Svårare och svårare

Det har definitivt blivit svårare och svårare att hitta bra, äldre plastsmycken. Det har blivit svårare att hitta äldre plastsmycken över huvud taget, vet inte riktigt vad det beror på – jag ensam har ju knappast lyckats ”tömma” Sverige på äldre plastsmycken även om samlingen är stor!

En del tror jag kan handla om vurmen för retro/vintage inom kläder och inredning, då vill man även ha tidstypiska smycken. Och många av de smycken jag samlar passar in perfekt. Alltså, vi är fler som vill ha tag på dessa smycken så istället för att skänkas eller hamna på loppisar lägger yngre beslag på mammas/mormors/farmors smycken.

Men det kan ju knappast vara hela sanningen? Har handlare fått upp ögonen för att det går att sälja så de köper upp? Eller är det så illa att generationerna som bar dessa smycken börjar ”ta slut”?

Jag tycker i alla fall att det är märkligt, när jag började för sisådär en fem år sedan hade jag alltid med mig en hel hög hem efter en loppis-runda, nu får jag vara glad om jag hittar något över huvud taget. Visst, allt eftersom jag lärt mig mer har jag naturligtvis blivit mer finsmakare och mycket finns redan i samlingen men jag hittar väldigt lite, knappt ens något att rata.

Tur att jag har min engelska ”leverantör” Naomi, så länge det nu varar med Brexit och allt… Och så får jag väl helt enkelt lära mig leva med att det blir längre och längre mellan fynden och att fynden kanske inte är några fynd längre utan jag måste vara beredd att betala mer för de smycken jag hittar. Tur att jag varit så idog medan det gick att fynda!

Nej, julen är inte slut…

Idag har jag liten julafton, just hämtat ut ett parti blandade örhängen från ett äldre lager som jag ropat in på auktion. Det mesta i plast och det mesta 50/60-tal.

Problemet med den här typen av partier, som oftast stått på en vind eller ett garage, är att de kan vara i blandat skick och rätt smutsigt. Ropar man in på distans och inte kan se det mer än auktionsfirmans bilder så är det tyvärr sånt man får ta…

I partiet hittade jag bland annat de här urcoola i mjuk lätt plast, så typiska för 50/60-talet.

Mer mjuk plast, kanske något mer lättburna än de ovan (?!) men också väldigt typiska för sin tid.

Ett gäng vita, både mjuka men också lite hårdare. Den här typen av örhängen finns i hur många varianter som helst, jag tittar och tänker att de där har jag nog redan men sedan när jag tar fram dem och kollar är det alltid något som skiljer.

20190116_132510

De här tycker jag också var roliga, har aldrig sett den här varianten innan. Det är bland annat det som är så roligt med plastsmycken – jag hittar hela tiden smycken jag aldrig sett innan!

Lite nytt från England och Tradera

Min underbara ”leverantör” Naomi från England har frestat mig med lite nytt till samlingen. Inte billigast men bäst!

Ett målat hjärta i lucite från 40/50-talet någon gång, resten är i celluloid. Klart äldst är halsbandet, det är från 20-talet. Som den hundägare jag är så faller jag för det mesta med hundar, den är också rätt tidig, 30/40-tal och så smög det med ett julset också från 40/50-talet.

Lite annat från Tradera har det också blivit men det börjar bli svårare och svårare att hitta bra plastsmycken. Det knepiga är, till skillnad från min engelska kontakt, att det är så få som kan särskilt mycket om plast så det kan vara väldigt svårt att lista ut vad det är man köper. Dessutom tar många väldigt höga priser och då blir osäkerhetsfaktorn för stor. Det är ok att betala höga priser – om man vet att det faktiskt är värt det…

Två par rätt typiska örhängen 50/60-tal, en ursöt liten skidåkare som troligen är från 50-talet, fint och lite ovanligt gråmelerat halsband 50/60-tal och till sist det köp jag är allra, allra mest nöjd med – det urcoola armbandet från 60-talet.

