Ligger lite efter…

Förstår inte vart tiden tar vägen, tycker inte jag hinner någonting… Jag har två stora utmaningar har jag insett, dels att jag måste ligga och vila så mycket på dagarna så jag har inte hela långa dagar till mitt förfogande och den andra utmaningen är att huvudet inte slutar spruta ur sig idéer om vad jag ska göra – hinner/kan helt enkelt inte allt jag vill göra och ibland är den där sållningen svår, suck.

Idag, när det är busväder, har jag i alla fall försökt fotografera ikapp samlingen. Har haft lite mycket som legat ofotat och osorterat, allt är inte katalogiserat men nu har det i alla fall blivit fotat!

Lite halsband, inget ”outstanding” men typiska för sin tid 50/60-tal.

Och mina kära hundar i celluloid, som fd hundägare går jag igång på dessa. Häftigt att ständigt hitta nya varianter, dessa från 40-talet och en bit in på 50-talet, ev är någon av dem lite tidigare. Från samma tid kommer det ursöta rådjuret i celluloid och sist men inte minst den vackra fågeln i lucite.

Och så till ett par osäkra eller rättare sagt några som kräver lite mer efterforskningar, varken hunden eller den extremt roliga fågeln har jag sett förut, inte ens sett liknande. Jag är hyfsat säker på att de är gamla nog för samlingen men det är också det enda jag jag tror mig veta om dem.

Lite coola örhängen, främst från 60-talet. De blå ”moonglow lucite” (som jag hoppas att jag har ett matchande halsband till någonstans) är från 50-talet och de gröna är i bakelit och från 30/40-talet men resten är nog 60-tal, ev sent 50-tal.

En samling ganska tidiga broscher, den svarta ”spagetti-broschen” i celluloid med stenar är från 30-talet, likaså den underbara simmarflickan. Den ovala broschen med kvinnoansiktet i mitten kräver lite efterforskningar, den är tidig, säkert 30-tal eller kanske ännu äldre. Den söta flickan med paraply och hund är i celluloid från 30/40-talet. Hon har nog varit guldfärgad, i alla fall delvis, som har försvunnit men det ger henne bara väldigt charmig patina, i alla fall I mitt tycke. Och så en brosch med celluloid-klockor från 40-talet.

Hängen/halsband som, i alla fall två av dem, behöver lite efterforskningar. Den till höger är i lucite och från 40/50-talet men de andra två är jag lite fundersam kring. Den vackra kvinnan är med största sannolikhet från 20-talet (kedjan är troligen inte original) men är det ben eller celluloid? Spontant säger jag celluloid men den behöver synas ordentligt, som jag skrivit om förut kan ben och celluloid vara otroligt svåra att skilja åt ibland. Hänget i mitten är svårt, har nog åldern inne men vad är det? Och från när?

Så med alla idéer och allt i samlingen som behöver sorteras, katalogiseras och bloggen som behöver städas, en bok som ska skrivas, dessutom allt som ska lagas och fixas till, både smycken och kläder, ett hem att sköta och egna smycken att skapa så behöver jag nog inte fundera över vad jag ska göra om dagarna…

Bästa tidningen!

Den, i mitt tycke, allra bästa tidningen för oss som gillar gamla prylar är Retro. Jag gillar den för att den inte är så ”uppnäst” och handlar om vanliga prylar, inte nödvändigtvis de dyraste antikviteterna. Visst, antikviteter kan väl vara roligt men jag gillar smycken, kläder och prylar som vi vanliga människor haft. Tycker det är roligare med vanliga människors historia.

I det kommande numret, nr 1 (i butik 4 feb) har jag haft äran att delta som stolt ”medarbetare” med lite av mina smycken från samlingen. Jag måste erkänna att jag har tjatat på chefredaktör Viveca under en ganska lång tid om att ha något om smycken. Och nu hände det!

