Örhängen av celluloid

Idag har jag plockat fram ett par riktigt gamla (tror jag) örhängen som jag, i alla fall nästan, vet är i äldre celluloid. Tyvärr är det ena lite missfärgat men jag tänker att om jag hittar ålder och material så kanske jag kan hitta någon idé hur jag kan göra det bättre. Kan vara solblekt och då är det nog bortom räddning…

Så fram med böcker och dator och börja leta efter liknande. Baksidan är också viktig i detta sammanhang, man kan ha mycket hjälp av att studera hur själva skruven är konstruerad.

Det här hittade jag, jag tycker alla tre är väldigt lika. När jag läser texten till bilderna, två av dem, kallas denna celluloid för featherlite eller bubbleite, aldrig hört något av uttrycken… men när jag söker på de uttrycken visar det sig att detta material är från 50-talet och alltså inte så gamla som jag tror. Den tredje bilden, de vita, står det att de är Art Deco.

Jag tycker fortfarande att dessa ser ut som 20/30-tal så jag tar ett varv med skruven också… De flesta jag har hittat som ser liknande ut har clips, verkar lite lurigt.

Celluloid var en av de första plaster som användes till smycken, framför allt från början av 1900-talet och framåt. Tanken var att ersätta elfenben. Särskilt populärt var det i början av 1900 till Art Deco-perioden  (20/30-tal). Men celluloid har utvecklats under årtionden så det finns celluloid-smycken från början av 1900-talet fram till idag.

Synar skruven lite ordentligt och läser mig till att skruvarna användes mindre och mindre efter 40-talet men det hjälpte ju inte…

Letar celluloid från Art Deco-perioden och det jag hittar är oftast lite blankare och har inte särskilt mycket strasstenar. Men jag hittar också några matta men inte i stil med örhängena.

Jag får nog trots allt lite på texten jag hittade om celluloid och konstatera att troligen är dessa örhängen från 50-talet och gjorda i den formen av celluloid som kallas för featherlite eller bubbleite.

 

 

Blev ett par böcker till…

Fick ett par brev/paket från Amazon i lådan igår, kostat på mig ytterligare böcker om plastsmycken. Visserligen finns det otroligt mycket att hitta på nätet men jag är för mycket boknörd för att inte också skaffa mig ett referensbibliotek.

Den första, Plastic jewelry, är en bok med mängder av bilder och prisuppgifter. Den är uppdaterad 2013 så den har några år på nacken men ger ändå en bild av nivån. Men framför allt – bilder, bilder, bilder.20160312_095501

Nästa bok, 20th Century Plastic Jewelry, är i mångt och mycket också en ”bilderbok”. Även denna innehåller prisuppgifter men eftersom den har betydligt fler år på nacken än den andra (2007) så är de kanske inte så värdefulla utan även här är det bilder och materialuppgifter som är behållningen.20160312_095511

Hur skilja på plast och andra material i smycken

Plast är inte alls det moderna material många tror. I slutet på 1800 och början av 1900-talet användes plast för att göra en mängd produkter som smycken och leksaker till elektriska delar och köksattiraljer.

De vanligaste tidiga plasterna är celluloid, bakelit, catalin,  casein och lucite. De har alla relativt distinkta kännetecken och det ska vara möjligt att lära sig att se/känna skillnad.

Först måste man lära sig att skilja plast från andra material. Det låter kanske dumt, de flesta tror nog att man vet hur plast är, men saken är den att glas/kristall, vissa typer av stenar, gummi och trä ibland kan blandas ihop med plast. Särskilt gäller det i mindre föremål som smycken och knappar kan det ibland vara väldigt knepigt att se/känna skillnad.

Plast är varmare att ta på än glas och de flesta stenar. Plast är också lättare än glas och sten. Man kan också lära sig att höra skillnad, glas och plast har tex väldigt olika ljud när man ”knackar” på det med nagel, penna eller något annat hjälpmedel. Övning ger färdighet, börja med sådana saker som du vet är det ena eller det andra och försök höra skillnad.

Om man vågar utsätta smycket eller vad det nu handlar om, i mitt fall smycken och ibland knappar, för en upphettad nål så är det ytterligare ett test man kan göra. En uppvärmd nål tränger in i plast men inte i glas eller sten. Man kan också känna distinkta lukter, gummi luktar just gummi, trä luktar ”brasa” och de olika plastmaterialen har oftast distinkta lukter.

Man kan uppnå samma luktupplevelse med att hetta upp föremålet i sig, antingen under rinnande hett vatten eller genom friktion, dvs att gnugga det tills det blir varmt. Beror ju på vad man vågar utsatta föremålet för.

