”Sorgesmycken”

Historien berättar att drottning Victoria av England var den som ”skapade” modet med sorgesmycken när hennes älskade Albert dog. Traditionen att bära ett smycke för att minnas en avliden hade dock funnits långt innan dess, väldigt ofta i form av en ring och väldigt ofta handlade det då om prominenta personer, men det var drottning Victoria som gjorde dem populära som något för oss alla att bära för att minnas när och kära. När Albert dog 1861 klädde hon sig helt i svart och bar sedan det fram till sin död 1901. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet men försvann sedan mer och mer.

Sorgesmycken fanns i olika varianter men vanligast var nog broscher och halsband. Oftast var det ett vackert smycke i svart men det kunde också gömma fotografier eller en hårlock. Ska man hårddra det så är egentligen mycket av det vi kallar sorgesmycken ”bara” smycken i svart, ”riktiga” sorgesmycken ska ha någon form av koppling till den man sörjer, men som med så mycket annat har det blivit ett uttryck för svarta smycken från den här tiden.

Materialet varierade, det fanns smycken i dyra exklusiva material för den som hade råd, med äkta stenar, pärlor (pärlor symboliserar tårar) och andra utsmyckningar. Men också något mer överkomliga material som onyx, jet/stenkol, emalj, glas, ebonit, guttaperka, vulkanit och trä (fossilt). Även smycken i järn, framför allt på 1800-talet, ingick också bland svarta smycken.

De har antingen aktats väldigt väl eller helt enkelt varit hållbara eftersom förvånansvärt många har överlevt till vår tid trots att många av dem är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.

I min samling finns ett antal av dessa men då bara i de material som var en del av plastens tidiga historia och som i de flesta fall sedan föll i glömska. De olika materialen kan vara lite knepiga att skilja åt, jag kan inte heller alltid reda ut vad det är… Det jag dock vet, tvärtemot vad många tror, är att dessa smycken i stort sett aldrig är i bakelit. Bakelit slog igenom som smyckematerial ungefär när dessa smycken gick ur modet. Visst kan du hitta något enstaka smycke i bakelit men det är väldigt ovanligt.

Ett vanligt material I sorgesmycken är ebonit. Ebonit är en sorts tidig plast, gjord från gummi som kom till i mitten på 1800-talet. Ebonit är riktigt svart och enklaste sättet är att titta på baksidan, är den blank och ser ut som plast – då är det med största sannolikhet ebonit. Kan också vara guttaperka, som också gjordes av gummi och ser ungefär likadant ut, men ebonit är mycket vanligare i smycken. Det är eboniten som de flesta blandar ihop med bakelit men eboniten kom 50-60 år tidigare.

Vulkanit är ytterligare ett material som dyker upp i de här sammanhanget. Vulkanit skulle man kunna tro är ett naturmaterial plockat ur jorden men namnet är missvisande, även detta är ett skapat material (visserligen med trädsav som bas) som ser lite ut som stelnad lava/magma. Vulkanit kan vara både matt och putsat blankt men blir aldrig ”plast-blankt” som ebonit. Är dessutom inte svart utan drar åt brunt.

Den tredje varianten som är vanliga speciellt i broscher är en typ av ”fossiliserat” trä, blir det sedan tillräckligt fossiliserat går det så småningom över till att bli jet eller stenkol som namnet har varit hos oss innan jet slog igenom som benämning. Detta trä kallas på engelska bog oak eller bog wood och den enda svenska benämning jag hittat som skulle vara något liknande är svartek, inte helt rätt benämning eftersom det inte nödvändigtvis måste vara ek. Detta material är märkbrunt, lätt, matt och har oftast en rätt tydlig ”trä-känsla” som syns tydligast på baksidan.

Alla dessa tre är, precis som senare plast, varmt (eller snarare kroppstempererat) till skillnad från jet, glas och olika typer av sten som känns kallt när du tar i det.

Återkommer med tips om hur du kan testa dessa material om du nu vill vara väldigt säker. Jag ska gå igenom min samling och testa de jag inte redan vet – dyker upp på bloggen vad det lider!

