Julmarknaden…

… närmar sig med stormsteg så nu är det full aktivitet i verkstan. Jag har undvikit symaskinen och allt annat de senaste veckorna och så fort jag har kunnat har det varit smyckesverkstan som gällt.

Så lite fler halsband har det blivit;

Halsbanden är gjorda av örhängen som tappat sin kompis eller som gått sönder, broscher utan nål, spännen som förlorat sin motpart och sen diverse pärlor och kedjor.

d6c360110beb0b289375f8c80c3622de.jpg

Och så ett par örhängen…

Nu funderar jag på att göra några knapparmband, det var riktigt längesedan så jag blev lite sugen på det, men vi får se. Börjar också bli dags att leta fram alla ”attiraljer” till mässan och gå igenom och se om det är något jag behöver skaffa, påsar, tejp eller vad det nu kan vara. Det är bara två veckor dit och tiden går VÄLDIGT fort!

Sorgesmycken

Sorgesmycken är ett uttryck som många av oss rör oss med så fort det är ett helsvart smycke från det tidiga 1900-talet. Men vad ÄR det egentligen och från vilken tid ”ska” smycken vara för att kalla dem sorgesmycken?

Bestämde mig för att försöka bringa någon slags ordning på detta och läsa in mig lite, jag har själv en större samling med broscher som skulle kunna platsa inom avdelningen sorgesmycken och det vore roligt att kunna lite mer.

Sorgesmycken (svart över huvud taget) blev på modet när drottning Viktoria av England förlorade sin Albert 1861. De fanns innan men i vilken omfattning har jag inte lyckats klura ut. I alla fall så kom de på modet andra halvan av 1800-talet när man skulle bära svarta smycken när man hade sorg. Detta ”mode” höll sig i alla fall in ett kort stycke in på 1900-talet, men det var framför allt på 1800-talet som det var stort.

Vanliga material i sorgesmycken var tex jet, bog oak/svartek, vulkanit, ebonit, svart glas, svart onyx och svart emalj. Även malt färgat horn är ett material som använts. Många tror att dessa svartbruna smycken är i bakelit men det är helt fel. Det går säkert att hitta något smycke i bakelit men de flesta är tidigare än vad bakeliten. Visserligen uppfanns bakelit 2007 men det började inte användas i smycken i någon större skala förrän 20/30-talet och då var modet med sorgesmycken över.

Förutom ett svart smycke kunde det vara tex en medaljong av den avlidnes hår tillsammans med ett foto, eller ett smycke med inskription.

Tyvärr har det inte gått att hitta särskilt mycket just om den här typen av smycken mer än det jag skrivit ovan. Min egen samling består framför allt av broscher och så två medaljonger. Jag har inte i detalj undersökt material men tror att de flesta är i svartek, ebonit och vulkanit.

20191117_144131

Äntligen lite fart i verkstan

Julmarknaden närmar sig med stormsteg och helt plötsligt insåg jag att symaskinen har haft fått lite för mycket tid och fokus den senaste tiden.

Så nu har jag äntligen fått lite fart i verkstan. Efter ett antal år vet jag att det inte nödvändigtvis är någon idé att vänta på inspiration utan sätter jag mig bara och börjar på så kommer det. Ibland tar det lite tid och är lite segt, ibland går jag igång direkt men kommer, det gör det.

20191105_100354

Gjort lite blandat (tyvärr inte helt enkelt att fotografera i dessa gråtrista novemberdagar) och mer kommer förhoppningsvis! Lite har jag sedan tidigare men jag sålde rätt mycket förra julmarknaden, sedan gjorde jag om hemmet och hade allt nerpackat, sen kom sommaren och därefter fick jag ett syryck… Så särskilt produktiv har jag inte varit i år.

Några armband, tre av dem av elastiska klockarmband och broscher och spännen, plus ett som är gjort av ett söndriga armband, som bara hälften fanns kvar av, och en gammal knapp.

Några örhängen har det också blivit av diverse lösa delar. Förra året hade jag inga örhängen eftersom jag inte tyckte det var någon som köpte men då frågade de efter… Så lite örhängen får det bli.

Så ett ”gäng” halsband, en del ”bara” gjorda av delar av halsband, en del örhängen och en del verkligen HPD (hopplockade delar). Inte några stora maffiga som sticker ut, måste bli några såna också innan det är dags.

En otroligt kul idé

Goda idéer är till för att stjälas har alltid varit mitt mantra, ”stjäla” på det sättet att varför ska man tvunget envisas med en egen idé om någon annan redan tänkt ut något smart man kan använda?