Denna gång med fem uppslag om broscher som sträcker sig från 30-talet till 70-talet. Bilder och information om speciella kännetecken för olika årtionden. Blev riktigt bra (förutom att jag ser ut som en tant på mitt foto men det är sånt man får leva med) och intressant.

Förhoppningsvis kommer det mera, jag vet att tanken är att beta av en smyckevariant i taget så håll ögonen öppna. Finns ju ingen som skriver om detta så jag har stora förhoppningar på kommande nummer.

Har ni ännu inte hittat till Retro och ni som jag som gillar gamla smycken och prylar – köp den, jag lovar att ni inte blir besvikna!

Souvenir-broscher i plast, 40/50-tal

Ett ”specialområde” inom broscher/plastsmycken är souvenir-broscherna, egentligen är det väl ett eget samlarområde. Har funderat på att ”bara” behålla de, i mitt tycke, bästa/finaste och sedan sälja resten men har inte riktigt bestämt mig.

På 40-talet och än mer på 50-talet började även gemene man ha råd och möjlighet att åka på semester. Vi fick vår tredje semestervecka 1951 och vi packade våra nyinköpta bilar eller tog vi buss eller tåg med tält och picknick-set och styrde kosan till sevärdheter både inom Sverige och Europa. Och då måste man ju visa när man kom hem att man varit ute och rest och en liten enkel brosch var både ett enkelt och billigt sätt att visa var man varit.

Vad jag har kunnat klura ut fanns dessa broscher under tiden mitten 40-talet och under 50-talet för att sedan i princip försvinna helt, i alla fall i plast – andra material vet jag inte lika mycket om. Min gissning är att många av dessa har sitt ursprung och sin tillverkning i Tyskland, men den gissningen bygger enbart på att många jag hittat är från tyska orter, de kan lika gärna producerats någon annanstans och ”bara” fått stort genomslag i Tyskland.

Dessa souvenir-broscher finns i mängder med olika varianter, en del med tydlig koppling till resmålet, en del lite mer långsökta. Många märkta med ort eller är självklara varifrån de kommer (se de irländska nedan) men det är lite svårt att veta var man ska dra gränsen, finns en del som jag inte vet om jag ska kategorisera dem som souvenir-broscher eller inte. De har ingen märkning men min gissning (och även detta är en gissning) är att dessa broscher fanns att köpa med en tom yta där man själv kunde skriva dit sitt ortnamn om man nu inte ville/hade råd att trycka upp broscher med namnet på. Denna min gissning bygger på att jag hittar tryckta broscher, broscher utan namn där ytan är tom men också där texten är handtextad och inte tryckt.

Sedan finns det broscher som snarare är kopplad till event än ort, dessa idrottsbroscher till exempel. Det var inte förrän jag en dag såg broschen till höger med texten fotbolls-VM 1958 som jag förstod att även dessa broscher hörde hemma i kategorin souvenir-broscher.

Så till sist några som är souvenir-broscher utan att det står på dem, de här två är rätt självklara var de kommer ifrån om man har någon som helst relation till Irland. Men som sagt, egentligen skulle man nog kunna göra ett rätt kul eget samlarområde av detta. Kan tänka mig att det redan finns samlare därute som just samlar den här typen av broscher oavsett material. Har sett att samma typ av broscher finns att hitta i metall.

Lite typiska plastbroscher från olika tider

Jag går och väntar på ljus så det går att fotografera lite vettigt men så länge får det bli ett smakprov av broscher från olika tider ur plastsmyckens historia. Det går egentligen inte att datera plastsmycken så exakt som fasta 10-tal utan jag brukar hålla mig till mer flytande gränser men här har jag i alla fall gjort ett tappert försök…

Om jag börjar bakifrån så börjar jag med sekelskiftet/tidigt 1900-tal och fram till ungefär 20-talet. Vid den här tiden är plastsmycken tillverkade nästan enbart i celluloid och skulle fortfarande likna elfenben och andra material som man gjort smycken i tidigare. Det jag inte tagit med här är alla svartbruna varianter, som ebonit, guttaperka och liknande som de flesta sorgesmycken är gjorda av men just här har jag valt bort dem eftersom de flesta av dessa material eg är naturmaterial av olika slag.

