Mina egna återbrukade smycken

Pandemin och allt runtomkring la fullständigt en våt filt över lusten till eget mitt skapande. När sen Svenska Kraftnät vill ta mitt älskade sommarhus från mig, har fått en vattenskada i källaren och har ögonproblem så är det näst intill omöjligt att uppbåda någon kreativitet alls…

Men eftersom jag blivit tillfrågad om jag kan/vill sälja i Södratorps kvarn i sommar kände jag mig lite ”tvungen” att ta fram och gå igenom det jag skapat som fanns i gömmorna. Så roligt det helt plötsligt kändes! Dels hade jag betydligt mer i skåp och lådor än vad jag mindes, dels blev jag – äntligen – sugen på att skapa nytt. Det har jag inte varit på lääänge…

Nu känns dessutom det jag gör mer aktuellt än någonsin, återbruk har blivit betydligt mer ”i ropet” än när jag började. Dessutom har lappa och laga (som jag alltid ägnat mig åt) har blivit modernt. Är som någon sa, vem det nu var, allting går runt och väntar man tillräckligt längre blir man helt plötsligt modern!

Tar en smyckesvariant i taget, går igenom var och en så att jag kan se att de är fina och att det inte är något fel på dem. Dessutom bestämde jag mig för att ta nya bilder när jag ändå hade alla framme. Tycker att jag, tack vare ljuslådan, får bättre bilder och kanske jag blivit liiite bättre fotograf också?!

Först ringarna. Alla stommar är nya och justerbara, resten består av gamla knappar, udda clips-örhängen, spännen och en och annan söndrig brosch.

Börjat skriva!

Äntligen har jag börjat skriva/skissa på min bok som jag övermodigt sagt att jag ska skriva. Har gjort ett upplägg som jag tänker skriva efter, sen kan det bli som med mitt eviga omsorterande av samlingen – det dyker alltid upp nya idéer efter vägen… Omslaget ovan är lånat av min goda vän Naomi Thompson och hennes bok ”Style me vintage”.

Det som alltid roat mig är de saker, smycken och kläder som vi ”vanliga” människor bar och använde. Jag är sorgligt ointresserad av tjusiga äkta smycken, dyra märken och liknande oavsett ålder, jag gillar det jag själv hade kunnat använda eller bära om jag levt i en annan tid – eller fortfarande kan bära. Jag gillar snarare det som sticker ut, är lite roligt eller udda.

Jag vill skriva en bok som i grunden ger läsaren två saker, dels det jag verkligen brinner för och det är att plastsmycken verkligen inte alltid är synonymt med skräp, dels mer kunskap om äldre smycken/bijouterier generellt. Och så naturligtvis min stora ”hang up”, att all äldre plast är INTE bakelit, lika lite som all guldfärgad metall är äkta guld. Sen vill jag naturligtvis att det ska vara en bok där man kan dregla lite över roliga och/eller vackra smycken.

Jag tänker mig i alla fall något sånt här;

  1. Plastsmyckens historia och olika material, en genomgång av framväxten av olika plastmaterial och dess koppling till smycken.
  2. Smyckemode från slutet av 1800-talet fram tom 1960-talet, allmänt smyckemode och olika typer av smycken
  3. Hur bli en bra detektiv och bedöma ålder och olika material, inte minst de material som inte är plast och hur man ser/känner skillnad

Sen velar jag lite, ska jag ”bara” ha ett antal kapitel med smycken från olika åldrar;

  1. Plastsmycken 1800-tal till 1920-talet
  2. Plastsmycken 1930-1940
  3. Plastsmycken 1950-1960

Eller ska jag ta det ”smyckesvis” alltså;

  1. Halsband 1800-talet fram tom 1960-talet
  2. Broscher, – ” –
  3. Armband, – ” –

Funderar lite på vad som blir roligast att läsa. Ålder är ju så klart en viktig faktor men det skulle också kunna vara kul att tydligare se olika smycketypers utveckling över tid. Men jag får se hur jag landar.

