I ett obevakat ögonblick lovade jag att ställa ut lite av min samling på Tingsryds konst- och hembygdsrunda 3-4 september. Verkar kul när jag får frågan, sen ångrar jag mig eftersom det är rätt mycket jobb och sen blir det kul igen när jag väl är där…
Funderade på hur jag skulle göra det hyfsat enkelt för mig men ändå få det att verka lite spännande för dem som ska titta och kom fram till att använda samma struktur som på Gokväll, dvs fyra tidsperioder. Men på grund av mina ryggproblem kan jag antagligen inte närvara hela tiden så jag måste ha det lite skyddat för ev stölder och det måste ändå se lite kul ut. Så det får bli ett par dockor med tidstypiska kläder och några smycken på dem, även jag kommer att ha tidstypiska kläder (50-tal och 60-tal) om vädret/temperaturen tillåter.
Jag har två bord, på bord 1 har jag 1800-tal till tidigt 1900-tal och 1930/30-tal plus en klänning från 30-talet med några tidstypiska smycken.
På bord 2 blir det 40-tal och 50/60-tal och en riktig ”babydoll”-klänning från 60-talet.
Önskar jag hade några proffsiga skåp att ställa upp men det får duga så här också, jag är ju trots allt amatör!
Det är numera väldigt svårt att hitta bra vintage-smycken i allmänhet på loppis och det gäller även plastsmycken. Vore spännande att veta varför, kan människor mer så de inte skänks eller köps de upp av handlare? Eller börjar helt enkelt kvinnorna med välfyllda smyckeskrin ta slut?
D här veckan har jag i alla fall lite julafton eftersom mina samlade köp från England har dykt upp. Eftersom frakten numera är rätt dyr så samlar vi helt enkelt till vi fått ihop tillräckligt för att det ska kännas lönsamt att skicka. Det roliga med det är att det hinner bli köp under en rätt lång tidsperiod vilket gör att jag hunnit glömma vad jag köpt så därför känns det alltid som jag packar upp en present!
Tre charmiga set, alla från 50- och 60-talet. Från vänster till höger, set med armband och brosch från Coro i silverfärgad metall och celluloid, gult set med armband och halsband i thermoplast och kromfärgad metall och längst till höger också thermoplast men med en ganska ovanligt utformning.
En av dyrgriparna är det här vackra halsbandet från 30-talet i typisk art deco-stil, krom och galalith. ”Jakob Bengel lookalike”.
Ytterligare tre dyrgripar, alla tre i bakelit från 30-talet. Från vänster till höger, armband I mässing och bakelit, halsband bakelit på okänd metall och längst till höger ett mycket ovanligt armband med en fin skotte i metall och en grov kedja man ändrar vidden med, aldrig sett något liknande.
Två relativt tidiga plastsmycken från 20-talet i celluloid, det vänstra armbandet är ett ormarmband med strass för att bära på överarmen och till höger är en rätt vanlig variant på brosch från tidigt 20-tal.
Till slut fyra örhängen från olika tider. De rosa med ränder är i lucite och från 50/60-talet men de har nog vid tillfälle lagats eftersom en är upp och ner, dock enkelt att rätta till genom att ta loss ett av clipsen och vända på det, de orange är från 60-talet i tidstypisk design. Sen kommer två riktiga favoriter, de svarta i celluloid från 20/30-talet som skulle vara lika moderna idag och de ljuvliga vita i lucite som har ett mönster utskuret bakifrån för att skapa 3D-effekt. Tyvärr har clipsen rostat så den övre delen har blivit missfärgad. Ska göra ett försök med mitt vanliga trick, mjuk borste och tandkräm, och se om jag kan få bort åtminstone lite av det.
Blir tyvärr rätt lite pysslande med min samling för tillfället, varken skrivandet på boken eller katalogisering. Lite nytt har jag hittat enligt nedan men resten av samlingen är ”gömd” bakom möbler och saker som jag varit tvungen att flytta från två andra rum på grund av en tråkig vattenskada och dessutom lite andra avloppsproblem…
Och eftersom det står grejer överallt har jag heller inte ro att skapa nya smycken så det känns rätt trist. Längtar förtvivlat till när allt kring vattenskada och avlopp är fixat och jag ”får tillbaka” mitt hus (och mitt liv känns det som!) igen. Inte nog med två pandemi-år utan också snart ett år med hantverkare som går ut och in och allting i en enda röra, suck. Kan suga musten ur vem som helst men för mig, med lite andra utmaningar, gör att jag alldeles tappar styrfart. Men snart är det förhoppningsvis klart och det är sommar, även om inte den i år heller har mer än styrfart, då får jag upp farten in!
Fina halsband i plast kan man väl aldrig få för många? Särskilt inte härliga ”50/60-talare” i fina färger.