Utrustad med en lupp kan man också komma en bit på vägen. Även här gäller övning ger färdighet. Använd saker som du redan vet vad det är för material och försök lära dig att se vad som skiljer olika material från varandra när man studerar dem på riktigt nära håll.

 

Galalith, ytterligare en sorts äldre plast

När jag är ute och letar information, bilder och kunskap om olika typer av äldre plastsmycken har jag stött på namnet Galalith, ett material som på bild lätt kan förväxlas med bakelit. Men – de har absolut ingenting med varandra att göra, se nedan.

Texten om Galalith har jag hämtat och översatt från den utmärkta bloggen Ruby Lane har (Ruby Lane säljer vintagesmycken), om du vill hittar du originaltexten här; rubylaneblog. Har tyvärr inte hittat någon svensk information, om det betyder att materialet inte funnits här eller om det funnits men heter något annat återstår att leta efter.

Galalith är namnet på en plast som utvecklades i Tyskland i slutet på 1800-talet. Galalith är gjort av casein,  ett mjölkprotein, och har också gett namnet. Grekiska för mjölk ”gala” och för sten ”logos”, alltså egentligen mjölksten!

Galalith startade som ett misslyckat försök att göra ett plastmaterial för att kunna ersätta svarta tavlan i klassrummet.

Tidigt på 1900-talet började framstående tyska och franska juvelmakare/smyckedesigner, som Coco Chanel och Jakob Bengel,Galalith_2_Jakob_Bengel

började använda materialet till smyckestillverkning på 1920 och 1930-talet. Eftersom mjölken var ransonerad under Andra världskriget gjorde att produktionen minskade för att sedan avstannat helt. Med införandet av nya plastsorter efter kriget återvann galalith aldrig sin forna popularitet.

Bakelite_French

I takt med det ökande intresse från samlare för antik-  och vintage-smycken i plast så ökade också priserna. Det har gjort att tillverkare har använt gamla formar och liknande men använt nya plastmaterial att göra smycken som ser gamla ut men inte är det. Rätt ofta kan man se att det kallas fransk bakelit men de har ju inte alls med varandra att göra.

Det är lätt att förväxla Galalith och bakelit men eftersom det är två väldigt olika material och stort samlarområde, framför allt bakelit, med ibland ganska höga priser så skiljer proffsiga säljare på de här materialen.

 

Fyller på bokhyllan

Har hittat ett par böcker som jag tycker passar mitt ”nya” liv och intresse…

2016-03-01 15.00.03

Först en bok som heter How to be a Jewelry detective. I den ska man få lära sig hur man ska kunna se om det är bijouterier eller finare stenar/material, hur man läser märkning, hur man med hjälp av baksidan, lås och liknande kan lära sig att utläsa ålder, hur man ser skillnad på plast och plastliknande material, enklare test för att kunna se om det är glas, stenkol/jet, bakelit etc. Om nu boken bara lär mig hälften är den definitivt värd pengarna!

2016-03-01 15.00.10

Nästa bok jag kostat på mig handlar om att lära sig känna igen olika material man kan stöta på när man håller på med antikt & kuriosa (i mitt fall mest det senare…). Jag köpte den i första hand för att den hade ett ganska stort avsnitt om olika äldre plaster men insåg att den faktiskt kunde lära mig en hel del även om trä, textil, glas, stenar,papper, metall och läder.

Så nu vet jag vad jag ska ägna mig åt den närmaste tiden på soffan!

Dagens fynd

Idag har jag nog gjort ett riktigt fynd – tror jag… Jag hittade ett halsband som jag misstänker är av bakelit-pärlor för 15 kr! Och även om det nu inte skulle vara det så är det i vilket fall som helst ett halsband av äldre plast av något slag.

Dessutom rätt fint!

Förvirrad för mindre…

Igår nämndes ebonit på tv och då slog det mig att det finns det ju också ett äldre plastmaterial som heter. Så jag letade fram lite information (Wikipedia);

Ebonit är en sorts plast, tillverkad av hårdvulkaniserat gummi genom tillsats av schellack. Det är en av de första plastsorterna som tillverkades, och fick sitt namn av att den genom sin hårdhet liknar ebenholts, på engelska ebony.

Ebonit framställdes första gången av T. Hancock 1840, och blev under 1800-talet populärt i bijouterier, fotografietuier och andra prydnadföremål. Det blev även flitigt använt i kirurgiska instrument, i knappar, linjaler, reservoarpennor med mera.[1]

I början och mitten av 1900-talet användes ebonit i stor utsträckning i elektrisk utrustning, inklusive radioapparater, på grund av sin goda elektriska isolationsförmåga och lämplighet för mekanisk bearbetning. Till exempel går det utmärkt att skära både utvändiga och invändiga gängor i ebonit.