 

 

Omsortering av samlingen

Nu är samlingen snart omlokaliserad till det stora skåpet, det var den enkla delen…

Samlingen är numera omplockad efter ungefärlig ålder men eftersom jag gjort omfördelningen så att säga ”från höften” så är nästa steg att ta varje låda för sig, gå igenom allt i den lådan, åldersbestämma och så långt det går även bestämma material. Så att allt som ligger i respektive låda ligger på rätt plats. Och plocka bort det som inte är i plast eller för nytt, det gömmer sig en del av ben och horn, dessutom en hel del från 70/80-talet.  Samlingen känns trots allt lite mer självklar i ålder och inte enbart utefter vad det är.

Planerar hela tiden en riktig katalogisering men det är trögt att komma dit. Ska försöka börja skissa ett upplägg för den där boken jag vill skriva men jag får se vad tiden och orken räcker till…

Vore roligt att så småningom forska i tillverkare och formgivare men är troligen rätt svårt, jag gissar att väldigt mycket importerades redan från plastens barndom.

Undrar om denna vinter räcker till? Eller hur många vintrar som hinner gå?!

Plastsmycken på 30/40-talet

På 30/40-talet var plast i smycken ett ”eget” material på så sätt att man inte i första hand använde plasten för att likna något annat material utan plasten fick sitt egna uttryck.

På 30-talet var celluloid stort och bakeliten slog igenom som smyckematerial. Bakeliten uppfanns tidigare (1907) men användes egentligen inte i smycken förrän på 30-talet. Tvärt emot vad många tror var bakelit aldrig den ”stora” plasten i äldre smycken utan celluloid och senare på 40-talet var lucite  betydligt vanligare. Antagligen var både celluloid och lucite enklare plast att göra smycken av. Det hindrar inte att äkta bakelit-smycken från 30-talet är väldigt eftertraktade…

Mycket under de här årtiondena var skuret eller ska se skuret/snidat ut, oavsett vilket material. En hel del målades också, däremot hittar man sällan bakelit som är målad.

Något som var stort under denna period var den ”skurna” celluloiden, ofta med Japan som tillverkningsland. Oftast är de inte skurna utan gjutna och sedan finputsade för hand. Men även bakelit kan vara skuren, skurna mönster på armbanden, se tex det svarta stela armbandet ovan, men också som hunden här ovan. Armbandet med vita blommor är i lucite.

Smycken nedanför är alla i celluloid.

Lucite gjordes i alla möjliga former men en variant som dyker upp då och då och det är skurna på baksidan och målade. För att veta att det är från tiden ska du känna utskärningen, se exempel nedan.

Art deco inte att förglömma, naturligtvis gjordes plastsmycken även i den stilen så klart. Jakob Bengel, som jag skrivit om tidigare, var en mästare den här epoken men tyvärr äger jag inget som jag VET är Bengel.

Den tidiga plasten i smycken

Plastens ”barndom”, i alla fall när det gäller smycken, är från sista delen av 1800-talet fram till 20-talet när man börjar söka efter billigare/enklare material som skulle kunna ersätta elfenben, sköldpaddsskal, bärnsten, korall, stenkol och liknande material. Tidiga plastsmycken ser ofta ut som någon av dessa material, de kom helt enkelt för att vara en billigare ”kopia”. Det var först i slutet på 20-talet som plastsmycken fick ett mer eget uttryck.

Finns mycket felaktiga föreställningar om tidig plast, en del tror att all lite äldre plast är bakelit (kan inte vara mer fel), andra att om smycket lite äldre kan det inte vara plast eftersom plasten inte fanns förrän på 50-talet (också väldigt fel).

Det experimenterades med mängder av olika typer av material, guttaperka, vulkanit, ebonit, inga av dem särskilt likt dagens plast men dock ändå ”plasttyper”. Många tidiga sorgesmycken är gjorda i den här typen av material.

Celluloid, den första plast som vi nog upplever mer ”plastlik” utvecklades i slutet på 1800-talet. Den fortsatte att utvecklas fram på 40-talet så riktigt tidig celluloid kan skilja sig en del från den senare.

553817f8fd813cfa3da699845d0e36be

Detta armband i vulkanit är bland det äldsta jag har i samlingen, tillsammans med några sorgesmycken, som kommer från sent 1800-tal. Det som är otroligt roligt, men också det som många gånger gör bedömningen av ålder så svår, är att många tidiga plastsmycken skulle kunna vara gjorda idag!