Sen funderar jag lite på att avsluta det hela med lite enkla omsorgs- och lagningstips. Det finns faktiskt en hel del man relativt enkelt och med några få produkter från hemmet, några mindre verktyg och lite kunskap kan fixa själv. Omsorg och lagning är i mitt tycke viktiga eftersom det förlänger livet på smycket och gör det bärbart igen. Äldre smycken är ju inte enbart till för att titta på utan för att bära, sen ska man så klart vara medveten om att många äldre smycken är sköra och ska hanteras med omsorg.

Det var så långt jag kommit men det känns ändå bra att ha börjat, hur lång tid det sedan tar är en annan femma.,.

Lite typiska plastbroscher från olika tider

Jag går och väntar på ljus så det går att fotografera lite vettigt men så länge får det bli ett smakprov av broscher från olika tider ur plastsmyckens historia. Det går egentligen inte att datera plastsmycken så exakt som fasta 10-tal utan jag brukar hålla mig till mer flytande gränser men här har jag i alla fall gjort ett tappert försök…

Om jag börjar bakifrån så börjar jag med sekelskiftet/tidigt 1900-tal och fram till ungefär 20-talet. Vid den här tiden är plastsmycken tillverkade nästan enbart i celluloid och skulle fortfarande likna elfenben och andra material som man gjort smycken i tidigare. Det jag inte tagit med här är alla svartbruna varianter, som ebonit, guttaperka och liknande som de flesta sorgesmycken är gjorda av men just här har jag valt bort dem eftersom de flesta av dessa material eg är naturmaterial av olika slag.

När 30-talet kom och art deco-stilen handlade det fortfarande mycket om celluloid men nu började man även göra smycken i bakelit, egentligen det enda årtionde när bakelit (och liknande material, i Frankrike och Tyskland var galalith vanligt, i Sverige hade vi bla isolit) var hyfsat vanliga i smycken. Det var mycket blommor (som under alla årtionden) men också mycket art deco-stil. Utsmyckning av nitar och stenar av olika slag.

Fram på 40-talet var fortfarande celluloid ett vanligt material i plastsmycken men lucite slog också igenom. Lucite är en slags föregångare till plexiglaset och var en stabil och lätthanterlig plast att göra smycken av. Mycket blommor och djur blir det, mycket fåglar och hundar i olika former. Nu kommer också en variant jag skrivit om förut, broscher i lucite vars mönster är skuret och målat från baksidan för att skapa en 3D-effekt.

På 40- och 50-talet var också den här sorters broscher vanliga. De säljs ofta som plast men de är gjorda i en slags plastlera, en slags föregångare till cernitlera tänker jag. De är hemmagjorda och troligen var det någon kvällskurs man kunde gå eller något man kunde lära sig via någon veckotidning är min gissning.

När vi kommer fram till 50-talet börjar det bli ointressant att titta på själva plastmaterialet enligt mig. Visserligen görs det fortsatt smycken i celluloid och lucite men plast som material rent allmänt utvecklas väldigt mycket och det kommer mängder med olika material, och den utvecklingen fortsätter på 60- och 70-talet. På sena 40-talet och 50-talet det bla att ”vanliga” människor har möjlighet att börja resa och souvenir-broscher av olika slag i plast är vanliga. Fortsatt mycket blommor och djur men det kommer också en hel del ”non-figurativa” broscher under 50-talet. Lucite-broscher som är skurna bakifrån lever kvar från 40-talet men börjar på 50-talet oftare dölja baksidan. Djuren börjar ha ”päls” och ibland rörliga ögon.

60-talet, som på många sätt är min egen favorittid, jag älskar hela modet på 60-talet och det var också där någonstans som min kärlek för kitschiga plastsmycken startade. Redan på 50-talet kommer mycket som jag tror många förknippar med äldre plastsmycken men som på 60-talet blir väldigt vanliga, de mjuka plastblommorna. På 60-talet blir också, precis som modet, smycken grafiska, som tex den svartvita broschen som är klassiskt op-mode. ”Huvuden” är vanliga, både på 50- och 60-talet i samma stil som väggutsmyckningar och olika exotiska skönheter i porslin och gips.