Armband i plast från olika tider

Som jag skrivit förut är det väldigt svårt att så precis pricka in årtionde, ni som brukar läsa bloggen vet att jag kör med lite större svep, men här har jag i alla fall försökt med ett urval armband ur samlingarna. Många plastsmycken är väldigt svåra att datera eftersom de har en tendens att vara populära under en längre tid och bara dyka upp i lite olika skepnader. Jag håller på att gå igenom samlingen, dels katalogisera, dels delvis sortera om men det går så otroligt långsamt så jag sticker emellan med lite sånt här (tack Viveca på absolut bästa tidningen Retro för idén!)…

Sekelskiftet fram t.o.m 20-talet. Det äldsta armbandet jag har i samlingen är nog armbandet i vulkanit, ett av de tidiga material som fanns i plastens barndom. Rent kemiskt är inte detta plast, det är ett naturmaterial, men det var bland de material man jobbade med för att hitta nya material. Den tidigaste celluloiden var väldigt skör och det är nog därför det är otroligt ovanligt att hitta riktigt gamla smycken men fram på 10/20-talet var både plasten stabilare och hade slagit igenom på lite bredare front. En sak att komma ihåg rent allmänt är att kvinnorna var mindre och spensligare förr så hittar du ett stelt armband från 20-talet som passar dig (om du inte är väldigt finlemmad) så är chansen stor att det är ett armband som ska bäras på överarmen, tänk charleston och ”flapper-girls”.

30-talet syns art deco-stilen särskilt tydligt på armbanden, mycket kantigt och räta linjer. Samtidigt är det, precis som med broscherna, ganska blommigt. Armband som är gjorda som om de hade spänne är också en vanlig modell. Personligen älskar jag art deco och bär gärna dessa armband själv bara de inte har stenar (som jag är för rädd för att tappa). Men det vackraste armbandet i samlingen, bara att titta på, är nog det i nedre vänstra hörnet med spännet, det brukar alla fastna för. Vid den här tiden görs det också en hel del armband i bakelit, både stela och elastiska. Art deco-stilen funkar väldigt bra för den ganska kompakta bakeliten.

40-talet ser det ungefär likadant som för broscherna, mycket blommor och djur i celluloid. De stela blommande armbanden kommer de flesta från Japan. Luciten kommer och 3D-varianten hittas även på armband, just det här är från Frankrike. Och som du så småningom kommer att se på halsbanden är varianten ”många blommor på rad” vanligt som det nedre armbandet till höger.

50-talet är setens förlovade tid, du ska inte bara ha ett twin-set med jumper och kofta, du ska också ha matchande halsband, armband och örhängen, gärna i vad som brukar kallas termoplast men även en celluloid med ”torrare” yta är vanlig. Hänger även med in på 60-talet. Lite mer set kommer i ett eget inlägg så småningom. Stela armband i lucite, både släta och med 3D-effekt är vanliga.

60-talet är, precis som modet, mycket grafiskt, stelt, en och tvåfärgad, tex svartvitt. Rätt mycket ”art deco-stil”, Jag har medvetet valt att inte ha med en- och tvåfärgade stela armband av den enkla anledningen att de är mer eller mindre hopplösa att datera. Har naturligtvis sådana i samlingen men det är få som jag känner mig säker på dateringen. Armbanden i nedre högra garnet är 60-talets variant på 30- och 40-talets celluloidarmband. Nere till vänster är ett, för mig, udda armband som ska föreställa de fyra killarna i Beatles. Tror att det gjordes en hel sådant kopplat till stora artister men de säljs oftast till samlare, alltså inte plastsamlare som jag utan samlare av just den gruppen eller artisten – och då blir det oftast en helt annan prisnivå. Även om även en del plastsmycken har gått upp rejält i pris sedan jag började samla.

Jag försöker hålla min samling från 60-talet och bakåt, både för att på 70-talet blev materialen sämre, mycket masstillverkat i Asien, men också för att då är vi framme vid ”min egen” tid (var tonåring under 70-talet). På 70-talet såldes en del plastsmycken via de företag som hade hemförsäljning av smink som tex Avon och Oriflame, tror att det svarta halvstela armbandet i mitten i övre raden eventuellt kan komma från Oriflame. Armbandet i det övre vänstra hörnet kan vara från slutet av 60-talet eller 70-tal, förutom plasten har det den väldigt typiska väldigt lätta (och billiga) metallen som var vanlig då, det här armbandet hade du säkert kunnat köpa på Epa (för er som minns det). Det nedre i högra hörnet med elefanter är 70-talets ”kopia” av 30- och 40-talets blom/djurarmband i celluloid.

