Håller på att leta igenom en ordentlig ”goodiebag”, jag älskar verkligen sakletande… man vet ju aldrig vad man hittar så det är som att öppna en skattkista! Det kan jag roa mig med länge 😊.
Den här påsen verkar rätt lovande, hittills har jag hittat tre smycken till min samling, två i fint skick, en tyvärr av. Men jag tror att det finns mer att hämta.
Igår kom den här vackra ringen på posten, ropat in den från en trevlig tjej på Tradera. Blev väldigt nöjd när den kom, den blir en väldigt bra/fint tillskott till min samling.
Ska bli väldigt roligt att vara detektiv och leta vidare om jag kan hitta något om den, har aldrig sett någon liknande.
Idag har jag gjort ett oväntat fynd! Jag ropade in lite tomma smyckeaskar av blandad ålder för att ha när jag säljer lite dyrare smycken. Hämtade paketet igår men packade inte upp det förrän på morgonen idag – och döm om min förvåning när jag hittade denna underbara smyckeask bland dem! Måste definitivt vara av någon äldre typ av plast, kanske ev bakelit. Visserligen är det äldre plastsmycken jag samlar på men en vacker smyckeask platsar väl?
Igår hittade jag dessutom denna fina brosch, jag tror den är riktigt gammal. Känner mig väldigt nöjd 😊.
Idag har jag tagit de sista fotografierna för att komma ikapp med min samling av äldre plastsmycken, dvs nu finns åtminstone ett foto av varje plastsmycke jag har i min samling. En länk till bildbiblioteket finns under fliken Min samling.
Nu ska jag börja med att försöka katalogisera alla, ålder, material och i vissa fall även tillverkare, tyvärr alldeles för få som är märkta. Det är ju denna delen som är rolig, detektivarbetet, som jag kan ägna många nördiga timmar åt…
Samlingen växer ju men då kan jag fota ett smycke i taget när jag skaffat det. Dessutom kommer nog några att rensas ut, jag tror mig redan veta några som är för ”unga”, dvs senare än 60-talet, och några där jag är väldigt tveksam till om det ens är plast. Märkligt nog kan det faktiskt i vissa fall vara svårt att skilja på plast och glas.
Fick ett par brev/paket från Amazon i lådan igår, kostat på mig ytterligare böcker om plastsmycken. Visserligen finns det otroligt mycket att hitta på nätet men jag är för mycket boknörd för att inte också skaffa mig ett referensbibliotek.
Den första, Plastic jewelry, är en bok med mängder av bilder och prisuppgifter. Den är uppdaterad 2013 så den har några år på nacken men ger ändå en bild av nivån. Men framför allt – bilder, bilder, bilder.
Nästa bok, 20th Century Plastic Jewelry, är i mångt och mycket också en ”bilderbok”. Även denna innehåller prisuppgifter men eftersom den har betydligt fler år på nacken än den andra (2007) så är de kanske inte så värdefulla utan även här är det bilder och materialuppgifter som är behållningen.
Plast är inte alls det moderna material många tror. I slutet på 1800 och början av 1900-talet användes plast för att göra en mängd produkter som smycken och leksaker till elektriska delar och köksattiraljer.
De vanligaste tidiga plasterna är celluloid, bakelit, catalin, casein och lucite. De har alla relativt distinkta kännetecken och det ska vara möjligt att lära sig att se/känna skillnad.
Först måste man lära sig att skilja plast från andra material. Det låter kanske dumt, de flesta tror nog att man vet hur plast är, men saken är den att glas/kristall, vissa typer av stenar, gummi och trä ibland kan blandas ihop med plast. Särskilt gäller det i mindre föremål som smycken och knappar kan det ibland vara väldigt knepigt att se/känna skillnad.
Plast är varmare att ta på än glas och de flesta stenar. Plast är också lättare än glas och sten. Man kan också lära sig att höra skillnad, glas och plast har tex väldigt olika ljud när man ”knackar” på det med nagel, penna eller något annat hjälpmedel. Övning ger färdighet, börja med sådana saker som du vet är det ena eller det andra och försök höra skillnad.
Om man vågar utsätta smycket eller vad det nu handlar om, i mitt fall smycken och ibland knappar, för en upphettad nål så är det ytterligare ett test man kan göra. En uppvärmd nål tränger in i plast men inte i glas eller sten. Man kan också känna distinkta lukter, gummi luktar just gummi, trä luktar ”brasa” och de olika plastmaterialen har oftast distinkta lukter.
Man kan uppnå samma luktupplevelse med att hetta upp föremålet i sig, antingen under rinnande hett vatten eller genom friktion, dvs att gnugga det tills det blir varmt. Beror ju på vad man vågar utsatta föremålet för.