Ta till exempel de här skönheterna, särskilt de med stenar uppe till höger, de hade absolut kunna vara gjorda idag, men de är alla från 20-talet. Det svarta är ett armband du har på överarmen, tänk de väldigt typiska festkläder vi ser framför oss från 20-talet. Över huvud taget kan storleken på armband från denna tid vara både stora och små, du kunde bära dem både på överarmen, högt uppe på underarmen och runt handleden. Ofta är de som ska sitta runt handleden med våra mått idag relativt små.

Andra armband typiska för tiden är ormar, skurna mönster (se översta bilden) och målade med exotiska figurer.

Andra typiska smycken för perioden är olika siloutte-smycken, smycken med små rosor och händer i olika varianter.

Förutom smycken så gjordes det under den här perioden mängde av olika typer av hårsmycken, hattprydnader och väskbyglar i celluloid.

Suck, vilken röra…

Mitt uppe i omsorteringen av samlingen innebär att jag just nu varken vet vad jag har eller var jag har det, suck…

Försöker hålla nere nyinköpen men lite smyger ju alltid med. Nu har det mest blivit lite örhängen och några broscher.

Två par lite roliga örhängen, mest största sannolikhet 60-tal. Vid ett snabbt ögonkast ser de ut som de är i metall men nej, de är helt i plast!

20181214_124432

De här är en aning äldre, rör sig nog i gränslandet mellan 40- och 50-tal. De är lite luriga, har gjorts en del kopior senare, men jag tror att de här har åldern inne. De är gjorda i celluloid.

Och så de här coola ”60-talarna”, stort och plastigt ska det vara! Kan riktigt se swingin London framför mig, kortkorta Mary Quant-klänningar och vita lackstövlar.

De här två skönheterna blev jag kär i. Den charmiga lilla vovven är riktigt gammal, troligen i celluloid från 30/40-talet. Den fina apan med ”päls” föddes mest största sannolikhet på 50-talet, var en period på 50- och tidigt 60-tal när dessa djur-broscher med ludd på var på modet.

20181214_154853

Så till sist den här skönheten som jag inte studerat närmare än, vid en första anblick skulle jag gissa 50-tal. Just den här typen av metallbaser fanns då. Men den kräver lite mer studerande – som får bli när broschen kommit på plats där jag tror den ska vara.

Några ”dyrgripar” och andra inte

Idag har jag fått lite dyrgripar med posten, och några som nog är ”yngre” än jag trodde.

20181113_152101

Fyra stycken av typen sorgebroscher, sålda som bakelit men i verkligheten är det bara en som är i bakelit. De andra tre är i någon annan typ av material, kan vara ebonit, guttaperka, svartek eller liknande, kan också vara pressad horn. Många tror att de är i bakelit men oftast är de inte det. De flesta är tidigare/äldre (sent 1800-tal och tidigt 1900-tal) än när bakeliten slog igenom som smycke-material (20/30-tal). Men det är rätt på så sätt att dessa material på många sätt är föregångare till plasten i smycken.

20181113_152039

Om man tittar på baksidan så ser man att de ser lite ”trä-aktiga” ut, de har liksom ränder. Bakelit, egentligen alla plastmaterial, är mycket tätare och har en slät och, oftast, rätt blank yta.

Säljaren av sorgebroscherna var gullig nog att skicka med en liten gåva. Spontant känns den som plast och testar till och med positivt med Simichrome men jag var ändå lite fundersam eftersom jag aldrig sett något liknande plastsmycke förut. Så jag har tagit lite hjälp av mina engelska ”kollegor” och kommit fram till att denna brosch troligen är ett lack-arbete, antagligen rysk (eller åtminstone östeuropeisk, målningen tyder på det) och är antingen av trä eller av papier mache. Detta är en del av det roliga – och det svåra – med plastsmycken, det dyker ständigt upp smycken och material man inte kan! Precis när man tycker man har koll på läget inser man att det här kan man inte alls…

Den andra, eller femte, dyrgripen är en helt underbar hund-brosch i lucite från 40-talet eller möjligtvis tidigt 50-tal. Och i nyskick!

