Blev lite sugen på ringar

Bara sådär, utan någon orsak alls, blev jag plötsligt sugen på att göra lite ringar. Det var rätt längesedan jag gjorde några nya ringar. Julmarknaden har fungerat, precis som jag hoppades, som en katalysator för att sätta igång mig igen.

Så sagt och gjort, fram med en ”hög” som kändes som de skulle kunna bli ringar i någon form. Mycket udda, söndriga örhängen som jag hade i gömmorna. Särskilt de som har varit clips är ofta väldigt bra i storlek till ringar, alternativt med en knapp som ”bottenplatta”. Dessutom har jag hittat en leverantör av riktigt bra ring-stommmar, svårt att hitta med bra kvalitet som sitter bra.

Några är klara och ligger på lim-tork, de har alla haft ett tidigare liv som örhängen med clips.

 

Men fler ska det bli…

20171118_112517

Förbereder julmarknad

Förbereder julmarknaden i början av december genom att, mellan alla hostningar, nysningar och vila, försöka bygga upp bordet. Det går extremt långsamt, tagit mig en hel vecka, eftersom jag åkt på en riktig superdunderförkylning och orkar bara göra ytterst lite…

Jag bygger upp det så här hemma av flera skäl, ett skäl är att det ska vara enkelt att bygga när jag kommer till museet där julmarknaden ska vara, har man en klar bild innan är det både snabbt och enkelt på plats. Dessutom, eftersom bära saker inte precis är min bästa gren, och trots att jag har bärare med mig (TACK Kristine), så tar jag inte med mig mer än det som faktiskt krävs och får plats på bordet.

Ett annat skäl är att gå igenom hur mycket smycken jag ska ta med mig, eller som jag har, i de olika ”kategorierna”. Detta både för att inte släpa med mig för mycket men också för att se om det är något jag kanske borde göra fler av innan marknaden.

Det tredje skälet är rent praktiskt. Jag plockar nämligen fram allt annat jag också ska ha med mig, allt från förlängningssladdar, sax, tejp till silkesapper och påsar. Då har jag fortfarande tid att skaffa det som eventuellt saknas.

Allt måste också på något sätt prissättas, särskilt eftersom jag inte kan stå så mycket själv utan har hjälp av Susanne (TACK Susanne) stor del av tiden och det gör det enklare för henne om det är klart och tydligt vad allting kostar. Så i samband med att jag plockar bort smycken och ner i transportlådor ska det på en prislapp alternativt blir det enhetspris, alla ringar kostar x, alla halsband kostar y. Har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra. Enhetspris är enkelt, enkelt att förstå för kunden, enkelt att hålla reda på för Susanne och mig, men det innebär också att en del blir för billigt medan annat blir för dyrt…

20171111_141319

Måste ha fram min ”betalmaskin” från iZettle också och se så den fungerar. Visserligen har många swish nu för tiden men att kunna ta betalt med kort känns ändå viktigt. Men eftersom det ofta går rätt lång tid mellan varven jag använder ”betalmaskinen” så behöver den kollas – och jag behöver öva med den 😊!

Jean Painleve, fransk mångsysslare

Jean Painleve var en fransk biolog och filmare, pionjär för populärvetenskaplig film. Han levde 1902-1989. Vad har detta med smycken att göra tänker du? Jo, han var inte bara filmare och biolog utan en mångsysslare, en entreprenör.

Tillsammans med sin livskamrat Genevieve Hamon skapade han 1936 en serie mode-accessoarer med sjöhästar som tema. Sjöhästen var hans största/mest kända film och sjöhästen blev så att säga hans signum. Accessoarerna tillverkades av Clement Nauny i L’Hippocampe. Denna serie såldes under namnet jHp, Jean Hippocampe Painleve. Förutom smycken var det bla tyger och scarfes.

Han öppnade också flera butiker i Paris och runt om i Frankrike där sjöhäst-smycken visades upp tillsammans med akvarier med levande sjöhästar.

Alla smycken är inte märkta men den fullständiga märkningen ser ut som nedan. Hans smycken är gjorda av mässing och galalith, en fransk plast liknande bakelit. Jag är stolt ägare till nedanstående armband med den fulla märkningen.

