Letat i flera år efter ett smycke av Titti Wendt, ända sedan jag lärde mig om Perstorps tillverkning av Isolit – och nu har jag äntligen lyckats hitta ett halsband som jag lyckades ropa in på auktion.
Det var inte billigt men det är otroligt ovanligt att över huvud taget hitta så det här fick kosta.
För att backa tillbaka lite så när plasten började utvecklas så experimenterades det lite överallt, bla i Perstorp. Skånska Ättiksfabriken, som senare blev Perstorp AB, anställde en indier vid namn Innanendra das Gupta med uppdraget att få fram en svensk version av bakelit. En bit in på 1900-talet såg Isolit dagens ljus. Det är en sorts plast som är väldigt hård och kanske inte nödvändigtvis alltid lätt att känna igen som plast. Får du smycket i din hand så gissar du troligen på någon slags sten, titta bara på bilderna nedan.
Ägaren till Skånska Ättiksfabriken hade en dotter, Titta Wendt, som gått på konstfack. Hon startade ett dotterbolag med namnet Silversmedjan 1935. Hon gjorde smycken där hon ”gifte ihop” Isolit och silver. Jag hittade ett halsband på Tradera 2016, en auktion som jag tyvärr förlorade, och har sedan dess letat utan att finna så tyvärr är hennes smycken otroligt ovanliga. Det har alltså tagit mig fem år att hitta ett igen!
Just detta halsband är daterat R8 = 1943, lite slitet i kanterna men det kan man väl tillåta på ett smycke som är nästan 80 år gammalt. Jag funderar på om hänget också haft en broschnål eller någon annan ändring eftersom det finns två små hål på baksidan. Men jag är bara sååå himla glad för att jag över huvud taget hittat detta, får se om det tar ytterligare fem år för att hitta fler…
Först – värdefulla smycken med äkta stenar tycker jag att du ska lämna in till guldsmed för rengöring så du inte riskerar förstöra något.
Och för det andra – kom ihåg att det är gamla/äldre smycken du håller på med. Var inte för energisk med rengöringen, du tar ju också bort patina om du gör smycket som nytt.
Några bra saker att ha hemma för rengöring är något som finns redan i de flesta hem, hårschampo, tandkräm, mjuk tandborste, bakpulver, aluminiumfolie, välanvänd diskhandduk och/eller ett gammalt lakan eller örngott. Någon/några putsdukar som är gjorda för fönster, kakel eller andra släta ytor kan också vara bra att ha. Med detta kommer du långt med rengöring av såna smycken som jag älskar, dvs äldre bijouterier.
Oavsett hur du tvättar/rengör dina smycken och även om du torkar dem ordentligt efteråt – låt dem ligga framme och torka ordentligt! Hur noga du än torkar finns det alltid risk för att det är en aning fukt kvar och den vill vi inte ”stänga in”.
Var också extra försiktig när det handlar om smycken med stenar och pärlor. Låt aldrig ett smycke med stenar/pärlor ligga i blöt om de inte sitter med ”klor”, man vet aldrig hur gammalt lim och annat kan reagera om det får ligga en stund i vatten. Det andra du aldrig ska göra är att rengöra smycken över handfatet eller vasken, håll dig till att vara över handduk eller liknande textil. Varför? Jo, om olyckan är framme och du tappar tex en sten så försvinner den inte ner i avloppet! Har du bara stenen kvar kan du ju alltid sätta dit den igen, har den åkt ner i avloppet är den ohjälpligt borta (talar av egen erfarenhet, lyckats med just det konststycket!). Är du dessutom över något textilt minskar risken att stenen eller pärlan ”hoppar” iväg utan stannar i handduken.
Hårschampo är en väldigt bra och enkel rengörare av helt vanligt smuts som det blir av användning. Ta en en klick i handen, lägg smycket i schampot och ”gnugga” så du får ett lödder (beroende på schampo kan du eventuellt behöva några droppar vatten för att få lödder) och tvätta ungefär som du tvättar händerna. Skölj och torka (det bästa är en mycket använd och mjuk diskhandduk eller en bit av ett gammalt slitet lakan) och du har ett rent och fint smycke igen. Fungerar på de allra flesta material. Också ett bra sätt att tvätta dina ringar i dessa tider av smitta…
Behöver smycket lite mer rengöring eller är lite större och svårare att gnugga med schampo i handen? Då plockar du fram tandborsten (den mjukaste varianten) och antingen schampot eller tandkrämen beroende på grad av nedsmutsning. Om det ”bara” är ett större smycke som är normalsmutsat tar du schampot och gör som ovan, dvs en klick och kanske lite vatten och så kör du med tandborsten över smycket, skölj och torka.
