talet tex, men jag tittar också på själva utskärningen, ju djupare, mer detaljerad och finare målad ju äldre är de oftast men – de allra äldsta kan vara rätt grovt ”tillyxade” så som vanligt gäller en sammanvägd bedömning. Tyvärr är det sällan så enkelt att det finns en enda detalj att titta på och sen kunna vara säker…

Den här lägger jag för sig eftersom jag tycker den är så fin och väldigt annorlunda mot allt annat man ser, det är nästan alltid blommor. Den är fransk (märkt DEPOSE som bara betyder ungefär patent och/eller att den är skyddad – det är alltså inte ett varumärke som många tror). Man skulle kunna förledas att tro att den ”bara” är målad men den är skuren också.

Sen har jag en annorlunda brosch med 3D-effekt som inte är utskuren utan målad från både baksida och framsida för att på så sätt skapa 3D-effekten. Har faktiskt aldrig sett fler än just den här, tror att den kan vara rätt tidig. Även denna i lucite, det är bara lucite och liknande av de tidiga plasterna som är helt genomskinlig, lucite är ju en föregångare till plexiglaset. Kan möjligen vara handgjord/hemmagjord.

Till sist av just den här varianten broscher har jag lagt min stora utmaning… Enligt säljaren ska den vara svensktillverkad i en plastfabrik i Malmö någon gång under 40/50-talet. Eftersom äldre plastsmycken sällan är märkta så är det en rolig ledtråd till att det tillverkades plastsmycken i Sverige och att allt inte var import. Har dock inte kommit längre i mina efterforskningar, någon dag när anden vill ska jag ta itu med det.

Har blivit bättre på att spara den info jag får, ibland vet säljaren ungefär hur gammalt tex, i början trodde jag att jag skulle komma ihåg men det har jag insett, allt eftersom samlingen växt, att det gör jag inte!

Ibland får man faktiskt frångå sina principer…

Bestämde mig för rätt länge sedan att hålla samlingen till smycken, inte hårklämmor, kammar eller puderdosor och sånt som kan räknas som ”kring”. Går att dra det hur långt som helst, samlingen är stor nog ändå! Jag har dock behållt det jag tycker är väldigt fint eller någon särskild dyrgrip, resten har jag successivt sålt av.

Har två väskor sedan tidigare men de har ”bara” plasthandtag/båge och så två lösa utan tillhörande väska. Lite olika tider på de båda väskorna, den lilla med det vackra fodret skulle jag tippa är 40-tal, den större skinnväskan tror jag är 50/60-tal. Men jag är absolut ingen expert väskor, har behållit dem eftersom jag tycker de är fina!

Så – när jag hittade den här väskan i plast (lucite) med stenar kunde jag bara inte låta bli… Har faktiskt aldrig sett dem i Sverige förut, bara på bild från USA. Det är ju fullt möjligt att denna också är amerikansk men jag vet tyvärr inget om ursprung. De är från 40/50-talet och bars som aftonväskor. Eftersom den är genomskinlig funderar jag på om den inte någon gång i sin levnad haft foder? Men när jag tittar runt på bilder på andra liknande väskor hittar jag inte en enda med foder så antingen plockas de bort i alla väskor, eller mer troligt, aldrig haft något från början. Men lite märkligt är det allt, ser ju genast lite annorlunda ut med diverse innehåll.

Men även om den inte precis är gjord för att bära omkring mängder med ägodelar i så hade väl ändå dåtidens damer näsduk, puderdosa, läppstift, spegel och, eftersom väldigt många rökte på den här tiden, kanske ett paket cigaretter och en fin tändare? Eller förväntades man bli bjuden på cigaretter kanske? Men puderdosa och läppstift måste väl ändå ingå i alla tjusigare damers handväska?

Den har varit ute på galej, en spricka på baksidan och lite skavmärken här och där men jag tycker inte det gör något – någon har förhoppningsvis haft roligt!

Lite blandat till samlingen

Visserligen försöker jag rensa i samlingen men när det dyker upp fina/bra smycken som passar in i samlingen måste de ju köpas…. Även om (som tur är för ekonomin kanske?!) blir det allt svårare och dyrare att hitta bra äldre plastsmycken. Kanske är jag lite medskyldig själv som fått upp människors ögon för dem?

Prisbilden är dock rätt märklig, många tittar på eBay och Etsy och ser en prisbild som inte på något sätt stämmer med prisbilden i Sverige – särskilt på e’Bay finns det dessutom många som tar enorma priser för felaktiga smycken, felaktiga på de sättet att de är inte i de material de påstår och inte så gamla som utlovas heller. Jag skulle vilja påstå att du måste vara rätt kunnig för att handla på e’Bay om du inte ska bli lurad. Själv blev jag lurad massor med gånger i början, handlar i princip aldrig där längre.