Jag hittar inte så väldigt mycket information om Jean Painleves smycken, bara om hans filmer, så det är väldigt svårt att veta om allt i den här stilen kommer från Jean Painleve eller om någon gjort kopior. På nätet säljs allt, inklusive ödlor och ”drakar”, som Jean Painleve men det verkar som ingen egentligen vet. Inte heller har jag lyckats hitta hur länge han höll på med smycken. Starten 1936 och sedan tills krigsutbrottet kan man gissa – men fortsatte det efter kriget?

Armbandet med ”draken” (kallas drake på nätet, om det är rätt namn, vem vet!?) och sjöhästen har ingen märkning alls medan broschen med ödlan är märkt Depose, som ju bara betyder ungefär Patenterad.

De här två är mina senaste köp, en brosch och ett udda örhänge. Broschen är märkt Made in France och med lite god vilja skulle det kunna stå jHp också, mycket otydligt, örhänget är märkt Depose Made in France.

Detta är också en del av historien runt äldre plastsmycken så jag är glad att jag i alla fall fått ihop en liten samling. De är inte så lätta att hitta och tittar man på tex eBay är det DYRT.

Två gånger omgjorda/återbrukade halsband

De här två halsbanden har blivit återbrukade två gånger… Går igenom smycken jag gjort tidigare inför julmarknaden och en del får vara som de är, jag bara går igenom alla delar så de är väl gjorda, andra känner jag kan få ett annat liv.

Det här halsbandet var lite ”blingigare” tidigare men jag fick det inte att hänga riktigt bra, de större röda rundlarna hade en tendens att snurra sig. Så efter lite letande hittade jag några små glittriga röda delar som jag tyckte funkade bra. Jag gillar när det händer något på kedjan, när det inte bara är en kedja. Det blev ju ett lite mindre utstickande halsband men fint ändå.

Det var samma sak med detta halsband, ville inte hänga riktigt bra när man bar det (jag går omkring med dem hemma för att känna att de funkar). Hade rosen liggande, alltså hängande i var ände men gjorde om den till att hänga rakt ner och då blev det bättre att bära. Hade först fundering på att ”bara” ha en kedja till men då tyckte jag att det blev lite väl intetsägande så jag gick tillbaka till den ursprungliga utformningen. Kanske inte allas smak men definitivt roligare.

 

 

Bakelit-klocka

Den som söker finner till slut… Har legat och dreglat över bilder på den här typen av klockor, tycker de är så otroligt coola. Och äntligen hittade jag en som jag som jag också tyckte var ok i pris (de är vanligtvis VÄLDIGT dyra), köpt den från England.

20171030_101542

Klockan är gjord i bakelit med ett ingjutet ur. Den var billigare för att uret tyvärr inte fungerar, det hade varit roligt, men var för mig ingen absolut nödvändighet. Jag köpte den inte i första hand för att bära utan för att ha den i samlingen. De är dessutom ganska små i omkrets så det är knappt att den går om min handled, och jag tycker inte jag har jättegrova! Vet inte om klockan går att laga men jag misstänker att det är billigare att köpa en annan med fungerande klocka i så fall…

De här klockorna gjordes under Art Deco-tiden, 30-talet och i början av 40-talet. Jag misstänker att de gjordes i USA eftersom de jag har sett tidigare alltid sålts från USA eller England. Själva uret kan variera, just det här uret har jag inte lyckats klura ut så mycket om, tror det kommer från Schweiz.

Själva ”bandet” är i bakelit, stelt men med dels ett gångjärn, dels en öppning för att du ska få det på dig. Det är nog meningen att de ska sitta relativt fast mot handleden.

