Efter att ha tillbringat morgonen med tandläkarbesök och avlämning av bil på verkstad för att den krånglar var jag sur och trött. Kände mig tvungen att göra något som avledde tankarna lite så det fick bli ”lagningsverkstad” idag.
Det bästa man kan göra när man vill laga äldre smycken är att spara gamla söndriga smycken, man vet aldrig när delar kan komma till användning. Visserligen finns det nya att köpa men om det är ett äldre smycke så känns det bättre men blir också oftast bättre om man kan använda gamla lås, gamla stenar osv. Det man också kan ha glädje av är en pincett och tandpetare i trä. Mycket lagningar, särskilt att limma stenar, är smått och pilligt så jag trycker alltid ut lim på ett papper eller något och så tar jag lite i taget med en tandpetare för att få ner lim i hålet. Pincett eller något annat att plocka stenar med är ett måste, omöjligt att få dessa små, små stenar på plats med händerna.
Jag hade ett par örhängen i lucite, den där typen med skuret mönster från baksidan, fina men problemet var att den ena hade tappat sin skruvdel. Visst hade jag kunnat byta båda till något modernare men visst är det bättre med en likadan?! Efter lite rotande i ”skroten” hittade jag faktiskt just det, en exakt likadan – kan du se vilken det var som satt där och vilken jag satt dit?
När det gäller stenar är det alltid knepigt, även ofärgade stenar kan ha väldigt olika färg. Oftast går det att hitta stenar med åtminstone liknande färg men inte alltid. Beror också hur mycket tålamod du har att låta det ligga olagat… Men med de här två tycker jag att jag lyckades, inte syns det på den vackra art deco-broschen eller på örhängen i celluloid att där finns ersatta stenar?
Med broscher och deras nålar är det ungefär likadant, finns en uppsjö med varianter och längder, ibland får man hitta på en lösning. På den här celluloid-broschen med frukter hade hela nålen och låset ramlat bort. Problemet var, förutom att hitta en lagom lång, var att den gamla suttit på en extra platta med en slags piggar på som den var fäst på. Att hitta en nål som passade just till de piggarna gick ju inte så då får man vara lite kreativ. Jag plockade bort plattan men då blev det en konstig fördjupning där den suttit så då tog jag fram lite konstläder/galon, klippte ut en bit som var exakt lika stor som plattan, limmade på den och därefter låset. Då sitter nålen bra men det blir kanske inte den vackraste av lagningar men det är ju inget man ser på framsidan, ibland får man leva med det.
Just det där med att vara lite kreativ fick jag vara med den här superfina art deco-broschen i bakelit. Den ena läderremmen hade gått av och jag tänkte glatt att det bara är att korta av den så de är jämlånga och sätta fast dem igen eller i värsta fall byta ut remmen helt. Men när jag tog fram och synade den ordentligt insåg jag att det inte skulle bli så enkelt. Den lilla remmen sitter under nålen och nålen sitter som berget, jag vågar inte vara särskilt våldsam med ett smycke i äldre plast som är 80-90 år gammalt. Vad göra? Vände och vred och insåg att det enda möjliga var att på något sätt laga remmen som gått av. Sy var en idé jag hade men jag tänkte att jag börjar med att limma och se om jag kan förstärka den på baksidan. Så fram med håltagaren och göra en liten, liten lagningslapp (det här är smått) och lim – och se, nu sitter den där igen och inget som syns på framsidan.
Min filosofi rent generellt är att har jag möjlighet att återställa smycket så det inte syns att det är lagat så gör jag naturligtvis det. Kan jag inte det så gör det inget att lagningen syns, bara det inte syns på framsidan. De saker som lever länge får skavanker och är något ersatt så kan ju bäraren få veta det, tänker jag. De jag lagat idag tillhör dock samlingen så de är till mig själv.