Alltid lär man sig något nytt!

Att vara samlare inom ett område där kunskapen generellt sett är låg, särskilt i Sverige, så får man bli som en detektiv eller kanske som en forskare… Jag är ständigt på jakt efter att pussla ihop nya kunskaper och ibland kullkastar något nytt en del av det man lärt sig förut!

Det hände mig nu, ropade in ovanstående brosch på Tradera och lärde mig att den ska vara tillverkad i Malmö i någon slags ”plastfabrik”. Det var den första lärdomen, tydligen har det under 40/50-talet funnits någon form av tillverkning av plastsmycken i Malmö vilket ju är superspännande, det är första gången jag fått en riktig ingång till svensk tillverkning av plastsmycken! Denna tillverkning måste ju kunna gå att leta vidare efter.

hänge isolit

Jag vet att det tillverkades smycken vid sidan av Perstorp med deras Isolit (samma typ av plast som bakelit) och silver, en dotter i familjen, Titti Wendt, startade Silversmedjan 1935 som ett dotterbolag till Perstorp, men det har jag förstått som att det var en liten och i ”hantverksmässig” skala. Har bara en enda gång sett ett smycke därifrån (som jag tyvärr inte lyckades köpa…). Men den här tillverkningen i Malmö låter som något större, någon form av fabrik.

Den andra lärdomen var att denna brosch, som jag nu vet är svensk, har ett trombonlås. Jag har trott att det framför allt var i Frankrike som dessa lås användes, ev en del i mellaneuropa, men nu vet jag att de även användes i Sverige.

Såna här tillfällen måste kännas som när en forskare gör en upptäckt som för dem vidare – häftigt!

 

Lite nytt till samlingen

Efter att i nästan två veckor brottats med en elak flunsa så är jag på benen igen. Bestämt mig för att ligga lite lågt (igen…) med nyinköpen under tiden jag går igenom samlingen och samtidigt skriver om bloggen. Ligga lite lågt i så motto att bara investera i sådant som är väldigt speciellt eller på annat sätt kompletterar samlingen.

Dessutom behöver jag komma igång med mina egna smycken nu när det börjar bli mer höst (och julmarknaden kommer alltid snabbare än jag tror!). Sålde rätt mycket förra julmarknaden och resten av vintern ägnade jag mig åt att göra om hemmet och göra ett ordentligt hobbyrum så under den tiden var allting nerpackat – och sen kom sommaren. Så nu finns det för ovanlighetens skull inga mängder med redan gjorda smycken att ”plocka av”. Det enda jag fått ur mig hittills är en ny ring.

Men lite nytt till samlingen har det trots allt blivit;

Tre par svartvita örhängen från 60-talet, de två, som är likadana bara skiftade, har jag matchande halsband och paret med ”blixt” kunde jag bara inte motstå!

Fyra broscher, en fyrkantig spännande art deco-brosch som jag nog ska forska lite mer kring, en brosch i celluloid (30-tal) som egentligen är en ”hat flash” som var så billig att jag inte kunde låta bli. En sorgebrosch till den delen av samlingen och så ett hundhuvud i celluloid från 40-talet, hundar har jag alltid svårt att motstå, särskilt om det när ”skägghundar” eftersom jag är matte till en mycket älskad dvärgschnauzer.

Ett typiskt 50-talsarmband i termoplast (en typ av lucite kan man säga) från Coro. Och så till sist, ett sånt där armband som antingen kan vara mer eller mindre sprillans nytt eller väldigt gammalt… kräver med andra ord lite detektivarbete  –  och det gillar jag ju!

Lite nytt till samlingen

En ny laddning har anlänt från England, alltid lika roligt att dyka ner i lådan!

Blev ovanligt mycket bakelit den här gången. 

Tre broscher, alla 30-tal. Särskilt den nedre till höger är en typisk art deco, i ”Jacob Bengel-stil”.

FB_IMG_1565803189167

Ett vackert, klassiskt bakelit-halsband med små genomskinliga pärlor emellan. Också detta väldigt mycket 30-tal.

Så några med renoveringsbehov. Den vänstra fina art deco-broschen saknar en del stenar, hyfsat enkelt att åtgärda med stenar från ”skroten”. De tre armbanden är lite knepigare. Det saknas några ”pluppar”, kan bli knepigt att hitta sådan utan frågan är om jag inte måste hitta på något annat. Det gula är lite slitigt men förutom en rengöring går det väl knappast att göra något. Det mörkt bruna är enklast, det behöver ”bara” en rejäl rengöring och upputsning.

