Historien berättar att drottning Victoria av England var den som ”skapade” modet med sorgesmycken när hennes älskade Albert dog. Traditionen att bära ett smycke för att minnas en avliden hade dock funnits långt innan dess, väldigt ofta i form av en ring och väldigt ofta handlade det då om prominenta personer, men det var drottning Victoria som gjorde dem populära som något för oss alla att bära för att minnas när och kära. När Albert dog 1861 klädde hon sig helt i svart och bar sedan det fram till sin död 1901. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet men försvann sedan mer och mer.
Sorgesmycken fanns i olika varianter men vanligast var nog broscher och halsband. Oftast var det ett vackert smycke i svart men det kunde också gömma fotografier eller en hårlock. Ska man hårddra det så är egentligen mycket av det vi kallar sorgesmycken ”bara” smycken i svart, ”riktiga” sorgesmycken ska ha någon form av koppling till den man sörjer, men som med så mycket annat har det blivit ett uttryck för svarta smycken från den här tiden.
Materialet varierade, det fanns smycken i dyra exklusiva material för den som hade råd, med äkta stenar, pärlor (pärlor symboliserar tårar) och andra utsmyckningar. Men också något mer överkomliga material som onyx, jet/stenkol, emalj, glas, ebonit, guttaperka, vulkanit och trä (fossilt). Även smycken i järn, framför allt på 1800-talet, ingick också bland svarta smycken.
De har antingen aktats väldigt väl eller helt enkelt varit hållbara eftersom förvånansvärt många har överlevt till vår tid trots att många av dem är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.
I min samling finns ett antal av dessa men då bara i de material som var en del av plastens tidiga historia och som i de flesta fall sedan föll i glömska. De olika materialen kan vara lite knepiga att skilja åt, jag kan inte heller alltid reda ut vad det är… Det jag dock vet, tvärtemot vad många tror, är att dessa smycken i stort sett aldrig är i bakelit. Bakelit slog igenom som smyckematerial ungefär när dessa smycken gick ur modet. Visst kan du hitta något enstaka smycke i bakelit men det är väldigt ovanligt.
Ett vanligt material I sorgesmycken är ebonit. Ebonit är en sorts tidig plast, gjord från gummi som kom till i mitten på 1800-talet. Ebonit är riktigt svart och enklaste sättet är att titta på baksidan, är den blank och ser ut som plast – då är det med största sannolikhet ebonit. Kan också vara guttaperka, som också gjordes av gummi och ser ungefär likadant ut, men ebonit är mycket vanligare i smycken. Det är eboniten som de flesta blandar ihop med bakelit men eboniten kom 50-60 år tidigare.
Vulkanit är ytterligare ett material som dyker upp i de här sammanhanget. Vulkanit skulle man kunna tro är ett naturmaterial plockat ur jorden men namnet är missvisande, även detta är ett skapat material (visserligen med trädsav som bas) som ser lite ut som stelnad lava/magma. Vulkanit kan vara både matt och putsat blankt men blir aldrig ”plast-blankt” som ebonit. Är dessutom inte svart utan drar åt brunt.
Den tredje varianten som är vanliga speciellt i broscher är en typ av ”fossiliserat” trä, blir det sedan tillräckligt fossiliserat går det så småningom över till att bli jet eller stenkol som namnet har varit hos oss innan jet slog igenom som benämning. Detta trä kallas på engelska bog oak eller bog wood och den enda svenska benämning jag hittat som skulle vara något liknande är svartek, inte helt rätt benämning eftersom det inte nödvändigtvis måste vara ek. Detta material är märkbrunt, lätt, matt och har oftast en rätt tydlig ”trä-känsla” som syns tydligast på baksidan.
Alla dessa tre är, precis som senare plast, varmt (eller snarare kroppstempererat) till skillnad från jet, glas och olika typer av sten som känns kallt när du tar i det.
Återkommer med tips om hur du kan testa dessa material om du nu vill vara väldigt säker. Jag ska gå igenom min samling och testa de jag inte redan vet – dyker upp på bloggen vad det lider!
helensjoyeriadotcom 