Så här års brukar det vara fullt med förberedande arbete inför julmarknaden, allt från displayer till att ha tillräckligt att sälja men, som så mycket annat detta år, så är årets julmarknad på museet inställd. Vi fick veta det i god tid så tidigare i höstas (när det verkade ha lugnat sig med corona) hade jag någon idé om att ha ett slags öppet hus här hemma för vänner och grannar istället, hade tyckt att det skulle vara roligt att visa grannar och vänner vad jag ägnar mig åt förutom att ta hand om ryggen, men det gick ju inte heller eftersom vi inte ska träffas.
Jämfört med mycket annat i dessa tider är det ju ett litet bekymmer men trist ändå. Jag som redan tillbringade mina dagar hemma trodde inte jag skulle bli så påverkad av att allt ställs in och att vi ska hålla socialt avstånd men när det inte finns något att gå på/göra och ingen att träffa blir det väldigt tomt. Och med det blir det tyvärr också väldigt lite stimulans utifrån.
Tycker det är svårt med inspirationen, dels för att det inte funnits någon julmarknad att se fram emot, dels för att allt känns rätt trist rent allmänt… Det är inte försäljningen i sig utan att träffa människor och få feedback på det man gör som är den stora grejen med att en enda gång på året visa upp mina smycken och tavlor. Det i sig ger massor med stimulans och energi för att fortsätta.
Blir mest lite lagningar, en och annan tavla och lite sy-projekt. Och så läser jag, massor. Och så fortsatt katalogisering av samlingen. Men allt går väldigt trögt, även där saknas inspiration och driv. Men samtidigt det går det verkligen inte på något sätt någon nöd på mig jämfört med många andra men det betyder inte nödvändigtvis att det är roligt för det. Men det är bara att bita ihop, se framåt och hoppas på bättre tider.
helensjoyeriadotcom 