I senaste numret av Retro, nr 5 2019 (absolut bästa tidningen!), var ett inredningsreportage från en 70-talsvilla och på en av bilderna ser jag att de satt upp ett gammalt dockhus som en tavla på väggen. Såå himla kul idé, blev helt sugen på att leta fram mitt gamla dockhus från 60-talet och börja inreda igen, tyvärr finns det knappt några möbler kvar, och sätta upp det som ett extra djupt ”tittskåp”.

20191019_105227

Jag bor i ett 60-talshus, växte upp under 60-talet och det goda med att det inte finns något innehåll kvar i dockhuset är att jag nu kan göra även dockhuset till ett 60-talshus i miniatyr. Den idén måste jag verkligen fundera på, vet inte riktigt just nu var jag i så fall ska hänga det men det löser sig om det blir aktuellt.

Jag ska i alla fall börja med att leta fram det och se i vilket skick det är. Och när jag ändå är på jakt efter mina gamla leksaker ska även den gamla dockvagnen få komma fram i dagens ljus, har tänkt länge att jag skulle fixa till den (suffletten är trasig minns jag), och nu när jag kommit igång igen med symaskinen, sy lite nya fina täcken/lakan och låta dockvagnen med min älskade docka Carina bli en inredningsdetalj. Även detta är ju 60-tal.

Märkligt vad en enda bild, en enda idé kan sätta igång en massa nya idéer/tankar (och gamla minnen!) – verkligen älskar att jag har fått tillbaka en del av min kreativitet igen. Hjälper mig otroligt mycket när livet är tungt.

Plötsligt händer det…

Jag är allmän ”sakletare”, jag letar alltid efter äldre plastsmycken, men jag köper i stort sett inget nytt längre, bara second hand. Och eftersom jag är road även av äldre kläder, hemfaller emellanåt åt en och annan 60-talsklänning, så letar jag också äldre klänningar när jag är ute på mina loppisrundor.

Och igår hände det, på avdelningen retro/maskerad hängde en Katja of Sweden! För er som inte kan er modehistoria så var Katja of Sweden en av de stora modeikonerna under 60/70-talet. Hittar man en sådan måste den ju liksom bara köpas, och det var först när jag kom hem som jag provade den – och den passade perfekt!

Sedan gjorde jag lite efterforskningar på åldern och hittade ”min” klänning på två olika ställen, båda uppgav den som 60-tal – så himla roligt, gjorde hela min dag.

Men inte nog med det, igår såg jag en efterlysning på FB från Nordiska museet efter kläder och minnen från NK’s Franska damskrädderi eftersom de ska skriva en bok. Tänkte inte så mycket på det då men idag på morgonen började jag fundera, har inte jag en sådan i garderoben bland mina ”retro/vintage-klänningar”? Jag dök in i garderoben och tog ut min lilla svarta (som jag tyvärr inte går i just nu sorgligt nog) och visst var den från Franska damskrädderiet!

De ska ha insamling och fotografering i Stockholm och Göteborg men eftersom jag inte bor på någondera stället och dessutom inte rent fysiskt klarar att åka dit så mejlade jag lite bilder till dem. Då lärde jag mig att vända på etiketten, där står vem den är sydd åt och när, så himla roligt. Det visade sig att min fina klänning var sydd åt en fru A Wicander (släkt till skådisen kanske?!) 1956. Och det visade sig att de var intresserade av att titta på min klänning. Så nu får jag skicka iväg en god vän att visa upp den.

20191004_105928

Känner mig som värsta specialisten på retro/vintage-mode, som naturligtvis inte är sant, men lite kul att få känna sig som det en dag eller två!

 

 

Lite klurigt…

Håller på med min senaste idé, använda äldre elastiska klockarmband och istället för en klocka göra dem till armband.

Kan nog bli bra – bara jag kan klura ut hur jag rent ”tekniskt” ska göra för att sätta fast broschen, knappen eller vad det nu är jag vill sätta där. Inte helt enkelt upptäckte jag. De är ju gjorda för att uret har en ”pinne” som ska fästa armbandet, och hur gör man när man inte har det?!

Idén jag har just nu är att använda metalltråd. Funkar nog men nu gäller det att lösa hur jag ska fästa så det inte sticker ut någonting, det får naturligtvis inte skrapa på armen eller göra illa vid några kläder.

Löser jag ”bara” fästet kan nog den här idén fungera. Jag får göra som jag brukar när jag testar nytt, fästa trådarna och sedan använda armbanden några dagar och se om de håller och om det sticker ut någonting någonstans…

Lite nytt till samlingen

Efter att i nästan två veckor brottats med en elak flunsa så är jag på benen igen. Bestämt mig för att ligga lite lågt (igen…) med nyinköpen under tiden jag går igenom samlingen och samtidigt skriver om bloggen. Ligga lite lågt i så motto att bara investera i sådant som är väldigt speciellt eller på annat sätt kompletterar samlingen.

