Känner mig väldigt nöjd över att jag är uppvuxen under en tid och i en familj där jag fick lära mig att sy. Mitt textila arv och intresse har alltid varit stort, mer eller mindre under perioder beroende på arbetsbelastning  och annat.

Dels har detta intresse visat sig i att jag alltid gillat textilier generellt, gardiner, dukar, mattor och det gamla ”kvinnoarv” som vävda och broderade textilier utgör, dels att jag själv alltid har stickat, virkat, broderat och sytt. Jag har aldrig lyckats omfamna trender med att inte ha gardiner, mattor eller dukar, har alltid tyckt att ett såna hem varit kala och kalla.

Numera fyller jag också på mitt linneskåp (så klart har jag ett sådant!) med fina handbroderade äldre dukar när jag hittar, ett sorgligt underskattat hantverk. Brukar säga att jag stödköper, jag behöver dem egentligen inte, har redan en hel del arvegods från både farmor och mormor som båda broderade, utan för att jag tycker det är så synd att det inte värderas högre.

Att kunna sy (och att äga en symaskin) är också idag i tider av återbruk, och inte bara slänga så fort något går sönder eller inte riktigt passar, en tillgång. Kunna laga och sy om är också en konst som varit sorgligt undervärderad men som nu verkar gå mot en ny renässans.

Alltid känt mig lite i otakt med tiden med mina kunskaper och erfarenheter från ett liv på landet där jag växte upp med den här typen av kunskaper, plus att ta hand om/ta till vara maten, men äntligen har den här typen av kunskaper kommit till heders igen och det känns verkligen roligt.

Nu när jag fått till mitt hobbyrum kan jag dessutom ha min symaskin framme (tack Helen för att jag fick din mammas när min egna gick sönder/brann upp). Nu försöker jag komma ifatt lite med diverse ”sysaker” som legat, hängen på några handdukar, sömmar som gått upp (både för symaskinen och för hand) och några klänningar som behöver sys om för att passa. Ett jobb som känns väldigt tillfredsställande även om det inte syns.