En siluett-brosch i celluloid och guldfärgad metall från 20/30-tal och två par örhängen från 60-talet helt i nyskick.
Och till sist två som kräver lite mer undersökning. Halsbandet skulle kunna vara 60-tal men också nyare, jag tror på 60-tal helt pga av lås och hur plasten ”känns” men kräver lite mer koll. Setet med hänge och örhängen såldes som bärnsten men jag är tveksam, tror mer på någon typ av plast. Men jag ska försöka använda det jag just lärt mig, bärnsten är ”elektriskt”. Ta en pappersnäsduk eller liknande och riv av en liten bit, gno smycket mot dina byxor eller något annat så du skapar statisk elektricitet och fastnar sen den lilla biten av pappersnäsduken är det bärnsten, annars plast. Jag såg detta tips på hur man testar bärnsten på Antiques Road trip på BBC men inte provat det än.
Det är inte någon ände på bekymmer som behagar dyka upp, har knappt hunnit få ordning efter min stora källarrenovering förrän jag får en vattenskada i de rör jag inte dragit om, suck. Men så är det nu en gång det där med att bo i ett äldre hus, ständigt är det något.
Men jag fick i alla fall fylla på i den positiva vågskålen genom ett besök i Göteborg en solig dag. Jag hade blivit inbjuden att komma och titta på ett orört lager med äldre smycken, många i plast. Så otroligt gullig kvinna, tack Britt-Marie för en trevlig dag, och så mycket roligt – 50/60/70-tal importerat från Tyskland, Tjeckien och Österrike. Så naturligtvis fick en hel del följa med mig hem.
Det första jag såg var två halsband som matchade örhängen jag redan hade, det är så himla kul när det inträffar.
De här ”stjärnorna” tyckte jag var riktigt roliga. Fanns både som halsband, örhängen och broscher och några matchande set.
Inget lager är komplett utan en hel uppsättning klassiska clips-örhängen från 50/60-talet!
Några få broscher blev det.
Naturligtvis är ingen shopping komplett utan ett gäng halsband…
Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.
Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.
Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.
Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.
Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.
Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.
Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.
Historien berättar att drottning Victoria av England var den som ”skapade” modet med sorgesmycken när hennes älskade Albert dog. Traditionen att bära ett smycke för att minnas en avliden hade dock funnits långt innan dess, väldigt ofta i form av en ring och väldigt ofta handlade det då om prominenta personer, men det var drottning Victoria som gjorde dem populära som något för oss alla att bära för att minnas när och kära. När Albert dog 1861 klädde hon sig helt i svart och bar sedan det fram till sin död 1901. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet men försvann sedan mer och mer.
Sorgesmycken fanns i olika varianter men vanligast var nog broscher och halsband. Oftast var det ett vackert smycke i svart men det kunde också gömma fotografier eller en hårlock. Ska man hårddra det så är egentligen mycket av det vi kallar sorgesmycken ”bara” smycken i svart, ”riktiga” sorgesmycken ska ha någon form av koppling till den man sörjer, men som med så mycket annat har det blivit ett uttryck för svarta smycken från den här tiden.
Materialet varierade, det fanns smycken i dyra exklusiva material för den som hade råd, med äkta stenar, pärlor (pärlor symboliserar tårar) och andra utsmyckningar. Men också något mer överkomliga material som onyx, jet/stenkol, emalj, glas, ebonit, guttaperka, vulkanit och trä (fossilt). Även smycken i järn, framför allt på 1800-talet, ingick också bland svarta smycken.
De har antingen aktats väldigt väl eller helt enkelt varit hållbara eftersom förvånansvärt många har överlevt till vår tid trots att många av dem är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.
I min samling finns ett antal av dessa men då bara i de material som var en del av plastens tidiga historia och som i de flesta fall sedan föll i glömska. De olika materialen kan vara lite knepiga att skilja åt, jag kan inte heller alltid reda ut vad det är… Det jag dock vet, tvärtemot vad många tror, är att dessa smycken i stort sett aldrig är i bakelit. Bakelit slog igenom som smyckematerial ungefär när dessa smycken gick ur modet. Visst kan du hitta något enstaka smycke i bakelit men det är väldigt ovanligt.
Ett vanligt material I sorgesmycken är ebonit. Ebonit är en sorts tidig plast, gjord från gummi som kom till i mitten på 1800-talet. Ebonit är riktigt svart och enklaste sättet är att titta på baksidan, är den blank och ser ut som plast – då är det med största sannolikhet ebonit. Kan också vara guttaperka, som också gjordes av gummi och ser ungefär likadant ut, men ebonit är mycket vanligare i smycken. Det är eboniten som de flesta blandar ihop med bakelit men eboniten kom 50-60 år tidigare.