Jag avslutar med lite 70-tal. Min samling sträcker sig egentligen ”bara” fram tom 60-talet, men dels har jag fortfarande en hel del icke utrensat från 70-talet, dels är det ibland svårt med gränsdragningen.

På 70-talet kommer rätt mycket av det som gett plastsmycken lite dåligt rykte, riktig massproduktion av dålig kvalitet. Mycket blommor, frukter och djur är det vid denna tid, jag tänker flower powers påverkan rätt långt in på årtiondet. På 70-talet var också mycket hemförsäljning, blomman med ram kommer från amerikanska Avon och såldes tillsammans med deras make up. Blomman är 70-talets variant på 30/40-talets celluloidblommor men är snarare gjord i en slags ”plastlera” än i traditionell plast. Fjärilen är omärkt men med största sannolikhet från danska Buch & Deichmann som gjorde smycken i plast under 70-talet för att sedan helt ägna sig år hårspännen, kammar och annan utsmyckning till håret. Äpplet påstås emellanåt ska vara Lea Stein, det är det inte, det som det däremot är att det är väldigt vanligt, dyker upp i massor av färger och varianter. Skulle jag våga mig på en gissning på ursprung så skulle det bli Hong Kong som fullständigt översköljde oss med plast vid den här tiden.

Dags för en låda igen

Nu har jag – äntligen – plockat fram ytterligare en låda för sortering/katalogisering. Tanken är att det i denna låda ska befinna sig broscher från 30- och 40-talet men jag får se hur det ser ut när jag synar dem ordentligt.

Har i alla fall börjat med ett ”gäng” av den här typen av broscher som på engelska kallas ”reversed carved” dvs skurna bakifrån. De är i lucite och utskurna och målade från baksidan som ger en häftig 3D-effekt. Dessa broscher gjordes under både 40- och 50-talet och det är mest känslan som styr över om jag tror de är tidiga eller sena, de här bedömer jag tillhöra 40-talet. Förutom känsla tittar jag på nål och lås, är det trombonlås är de oftast från 40-talet tex, men jag tittar också på själva utskärningen, ju djupare, mer detaljerad och finare målad ju äldre är de oftast men – de allra äldsta kan vara rätt grovt ”tillyxade” så som vanligt gäller en sammanvägd bedömning. Tyvärr är det sällan så enkelt att det finns en enda detalj att titta på och sen kunna vara säker…

Den här lägger jag för sig eftersom jag tycker den är så fin och väldigt annorlunda mot allt annat man ser, det är nästan alltid blommor. Den är fransk (märkt DEPOSE som bara betyder ungefär patent och/eller att den är skyddad – det är alltså inte ett varumärke som många tror). Man skulle kunna förledas att tro att den ”bara” är målad men den är skuren också.

Sen har jag en annorlunda brosch med 3D-effekt som inte är utskuren utan målad från både baksida och framsida för att på så sätt skapa 3D-effekten. Har faktiskt aldrig sett fler än just den här, tror att den kan vara rätt tidig. Även denna i lucite, det är bara lucite och liknande av de tidiga plasterna som är helt genomskinlig, lucite är ju en föregångare till plexiglaset. Kan möjligen vara handgjord/hemmagjord.

Till sist av just den här varianten broscher har jag lagt min stora utmaning… Enligt säljaren ska den vara svensktillverkad i en plastfabrik i Malmö någon gång under 40/50-talet. Eftersom äldre plastsmycken sällan är märkta så är det en rolig ledtråd till att det tillverkades plastsmycken i Sverige och att allt inte var import. Har dock inte kommit längre i mina efterforskningar, någon dag när anden vill ska jag ta itu med det.

Har blivit bättre på att spara den info jag får, ibland vet säljaren ungefär hur gammalt tex, i början trodde jag att jag skulle komma ihåg men det har jag insett, allt eftersom samlingen växt, att det gör jag inte!