Nu för tiden är ebonit ett av de två dominerande materialen för tillverkning av skaft till rökpipor.

Klorblekt ebonit, med iblandad vit fyllnadsmassa kallades Eburit, och har använts som ersättning för elfenben vid biljardbollstillverkning.

Så nu när jag tyckte jag började få lite överblick inser jag att det finns mycket, mycket mer… Ebonit är väldigt likt både bakelit och jet/stenkol och hur ser man skillnad på dem??!! Dessutom finns det uppenbarligen också Eburit som kan se ut som elfenben… suck!

 

 

Börjat fotografera min samling

Som ett led i att börja katalogisera min alltmer växande samling av äldre plastsmycken har jag börjat fotografera dem. Tanken är att sedan ta ett i taget och ta reda på om;

  1. Har det överhuvudtaget rätt ålder och i så fall vilken? 60-tal och tidigare ska det vara, annars hamnar smycket i ”sälja-högen”.
  2. Material?
  3. Går det att utröna varifrån det kommer, land, tillverkare?

Investerade i ett fint arkivskåp som fungerar som hem för samlingen så jag fotograferar en låda i taget. Detektivarbetet får komma lite i taget.

arkivskåp

Undersökta, katalogiserade smycken med information kommer att ligga under rubriken Min samling. Tills det finns något att skriva finns där en länk till min anslagstavla My collection på Pinterest där jag lägger upp en bild av varje smycke under tiden.

 

Olika typer av plast i äldre smycken

Har börjat nysta i det här med olika plastmaterial i äldre smycken, knappar, hårklämmor, hattpinnar och spännen. Tack vare Karima Perrys Plasticfantastic, har jag hittat en väldigt bra sammanställning. Enkelt uttryckt kan man dela in äldre plastsmycken material i tre huvudområden;

Den allra tidigaste plasten man gjorde smycken av var celluloid och den kom redan i slutet på 1800-talet. Oftast var det som imitation av sköldpadd, elfenben, korall och bärnsten och liknande. Generellt kan man säga att ”plastsmycken” från 1900-1930 är tillverkade av celluloid. Celluloid är oftast tunt, ljust och lite skört, dessutom känsligt för värme (kan även vara rätt brandfarligt). Som material kan det böjas, snurras och gjutas. Om man snabbt stoppar ner smycket i hett vatten luktar det kamfer. Ömtåligt.

Nästa utveckling av plastmaterial som används i smycken är bakelit. Bakelit har blivit ett samlingsnamn för ett antal liknande plastmaterial, från början var bakelit ett varumärke för ett material som uppfanns 1907. Bakelitens karaktäristika är att när den väl blivit upphettad och formad kan den aldrig smältas och formas igen. Den kan bli laminerad, andra färger kan läggas i och den kan färgas/tonas i stort sett i vilken färg som helst. Bakelitens färg kan dock ändras av ålder. Bakelit kan vara allt från helt genomskinlig till helt tät och i stort sett alla varianter däremellan. Bakelit är tyngre än sina sentida varianter och har en väldigt distinkt klang jämfört med senare plaster. Bakelit får patina över tid, färgen djupnar (vitt blir tex cremefärgat) får en viss ytbeläggning och skrapmärken och liknande. Om man stoppar ner smycket i hett vatten kan bakeliten ha (ibland, dock inte alltid) en distinkt doft av karbolsyra eller formaldehyd (hur något av det egentligen luktar…). Även bakelit är ömtåligt.

I slutet på 30-talet kom sedan ett material som går under namnet lucite som uppfanns av du Pont 1937 och började användas i smycken runt 1940. Lucite påminner på många sätt om bakeliten men betydligt billigare att producera. Populärast var lucite under perioden 1940-1950 men användes även senare. Lucite luktar inte om man stoppar ner det i hett vatten.

 

Gårdagens fynd

Gårdagens loppis-raid resulterade i några äldre (som jag tror vid ett första påseende) plastsmycken, 3 stela armband och två clips.

De här två plastarmbanden skulle absolut kunna vara äldre i bakelit, båda har både utseende, tyngd och yta.

2016-02-17 07.54.41Det här känner jag mig osäkrare på men för 5 kr kan man ju chansa… I alla fall tills jag lärt mig mer och kan sortera bort det som nog inte är gammalt eller ”äkta”.

Och till slut, örhängen/clips.  Min spontana gissning är att detta är 60-tal men känner mig väldigt osäker. Särskilt de svart/vita, de skulle lika gärna kunna vara 80-tal… Men precis som med armbanden, de här kostade 10 kr/par så det kändes som om jag kunde kosta på mig att chansa!