 

Så till något helt annat…

Finns en hel del avarter på nätet men det finns massor med fördelar också, särskilt för nördar! Själv är jag med i diverse olika grupper på Facebook om vintagesmycken, plastsmycken,  återbrukssmycken och hur man restaurerar/lagar gamla smycken bland flera andra. Dessutom några med äldre saker generellt. För att inte tala om Pinterest och andra ställen där man kan ägna sig åt ögongodis och/eller att söka kunskap inom vintagesmyckens underbara värld. Eller bara googla…

 

Jag har en ”brosch” som jag sparat för att ha den i något halsband eftersom den i mitt tycke inte såg komplett ut. Men samtidigt såg den väldigt gammal ut, jag har haft den framme flera gånger men aldrig riktigt haft hjärta att börja göra något med den. Men när jag hade tag i den igen tänkte jag, måste försöka se om någon vet vad det är och om den är hel eller inte. Sagt och gjort, tog några fotografier och la ut den i en av grupperna med den ”enkla” frågan – vad är det och är den hel eller saknas något?

 

Förutom att den sitter på en platta, har kedjor som sitter lite lustigt och är märkligt tjock så har den en öppning på en sida medan de resterande tre är täckta.

 

Det är som är så underbart med de här grupperna med nördar är det alltid finns några stycken som med liv och lust ägnar sig åt att hjälpa till med detta mysterium, en som dessutom går ut frågan på några andra forum för att få fler människors synpunkter – det är så otroligt häftigt med människor som besitter en massa kunskap inom ett smalt, egentligen rätt oviktigt, område.

I alla fall så blev slutsatsen följande från de samlade synpunkterna (från bilder ska ju sägas);

De allra flesta tror att detta är en form vinaigrette/doftdosa från ”Victoria-tiden”, dvs från mitten till slutet på 1800-talet. Rådet var, spara den som den är och ta den till en juvelerare och/eller någon som kan äldre smycken och stenar och gör en bedömning – det kan löna sig. Kan vara ädel metall, kan vara ”äkta” stenar men oavsett är det ett vackert antikt smycke som det inte finns så många kvar av.

Så broschen/doftdosan blir tills vidare istoppad i min lilla låda ”smycken jag tror är Något extra” i väntan på någon möjlighet att visa dem i verkligheten för någon kunnig, någon expert från Antikrundan eller något sånt vore kul.

Mer samling…

Nu har jag bestämt mig för att ha köpstopp, nu får det bara vara sådant som är VÄLDIGT speciellt för att jag ska köpa det! Istället ska jag ägna mig åt att katalogisera, åtminstone i delar, samlingen lite mer ordentligt. Sedan kan man ändå inte låta de riktiga godbitarna passera…

Men ännu så länge ramlar det in lite jag ropat in/köpt på nätet och ett och annat som jag redan hade i gömmorna men som inte blivit fotograferat ännu.

Ett antal armband, alla i celluloid utom det med strasstenarna, som kan ev vara lucite. Armbanden med utskurna blommor är jag väldigt förtjust i, de kommer från 30-/40-talet och kan vara så otroligt fina, särskilt nöjd är jag med Det tvåfärgad. Armbandet med edelweiss ska komplettera de broscher och örhängen jag redan har.

Ett helt gäng broscher, någon i bakelit, några i celluloid, några i lucite och några som kräver lite mer undersökning.

2017-10-17 13.33.56

Så hittade jag ett helt ljuvligt set från 50-talet med frukter och blommor, troligen i lucite. Just frukter och bär var stort under 50-talet och 60-talet och det här var ovanligt fint, tyckte i alla fall jag!

Dessutom har jag fått tag i två halsband i galalith, ett franskt plastmaterial från ”bakelit-tiden” 30- och 40-tal. Jag kanske har något mer i samlingarna men de här VET jag är galalith och det är alltid bra att ha som jämförelse när man ska katalogisera annat. Eftersom plastsmycken ofta är svåra att katalogisera, både på ålder och material (för att inte tala om ursprung, helt omöjligt!) så är ett av mina knep att ha några exempel på olika material och ålder som jag antingen själv är helt säker på eller som säljaren har garanterat och så anbänder jag dem som jämförelsematerial.

Köpa plastsmycken från utlandet har fördelen av att man hittar fler som kan mycket om äldre plastsmycken, nackdelen är att då vet de också vad det kan vara värt – i alla fall på den internationella marknaden…

 

 

Lite nytt till samlingarna

Samlat ihop mig till lite fotografering av lite mer till samlingarna.

Ovanstående halsband med tillhörande örhängen/clips är i celluloid och från 40-talet – jättefint tycker jag!