Alla dessa hundar…

Det har inte blivit mycket bloggat i sommar, mycket beroende på att min gamla älskade hund inte varit så pigg och tyvärr nu springer runt i hundhimlen 😢

Så vad kan då passa bättre än att plocka  fram alla mina hundar i samlingen. Mycket hundar har det blivit upptäckte jag när jag började leta…

Hundar i celluloid, ganska tidiga 30/40-tal.

Den lilla bruna hunden är i bakelit, resten i celluloid. Det ursöta setet är för barn, eller möjligtvis för dockor. 40/50-tal.

Charmiga hundar, två vinthundar 50/60-tal, resten 30/40-tal.

Fyra nästan likadana, olika färg, sötnosar från 50-talet.

Bara att konstatera, hundarsmycken i plast kommer i alla möjliga former…

Hundar som gör olika saker finns det också gott om.

3e4fe9ba2b212e48580b8fcba0119266

Insåg att jag inte kan lägga ut precis alla jag har (mååånga) så jag avslutar med en av de charmigaste hundar jag har, dessutom en av de tidigaste. Celluloid från slutet av 20-talet. Som så många andra tidiga plastsmycken är det svårt att tänka sig att denna brosch nästan är 100 år gammal!

Nu måste jag lära mig mer om bärnsten…

Bärnsten och plast är två väldigt knepiga material att skilja åt. En del, särskilt de bärnstenssmycken som tillverkas i Ryssland (och kanske andra länder på östra sidan?) i ett slags bärnstensmassa är otroligt likt plast. Enligt de ”rätt-trogna” är inte detta bärnsten men vad ska man annars kalla det?! Det är också något med åldern, om det inte är gammalt nog kallas det tydligen kopal men det har ju ingen hört talas om, om man nu inte är specialist vill säga.

Så nu när jag sorterar samlingen inser jag att jag verkligen, en gång för alla, måste försöka lära mig hur jag ska kunna skilja plast och bärnsten åt. Har bla dessa tre som jag är hyfsat säker på inte är plast utan någon form av bärnsten, troligen tillverkade österut. Och det bygger jag snarare på kunskaper om plast än bärnsten. Men jag vill ju veta!

Har läst mig till följande;

Bärnsten flyter i salt vatten, minst 2-3 tsk salt i ett glas

Bärnsten flyter i Coca-Cola

Man kan hetta upp en nål och hålla mot, då ska det lukta kåda

Man ska kunna sätta en nål (kall) eller knivsudd och trycka till, de blir det liksom en stjärnspricka om det är bärnsten, plast blir det splitter av

Är man erfaren ska man kunna känna skillnad på plast och bärnsten när man tar på dem (och tittar), men då måste man nog hantera mycket bärnsten…

Oregelbundet innehåll men detta gäller bara ”äkta” bärnsten, inte de smycken som är tillverkade i tex bärnstensmassa.

Droppa en droppe eter (var man nu får det ifrån?!), bärnsten blir opåverkad medan plast ”smälter” på ytan

Vikt, bärnsten är VÄLDIGT lätt, väger knappt någonting

Nu kommer det svåra, det är ju inte lösa bärnstenar jag har i min hand utan ett smycke. Det innebär att de är inrättade, har lås och andra metalldelar osv – då fungerar säkert inte ”flytvarianterna” antar jag. Frågan är om jag vågar värma upp en nål och sätta på baksidan?! Eller kan man värma det på något sätt som känns mindre förstörande?

Får försiktigt prova mig fram. Fortsättning följer…

 

 

Mode och smycken kring sekelskiftet

Smycken följer så klart modet och vilka smycken som varit populära när har väldigt mycket att göra med hur kläderna sett ut. Snitt, typ av tillbehör och inte minst frisyrer skapar olika förutsättningar för att bära smycken. Men även vilka material som stod till buds. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag inte är särskilt intresserad av fina, dyrbara smycken som bars av de rika utan av de smycken som de vanliga kvinnorna bär, de smycken du och jag hade burit om vi levt på den tiden.