Förutom sorgebroscher och lucite-brosch så var det också ett armband i posten. Tyvärr troligen mycket ”nyare” än vad jag trodde det skulle vara. Gångjärnet ser väldigt nytt ut och armbandet har liksom en kant på insidan som jag aldrig sett på ett äldre armband. Har dock inte gett upp helt, det ska undersökas lite grundligare. Man vet ju aldrig?!

 

Den tidiga plasten…

Förutom att jag kan bli tokig på att många tycker att all plast som är något äldre är bakelit så finns det också en del roliga missuppfattningar. Den första plasten som kom var i slutet på 1800-talet men ibland när jag frågar efter material på något smycke jag sett på tex Tradera så får jag svaret, vet inte vad det är för material men smycket är så gammalt att plast kan det inte vara – och då är det kanske från 40-talet.

En favorit i repris/kortis om plastens framväxt som smyckematerial (generaliserat);

 

Senare delen/slutet av 1800-talet: första celluloiden kom och ”härmade” andra dyra material som sköldpadda, elfenben, korall och liknande.

 

Vid samma tid exprementerades det med mängder av andra material som bara fanns en kort period, bla ebonit, eborit, vulkanit, guttaperka, svartek. Många sorgesmycken från den här tiden är i dessa material, inte i bakelit som många tror. Det finns sorgesmycken i bakelit men det är inte det vanligaste materialet.

 

Under 1910-talet kom bakelit men slog inte igenom riktigt som material i smycken förrän på 30-talet. 30-talet var den riktiga storhetstiden för bakelitsmycken, plus en bit in på 40-talet men sedan slog nyare och mer lätthanterliga plastmaterial, som utvecklad celluloid och lucite, i stort sett helt ut bakelit.

 

1940-tal kom lucite och celluloiden fortsatte att utvecklas för att bli stabilare, de flesta plastsmycken på 40-talet är av dessa två material.

 

1950/60-tal, som ju rent allmänt är plastens stora genombrott som material i alla möjliga produkter, då utvecklas mängder av olika plastsorter så sedan är det svårt, och i mitt tycke inte intressant, vilken den exakta plastblandningen som ett smycke har.

Svårbedömda material

Har en låda med varierande smycken som jag är osäker på material. Principen är att aldrig sälja ett smycke jag är osäker på förrän jag klurat ut typen av material (om jag misstänker plast). Just nu ligger bland annat följande i ”ska bedömas”.

Skälet till de här ”i lådan” är oftast att jag köpt dem på nätet och säljaren sagt att det var plast men när jag får hem dem blir jag väldigt osäker på material, kan handla om varmt/kallt, tyngd eller helt enkelt en känsla när jag tar i dem. Ibland vet inte säljaren, ibland handlar de om att säljaren uppgett ett annat material men att jag tycker det ser ut som plast.

Den andra varianten kan handla om att jag köpt det men varit tveksam, alltså hållt det i min hand men ändå köpt för att det varit fint, billigt eller helt enkelt ”skulle kunna vara”.

De här två ovan är köpta för plast men är med största sannolikhet glas. De är framför allt kalla men det är också något med känslan när jag tar i dem.

Här är en ganska vanlig sammanblandning, åt båda hållen. De är båda köpta som plast men är i verkligheten troligen bärnsten. Men det kan lika gärna vara tvärtom, dvs det sägs bärnsten men är plast. Det kan ibland vara väldigt svårt att avgöra men om man kan få ut någon lukt så luktar bärnsten precis vad det är – kåda/skog. Den vänstra är jag säker på är bärnsten, den högra överlägger fortfarande juryn…

Så till sist, två verkligt svåra. Damen med paraply köptes som ben men jag tyckte det såg ut som plast. När jag fick hem henne insåg jag att plast var det nog inte, broschen är kall, men det ser heller inte riktigt ut som ben – väldigt knepig. Halsbandet är också svårt, köpte det som plast men jag är väldigt tveksam, kan inte riktigt sätta fingret på det men det känns bara inte som plast. Men vad det är? Ingen aning…