Silverbrosch med korall, rengjort med tandborste och tandkräm
Har du däremot ett smycke som är ganska nedsmutsat och/eller blivit väldigt missfärgat av ålder (funkar även bra för silver och för smycken med stenar) så tar du tandborste och tandkräm. Samma sak som med schampot, blöt tandborsten en aning så det löddrar och så borsta. Tandborsten gör att du kommer åt bättre än med händerna och tandkräm har en lätt slipeffekt. Se ett hur fint det kan bli ovan.
Har du ett silversmycke som blivit väldigt missfärgat? Då tar du fram aluminiumfolie och bakpulver. Klä en skål med folien, lägg i smycket och täck med bakpulver. Koka upp vatten och häll över. Då börjar det bubbla upp. Låt smycket ligga kvar tills det har svalnat så mycket att du kan ta upp det med händerna. Skölj och torka. Var det väldigt missfärgat så kanske du kan behöva putsa det och/eller köra en omgång till i badet. Men OBS! Du kan bara använda detta bad om du är säker på att det är silver. Är det silverpläterat finns det en viss risk att du istället förstör ytbeläggningen. Är du osäker, använd något av de andra rengöringsmetoderna.
Och till sist, har du tex en armring med stenar som du inte vågar ge dig på med något av ovanstående? Eller som bara behöver lite ny glans? En putsduk gjord för fönster, kakel eller någon annan slät yta, kan du komma rätt långt med. Torka försiktigt av den med fuktad trasa (ev med en aning schampo i), torka och putsa upp den med putsduken.
Smycken med markasiter är väldigt vackra tycker jag, bland annat har jag ett halsband ute till försäljning just nu som nog är det vackraste jag sett i den vägen. Från tidigt 1900-tal, 1910/20/30-någonting.
Jag är heller ingen ”guld-person”, ska jag ha ett smycke i ädel metall vill jag hellre det ska vara i silver så det är ytterligare ett skäl att gilla markasiter.
Men – jag kan alldeles för lite inser jag, finns det oäkta? Jag vet att det finns sk fattigmans-markasiter, det är enkelt att se, då är metallen präglad för att skapa en illusion av markasiter men om det ÄR stenar, kan jag då vara säker på att det är markasiter?
De här fina elefanterna är i sk fattigmans-markasiter, det är ju rätt enkelt att skilja från originalet med blotta ögat om du jämför med den äkta varan här nedan.
Tydligen finns det två väldigt lika mineral, markasit och pyrit,och det egentligen den mer hållbara pyriten som oftast används till smycken, men vi pratar fortfarande om äkta vara. Färgerna kan variera från mer tennfärgad till mer gulaktig men de ska se ut som glittrande metall när man tittar på dem i lupp, alltid ogenomskinliga. Markasiter har varit populära i smycken till och från ändå från 1700-talet.
Jag har letat och letat men inte hittat en enda referens till oäkta markasiter så jag får nog dra slutsatsen att ser de ut som markasiter ska göra ÄR det markasiter!
Hittade detta helt underbara, och typiska, art deco-halsband i silver med röda plastdetaljer. Kvalar klart in bland mia allra finaste i samlingen. Ser nästan nytt ut men är med största sannolikhet från tiden, dvs 20/30-tal. Det gjordes en del smycken med art deco-stil på 80-talet men baksidan, plastens slitage (tittar man i lupp ser man slitaget) och hur plastdelarna är fästa pekar på den ”äkta” varan.
Det är stämplat silver och några markasiter, plasten är jag osäker på, inte bakelit, kan ev vara galalith men kräver lite mer tester/undersökningar. Hade önskat att jag kunde säga att detta var av Jakob Bengel men tyvärr tror jag inte det… Silverstämplarna säger i alla fall att det är importerat till Sverige, så av stilen och döma tror jag ändå ursprunget finns någonstans Tyskland/Österrike någonstans. Oavsett vilket – ett otroligt vackert halsband är det!
Köpt ett armband som eventuellt skulle kunna vara sk siam-silver så vad är det och hur ska jag kunna veta om det verkligen är det?
Först, Siam är det gamla namnet på Thailand och när man började göra dessa smycken hette landet Siam, när det sedan blev Thailand var namnet Siam-silver redan etablerat så det har hängt kvar. Den faktiska termen för sättet att göra på heter ”niello”, en slags emaljerinsteknik kan man väl enkelt säga. Tror inte dessa smycken är så väldigt vanliga i Sverige, tycker i alla fall inte att jag ser dem så ofta. Det är tack vare Pinterest som jag har hört talas om Siam-silver.