In på 1900-talet var detta jugend-tid som gör att utformningen av smycken, särskilt då en bit in på 1900-talet, har mycket natur i olika former som förebild, blommor och blad.

Om man vill se hur modet såg ut kring sekelskiftet och det tidiga 1900-talet så kan jag rekommendera att titta på Fröken Friman, i den serien bär de både väldigt tidstypiska kläder, smycken och inte minst dessa ständiga, oftast enorma, hattar som var poppis då.

Det var knäppt högt upp i halsen och det gjorde att du bar smycken i halsen, det kunde vara band av olika slag och knutna på olika vis, det kunde vara ett bredare band du knöt bak som hade ett smycke mitt fram, en brosch oftast, eller var halsbanden relativt långa. Och du kunde bära båda samtidigt, alltså både det korta och det långa halsbandet. Även till ”galaklädsel” med urringning så bars det halsnära halsband, gärna pärlor i många, många rader.

Armband fanns men var kanske inte det allra vanligaste smycket. Hade man armband var det vanligt med två armband, ett på var arm. Ibland var det två likadana, ibland olika. Tyvärr hittar man i stort sett aldrig äldre/antika armband i par som fortfarande är tillsammans…

Eftersom alla hade långt hår som alltid var uppsatt så kunde du bära både långa och korta örhängen. Det var tiden på dagen, frisyren och hatten som bestämde det. De stora håruppsättningarna gjorde att olika former av hårsmycken/hårkammar var populära. Sen skulle du sätta på en hatt ovanpå vilket gjorde att hårnålar krävdes för att hatten skulle sitta på plats.

aa4046f49211fb0e5d35eaa7aa9df034

Vid den här tiden hade en del kvinnor hål i öronen men lite längre in på 1900-talet ansågs det att det bara var ”lätta” damer som hade hål i öronen och försvann nästan helt ur modet för ”oss vanliga” för att inte komma tillbaka förrän 60/70-tal. Örhängen för dig som inte hade hål hade skruv eller andra ”knäpp-lösningar”, clipset var inte uppfunnet än.

 

Sorgesmycken var populära vid den här tiden, precis som de rådande idealen sa, man skulle bära svart när man hade sorg och även smycken skulle vara svarta och dessutom gärna med en bild eller en hårlock från den avlidne.

Mycket smycken vid den här tiden var ju sådant som vi idag kallar äkta, guld, silver, äkta stenar av olika slag, helt enkelt för att det inte fanns särskilt mycket konstmaterial. Men den första plasten har dock kommit, celluloid hade utvecklats för att ersätta elfenben, sköldpaddsskal och andra svårtillgängliga material. Rent allmänt experimenteras det rätt friskt med nya material vid den här tiden. När det gäller metaller så är mässing ett väldigt vanligt material för att efterlikna guld, men det fanns en hel del andra typer av guldliknande legeringar, tex tombak. Silver har ju aldrig varit lika dyrbart men nysilver fanns för att göra billigare smycken. Och så klart att gjorde man kopior av slipade stenar i glas.

 

Så blev det jul igen…

Varit och hämtat det senaste paketet från min engelska kontakt Naomi, lika roligt varje gång! Känns som en liten julafton att packa upp alla fina smycken som är väl inslagna i massor med bubbelplast. Många äldre plastsmycken är ju väldigt sköra.

Fint armband i celluloid och blå stenar, några stenar ersatta men i väldigt fint skick eftersom det är från 20/30-tal! Två halsband som också är i celluloid men av senare datum, nu är vi framme vid 40/50-tal.

Ett helt parti med örhängen med skruv, alla i celluloid och från 30/40-tal.

20200106_102920

En litet dyrare halsband, hänge i bakelit och kedja i celluloid från 30-talet.

Tre smycken i lucite, broscherna sk ”reversed carved”, dvs skurna och målade från baksidan. Broscherna 40-tal, armbandet är nog mer 50/60-tal.