Dessutom behöver jag komma igång med mina egna smycken nu när det börjar bli mer höst (och julmarknaden kommer alltid snabbare än jag tror!). Sålde rätt mycket förra julmarknaden och resten av vintern ägnade jag mig åt att göra om hemmet och göra ett ordentligt hobbyrum så under den tiden var allting nerpackat – och sen kom sommaren. Så nu finns det för ovanlighetens skull inga mängder med redan gjorda smycken att ”plocka av”. Det enda jag fått ur mig hittills är en ny ring.

Men lite nytt till samlingen har det trots allt blivit;

Tre par svartvita örhängen från 60-talet, de två, som är likadana bara skiftade, har jag matchande halsband och paret med ”blixt” kunde jag bara inte motstå!

Fyra broscher, en fyrkantig spännande art deco-brosch som jag nog ska forska lite mer kring, en brosch i celluloid (30-tal) som egentligen är en ”hat flash” som var så billig att jag inte kunde låta bli. En sorgebrosch till den delen av samlingen och så ett hundhuvud i celluloid från 40-talet, hundar har jag alltid svårt att motstå, särskilt om det när ”skägghundar” eftersom jag är matte till en mycket älskad dvärgschnauzer.

Ett typiskt 50-talsarmband i termoplast (en typ av lucite kan man säga) från Coro. Och så till sist, ett sånt där armband som antingen kan vara mer eller mindre sprillans nytt eller väldigt gammalt… kräver med andra ord lite detektivarbete  –  och det gillar jag ju!

Svåra material, plast, ben och horn

Återkommer till ett av mina favoritämnen, material som blandas ihop med plast. Just ben är nog den absolut vanligaste sammanblandningen.

Det KAN verkligen vara svårt att skilja äldre celluloid från ben men även nyare smycken i ben tror många är i plast. Ytan kan ibland på nyare bensmycken vara rätt putsad och därigenom blank, tror att det är en sak som ”luras”. Det andra är nog helt enkelt okunskapen om hur mycket smycken i ben det faktiskt finns. Och viktigt, det är ben som i ben från ko, gris eller andra djur – inte elfenben. Att hitta ett äldre smycke i elfenben är VÄLDIGT ovanligt, vad jag vet har det aldrig passerat mina händer. Smycken här nedan är alla i ben. De skurna elefanterna har jag en känsla av är ett smycke som tillverkats i alla tider och fortfarande görs vilket dessutom gör att det kan vara väldigt svårt att bedöma ålder.

Här nedan är ett klassiskt exempel, Edelweiss-broschen, som finns i mängder med utföranden och både i ben och plast. Den vänstra är i celluloid och den högra i ben. På de här bilderna tycker jag skillnad i struktur (och till viss del färg) syns ganska väl.

Ett annat, lite svårare, exempel är detta. Ett armband i ben och ett halsband i celluloid. Med blotta ögat är det i princip omöjligt att se skillnad utan här måste man känna, kolla med lupp, undersöka lukt osv. Finns ett par enkla knep om man inte just då kan syna det närmare, ben är kallt att ta på jmf med plast som är mer kroppstemp och ben har en mycket tydlig ”klang” jämfört med plast om man knackar det mot något hårt (jag brukar använda tänderna!).

Har man tillgång till lupp ser man, oftast i alla fall, skillnaden i struktur även om den inte syns med blotta ögat. Ben har också ofta lite gula fläckar som är en naturlig färgvariation på materialet.

Sedan finns det en hel del olika typer av fröer/nötter som många också tar för plast. Även horn, särskilt infärgat, kan också upplevas som plast. Finns en del luriga material, tex malt sammanpressat horn som kan vara supersvårt att skilja från plast men oftast är det lite ”skivigt” och kan ha lite mer slitage än plast. Smycken nedan var alla sålda till mig som plast, två av dem som bakelit. Ingen av dem är plast…

Det ”naturfärgade” halsbandet vet jag inte riktigt vad det är för material, troligen någon slags nöt. Halsbandet med rundlar är troligtvis ett slags malt horn, jämför jag med ”äkta” bakelit (örhängen, armband och halsband/pärlor på bilderna) har den både en helt annan struktur och yta. Plast ”skivar” sig aldrig på det sättet, även om den är gammal. Så till sist, armbandet, som jag inte heller riktigt klurat ut material men det är i alla fall inte plast. Kan vara horn men mer troligt något trämaterial (jmf många sorgesmycken som inte heller är bakelit).