När 30-talet kom och art deco-stilen handlade det fortfarande mycket om celluloid men nu började man även göra smycken i bakelit, egentligen det enda årtionde när bakelit (och liknande material, i Frankrike och Tyskland var galalith vanligt, i Sverige hade vi bla isolit) var hyfsat vanliga i smycken. Det var mycket blommor (som under alla årtionden) men också mycket art deco-stil. Utsmyckning av nitar och stenar av olika slag.

Fram på 40-talet var fortfarande celluloid ett vanligt material i plastsmycken men lucite slog också igenom. Lucite är en slags föregångare till plexiglaset och var en stabil och lätthanterlig plast att göra smycken av. Mycket blommor och djur blir det, mycket fåglar och hundar i olika former. Nu kommer också en variant jag skrivit om förut, broscher i lucite vars mönster är skuret och målat från baksidan för att skapa en 3D-effekt.

På 40- och 50-talet var också den här sorters broscher vanliga. De säljs ofta som plast men de är gjorda i en slags plastlera, en slags föregångare till cernitlera tänker jag. De är hemmagjorda och troligen var det någon kvällskurs man kunde gå eller något man kunde lära sig via någon veckotidning är min gissning.

När vi kommer fram till 50-talet börjar det bli ointressant att titta på själva plastmaterialet enligt mig. Visserligen görs det fortsatt smycken i celluloid och lucite men plast som material rent allmänt utvecklas väldigt mycket och det kommer mängder med olika material, och den utvecklingen fortsätter på 60- och 70-talet. På sena 40-talet och 50-talet det bla att ”vanliga” människor har möjlighet att börja resa och souvenir-broscher av olika slag i plast är vanliga. Fortsatt mycket blommor och djur men det kommer också en hel del ”non-figurativa” broscher under 50-talet. Lucite-broscher som är skurna bakifrån lever kvar från 40-talet men börjar på 50-talet oftare dölja baksidan. Djuren börjar ha ”päls” och ibland rörliga ögon.

60-talet, som på många sätt är min egen favorittid, jag älskar hela modet på 60-talet och det var också där någonstans som min kärlek för kitschiga plastsmycken startade. Redan på 50-talet kommer mycket som jag tror många förknippar med äldre plastsmycken men som på 60-talet blir väldigt vanliga, de mjuka plastblommorna. På 60-talet blir också, precis som modet, smycken grafiska, som tex den svartvita broschen som är klassiskt op-mode. ”Huvuden” är vanliga, både på 50- och 60-talet i samma stil som väggutsmyckningar och olika exotiska skönheter i porslin och gips.

Jag avslutar med lite 70-tal. Min samling sträcker sig egentligen ”bara” fram tom 60-talet, men dels har jag fortfarande en hel del icke utrensat från 70-talet, dels är det ibland svårt med gränsdragningen.

På 70-talet kommer rätt mycket av det som gett plastsmycken lite dåligt rykte, riktig massproduktion av dålig kvalitet. Mycket blommor, frukter och djur är det vid denna tid, jag tänker flower powers påverkan rätt långt in på årtiondet. På 70-talet var också mycket hemförsäljning, blomman med ram kommer från amerikanska Avon och såldes tillsammans med deras make up. Blomman är 70-talets variant på 30/40-talets celluloidblommor men är snarare gjord i en slags ”plastlera” än i traditionell plast. Fjärilen är omärkt men med största sannolikhet från danska Buch & Deichmann som gjorde smycken i plast under 70-talet för att sedan helt ägna sig år hårspännen, kammar och annan utsmyckning till håret. Äpplet påstås emellanåt ska vara Lea Stein, det är det inte, det som det däremot är att det är väldigt vanligt, dyker upp i massor av färger och varianter. Skulle jag våga mig på en gissning på ursprung så skulle det bli Hong Kong som fullständigt översköljde oss med plast vid den här tiden.