Vulkanit är ytterligare ett material som dyker upp i de här sammanhanget. Vulkanit skulle man kunna tro är ett naturmaterial plockat ur jorden men namnet är missvisande, även detta är ett skapat material (visserligen med trädsav som bas) som ser lite ut som stelnad lava/magma. Vulkanit kan vara både matt och putsat blankt men blir aldrig ”plast-blankt” som ebonit. Är dessutom inte svart utan drar åt brunt.
Den tredje varianten som är vanliga speciellt i broscher är en typ av ”fossiliserat” trä, blir det sedan tillräckligt fossiliserat går det så småningom över till att bli jet eller stenkol som namnet har varit hos oss innan jet slog igenom som benämning. Detta trä kallas på engelska bog oak eller bog wood och den enda svenska benämning jag hittat som skulle vara något liknande är svartek, inte helt rätt benämning eftersom det inte nödvändigtvis måste vara ek. Detta material är märkbrunt, lätt, matt och har oftast en rätt tydlig ”trä-känsla” som syns tydligast på baksidan.
Alla dessa tre är, precis som senare plast, varmt (eller snarare kroppstempererat) till skillnad från jet, glas och olika typer av sten som känns kallt när du tar i det.
Återkommer med tips om hur du kan testa dessa material om du nu vill vara väldigt säker. Jag ska gå igenom min samling och testa de jag inte redan vet – dyker upp på bloggen vad det lider!
Hur roligt det än var att vara med i tv med min samling innebar det att jag plockade runt i samlingen, plockade bort lappar med information och lite sånt så nu får jag börja om lite med sortering och katalogisering. Eftersom jag dessutom – äntligen – kommit igång med skrivandet av boken känns det än mer nödvändigt att ha lite mer ordning och struktur på samlingen. Så det är bara att på det igen…
Så länge har det smugit sig in lite nytt i samlingen, de där köpstoppen jag ger mig själv med jämna mellanrum varar aldrig länge, vare sig det gäller plastsmycken eller ”gamla grejer” generellt har jag tyvärr noll självdisciplin. Jag blir glad av skattjakten och att hitta fina smycken, kläder eller saker och jag tänker att det faktiskt är gott nog, finns så mycket tråkigheter här i livet så det kan väl inte vara fel att omfamna det roliga?!
.
En dyrgrip har det blivit de senaste veckorna, ytterligare en ring av Siv Lagerström. De har varit dyra länge men nu börjar de bli riktigt dyra. Ska nog koncentrera mig på att försöka hitta ett armband, ringar dyker ju upp då och då men armbanden är väldigt ovanliga.
En av mina favoriter är art deco-smycken från 30-talet, tre fina exempel har jag hittat. Okänd plast men troligen galalith.
Smycken från franska Jean Painleve från 30-talet är inget som dyker upp varje dag. Det finns nyare ”kopior”, troligen tillverkade på samma ställe men inte original från 30-talet. Detta set, med brosch och örhängen, är tyvärr inte i bästa skick. Dessa har ödlor som mönster på galalith, det vanligaste och äldsta/första motivet är annars sjöhästen.
Några roliga örhängen från 50/60-tal, undrar hur många tusen eller möjligtvis miljoner olika varianter det finns?
Så till sist lite halsband från samma tidsperiod, möjligen är någon av dem från 40-talet. Det är som med örhängen, jag hittar ständigt nya varianter.
Med två års pandemi som tyvärr och mer eller mindre dödat all sorts kreativ inspiration börjar det äntligen ljusna! Inte skapat några större mästerverk men jag har i alla fall – äntligen – känt mig sugen på att sätta mig och skapa igen.
Den här veckan har jag fått ihop två par örhängen skapade av olika lösa delar jag hade i lådorna, tror de flesta delarna kommer från söndriga örhängen. Sedan använder jag i stort sett alltid nya/oanvända öronkrokar, de ska dock stoppas in i ett hål i örat…
Två halsband i all enkelhet blev det också. Även dessa skapade av diverse delar från andra söndriga smycken. De små delarna, björnen och hjärtat, är troligen berlocker från söndriga armband, den större som björnen hänger i har nog varit ett hänge redan från början, det större hjärtat däremot vet jag inte alls ursprunget till.
Även om detta inte är några stora saker så jag så himla glad att jag känner lusten igen!
Äntligen är helgerna över och jag kan kliva upp från det mörka hål jag alltid befinner mig i så här års – dags för nytt år och nya tag! Renoveringen och annat som fullständigt sög musten ur mig under hösten är också klara, nu är det bara den här förb… pandemin som tyvärr tagit nya hårda tag om oss, som förhoppningsvis lugnar ner sig igen.
Började i alla fall det nya året med att fota ikapp lite och dessutom städa lite bland förra årets foton, det kändes bra. Vi är alla olika men jag behöver ha lite ordning och reda omkring mig för att ha tid och kreativitet till att ägna mig åt det jag egentligen vill ägna mig åt, dvs mina smycken/samling och mina olika hantverk och inte minst min bok!