Efter lite sökande och läsande kom jag fram till följande;
Siam-silver tillverkades från 30-talet och fram till 80-talet. Var väldigt poppis på 50- och 60-talet. Kom enligt vandringssägen till ”väst” genom att det var en populär gåva från amerikanska soldater (Korea-kriget?) till deras käresta.
Oftast är det stämplat Siam och/eller Niello. Figurerna är ofta hämtade ur gudasagor och är dansare, gudar, byggnader eller djur. De väldigt typiska thailändska (och asiatiska) figurerna är silverfärgade mot en svart bakgrund. Oftast är emaljeringen handgjord. Vanligast är att silvret är sterling (925) vilket tyvärr gör att det är relativt mjukt och slits vid användning.
Så ja, det låter rätt men för att beta av en sak i taget; Märkning? Ja, men tyvärr är låset så slitet på undersidan så jag ser spår av märkning men den är helt oläsbar. Men eftersom det oftast är ett rätt mjukt silver så skulle det kunna tala för att det är ”rätt”.
Silverfärgade figurer, typiskt thailändska/asiatiska på svart bakgrund? Jadå, det stämmer. Är det silver? Det vet jag inte, dels eftersom stämplarna är oläsbara och dels för att jag inte vet riktigt hur jag ska testa. Men jag tänker att eftersom armbandet de facto ÄR märkt, även om inte jag kan läsa det, och allt annat känns rätt så tänker jag att det nog är silver. Det är i alla fall inte magnetisk, det brukar vara ett gott tecken…
Så efter en del läsande och tittande på bilder så tror jag nog att mitt armband är i sk Siam-silver.
Tillbringat en stund i verkstan och gjort klart lite halsband men fått beslutsångest över två av dem…
Först det här otroligt vackra spännet, det är en del av ett spänne, som jag tänker försöka göra till ett hänge. Men – jag fastnade på vilket håll jag ska göra den, breda eller smala sidan upp?! Rent praktiskt går det att göra vilket som. Men jag vet helt enkelt inte, får nog ligga till sig lite… Tar gärna emot era synpunkter!
Sedan har jag det här underbara hänget i silver med bergskristall (tror jag det är i alla fall) som jag inte hittar någon riktigt bra kedja till. Ska jag sälja hänget som det är eller ska jag ta en kedja i silver men som inte riktigt har samma silverfärg?!
Den här vackra broschen vars nål/lås hade gått sönder har fått ett nytt liv som hänge istället.
Den här lilla damen har blivit ett renodlat hänge, var tidigare en kombination av hänge och brosch men låset/nålen var sönder. Tagit bort alla delar som tillhörde låset och kompletterat med en kedja.
Så till sist, detta gamla hänge med mycket patina har fått en ny ögla och en ny kedja. Kedjan är också gammal och för att få den bra i längd har jag gjort den i två delar, en bit från låset sitter en extra ring så man kan ha det i två olika längder. Detta gjorde jag av flera skäl, ett rent praktiskt, kan vara bra att själv kunna bestämma hur långt man vill ha det, men det andra skälet var att ”förvilla” blicken från att jag faktiskt har förlängt kedjan eftersom jag var tvungen att använda två olika kedjedelar.
Har en brosch som tidigare var så väldigt missfärgad, troligen silver med blomknoppar i äkta korall. På grund av korall-knopparna vågade jag inte använda någon av de två metoder jag kunde för rengöring, hårschampo och bakpulver, eftersom båda metoderna kräver att smycket blir helt igenom blött och jag var rädd att knopparna skulle släppa eller att jag gjorde illa vid korallerna.
Jag är med i en grupp på Facebook som handlar och ”Repurposed, repair and restore” så jag ställde frågan där om hur jag skulle få den fin igen. Fick tipset om att använda tandborste och tandkräm så det gjorde jag – och se så fin den blev!
Broschen har inga stämplar men nu när den är upputsad och fin är jag ännu säkrare på att det är silver och äkta korall (vilket alla höll med mig om i gruppen).
Silver har ju en tråkig tendens att svartna och är det dessutom ett mindre smycke kan det vara i stort sett omöjligt att putsa. Dessutom kan det vara svårt att läsa eventuella stämplar.