Celluloid och ben

Återvänder till ett knepigt område, det där med att se vad som är ben och vad som är celluloid. Se skillnad på bild kan vara nästan omöjligt om inte bilden är knivskarp men även när man har smycket i sin hand kan det ibland vara knepigt.

Men det finns ändå två bra sätt, även om de inte alltid hjälper, det är med hjälp av temperatur och en lupp. Om smycket har stora nog ytor kan man känna på om det är kallt eller har mer kroppstemperatur, kallt = ben, kroppstemperatur = plast. Bra är också att ha ett smycke i celluloid att jämföra med. Men det krävs en viss yta att ta på för att känna skillnad. Ibland känner man det direkt när man har det i sin hand, både på kyla och lite tyngd, men små broscher kan vara otroligt svårt.

Det andra är att studera ytorna ordentligt i en lupp, celluloid är liksom slätare/tätare i ytan, ben har oftast lite ojämnheter. Ben har många gånger lite bruna fläckar, då är det enklare, men även ben kan med blotta ögat eller på bild ha en ganska slät yta. Broscherna både ovan och nedan är ju väldigt lika men det ena är i celluloid, det andra i ben. I båda fallen är broschen i ben något gulare/brunare men det är inte alltid fallet, dessutom är det svårt att se om man bara står med en av dem. Det man däremot ser, särskilt med lupp, är liksom ”spåren” i dem som är i ben jämfört med den släta ytan på dem i plast.

Det som är ännu knepigare att se skillnad på är dels äldre skurna/snidade smycken, dels halsband med pärlor och liknande, där kan det vara extremt svårt att se skillnad eftersom många varianter gjordes både i ben och plast.

Här är två halsband, vars pärlor vid en snabb anblick påminner om varandra, som man ser skillnaden ju närmare man kommer. Men, precis som med exemplet med broscherna, så finns det även skuren/snidad celluloid och då gäller det verkligen att studera i närbild. Exemplet ovan är celluloiden gjuten medan det som är i ben är skuret och då blir skillnaden i ytor lite större än när båda är skurna.

Men, precis som med andra material, kan det vara svårt även för mig att se/veta skillnad. Så mitt ständiga mantra gäller, oavsett om det gäller plastsmycken eller andra äldre smycken, övning ger färdighet. Läs på, kläm och känn, vänd och vrid. Och kom ihåg – äldre smycken är en bedömningssport!

Det är något särskilt med 30-talet och art deco

Förutom äldre plastsmycken vurmar jag för 30-talet och art deco. Det är något med den tidens estetiska uttryck som både är otroligt vackert men också klarat tidens tand väl, många smycken känns märkligt moderna trots att de har sisådär 90 år på nacken. Mycket andra tider har gjort vackra smycken men då tycker jag att man ser mer direkt att det är ett äldre smycke.

Jag har skrivit om Bengel förut och hans smycken är väldigt typiska för det som jag tycker är art deco, enkelt och fortfarande väldigt modernt. Hans smycken kan jag bära idag och ingen skulle fråga om det är ett gammalt smycke – det är trots allt rätt häftigt.

En annan typ av smycken från den här tiden som kanske inte upplevs riktigt lika moderna, och skulle kunna passera som gjorda idag. Men lika vackra för det, de är liksom utsmyckade utan att vara pråliga.

Ett vanligt material i smycken från den här tiden är krom oavsett om det sedan är glas eller plast. Ibland är själva ”kedjan” i krom, ibland bara som detaljer. När det gäller plastsmycken så är materialen celluloid, bakelit och galalith (fransk variant av bakelit men gjord av mjölk (!) och man kan ibland få fram en doft av sur mjölk om man gnuggar på det).

