Plast är inte alls det moderna material många tror. I slutet på 1800 och början av 1900-talet användes plast för att göra en mängd produkter som smycken och leksaker till elektriska delar och köksattiraljer.
De vanligaste tidiga plasterna är celluloid, bakelit, catalin, casein och lucite. De har alla relativt distinkta kännetecken och det ska vara möjligt att lära sig att se/känna skillnad.
Först måste man lära sig att skilja plast från andra material. Det låter kanske dumt, de flesta tror nog att man vet hur plast är, men saken är den att glas/kristall, vissa typer av stenar, gummi och trä ibland kan blandas ihop med plast. Särskilt gäller det i mindre föremål som smycken och knappar kan det ibland vara väldigt knepigt att se/känna skillnad.
Plast är varmare att ta på än glas och de flesta stenar. Plast är också lättare än glas och sten. Man kan också lära sig att höra skillnad, glas och plast har tex väldigt olika ljud när man ”knackar” på det med nagel, penna eller något annat hjälpmedel. Övning ger färdighet, börja med sådana saker som du vet är det ena eller det andra och försök höra skillnad.
Om man vågar utsätta smycket eller vad det nu handlar om, i mitt fall smycken och ibland knappar, för en upphettad nål så är det ytterligare ett test man kan göra. En uppvärmd nål tränger in i plast men inte i glas eller sten. Man kan också känna distinkta lukter, gummi luktar just gummi, trä luktar ”brasa” och de olika plastmaterialen har oftast distinkta lukter.
Man kan uppnå samma luktupplevelse med att hetta upp föremålet i sig, antingen under rinnande hett vatten eller genom friktion, dvs att gnugga det tills det blir varmt. Beror ju på vad man vågar utsatta föremålet för.
Utrustad med en lupp kan man också komma en bit på vägen. Även här gäller övning ger färdighet. Använd saker som du redan vet vad det är för material och försök lära dig att se vad som skiljer olika material från varandra när man studerar dem på riktigt nära håll.
helensjoyeriadotcom 