Ett par halsband, båda i typiskt 50/60-tal. Kan vara lucite, kan vara någon annan typ av de plaster som började bli vanligare under 60-talet.

2017-10-09 12.17.23

Föll för ett halsband till, med största säkerhet för ”nytt”, av storleken att döma är det säkert 80-tal eller senare, men det stod Helen på hela halsbandet…

Ringar, ihop med stela armband, tillhör det där som är väldigt svårt att datera. Känner mig hyfsat säker på att den vänstra ringen är gammal men absolut inte på den högra.

Lite djur, hundbroschen från 40-talet, elefanterna trol från 50-talet, båda i celluloid, en ödla av både okänd ålder och material och så ett armband i celluloid som också är 40/50-tal.

Lite blommor, en mycket gammal brosch, tidigt 1900-tal, troligen i ebonit, ett halsband i lucite som är skuren och färglagd från baksidan och ett par ”tulpan-örhängen” från 50-talet.

Och till sist de där stela armbanden som är så svåra… Det gräddvita längst ner till höger vet jag är 50-tal men de övriga kräver lite funderande.

Ben och plast

Två material som jag fortfarande har väldigt svårt att skilja på är ben och plast, celluloid, de kan vara otroligt svåra. Många äldre broscher, halsband och armband kan vara utskuret ur ben men också utskuren celluloid. Celluloid kom ju till för att just efterlikna ben, elfenben, så det är egentligen kanske inte så konstigt. Det som gör det extra svårt, och samtidigt bra, är att ben rätt sällan är elfenben utan oftast ben från oxe/nöt – och det känns ok att hantera.

 

Finns flera sätt att försöka skilja plast och ben åt;

Ett är lukt, gnid på det/den så den blir varm och lukta, celluloid luktar kamfer/malkulor eller lätt konstgjort (lukta på en äldre bordtennisboll!) medan ben luktar just ben, tänk kött/stek. Istället för att gnida kan man istället spola den under riktigt hett vatten, då kan man också få fram lukten.

 

Ett annat är, om man vågar eller hittar något undangömt ställe att testa på, är att värma upp en nål eller liknande och försiktigt trycka den heta metallen mot materialet, den mesta plast smälter vilket ben inte gör. Men man ska veta att man gör åverkan på smycket så jag tycker nog att man använder detta sätt väldigt sällan och väldigt försiktigt. Dessutom är riktigt gammal celluloid rätt eldfarligt… Dessutom kan man förstöra värdet om det är ett riktigt gammalt fint smycke.

Man kan syna materialet mot ljuset, har man ett relativt tunt smycke är celluloid rätt genomskinligt vilket ben inte är i samma utsträckning. Tittar man i lupp har oftast ben vissa oregelbundenheter i materialet som plast inte har.

Ytterligare en variant är att försiktigt knacka mot tänderna, plast och ben har väldigt olika ljud – men det förutsätter att man har ett smycke som man vet säkert är det ena eller andra som jämförelse. Sak samma med tyngd, ben känns kompaktare och tyngre än plast men det förutsätter också två smycken man kan  jämföra mellan där man vet vad det är för material i det ena.

Och den sista (?!) varianten är att hålla det mot kinden, ben är ”svalare” än plast,  inte så kallt som glas och sten men definitivt kallare än plast. Även denna variant är lättare om man har ett plastsmycke som man säkert vet är plast och jämföra med.

Det bidde ännu ett halsband…

Igår gjorde jag klart ännu ett halsband, denna gången i svart i guld. ”Hänget” vet jag inte riktigt vad det varit, tror att det möjligen kan ha varit ett lås. Såg på en av facebookssidorna jag följer att det var ute ett par matchande örhängen så jag tänker att det funnits ett set med örhängen och ett halsband med detta lås.

2017-09-29 08.43.10

Vad det som varit i mitten av det svarta hänget vet jag inte heller, det var tomt så det har fått en pärla. Resten är diverse lösa delar jag räddat från annat.

Hänget var väldigt ojämnt och vasst på baksidan och eftersom det är i en fördjupning var det nästan omöjligt att fila ner det vassa så jag har täckt baksidan med skinn.

2017-09-29 08.43.17