Samtidigt finns det också det fenomen som jag blir galen på och har skrivit om flera gånger, så fort det är något i äldre plast så tror alla (eller vill tro) att det är bakelit. Dels beroende på okunnighet, dels på just prisbilden man ser utomlands. Frågar man om hur de vet att det är bakelit får man de mest kreativa svar. Det bästa hittills var ett halsband som såldes som naturlig bakelit, när jag frågade vad det var fick jag till svar att det var naturlig. Undrar om den säljaren trodde bakelit var ett naturmaterial?å som bärnsten, jade eller andra stenar?!

Visst finns det fortfarande fina smycken att hitta men tyvärr börjar det bli som på e’Bay, du måste veta rätt mycket själv för att inte bli lurad, det är en rätt trist utveckling. I min värld handlar det inte om att du hela tiden måste göra det stora klippet, jag kan tänka mig att betala för bra äldre smycken. Det jag INTE kan tänka mig är att betala dyrt för smycken som inte är vad de påstås vara… Det finns också mycket billig, nyare plast där ute som jag inte vill ha!

Två armband/armringar i celluloid. Den vänstra, från 20-talet, såldes som intarsia och jag var vansinnigt nyfiken innan jag fick hem den för att se om jag hade rätt – och det hade jag. Den är normalstor vilket gör att jag misstänker att den ska vara för överarm (många var ju så små förr…). Den högra är ”bara” ytterligare en från 30/40-talet, denna med blommor av olika slag och ett elefanthuvud. Har en uppsättning av de här men det häftiga med dem är att det är verkligen sällan jag hittar en som är likadan som någon av dem jag redan har, de finns i så otroligt många varianter.

Två brosch-clips, båda från 30/40-tal. Den brunröda med en underbar glans är i bakelit. Den dubbla med pärlor emellan är av en typ jag aldrig sett förut, par kom de ju oftast i men inte att de sitter ihop så här. Osäker på själva materialet, plast är det men kanske celluloid.

Så några av de där i lucite som är skurna och målade från baksidan, 40-tal. Tycker de är så fina och puderdosan är lite ”off topic” men jag kunde inte motstå den, visst är den fin?

20200530_080100

Lite djur i celluloid är aldrig fel, älskar särskilt de roliga hundarna på motorcykel. Den bruna hunden har rörligt huvud. 40/50-tal.

20200530_080241

Lite celluloid till… Alla tre broscher, 20/30/40-tal. ”Fjädern” är äldst, en del mörknade stenar (är det ibland på äldre smycken, limmet?!) men komplett och fin.

 

Den som spar hon har…

Efter att ha tillbringat morgonen med tandläkarbesök och avlämning av bil på verkstad för att den krånglar var jag sur och trött. Kände mig tvungen att göra något som avledde tankarna lite så det fick bli ”lagningsverkstad” idag.

Det bästa man kan göra när man vill laga äldre smycken är att spara gamla söndriga smycken, man vet aldrig när delar kan komma till användning. Visserligen finns det nya att köpa men om det är ett äldre smycke så känns det bättre men blir också oftast bättre om man kan använda gamla lås, gamla stenar osv. Det man också kan ha glädje av är en pincett och tandpetare i trä. Mycket lagningar, särskilt att limma stenar, är smått och pilligt så jag trycker alltid ut lim på ett papper eller något och så tar jag lite i taget med en tandpetare för att få ner lim i hålet. Pincett eller något annat att plocka stenar med är ett måste, omöjligt att få dessa små, små stenar på plats med händerna.

Jag hade ett par örhängen i lucite, den där typen med skuret mönster från baksidan, fina men problemet var att den ena hade tappat sin skruvdel. Visst hade jag kunnat byta båda till något modernare men visst är det bättre med en likadan?! Efter lite rotande i ”skroten” hittade jag faktiskt just det, en exakt likadan – kan du se vilken det var som satt där och vilken jag satt dit?

När det gäller stenar är det alltid knepigt, även ofärgade stenar kan ha väldigt olika färg. Oftast går det att hitta stenar med åtminstone liknande färg men inte alltid. Beror också hur mycket tålamod du har att låta det ligga olagat… Men med de här två tycker jag att jag lyckades, inte syns det på den vackra art deco-broschen eller på örhängen i celluloid att där finns ersatta stenar?