Men – det kan verkligen vara supersvårt att klura ut material och just av det skälet blir jag otroligt sur på de som bara tror att det är celluloid/plast (eller för den delen bakelit, hatobjekt nummer två) och hävdar det bestämt, jag ropar in det och upptäcker att det är ben. Jag tycker det är otroligt mycket justare att skriva/säga att man är osäker. Om jag är i det läget, vilket jag ju så klart är ibland/rätt ofta, jag kan inte alltid med 100 % säkerhet säga material, ålder eller vad det nu kan vara – skriv det! ”Jag tror detta men är inte alls säker” så får jag som köpare skaffa mig en egen uppfattning om jag vågar chansa eller om jag, med hjälp av bilder, kan dra någon egen slutsats.

 

 

Evighetsarbete…

Håller på med ett evighetsarbete som jag får sitta med lite då och då. Det är väldigt pilligt, tidsödande och något jag rent fysiskt inte kan hålla på med så länge i taget. De kanske inte återfår helt sin forna glans men de kommer ändå att bli superfina när de är klara!

Det jag gör är att försöka ”restaurera” en brosch och ett armband, båda Art Deco och väldigt, väldigt fina (annars hade jag inte gett mig på det här evighetsarbetet – såå roligt är det inte) men som saknar många stenar. Särskilt armbandet, där saknas nog minst hälften av stenarna. Normalt sett får det gå i ”skroten” när det saknas så många men det här tyckte jag var så otroligt fint så jag bestämde mig för att försöka rädda det.

0_20190831_095720

Jag har under tiden jag hållt på med smycken samlat på mig  det jag kallar smyckeskrot. Smycken med stenar och pärlor av olika slag som är bortom räddning och som det heller inte går att göra något annat med. Från detta plockar jag sedan stenar, pärlor och delar när ett smycke ska lagas. Inte alltid jag hittar just exakt rätt sten eller rätt del men väldigt ofta finns någon bra ersättning. Kan vara väldigt knepigt, de ska inte bara ha rätt storlek, de måste ha rätt färg också. Pärlor kan ha väldigt många olika färger men även ofärgade stenar kan ha förvånansvärt många olika nyanser. För att inte tala om färgade stenar.

I det här fallet behöver jag många yttepyttesmå ofärgade stenar. Jag har ett särskilt en brosch som en gång haft massor med stenar och där alla större stenar/pärlor för längesedan är borta men jag hoppas alla små stenar som finns ska räcka eller i alla fall hjälpa mig en rejäl bit på väg.

Först måste jag få ut de små stenarna från sin nuvarande brosch vilket i sig kan vara pilligt och tidsödande. Dessutom finns alltid risk att jag ”skjuter iväg dem” om jag inte aktar mig. Har de åkt iväg är så här små stenar omöjliga att hitta igen… Jag jobbar med en liten skalkniv, vass i änden och tunt blad. Stenar kan sitta väldigt hårt om det vill sig illa och jag vill varken skada dem eller skjuta iväg dem, så bara det här momentet är oerhört pilligt.

Sedan ska stenarna limmas i armbandet/broschen och eftersom det här är så smått är det inte bara kladda dit lim utan limmet måste ”petas” dit med en tandsticka för att inte få lim överallt. Så till sist, ta de små rackarna med en pincett och få dem i hålet och dessutom på rätt håll – så jag antar att ni förstår varför jag bara gör detta lite då och då!

Markasiter

Smycken med markasiter är väldigt vackra tycker jag, bland annat har jag ett halsband ute till försäljning just nu som nog är det vackraste jag sett i den vägen. Från tidigt 1900-tal, 1910/20/30-någonting.

Jag är heller ingen ”guld-person”, ska jag ha ett smycke i ädel metall vill jag hellre det ska vara i silver så det är ytterligare ett skäl att gilla markasiter.

Men –  jag kan alldeles för lite inser jag, finns det oäkta? Jag vet att det finns sk fattigmans-markasiter, det är enkelt att se, då är metallen präglad för att skapa en illusion av markasiter men om det ÄR stenar, kan jag då vara säker på att det är markasiter?

20190704_171228

De här fina elefanterna är i sk fattigmans-markasiter, det är ju rätt enkelt att skilja från originalet med blotta ögat om du jämför med den äkta varan här nedan.

Tydligen finns det två väldigt lika mineral, markasit och pyrit,och det egentligen den mer hållbara pyriten som oftast används till smycken, men vi pratar fortfarande om äkta vara. Färgerna kan variera från mer tennfärgad till mer gulaktig men de ska se ut som glittrande metall när man tittar på dem i lupp, alltid ogenomskinliga. Markasiter har varit populära i smycken till och från ändå från 1700-talet.

Jag har letat och letat men inte hittat en enda referens till oäkta markasiter så jag får nog dra slutsatsen att ser de ut som markasiter ska göra ÄR det markasiter!