Silhuett-smycken i celluloid

Jag har en större samling av silhuett-smycken i celluloid, vackra men också sköra. Vad jag kunnat klura ut är många av dem från tidigt 1900-tal, främst då 20- och 30-talet.

De flesta, i alla fall av de som jag bedömer som de äldsta, är tillverkade i Frankrike och många av dem är märkta Depose France men det är inte tillverkaren som många tror utan är ett ord vars betydelse ungefär är ”patent för ett något som är handtillverkat i Frankrike ”. Det är svårt att hitta någon egentlig information, kan delvis bero på att de kommer från Frankrike och jag inte kan franska… Däremot efter mycket letande har jag hittat en bild med en etikett kvar, ett (eller det enda?) av de företag som tillverkat och sålt dessa heter Maloupa Paris. Även en av ”biblarna” när det gäller äldre smycken, Warman’s, säger att detta är tillverkaren.

Förutom märkningen, som långt ifrån alla har, är de försedda med det för Frankrike så typiska trombonlåset, se bilden ovan till höger. Just den här varianten har dessutom nästan alltid en metallram av mässing eller mässingsliknande metall men de kan vara väldigt olika i utförande vilket jag är lite fascinerad av om det nu är samma tillverkare av alla? Vore ändå roligt att hitta en med etiketten kvar, det äger jag tyvärr ingen.

Det man ska vara noga med, och som tyvärr är näst intill omöjligt att bedöma på bild, är att se om det saknas delar. Dessa broscher innehåller många små, små detaljer i flera lager och har man inte en helt oskadad framför sig kan det vara otroligt svårt att se om, och i så fall vad, som saknas. De är trots allt bortåt 100 år gamla och relativt sköra så det är ju inget konstigt om det saknas delar. Nu när jag har hanterat dessa broscher ett tag och dessutom gått igenom min samling med lupp och förstoring på kameran inser jag att flera av dem har saknade delar som jag inte tidigare lagt märke till. Jag får helt enkelt hålla korpgluggarna öppna och se om jag kan byta upp mig till kompletta i de fall de inte är det!

Den vänstra köpte jag långt innan jag visste vad detta var, nu har jag en brosch som den faktiskt ska se ut. Så skadade brukar de dock inte vara.

Två typiska exempel hur det kan se ut, här gäller många gånger att leka dem klassiska ”finn fem fel” för att se vad som saknas, eller är de bara olika trots samma bild? Problemet är att man oftast inte har något att jämföra med, så då får man leta efter konstiga avhuggna kanter eller sådant som ser lite rumphugget ut. Lupp eller en kamera med bra förstoring är ett måste.

Att alla inte är franska har jag också upptäckt, hittat en som är märkt Japan och en som är märkt Wales. De är nog också av olika ålder, alla är inte så tidiga som 10/20-talet. Jag misstänker att de med täckt baksida är något senare, i alla fall 30-tal. De med täckta baksidor finns i flera olika varianter, olika färger, olika ramar osv, osv. Jag har lite svårt att tro att alla dessa också är tillverkade av samma franska firma, de är sinsemellan så olika att det helt enkelt måste finnas flera tillverkare. En del säkert gjorda i Frankrike men jag kan också tänka mig Japan som tillverkningsland, Japan var duktiga på celluloidsmycken vid den här tiden. Även England är en kandidat som tillverkningsland.

I min samling finns också ett antal som kan ses som souvenir-broscher, franska landmärken så som Eiffeltornet, Sacré Cour men också Tower Bridge i London. Troligen är dessa fransktillverkade, det är visserligen en gissning från min sida, men det är väldigt mycket oftare franska turistmål än från andra länder som jag ser när jag hittar någon av dessa.

Det finns mängder av varianter av dessa broscher, rätt otroligt egentligen med tanke på hur gamla de är. Men kan vara värda ett helt eget samlarområde. Har ett antal halsband med silhuett-hängen också men de återkommer jag

Ibland är det bra att gå tillbaka…

Jag är väldigt förtjust i ”blommiga” celluloid-armband från 30-40-talet (även broscherna). Har hittat några i färger och mönster jag inte hade innan (finns hur många varianter som helst, bara det är ett eget samlarområde).

2018-01-21 13.33.07

Så jag tänkte, jag tar fram de jag hade innan också så kan jag läsa på lite mer om dem och skriva om det. När jag gjorde det insåg jag att jag hade en katt bland hermelinerna.

När man ser armbandet för sig kanske man inte reagerar men tillsammans med de andra syns (och känns!) det tydligt att det är något annorlunda med det. Armbandet har också en annan typ av blommor än de andra. Jag tror att detta är en senare kopia, försöker ta reda på hur sen en senare kopia är, är den från typ nu eller är kopiorna gjorda på tex 70-talet? Den passar i alla fall med största sannolikhet inte in i min samling. Men den är ju fin för det!

Den här typen av armband (och broscher) började göras i Japan tack vare att en stor ingrediens i den här typen av äldre celluloid är kamfer (man ska kunna få fram en doft av malkulor om man gnuggar det entusiastiskt). Man utvinner kamfer ur ett träd, som passande nog på svenska heter Japankamfer, som det fanns stora bestånd av på Formosa (Taiwan) som vid sekelskiftet tillhörde kejsardömet Japan. Så när celluloiden slog igenom, det var ju inte bara i smycken utan i princip allt som gjorts i elfenben, så blev Japan en stor leverantör och byggde upp egna fabriker för tillverkning. Förutom Japan tillverkades celluloid främst i USA och Tyskland. Men det var främst i Japan som ”blommiga” smycken gjordes.