Hur vet man då att det är ”från tiden” och inte en senare kopia? Krom gör tex ofta att de kan se rätt nya ut vid en första anblick. En sak är naturligtvis att lära sig känna igen, stil och material från tiden. Och som alltid gäller det att titta på baksidan, ser tex nålen på broschen tillräckligt gammal ut? Och ett annat tips är, hur är bakeliten (eller vad det nu är för material) fäst? På senare smycken är de nästan alltid limmade men på just art deco-smycken är de väldigt ofta fastskruvade så du hittar ett skruvhuvud på baksidan.

Lådan forts…

Försöker ta broscherna i lådan i någon slags tematisk ordning bara för att det ska bli lättare att leta info. Denna gång blir det lite kvinnor, kameer och en fin skridskoåkare.

Men först sorterar jag ut det jag ser/känner direkt antingen är fel material, många är aldrig genomgångna sedan jag köpte dem i samlandets början och därför gömmer det sig lite som inte ska vara där. Som de här två ovan tex, de är båda i något annat material än plast så de får hamna i ”att sälja”-högen.

Sedan har jag få ett gäng med kameer, i detta fall alla i celluloid och från 30/40-talet (det är en låda med broscher från 30/40-tal jag går igenom).

Kameer kan vara svårt, ibland är det nästan omöjligt att bedöma genom att bara titta på den vad som är plast och vad som är annat material, i dessa fall tex. Då är det klämma och känna som gäller, känn efter om det är kallt eller har kroppstemperatur, hur låter det om du knackar på det (jag knackar mot tänderna). Dessa två är i celluloid och från 30-talet men visst ser de ut som de skulle kunna vara av sten/snäcka?

Till sist har vi denna tjusiga skridskoprinsessa i celluloid från 40-talet, visst är hon fin?

Ängla-orkester

Blivit ägare till en urcharmig liten ängla-orkester. Försöker ta reda på om det kan finnas fler varianter med andra instrument men det är inte helt enkelt.

Jag har kommit så långt att de är i celluloid och från Tyskland, alltså inte Västtyskland, vilket innebär att de är före andra världskrigets delning av Tyskland. Så någonstans 30/40-tal. Dessa broscher är inte märkta men jag har sedan tidigare två av dessa änglar med fot som står i min bokhylla och de är märkta Made in Germany.

Jag har också upptäckt när jag letat att det inte bara finns broscher och små figuriner, eller vad man nu ska kalla dem, utan också med stjärnor och månar för att hänga (i julgranen troligtvis). Det förklarar nog varför mina broscher har ett litet hål för snöre, de tillverkades likadana och sedan skickades de iväg på olika håll i fabriken för att bli olika saker.

Förutom de sex jag har så har jag sett att det ska finnas betydligt fler, en som spelar flöjt, blåser i ett horn, spelar harpa, bastuba och dragspel. Och så klart en dirigent!

Utöver de olika instrumenten har jag upptäckt att de kan ha kort respektive lång ”klänning”, jag har dessutom sett en som håller en stjärna och en som klappar ett lamm. Och till sist finns de som diorama där de träffar St Nicholaus. Men alla dessa jag hittat har varit i form av hängen eller som liten figurin så om de finns, och i så fall vilka, i form av broscher vet jag så klart inte.

Det är ”bara” att hålla ögonen öppna och hoppas att snubbla på fler!

Dags för en låda igen

Nu har jag – äntligen – plockat fram ytterligare en låda för sortering/katalogisering. Tanken är att det i denna låda ska befinna sig broscher från 30- och 40-talet men jag får se hur det ser ut när jag synar dem ordentligt.