Lite celluloid;

En brosch och ett par örhängen i samma stil, 30-tal.

Två charmiga halsband, på det blå behövs metallen putsas/rengöras och det bruna har en konstig förlängning i metall som jag ska ta bort. Örhängen och brosch är rätt typiska för sitt material och sin tid. Alla 30/40-tal.

Så till sist, renoveringsbehov. Örhängen saknar några stenar och broschen behöver en riktigt rejäl rengöring.

Ny leverans…

Nu har jag, i alla fall tillfälligt, gett mig själv ”nästan” köpförbud. Jag behöver samla lite i ladorna efter att jag kostat på mig ett hobbyrum och ”nästan” betyder att jag får köpa om det är något riktigt ovanligt. Ska verkligen försöka koncentrera mig på att gå igenom det jag har och inte bara köpa nya smycken, men det är SVÅRT! Hittar ju hela tiden så mycket fint/roligt…

2019-03-26 13.19.26

Men innan köpförbudet trädde i kraft så hann jag naturligtvis köpa en laddning (eller två – väntar på en leverans till) från min smyckes-kompis i England. Nu ska hon ha tillökning till försommaren och ligga lite lågt med försäljningen ett tag i samband med det och det är nog bara bra för min plånbok! Från henne köper jag ju mycket som är ovanligt och äldre, smycken jag faktiskt VET är i rätt material och ålder, men billigt är det ju inte.

Mycket celluloid blir det… tycker att det är lite roligare än bakeliten som alla är på och som dessutom är väldigt dyr! Dessa smycken, allabi celluloid, sträcker sig tidsmässigt från 20-tal (solfjädern) till 50-tal.

Två stora fina lucite-smycken 40/50-tal.

2019-03-26 15.39.04

Och så, till sist, dyrgripeni den här sändningen. Brosch i Jakob Bengels stil, skulle kunna vara Bengel. Det svåra med hans smycken är att de aldrig märkta så man kan ju bara läsa på, tycka och tro. I det här fallet tror vi, Naomi och jag, att detta skulle kunna vara en ”riktig”. Men det återstår att försöka få det mer bekräftat, hur jag nu ska göra det…

Äntligen!

Jag ägnar mig åt att arbeta mig igenom mina lagningsprojekt men nu har jag stuckit emellan med lite egna projekt också för att det inte ska bli för tråkigt…

2019-03-08 10.26.03

Har två syskonbarn (vuxna) som fyller år och tänkte jag skulle göra något fint till dem, så det blev varsin tavla i all enkelhet.

Båda tavlorna är gjorda av äldre delar, både ramar och broscher. Jag letar ständigt efter relativt små, äldre ramar på loppisar och liknande ställen och så köper jag när jag hittar och lägger på lager. Samma gäller för broscherna. För att passa till tavlor måste broschen ha ett visst utseende så det är samma sak där, när jag hittar köper jag och lägger i ”lager-högen”. Eftersom jag har en tendens att sälja eller ge bort allt jag gör så har jag för ovanlighetens skull en tavla på gång till mig själv också!

20190329_121549

 

Favorit i repris, vanligaste plastmaterialen i äldre smycken

Som vanligt försöker jag slå en lans för att det tidigt fanns smycken i plast och att – inte minst viktigt – äldre plast är INTE samma sak som bakelit…

Den tidigaste plasten, som liknar det vi idag tycker är plast, är celluloid som utvecklades i slutet på 1800-talet. I första hand letade man efter ett material som kunde ersätta framför allt elfenben men även material som sköldpaddsskal. Det var inte smycken i första hand man tänkte på utan tex biljardbollar.

Eftersom den första plasten gjordes för att ersätta dyra material som var svåra att få tag på så är det just så de första plastsmycken såg ut, dvs de såg ut som elfenben, sköldpaddsskal, korall, bärnsten och liknande. Och så såg det ut till 20-talet ungefär, då började det utvecklas plastsmycken i alla möjliga färger och utseende. Celluloid var ett vanligt material i smycken fram på 50-talet.

