Jag möter rätt ofta en lätt fnysning när jag berättar om vad jag samlar på. Plastsmycken, för de allra flesta, är nog billigt ”krims-krams” och säger man äldre ser de framför sig billiga Epa-smycken (för er som är gamla nog att minnas Epa…) från 60- och 70-tal.

Att det finns plastsmycken från slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal och framåt är det förvånansvärt få som vet. Och att de både vackra och sköra och inte alls några billiga slit och slängprodukter.

Några riktigt vackra gamla smycken ur min samling är de ovan- och nedanstående, alla i celluloid som var plasten/materialet på modet. Celluloiden kom fram i samband med att man ville hitta ett ersättningsmaterial till det dyra elfenbenet. Inte säker på att man på den tiden funderade så mycket över vad det gjorde med djuren utan det var nog i mångt och mycket en ekonomisk fråga att utveckla material som liknande elfenben. Redan på den tiden var elfenben ett dyrt och exklusivt material.

De här halsbanden kommer alla från 10- och 20-tal, särskilt det gröna till höger är väldigt typiskt ”flapper”-halsband från 1920-talet. ”Flapper” var beteckningen på kvinnorna som vi ser framför oss när vi pratar 20-tal, kort bobbat hår, hårsmycken, knäkorta charleston-klänningar och långa halsband.

Kedjor var inte alltid självklart utan sammetsband, även till längre halsband, var vanligt och de två typerna av ”kedjor” i celluloid är väldigt typiska för denna tid.

Armband (som behöver nytt elastiskt band) och brosch från samma tid. Jag vet att det kring sekelskiftet var vanligt att man hade två likadana armband, ett på var arm (det här var ju före armbandsuren). Så om det här funnits ett till vet jag inte men fint är det.

Egentligen ofattbart att dessa smycken har överlevt 100 år. Den tidiga celluloiden är väldigt skör.

Har tyvärr ett annat halsband som överlevt 100 år men som inte överlevde eBay’s och postens hantering. Vet inte var i kedjan det gick fel men döm om min besvikelse när halsbandet såg ut så här när jag öppnade det… Förstört och bortom räddning, snyft.