Har i alla fall börjat med ett ”gäng” av den här typen av broscher som på engelska kallas ”reversed carved” dvs skurna bakifrån. De är i lucite och utskurna och målade från baksidan som ger en häftig 3D-effekt. Dessa broscher gjordes under både 40- och 50-talet och det är mest känslan som styr över om jag tror de är tidiga eller sena, de här bedömer jag tillhöra 40-talet. Förutom känsla tittar jag på nål och lås, är det trombonlås är de oftast från 40-talet tex, men jag tittar också på själva utskärningen, ju djupare, mer detaljerad och finare målad ju äldre är de oftast men – de allra äldsta kan vara rätt grovt ”tillyxade” så som vanligt gäller en sammanvägd bedömning. Tyvärr är det sällan så enkelt att det finns en enda detalj att titta på och sen kunna vara säker…

Den här lägger jag för sig eftersom jag tycker den är så fin och väldigt annorlunda mot allt annat man ser, det är nästan alltid blommor. Den är fransk (märkt DEPOSE som bara betyder ungefär patent och/eller att den är skyddad – det är alltså inte ett varumärke som många tror). Man skulle kunna förledas att tro att den ”bara” är målad men den är skuren också.

Sen har jag en annorlunda brosch med 3D-effekt som inte är utskuren utan målad från både baksida och framsida för att på så sätt skapa 3D-effekten. Har faktiskt aldrig sett fler än just den här, tror att den kan vara rätt tidig. Även denna i lucite, det är bara lucite och liknande av de tidiga plasterna som är helt genomskinlig, lucite är ju en föregångare till plexiglaset. Kan möjligen vara handgjord/hemmagjord.

Till sist av just den här varianten broscher har jag lagt min stora utmaning… Enligt säljaren ska den vara svensktillverkad i en plastfabrik i Malmö någon gång under 40/50-talet. Eftersom äldre plastsmycken sällan är märkta så är det en rolig ledtråd till att det tillverkades plastsmycken i Sverige och att allt inte var import. Har dock inte kommit längre i mina efterforskningar, någon dag när anden vill ska jag ta itu med det.

Har blivit bättre på att spara den info jag får, ibland vet säljaren ungefär hur gammalt tex, i början trodde jag att jag skulle komma ihåg men det har jag insett, allt eftersom samlingen växt, att det gör jag inte!

Så lite lagningsobjekt…

Regnet öser ner och vinden viner, man skulle kunna tro att det är höst och inte i början av juli! Blev i alla fall en liten loppis-tur mellan skurarna, tyvärr inga roliga smycken men en ljusstake och en pall följde i alla fall med hem. Jag har sett den där ljusstaken förut men vet inte varifrån den kommer eller riktigt hur gammal – tyckte mest det var fin. Pallen ska stå i hallen för att sitta på när man tar av/på skorna för dem som behöver.  

Jag fick med en hel del lagningsobjekt i lådan från England, en del lättare, andra svårare.

Ett sånt här projekt, ett armband som saknar en enda pärla, kan man tycka är en enkel uppgift. Själva lagningen är ju inte svår, bara lite lim, men det knepiga är att det inte går att laga förrän jag hittar just en sån här pärla just i den storleken. Det innebär att armbandet kan bo hos mig väääldigt länge innan det blir lagat.

Den här fina svanen däremot fixade jag direkt, hon hade ”bara” tappat sitt öga och det kunde egentligen ersättas med vilken färg som helst. Det enda var att hitta en lagom stor sten i ”skrot-lagret”. Det fick bli en röd sten, det blev bra tycker jag.

Tre art deco-smycken som behöver nya stenar. Knepigast kommer det otroligt vackra halsbandet med markasiter bli, vet inte riktigt vad som ska sitta där i mitten. Det får jag nog ägna lite efterforskningar åt. Även clips-broschen kan vara lite svår, det är markasiter som saknas och det har jag inga liggande. Får fundera om jag ska ersätta dem med andra stenar.

20200704_160230

Och så en hel hög som jag inte gått igenom än…