Naturligtvis är inte allt billig import från Asien/Hong Kong, du har tex franska Lea Stein och en hel del tjusiga bijouterier från modeskapare men jag nöjer mig ändå med att sluta där 60-talet övergår i 70-talet…

Sorgesmycken

Sorgesmycken är ett uttryck som många av oss rör oss med så fort det är ett helsvart smycke från det tidiga 1900-talet. Men vad ÄR det egentligen och från vilken tid ”ska” smycken vara för att kalla dem sorgesmycken?

Bestämde mig för att försöka bringa någon slags ordning på detta och läsa in mig lite, jag har själv en större samling med broscher som skulle kunna platsa inom avdelningen sorgesmycken och det vore roligt att kunna lite mer.

Sorgesmycken (svart över huvud taget) blev på modet när drottning Viktoria av England förlorade sin Albert 1861. De fanns innan men i vilken omfattning har jag inte lyckats klura ut. I alla fall så kom de på modet andra halvan av 1800-talet när man skulle bära svarta smycken när man hade sorg. Detta ”mode” höll sig i alla fall in ett kort stycke in på 1900-talet, men det var framför allt på 1800-talet som det var stort.

Vanliga material i sorgesmycken var tex jet, bog oak/svartek, vulkanit, ebonit, svart glas, svart onyx och svart emalj. Även malt färgat horn är ett material som använts. Många tror att dessa svartbruna smycken är i bakelit men det är helt fel. Det går säkert att hitta något smycke i bakelit men de flesta är tidigare än vad bakeliten. Visserligen uppfanns bakelit 2007 men det började inte användas i smycken i någon större skala förrän 20/30-talet och då var modet med sorgesmycken över.

Förutom ett svart smycke kunde det vara tex en medaljong av den avlidnes hår tillsammans med ett foto, eller ett smycke med inskription.

Tyvärr har det inte gått att hitta särskilt mycket just om den här typen av smycken mer än det jag skrivit ovan. Min egen samling består framför allt av broscher och så två medaljonger. Jag har inte i detalj undersökt material men tror att de flesta är i svartek, ebonit och vulkanit.

20191117_144131

Tidig plast/plastens föregångare

Jag har två stora ”hang-ups” (saker jag stör mig på) när det gäller äldre plast generellt och plastsmycken i synnerhet. Det ena är det jag ofta skriver om, äldre plast är INTE självklart bakelit utan det är snarare mer troligt att det INTE är det. Det finns en tro att det inte fanns någon plast innan bakelit och sen var allting bakelit nästan fram till idag, inget kunde vara mer fel!

Det andra är att eftersom ett smycke är i plast måste det vara typ 50/60-tal för innan dess fanns inte plast, samma sak här, kan inte vara mer fel, plast (kanske inte alltid i den form vi ser idag) fanns långt tidigare men däremot kom den totala användningen av plast till ALLT slog igenom just på 50/60-talet.

Redan i mitten på 1800-talet började man leta efter sätt att göra ”kopior” på dyra material som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Det som drev den här utvecklingen handlade om biljardbollar, som var gjorda i elfenben som man ville hitta ett billigare material med samma egenskaper.

Innan plasten, som den ser ut idag, provade man sig fram med en hel rad olika material. Den första egentliga plasten var celluloid som uppfanns redan i andra halvan av 1800-talet.

20190220_101557

Andra material som kom fram vid denna tid (och som många gånger försvann lika fort igen) var bl.a. vulkanit, ebonit, guttaperka, svartek och annat som alla hade sitt ursprung i naturen, gummiträdet, trä som hade blivit ”förvandlat” av att ligga i jorden, vulkanisk massa osv. Det testades även med några olika sorters nötter (mest i knappar) och malt, pressat horn.

553817f8fd813cfa3da699845d0e36be
Armband vulkanit, sent 1800 alt tidigt 1900

Äldre sorgesmycken som inte är i glas eller stenkol/jet ( eller ”finare” svarta stenar) är ofta i någon av dessa material, de är nämligen alla svartbruna i olika toner (precis som den tidiga bakeliten). Man hittar en och annan i bakelit också men de är betydligt ovanligare.