De här armbanden kan vara skurna eller gjutna. Ofta kallas alla av den här typen för skurna men det är en sanning med modifikation, de flesta är gjutna – men – oftast skurna för hand för den sista finishen när den kommit från gjutformen.

Jag har en som jag faktiskt tror är helt skuren, insidan på denna är mycket ojämnare än på de andra… men även de gjutna får en viss känsla av skuret eftersom de är ”finskurna” på slutet, det gör att även två som gjutits i samma form inte nödvändigtvis måste vara exakt lika.

Många gånger är de inte märkta, de kan ha haft en lapp, varit märkt på asken osv. Men där det finns är den oftast inpressad, ibland med Japan, ibland Made Japan och ibland bara FOREIGN.

De kan dessutom vara enfärgade i olika färger eller målade. De målade är handmålade vilket, precis som vid gjutningen, gör att de aldrig blir exakt lika. Det här var ju ingen superindustri där allt blev exakt, det är en av sakerna som gör dem så otroligt charmiga.

Testa plast i smycken del 2, celluloid

Den näst största äldre plasten är celluloid, eller som det är med bakelit,  en mängd olika plaster som alla uppträder ungefär likadant och som jag buntar samman under rubriken celluloid. Det är ju smycken jag ägnar mig åt, inte kemi, så jag fördjupar mig inte bland molekylerna…

Celluloid är den äldsta plasten (finns en del andra tidiga material som upplevs som plast men som har sitt ursprung i växtriket, därför räknas de inte fullt ut som plaster) och räknar sitt ursprung till 1860-talet. Det uppfanns för att skapa ett alternativ till biljardbollar i elfenben. Det är också under 1800-tal och tidigt 1900-tal celluloid hade sin storhetstid som ersättningsmaterial för elfenben, sköldpadsskal, bärnsten, korall och liknande dyra och exklusiva material.

Smycken i celluloid kan man hitta under perioden slutet 1800-tal fram till 50-talet, även om lucite tog över mer och mer under 1940-talet. Men det man ska tänka på är att den tidiga celluloiden och den senare kan skiljs sig en hel del åt.  Den tidiga är relativt skör, och dessutom brandfarlig, medan materialet utvecklades till mer hållbara varianter senare.

Det är mycket ovanligt att hitta celluloid-smycken från 1800-talet men naturligtvis kan det gå… från den här tiden är det i stort sett bara ”kopior” på smycken i dyrare material, alltså styrt av modet vid den här tiden.

Den stora mängden smycken jag som samlare hittar är framför allt gjorda de tre första årtionden på 1900-talet. Broscher, hårkammar av olika slag,  hattpinnar, armband och halsband. Men Japan gjorde mängder med lite roliga smycken i celluloid efter kriget som exporterades i rätt stora mängder både till Europa och USA.

Hur vet man då om det är celluloid?

1. Titta, titta och titta… är det ett smycke som är gjort för att likna något exklusivare material? Då är det rätt stor chans att det är celluloid.

2. Titta, titta och titta igen, håller du upp smycket mot ljuset så ska du kunna se igenom det – även om det är helt färgat.

3. Känn på vikten och titta på tjocklek, celluloid är väldigt lätt och oftast relativt tunt.

4.. Värmetest, värm materialet med dina händer (genom att gno rätt intensivt) eller med hjälp av varmt vatten så ska det lukta kamfer – tänk malkulor! Eller går du till apoteket och köper kamfer så du vet hur det luktar. Men, men – lukten säger egentligen ”bara” att om det luktar kamfer är det tillverkat tidigare än slutet på 20-talet när kamfer ersattes med annat, kan alltså vara celluloid ändå även om det inte luktar.

5. Lär dig känna igen smycken från tiden tidigt 1900-tal fram till slutet 30-tal, plus de japanska från 50-talet, genom att läsa och titta på mängder av bilder så är det också en mycket god hjälp. Särskilt eftersom det faktiskt inte finns något hundraprocentigt sätt att säga – detta är celluloid!

Senaste tillskotten

Blivit lite nytt till samlingen  (undrar när jag ska få någon ordning på den…).

2017-02-22-09-15-00

Det här fina halsbandet har silverlås och det gjorde mig lite förvirrad. Spontant hade jag sagt ett halsband i lucite från 40/50-talet men de brukar aldrig ha silverlås… Så en teori skulle kunna vara bärnsten. Det är bundet med textiltråd så Coca-Cola-testet fungerar inte så det är ögon och näsa som får jobba lite. Men jag kan varken se eller lukta bärnsten (luktar kåda) så det är nog trots allt plast. Och eftersom jag inte kan känna någon direkt lukt är det ändå med största sannolikhet lucite.

Tyvärr har inte silverstämpling någon årsstämpel utan ”bara” 830, kattfot och S, så någon hjälp där får jag inte. Min teori är att det är äldre, snarare från 30/40-tal när plast fortfarande var lite dyrare material än vad det är idag så det var värt ett silverlås.

 

Detta fina ”dressclip” som du sätter i ringningen är i celluloid och från 20/30-tal. Det finns en utsmetad stämpel och jag tror att detta är gjort i Japan. Många i den här stilen är gjorda där och såldes till Europa, främst under mellankrigstiden, dvs 20/30-tal. De ska vara skurna och inte gjutna, med vetskap om Japans kultur på det här området stämmer säkert det – fina är de oavsett!