När jag är ute och letar information, bilder och kunskap om olika typer av äldre plastsmycken har jag stött på namnet Galalith, ett material som på bild lätt kan förväxlas med bakelit. Men – de har absolut ingenting med varandra att göra, se nedan.

Texten om Galalith har jag hämtat och översatt från den utmärkta bloggen Ruby Lane har (Ruby Lane säljer vintagesmycken), om du vill hittar du originaltexten här; rubylaneblog. Har tyvärr inte hittat någon svensk information, om det betyder att materialet inte funnits här eller om det funnits men heter något annat återstår att leta efter.

Galalith är namnet på en plast som utvecklades i Tyskland i slutet på 1800-talet. Galalith är gjort av casein,  ett mjölkprotein, och har också gett namnet. Grekiska för mjölk ”gala” och för sten ”logos”, alltså egentligen mjölksten!

Galalith startade som ett misslyckat försök att göra ett plastmaterial för att kunna ersätta svarta tavlan i klassrummet.

Tidigt på 1900-talet började framstående tyska och franska juvelmakare/smyckedesigner, som Coco Chanel och Jakob Bengel,

började använda materialet till smyckestillverkning på 1920 och 1930-talet. Eftersom mjölken var ransonerad under Andra världskriget gjorde att produktionen minskade för att sedan avstannat helt. Med införandet av nya plastsorter efter kriget återvann galalith aldrig sin forna popularitet.

I takt med det ökande intresse från samlare för antik-  och vintage-smycken i plast så ökade också priserna. Det har gjort att tillverkare har använt gamla formar och liknande men använt nya plastmaterial att göra smycken som ser gamla ut men inte är det. Rätt ofta kan man se att det kallas fransk bakelit men de har ju inte alls med varandra att göra.

Det är lätt att förväxla Galalith och bakelit men eftersom det är två väldigt olika material och stort samlarområde, framför allt bakelit, med ibland ganska höga priser så skiljer proffsiga säljare på de här materialen.