Sedan blandar en del ihop pressglas, som är ett rätt vanligt material i sorgesmycken, men det är en annan femma!

Den tidiga plasten i smycken

Plastens ”barndom”, i alla fall när det gäller smycken, är från sista delen av 1800-talet fram till 20-talet när man börjar söka efter billigare/enklare material som skulle kunna ersätta elfenben, sköldpaddsskal, bärnsten, korall, stenkol och liknande material. Tidiga plastsmycken ser ofta ut som någon av dessa material, de kom helt enkelt för att vara en billigare ”kopia”. Det var först i slutet på 20-talet som plastsmycken fick ett mer eget uttryck.

Finns mycket felaktiga föreställningar om tidig plast, en del tror att all lite äldre plast är bakelit (kan inte vara mer fel), andra att om smycket lite äldre kan det inte vara plast eftersom plasten inte fanns förrän på 50-talet (också väldigt fel).

Det experimenterades med mängder av olika typer av material, guttaperka, vulkanit, ebonit, inga av dem särskilt likt dagens plast men dock ändå ”plasttyper”. Många tidiga sorgesmycken är gjorda i den här typen av material.

Celluloid, den första plast som vi nog upplever mer ”plastlik” utvecklades i slutet på 1800-talet. Den fortsatte att utvecklas fram på 40-talet så riktigt tidig celluloid kan skilja sig en del från den senare.

553817f8fd813cfa3da699845d0e36be

Detta armband i vulkanit är bland det äldsta jag har i samlingen, tillsammans med några sorgesmycken, som kommer från sent 1800-tal. Det som är otroligt roligt, men också det som många gånger gör bedömningen av ålder så svår, är att många tidiga plastsmycken skulle kunna vara gjorda idag!

Ta till exempel de här skönheterna, särskilt de med stenar uppe till höger, de hade absolut kunna vara gjorda idag, men de är alla från 20-talet. Det svarta är ett armband du har på överarmen, tänk de väldigt typiska festkläder vi ser framför oss från 20-talet. Över huvud taget kan storleken på armband från denna tid vara både stora och små, du kunde bära dem både på överarmen, högt uppe på underarmen och runt handleden. Ofta är de som ska sitta runt handleden med våra mått idag relativt små.

Andra armband typiska för tiden är ormar, skurna mönster (se översta bilden) och målade med exotiska figurer.

Andra typiska smycken för perioden är olika siloutte-smycken, smycken med små rosor och händer i olika varianter.

Förutom smycken så gjordes det under den här perioden mängde av olika typer av hårsmycken, hattprydnader och väskbyglar i celluloid.

Den tidiga plasten…

Förutom att jag kan bli tokig på att många tycker att all plast som är något äldre är bakelit så finns det också en del roliga missuppfattningar. Den första plasten som kom var i slutet på 1800-talet men ibland när jag frågar efter material på något smycke jag sett på tex Tradera så får jag svaret, vet inte vad det är för material men smycket är så gammalt att plast kan det inte vara – och då är det kanske från 40-talet.

En favorit i repris/kortis om plastens framväxt som smyckematerial (generaliserat);

 

Senare delen/slutet av 1800-talet: första celluloiden kom och ”härmade” andra dyra material som sköldpadda, elfenben, korall och liknande.

 

Vid samma tid exprementerades det med mängder av andra material som bara fanns en kort period, bla ebonit, eborit, vulkanit, guttaperka, svartek. Många sorgesmycken från den här tiden är i dessa material, inte i bakelit som många tror. Det finns sorgesmycken i bakelit men det är inte det vanligaste materialet.

 

Under 1910-talet kom bakelit men slog inte igenom riktigt som material i smycken förrän på 30-talet. 30-talet var den riktiga storhetstiden för bakelitsmycken, plus en bit in på 40-talet men sedan slog nyare och mer lätthanterliga plastmaterial, som utvecklad celluloid och lucite, i stort sett helt ut bakelit.

 

1940-tal kom lucite och celluloiden fortsatte att utvecklas för att bli stabilare, de flesta plastsmycken på 40-talet är av dessa två material.

 

1950/60-tal, som ju rent allmänt är plastens stora genombrott som material i alla möjliga produkter, då utvecklas mängder av olika plastsorter så sedan är det svårt, och i mitt tycke inte intressant, vilken den exakta plastblandningen som ett smycke har.