Bakelit utvecklades från tidigt 1900-tal (med början 1907) och samma sak här, det var inte något smyckematerial från början utan utvecklades för helt andra användningsområden, det som de flesta känner till är väl telefoner och belysningsdetaljer av olika slag. Något större/vanligare smyckematerial blev inte bakeliten förrän på 30-talet. Bakelit hade sin storhetstid på 30-talet, ovanligt att hitta äldre men nästan lika ovanligt att hitta yngre.

Lucite utvecklades på 40-talet och tog på många sätt över från bakeliten. Det var ett material som både var billigare och enklare att arbeta med än bakelit. De smycken vi förknippar med 50-tal och tidigt 60-tal, ”pärlhalsband” i plast, de typiska halsbanden/armbanden på metall osv är ofta i lucite.

På 50/60-talet formligen exploderade plastens utveckling och det kom mängder av olika plastmaterial så därefter är det knappast intressant vilket plastmaterial smycket är gjort av.

Naturligtvis finns det andra tidiga plastmaterial men få som fick sånt genomslag som celluloid, bakelit och lucite. Det kom en del andra ”bakelitliknande” material, i Sverige utvecklade Perstorp Isolit (som finns men är otroligt ovanligt i smycken), i mellaneuropa (Frankrike, Tyskland etc) var galalith är ganska vanligt material i smycken.

I sorgesmycken hittar man en del andra material men det har jag skrivit om förut men det kommer också ett nytt inlägg om det…

 

 

 

Ibland blir mer det spännande…

Det som är det roliga med samlande, förutom själva jakten, är när man lite oväntat hittar något spännande.

Ropade in detta underbara art deco-set på auktion. Först blev jag lite besviken när jag fick hem det, köpte det som bakelit och som Art deco men när jag testade gav det inget utslag. Dessutom var clipset i pressglas. Blev lite tveksam till alltihop, var det verkligen art deco nu när det inte stämde med bakeliten? Så jag tyckte jag varit dum som gick med i budgivningen och betalat alldeles för mycket.

Den enda info som fanns var en märkning D.R.G.M 1138525. Innan jag gjorde några större efterforskningar tänkte jag vara lat och fråga några som är kunnigare än jag. Jag gjorde en efterlysning om lite hjälp från en av mina ”plastsmycke-grupper” på FB. Där fick jag en länk där jag kunde läsa mer om dessa urtjusiga äkta Art deco-smycken från Tyskland, då blev jag genast gladare! De ÄR äkta Art deco, det som ändå är lite märkligt är att även i denna text omnämns de som bakelit men jag lyckas inte få någon som  helst reaktion när jag testar med Simichrome. Misstänker någon annan typ av ”bakelit-liknande” plast, troligen galalith, men det spelar egentligen inte så stor roll längre när de är så här filmstjärnefina!

Enligt länken, A Jewelry Mystery Solved, så är de tillverkade i Tyskland av ett företag som heter Schreiber & Hiller. Märkningen står inte för företaget utan är ett tyskt patentnummer, DRGM står för Deutsches Reichs Gebrauchsmuster. Företaget startade 1920 i Pforzheim och gjorde under 30-talet gjorde de helt underbara Art deco-smycken, armband, halsband, örhängen och broscher. I bakelit (?! se ovan) och med stenar. Måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad de som skrivit texten i länken menar med uttrycket diamanté, diamanter? Eller bara stenar som ska efterlikna? Eller någon annan form av slipad sten? Får nog försöka forska lite mer i stenarna, tyvärr är min kunskap minimal när det kommer till äkta stenar… Det svåra med att försöka reda ut material i äkta smycken är att det finns så få ”riktiga” juvelerare nu för tiden, det är bara Guldfynd och liknande företag, vet inte riktigt vart man ska vända sig för bedömning.

Tydligen ska en av aktriserna i nyinspelningen av Mordet på Orientexpressen bära ett halsband i denna stil, blir nog till att se om filmen enbart med ögon för kläder för smycken.

Oavsett vilken plast det nu är och om det är äkta eller oäkta stenar så är mitt armband och min brosch ett stycke Art deco-historia från plastens relativa barndom och riktigt tjusiga smycken som kommer att ha en framträdande plats i samlingen. Och det som först kändes som ett dyrt felköp istället blev något som jag känner mig väldigt nöjd med, kul!