Med broscher och deras nålar är det ungefär likadant, finns en uppsjö med varianter och längder, ibland får man hitta på en lösning. På den här celluloid-broschen med frukter hade hela nålen och låset ramlat bort. Problemet var, förutom att hitta en lagom lång, var att den gamla suttit på en extra platta med en slags piggar på som den var fäst på. Att hitta en nål som passade just till de piggarna gick ju inte så då får man vara lite kreativ. Jag plockade bort plattan men då blev det en konstig fördjupning där den suttit så då tog jag fram lite konstläder/galon, klippte ut en bit som var exakt lika stor som plattan, limmade på den och därefter låset. Då sitter nålen bra men det blir kanske inte den vackraste av lagningar men det är ju inget man ser på framsidan, ibland får man leva med det.

Just det där med att vara lite kreativ fick jag vara med den här superfina art deco-broschen i bakelit. Den ena läderremmen hade gått av och jag tänkte glatt att det bara är att korta av den så de är jämlånga och sätta fast dem igen eller i värsta fall byta ut remmen helt. Men när jag tog fram och synade den ordentligt insåg jag att det inte skulle bli så enkelt. Den lilla remmen sitter under nålen och nålen sitter som berget, jag vågar inte vara särskilt våldsam med ett smycke i äldre plast som är 80-90 år gammalt. Vad göra? Vände och vred och insåg att det enda möjliga var att på något sätt laga remmen som gått av. Sy var en idé jag hade men jag tänkte att jag börjar med att limma och se om jag kan förstärka den på baksidan. Så fram med håltagaren och göra en liten, liten lagningslapp (det här är smått) och lim – och se, nu sitter den där igen och inget som syns på framsidan.

Min filosofi rent generellt är att har jag möjlighet att återställa smycket så det inte syns att det är lagat så gör jag naturligtvis det. Kan jag inte det så gör det inget att lagningen syns, bara det inte syns på framsidan. De saker som lever länge får skavanker och är något ersatt så kan ju bäraren få veta det, tänker jag. De jag lagat idag tillhör dock samlingen så de är till mig själv.

Så blev det jul igen…

Varit och hämtat det senaste paketet från min engelska kontakt Naomi, lika roligt varje gång! Känns som en liten julafton att packa upp alla fina smycken som är väl inslagna i massor med bubbelplast. Många äldre plastsmycken är ju väldigt sköra.

Fint armband i celluloid och blå stenar, några stenar ersatta men i väldigt fint skick eftersom det är från 20/30-tal! Två halsband som också är i celluloid men av senare datum, nu är vi framme vid 40/50-tal.

Ett helt parti med örhängen med skruv, alla i celluloid och från 30/40-tal.

20200106_102920

En litet dyrare halsband, hänge i bakelit och kedja i celluloid från 30-talet.

Tre smycken i lucite, broscherna sk ”reversed carved”, dvs skurna och målade från baksidan. Broscherna 40-tal, armbandet är nog mer 50/60-tal.

Och så till sist, charmig elefantbrosch i bakelit, art deco, i behov av viss lagning (ett av läderbanden har släppt). En glittrig, tidig brosch i celluloid från 20/30-tal – tänk en ”flapper-girl”. Så till slut en sk spagetti-brosch, ser ju faktiskt ut som den är gjord av spagetti, i celluloid. Den är också relativt tidig, 20/30-tal.

Alltid lär man sig något nytt!

Att vara samlare inom ett område där kunskapen generellt sett är låg, särskilt i Sverige, så får man bli som en detektiv eller kanske som en forskare… Jag är ständigt på jakt efter att pussla ihop nya kunskaper och ibland kullkastar något nytt en del av det man lärt sig förut!

Det hände mig nu, ropade in ovanstående brosch på Tradera och lärde mig att den ska vara tillverkad i Malmö i någon slags ”plastfabrik”. Det var den första lärdomen, tydligen har det under 40/50-talet funnits någon form av tillverkning av plastsmycken i Malmö vilket ju är superspännande, det är första gången jag fått en riktig ingång till svensk tillverkning av plastsmycken! Denna tillverkning måste ju kunna gå att leta vidare efter.

hänge isolit

Jag vet att det tillverkades smycken vid sidan av Perstorp med deras Isolit (samma typ av plast som bakelit) och silver, en dotter i familjen, Titti Wendt, startade Silversmedjan 1935 som ett dotterbolag till Perstorp, men det har jag förstått som att det var en liten och i ”hantverksmässig” skala. Har bara en enda gång sett ett smycke därifrån (som jag tyvärr inte lyckades köpa…). Men den här tillverkningen i Malmö låter som något större, någon form av fabrik.

Den andra lärdomen var att denna brosch, som jag nu vet är svensk, har ett trombonlås. Jag har trott att det framför allt var i Frankrike som dessa lås användes, ev en del i mellaneuropa, men nu vet jag att de även användes i Sverige.

Såna här tillfällen måste kännas som när en forskare gör en upptäckt som för dem vidare – häftigt!