Utrustad med en lupp kan man också komma en bit på vägen. Även här gäller övning ger färdighet. Använd saker som du redan vet vad det är för material och försök lära dig att se vad som skiljer olika material från varandra när man studerar dem på riktigt nära håll.
När jag är ute och letar information, bilder och kunskap om olika typer av äldre plastsmycken har jag stött på namnet Galalith, ett material som på bild lätt kan förväxlas med bakelit. Men – de har absolut ingenting med varandra att göra, se nedan.
Texten om Galalith har jag hämtat och översatt från den utmärkta bloggen Ruby Lane har (Ruby Lane säljer vintagesmycken), om du vill hittar du originaltexten här; rubylaneblog. Har tyvärr inte hittat någon svensk information, om det betyder att materialet inte funnits här eller om det funnits men heter något annat återstår att leta efter.
Galalith är namnet på en plast som utvecklades i Tyskland i slutet på 1800-talet. Galalith är gjort av casein, ett mjölkprotein, och har också gett namnet. Grekiska för mjölk ”gala” och för sten ”logos”, alltså egentligen mjölksten!
Galalith startade som ett misslyckat försök att göra ett plastmaterial för att kunna ersätta svarta tavlan i klassrummet.
Tidigt på 1900-talet började framstående tyska och franska juvelmakare/smyckedesigner, som Coco Chanel och Jakob Bengel,
började använda materialet till smyckestillverkning på 1920 och 1930-talet. Eftersom mjölken var ransonerad under Andra världskriget gjorde att produktionen minskade för att sedan avstannat helt. Med införandet av nya plastsorter efter kriget återvann galalith aldrig sin forna popularitet.
I takt med det ökande intresse från samlare för antik- och vintage-smycken i plast så ökade också priserna. Det har gjort att tillverkare har använt gamla formar och liknande men använt nya plastmaterial att göra smycken som ser gamla ut men inte är det. Rätt ofta kan man se att det kallas fransk bakelit men de har ju inte alls med varandra att göra.
Det är lätt att förväxla Galalith och bakelit men eftersom det är två väldigt olika material och stort samlarområde, framför allt bakelit, med ibland ganska höga priser så skiljer proffsiga säljare på de här materialen.
Idag blev det en liten loppisrunda igen och jag kom hem med lite ”godsaker”.
Halsbandet, örhängen och två av broscherna ska in i min samling och undersökas – vet inte alls vad det är för material, skulle kunna vara plastmaterial, eller ålder för den delen. Ser ju att de är gamla (ser jag på baksidan) men inget mer. Alltid spännande!
De övriga broscherna ska också undersökas men troligtvis säljas vidare. Den blå fjärilen är emaljerad och väldigt gammal, lövet är troligen silver och eventuellt ska jag behålla den med stenar och använda till mina egna smycken.
Allt som allt, en bra tur!
Idag har jag nog gjort ett riktigt fynd – tror jag… Jag hittade ett halsband som jag misstänker är av bakelit-pärlor för 15 kr! Och även om det nu inte skulle vara det så är det i vilket fall som helst ett halsband av äldre plast av något slag.
Dessutom rätt fint!
Igår nämndes ebonit på tv och då slog det mig att det finns det ju också ett äldre plastmaterial som heter. Så jag letade fram lite information (Wikipedia);
Ebonit är en sorts plast, tillverkad av hårdvulkaniserat gummi genom tillsats av schellack. Det är en av de första plastsorterna som tillverkades, och fick sitt namn av att den genom sin hårdhet liknar ebenholts, på engelska ebony.
Ebonit framställdes första gången av T. Hancock 1840, och blev under 1800-talet populärt i bijouterier, fotografietuier och andra prydnadföremål. Det blev även flitigt använt i kirurgiska instrument, i knappar, linjaler, reservoarpennor med mera.[1]
I början och mitten av 1900-talet användes ebonit i stor utsträckning i elektrisk utrustning, inklusive radioapparater, på grund av sin goda elektriska isolationsförmåga och lämplighet för mekanisk bearbetning. Till exempel går det utmärkt att skära både utvändiga och invändiga gängor i ebonit.
Nu för tiden är ebonit ett av de två dominerande materialen för tillverkning av skaft till rökpipor.
Klorblekt ebonit, med iblandad vit fyllnadsmassa kallades Eburit, och har använts som ersättning för elfenben vid biljardbollstillverkning.
Så nu när jag tyckte jag började få lite överblick inser jag att det finns mycket, mycket mer… Ebonit är väldigt likt både bakelit och jet/stenkol och hur ser man skillnad på dem??!! Dessutom finns det uppenbarligen också Eburit som kan se ut som elfenben… suck!
helensjoyeriadotcom 