Och så till sist, charmig elefantbrosch i bakelit, art deco, i behov av viss lagning (ett av läderbanden har släppt). En glittrig, tidig brosch i celluloid från 20/30-tal – tänk en ”flapper-girl”. Så till slut en sk spagetti-brosch, ser ju faktiskt ut som den är gjord av spagetti, i celluloid. Den är också relativt tidig, 20/30-tal.

Alltid lär man sig något nytt!

Att vara samlare inom ett område där kunskapen generellt sett är låg, särskilt i Sverige, så får man bli som en detektiv eller kanske som en forskare… Jag är ständigt på jakt efter att pussla ihop nya kunskaper och ibland kullkastar något nytt en del av det man lärt sig förut!

Det hände mig nu, ropade in ovanstående brosch på Tradera och lärde mig att den ska vara tillverkad i Malmö i någon slags ”plastfabrik”. Det var den första lärdomen, tydligen har det under 40/50-talet funnits någon form av tillverkning av plastsmycken i Malmö vilket ju är superspännande, det är första gången jag fått en riktig ingång till svensk tillverkning av plastsmycken! Denna tillverkning måste ju kunna gå att leta vidare efter.

hänge isolit

Jag vet att det tillverkades smycken vid sidan av Perstorp med deras Isolit (samma typ av plast som bakelit) och silver, en dotter i familjen, Titti Wendt, startade Silversmedjan 1935 som ett dotterbolag till Perstorp, men det har jag förstått som att det var en liten och i ”hantverksmässig” skala. Har bara en enda gång sett ett smycke därifrån (som jag tyvärr inte lyckades köpa…). Men den här tillverkningen i Malmö låter som något större, någon form av fabrik.

Den andra lärdomen var att denna brosch, som jag nu vet är svensk, har ett trombonlås. Jag har trott att det framför allt var i Frankrike som dessa lås användes, ev en del i mellaneuropa, men nu vet jag att de även användes i Sverige.

Såna här tillfällen måste kännas som när en forskare gör en upptäckt som för dem vidare – häftigt!

 

Lite nytt till samlingen

Efter att i nästan två veckor brottats med en elak flunsa så är jag på benen igen. Bestämt mig för att ligga lite lågt (igen…) med nyinköpen under tiden jag går igenom samlingen och samtidigt skriver om bloggen. Ligga lite lågt i så motto att bara investera i sådant som är väldigt speciellt eller på annat sätt kompletterar samlingen.

Dessutom behöver jag komma igång med mina egna smycken nu när det börjar bli mer höst (och julmarknaden kommer alltid snabbare än jag tror!). Sålde rätt mycket förra julmarknaden och resten av vintern ägnade jag mig åt att göra om hemmet och göra ett ordentligt hobbyrum så under den tiden var allting nerpackat – och sen kom sommaren. Så nu finns det för ovanlighetens skull inga mängder med redan gjorda smycken att ”plocka av”. Det enda jag fått ur mig hittills är en ny ring.

Men lite nytt till samlingen har det trots allt blivit;

Tre par svartvita örhängen från 60-talet, de två, som är likadana bara skiftade, har jag matchande halsband och paret med ”blixt” kunde jag bara inte motstå!

Fyra broscher, en fyrkantig spännande art deco-brosch som jag nog ska forska lite mer kring, en brosch i celluloid (30-tal) som egentligen är en ”hat flash” som var så billig att jag inte kunde låta bli. En sorgebrosch till den delen av samlingen och så ett hundhuvud i celluloid från 40-talet, hundar har jag alltid svårt att motstå, särskilt om det när ”skägghundar” eftersom jag är matte till en mycket älskad dvärgschnauzer.

Ett typiskt 50-talsarmband i termoplast (en typ av lucite kan man säga) från Coro. Och så till sist, ett sånt där armband som antingen kan vara mer eller mindre sprillans nytt eller väldigt gammalt… kräver med andra ord lite detektivarbete  –  och det gillar jag ju!