Det finns två väldigt enkla sätt att få dem fina igen men tänk på att om det finns stenar och annat kan de lossna om du håller på för mycket i vatten, särskilt mindre strass-stenar och liknande. Äldre silversmycken med mindre stenar – där gäller försiktighet! Tänk också på att du inte tvättar bort patina som ska vara där…
Variant 1. Tvätta smycket med helt vanligt hårschampo. Ta en klick schampo i din kupade hand, ta en droppe vatten och lägg smycket i handen. Gnugga upp ett lödder, som om du tvättade händerna, skölj och torka av. Har du ett smycke med mindre stenar kan du, istället för att lägga det i handen, ta en tandborste med schampo på och försiktigt gno och snabbt skölja, alltså inte ligga i vatten!
Förutom att göra silver fint igen är det över huvud taget ett bra sätt att tvätta använda smycken på, har du köpt ett begagnat smycke kan det kännas rätt skönt att tvätta innan man använder det, särskilt örhängen.
Variant 2. Täck en skål eller liknande (måste tåla kokhett vatten) med folie. Lägg smycket/smyckena i botten, lägg över bakpulver. Koka upp vatten och häll det kokande vattnet över smycken och bakpulver (ska fräsa/bubbla upp). Låt stå en stund, plocka upp, skölj av och torka. Som nytt! Är det väldigt missfärgat kan du få göra det två gånger eller få gnugga det lite när du torkar det.
Den här tekniken fungerar alldeles utmärkt att även använda på svartnade silverbestick, små dosor eller annat som inte är så stort eller har mycket mönster på sig kan vara svårt att få fint med putsmedel. Men obs – även här gäller naturligtvis försiktighet om det tex finns limmade ytor eller annat som inte gillar att vara i vatten.
Nu lär jag mig något nytt igen… Den här silverbroschen, som krävde ett smärre detektivarbete för att hitta märkningen (väldigt liten på nålen) är märkt Floralia. Aldrig sett den märkningen innan, och inget kan ju passera utan att man undersöker saken så klart!
Sagt och gjort, bara att börja leta. Och hittar en tysk tillverkare, Rodi & Weinenberger, som använder denna märkning under 30-talet och 40-talet. Så broschen var äldre än jag trodde och dessutom tysk vilket jag aldrig kommit på själv.
Silvermärkningen är väldigt liten och näst intill omöjligt att tyda, även med en bra lupp. Kommer så långt att det är silver, 830, men resten lyckas jag inte tyda.
Åter igen en dag för soffan… Så jag ägnar även denna dag åt detektivarbete, denna gång för att silverhänge med grön sten. Vackert! Hittar tre stämplar, ett S, en ”kattfot” med tre kronor i oval (har betydelse har jag lärt mig) och tre siffror med 35 på slutet, den första siffran kan vara 8 eller 9.
Märkning hänge silver
Så jag börjar på det ställe där jag vet att det finns en hel del att hämta när det gäller silver, Silverklubben. Jag börjar med kattfoten, det är alltså tre kronor i en oval, och det säger att silvret är importerat till Sverige och att importören garanterar silverhalten. Fram till 1988 användes ovalen så även om jag inte lyckats hitta någon årsstämpel så är hänget i alla fall tidigare än 1988.
Tittar jag sedan på de tre siffrorna så står de för silverhalten i %. I detta fall med 35 och en 8 eller 9 framför så är min kvalificerade gissning att det är en 9, dvs 935. Min gissning grundar sig på att det är en relativt vanlig halt på importerat silver, det är 835 också, men jag tyder det ändå till en 9:a.
Där tog det stopp när det gäller stämplar… Hänget är oerhört välarbetat så jag tror att det är relativt gammalt men hur komma fram till lite mer bevis? Tittar på hur ”stenen” (vad den nu är för något?) och hur den är slipad, det kan ge lite hjälp. Fram med böckerna!
Den gröna stenen skulle kunna vara glas men även en turmalin, fattigmanssmaragd. Eftersom infattningen är silver lär det inte vara ”finare” sten än så. Tittar jag på slipningen och hur infattningen ser ut så är den flat på toppen med avfasningar runt om, undersidan är spetsig, alltså inte avfasad. Fyra klamrar och öppen baksida, alltså varken folierad eller täckt. Äldre ”stenar” har oftast en mindre flat yta än modernare och denna har en relativt liten flat yta, ytterligare en detalj som talar för att den är äldre.
Hela hänget, hur välarbetat ett det är, detaljerna och utseende på ”stenen”, allt ger mig vibbar av någonstans 1900-1930 men kan tyvärr inte hitta några riktiga bevis utom min magkänsla och jag är inte så duktig än att jag vågar tro på den till 100 %…
Så det är nog så långt jag kommer, nu får jag bara hoppas att någon mer än jag tycker det är vackert!
helensjoyeriadotcom 