Lite djurbroscher gör mig alltid glad, alla i celluloid och från 30-talet (hunden i hängande ring) till 50-talet (de två till höger).
Några riktiga dyrgripar smög det sig också in under hösten trots att jag lovat mig själv att hålla i plånboken pga renoveringen (hm, så mycket för det!). Alla fyra från 30-talet i galalith och krom. Den nedre och övre i mitten ska enligt den tyska auktionsfirman vara äkta Bengel.
Även samlat på mig lite roliga örhängen, mest 50/60-tal men ett par äldre – de i övre vänstra hörnet är i celluloid från 40-talet.
Några sk ”hatflash”, dvs hattbroscher från 20/30-tal när hattarna blev mindre, tightare mot huvudet och inte så utsmyckade som de gigantiska hattarna från tidigt 1900-tal, det också blivit. Man känner igen dem på den speciella nålen. Detta är alltså inte hattnålar, hattnålar är mycket, mycket längre och gjorda för att se till att hatten sitter kvar på huvudet, hattbroscher är ren och skär utsmyckning.
Halsband har det så klart också blivit… Övre raden (30/40-tal) från vänster, skuren galalith och sedan två halsband i bakelit. Mittenraden, 30/40-tal skuren celluloid och sedan ett halsband med blandade bakelit- och lucite-pärlor. Till 50/60-tal i okänt plastmaterial. Nederst ett set från 50/60-tal med halsband och armband i sk thermoplast.
Vackra armband finns det också att hitta ibland. Övre raden från vänster, gult armband i lucite 50/60-tal, mitten är jag osäker på både ålder och material och kräver lite grävande, till höger ett skuret armband i bakelit med jättesöt fågel, 30/40-tal. Nedre raden är båda i celluloid och från 30/40-talet.
Så till slut lite broscher, både vanliga och sk brosch-clips. I övre raden är alla i celluloid och 30/40-tal, rad två samma sak utom blomman till höger som är i lucite från 50-talet (sk reversed carved). Nedre raden längst till vänster en orkestermedlem som jag misstänker kan ingå i en serie, 50/60-tal, och till sist två brosch-clips från 30-talet, den med blommorna är i bakelit med mönstret skuret och målat från baksidan och den urcoola röda som nästan ser ut som grillen på en amerikanare från 50-talet men som är från 30-talet och gjord i krom och galalith.
Tycker att det finns anledning ännu en gång att skriva om fenomenet att all äldre plast har en tendens att ”bli” bakelit när den ska säljas. Det är naturligtvis en blandning av orsaker, en är ren och skär okunnighet, men en annan, värre, anledning är att bakelit blir dyrare än annan plast och när det då är en annan sorts plast anser jag att det mer eller mindre är lurendrejeri. Det är som att sälja ett silversmycke och kalla det platina, i min värld är det faktiskt samma sak.
Visst hittar du smycken i bakelit på andrahandsmarknaden men både celluloid och lucite (och ett antal andra varianter) var såå mycket större som material i smycken. Håller du ett äldre plastsmycke i handen är chansen väldigt stor att det INTE är bakelit utan något annat tidigt plastmaterial.
För att göra det enkelt (fast det egentligen inte är så enkelt) håller jag mig till de tre stora plastmaterialen i äldre plastsmycken;
Celluloid. Sent 1800-tal utvecklades celluloid, tidigt ersatte eller skulle likna dyra material som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades mycket under årens lopp och har använts i smycken fram på 50-talet.
Bakelit. Bakeliten kom 1907 men började inte användas i smycken förrän i slutet på 1920-talet och hade sin storhetstid under 30-talet och en bit in på 40-talet. Parallellt fanns celluloiden och i slutet på 30-talet kom lucite så bakelit var aldrig så stort på smyckesmarknaden som många tycks tro.
Lucite. Den tredje varianten av äldre plast i smycken heter lucite och kom på 30-talet och slog igenom på 40-talet. Lucite var föregångare till plexiglaset. Lucite användes främst 40-tal och 50-tal
När vi kommer fram till 50/60-tal så kommer den stora ”plastexplosionen” och det utvecklades mängder med olika plastmaterial som det gjordes smycken av.
Men det jag egentligen anser är det allra viktigaste, skaffa dig kunskap! Ska du sälja, vet du inte vad det är för material, kalla det då bara ”äldre plast” och ska du sälja bakelit se då till att lära dig känna igen det. Jag som köpare måste kunna känna mig trygg i att om ett smycke säljs som bakelit ska det också vara det! Som köpare, lär dig så mycket att du i alla fall har en känsla för hur bakelit ser ut men fråga också alltid säljaren hur de vet att det är bakelit. Och lär dig att känna igen när säljaren vet vad de pratar om eller inte…
helensjoyeriadotcom 